nördutgångar

Jag tycker alltid att tågresorna känns för korta. Nu, till exempel, sitter jag på ett X2000 till Göteborg och störs av att resan bara tar tre timmar. Sju-åtta timmar, då skulle man hinna få något gjort! Komma in i transen, vänja sig vid att ens egen belägenhet växlar och att man färdas i sin egen bana runt jorden. I opersonlig gemenskap med upp till 317 medpassagerare. Om man markerade varje liten människa på jorden med en lysdiod och såg allt ovanifrån, så skulle just vi på det här tåget bilda en liten strävsam larv, sådana tankar kommer lätt till en när man fokuserar på att verkligen åka tåg.

Och så de lite mer navelskådande tankarna, för just på tåg kan det vara vackert att stundom betrakta sin navel. Tänk att jag sitter på ett tåg för att prata om min första roman på ännu en kulturfestival. Tänk att jag har förlaget i ryggen när jag skriver min andra roman, och att det står ”författare” på min namnskylt. För att förstå hur den saken är större än mina egna lungor, måste man först vara/känna någon med en författardröm.

Mantrat jag har upprepat i många år, har varit: ”En dag ska jag se min egen bok i Pocketshop.” Det har haft sällskap med: ”En dag ska det gå att låna min bok på biblioteket.” Jag önskar att jag kunde skicka ett litet brev till bruden som drömde, som skrev på nätterna utan minsta förlag bakom axeln, som började på nya manus när de gamla refuserades och som var kär i orden långt innan hon förstod vad kärlek var. Ett brev, eller bara ett slarvigt nedtecknat meddelande: "Du, jag sitter här i mars 2010 och kollade just på bibliotekets hemsida. Din debutroman är utlånad på fem bibliotek bara i Stockholm. Och på Pocketshop på T-Centralen står din bok bland nyheterna. När jag gick förbi såg jag en tant stå och bläddra i den. Hon ställde tillbaka den i hyllan, men försök att inte gräva ner dig i just det, för andra köper den, och häromveckan fick den bara lovord i Gomorron Sverige. Ta hand om dig. Ps. du är lesbisk."

När jag tänker på vad som drev mig då, så var det sannerligen inga deadlines. Det är därför jag slår dem ifrån mig, de deadlines jag kan slå ifrån mig, och vänligen ber förlagen om förståelse för att jag redan har både piska och morot inbyggda. Och det är därför jag sitter på tåg och skriver om saker som rimligen inte ingår i en enda ekonomisk kalkyl eller målgruppsidentifiering någonstans. Som vilken ordklass som är mest queer.

Min kollega, vi kan kalla honom Kravatten, har först och främst slagit fast att alla "första" grupper av ordformer torde vara att betrakta som straighta. Till dessa hör till exempel första konjugationenss verb (hånglar - hånglade - hånglat), första deklinationens substantiv (klocka - klockor - klockan - klockorna), första deklinationens adjektiv (rolig - roligare - roligast), ja ni förstår. Men pulsen stiger när vi inser att det inte är fullt så enkelt. Ni läsare lär ju också vid det här laget högljutt utropa: "Hallå! Första deklinationens substantiv är ju i princip en gammal femininform, och inte ens i majoritet bland substantiven!" Kan verkligen en femininform i minoritet representera heterosexualiteten, måste man uppenbarligen fråga sig (under förutsättning att man över huvud taget accepterar kopplingen ordklasser-sexuell läggning). Och svaret kan variera, beroende på perspektiv: även om mannen nu skulle vara norm, är ändå inte hälften av alla heterosexuella kvinnor? Och även om majoriteten av människor skulle definiera sig själva som heterosexuella, passar verkligen alla dessa människor helt in i den heteronormativa definitionen av manliga män och kvinnliga kvinnor? Är det månne så att just första deklinationens substantiv genom erövrandet av sin egen position kan lära oss något om kön, klass, sexualitet, normer, majoritetstänkande och självpositionering? Såhär på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg känns det i alla fall så.

"Alla utgångar är även nödutgångar", informerar rösten i högtalarsystemet och det låter som "nördutgångar". Vilken tur, då kommer jag ut.

Kommentarerna till detta inlägg blev så infekterade att jag för tillfället tagit bort inlägget och lagt ut en kopia. Vanligtvis brukar inte mitt privatliv, eller folk som berörs av det, dras upp bland kommentarerna, och när de gör det brukar jag svara att det inte hör offentligheten till. Så jag gissar att det hela var en engångsföreteelse och att det inte händer igen.

dagens modeblogg

Apropå rutavdraget så tycker jag att vi kan behålla det. Om något, så tycker jag att vi kan ha mer rutavdrag. Först kändes det fräscht med rutor, någon gång i somras när skogshuggarstilen hade verkat i skymundan länge och äntligen kom ut i finsalongerna. På fotot av mig och alla mina syskon och kusiner från mormors 80-årsfest har alla utom en rutiga skjortor och blusar, någon rentav en byxa. Som sagt, då kändes det fortfarande fräscht och i tiden, men nu? Varannan jacka på tunnelbanan är befläckad med lodräta och vågräta linjer som ideligen krockar i mina ögon. Jag blir trött bara av att titta på kaklet i mitt badrum. Att de rödgröna nu vill avskaffa rutavdraget tyder på inget annat än en gravt bristande känsla för stil. Vad kommer härnäst? Axelvaddar?

ut på djupet med kapten

Jag: Kolla vad det står i min gamla blogg, den är verkligen full av visdom... "Man kommer till en punkt där man måste sluta tänka 'inte kan jag slänga de här byxorna, jag får ju så fin rumpa i dem' och inse att man bara har en jävligt snygg röv."
Kapten: Du har en snygg rumpa. Eller var det en metafor för något annat?
Jag: Nej det handlade nog faktiskt om min rumpa. Men nu när du säger det ser jag ju att det finns ett djupare plan och att den där insikten kan användas som metafor för mycket i livet.
Kapten: Fint att man kan bidra med något vettigt även om man tycker att man sällan förstår något.

endast Globen är naken

Utanför mitt fönster åker folk upp och ned för Globens rutiga yta i den där bollen ni vet, SkyView heter den bestämt. Som ett bröstlyft, tänker jag filosofiskt, hissas den lilla nippeln upp åt skyn, för att ändå till slut och obönhörligt dala mot marken. Gång på gång utspelas detta drama utanför vårt lärarrum. Inne diskuterar vi vilt och entusiastiskt huruvida pronomen skulle gå att komparera, ute åker människor upp för att titta på snöfylld luft från 130 meters höjd. Kanske som en bröstvårta, kanske som en molusk, det är i alla fall svårt att inte associera till någon enda typ av pillvänlig utväxt.

Vad beträffar min mentala status har jag helt hamnat i vårläge. Flingorna mellan mig och jättebysten vill kanske opponera sig, men de är små och förvirrade som vilsna mygg och dessutom på andra sidan fönsterglaset. Varje vår kommer jag nämligen på att livet handlar om mer än vad vi måste, och varje år känns det som om jag inser det för första gången. Den här gången tycks det rendera i ett absolut icke kommersiellt gångbart skrivprojekt, ett som får mig att fnittra förtjust på tunnelbanan och anteckna saker på handryggen som om det (skrivprojektet) gång på gång raggade upp mig och gav mig sitt nummer.

Helst vill jag sitta här och vulgärt fläka ut förälskelsen i mitt nya skrivprojekt, och den enda anledningen till att jag inte gör det är att det är bättre att kanalisera allt rakt in i nämnda projekt. Men jag kan säga att det kanske är det nördigaste jag någonsin skrivit; alla som exempelvis uppskattade mitt tips om att komma ut genom att skriva julrim på sapfiskt versmått kommer att bli nöjda. Om betuttelsen övergår i ett förhållande och det hela materialiseras, alltså.

På andra sidan Globen skottar de snö. Jag ser inte en enda livlina. Det måste de rimligtvis ha, säger vi förnuftigt till varandra i lärarrummet och kisar gemensamt mot taket på Quality Hotel Globe. Nåväl, det är i alla fall inte 130 meter över havet, kanske bara 80. Kanske har de något att bevisa, gubbarna där ute. Men troligtvis har de bara gömt sina linor så att vi inte ser dem. För att de ska få sig en ordentlig show, lärarna på skolan mittemot.

vitt vitt vitt, aaaaa, aaallt är vittevittevitt

Mina ögon blir så smekta av det vita, ibland så intensivt smekta att man nästan önskar att det (vita) hade lugnat ned sig och smekt lite mjukare och vid sidan av en stund, men samtidigt inte önskar det, om ni vet vad jag menar. Så blir det när jag kommer ut nu för tiden. Det ligger vitt, vitt, vitt över tallgrenarna och taken och min cykel ger mig associationer till Quasimodos bröllopsklänning om han någonsin skaffade en. Till råga på allt har tågen och bussarna övergått i en slags mänsklig lunk som innebär att saker och ting tar den tid de tar. Den där mänskliga aspekten hjälper ibland när man irriterar sig på sådant som vanligtvis följer ett helt annat slags schema. Och så det vita då, som är alla färger på en gång utan hejd och en oavbruten extas rakt i pupillen. Igår sken dessutom solen. Då kom den så nära mitt syncentrum, snön, att jag nästan trodde att jag inte klarade mer. Men det gjorde jag.

internet och annat fanskap

På inrådan av en läsare har jag numera en fanpage* på facebook. Jag har även själv blivit ett fan av mig själv, gillat att jag har blivit ett fan av mig själv samt kommenterat att jag gillade mitt eget fanskap av mig själv. Jag funderar över hur man gjorde sådant för tio år sedan, eller för femtio. Var man rik kunde man förstås beställa en staty av sig själv, eller en runsten (även om det inte fyllde det där behovet av metagillande). Men för pöbeln återstod att utbrista "åh, vad jag gillar mig" och hoppas att någon skulle höra och skicka vidare, så att orden fick hänga kvar i verkligheten i några ytterligare sekunder. Klickar jag "gilla" på Facebook, däremot, så vet alla för evigt om jag till exempel uppskattar det faktum att en brud har fått ett mystiskt ägg i sin virtuella bondgård. Förr i tiden var man tvungen att 1) ha en vän med en äkta bondgård vilket innebär massor av jobb (det vet jag för det har jag sett på bonde söker fru) 2) hoppas att denna hårt arbetande vän faktiskt lyckas hitta ett äkta mystiskt ägg, vilket dels är svårare än man kan tro och dels aldrig ger någon annan utdelning än någon typ av djurunge eller en omelett (på Farmville har jag förstått att ägg kan innehålla allt från grepar till adaptrar) och 3) pulsa genom snön ända hem till människan ifråga för att uttrycka sitt gillande. Jag undrar hur man egentligen hann med allt förr i tiden, när så små göromål upptog så mycket tid. Jag undrar varför det känns som om folk ändå hade mer tid förr i tiden.

*en fanpage, för den som inte är så insatt att hen har en egen virtuell farm eller så, är en sida på facebook som är lite av en hybrid mellan en gruppsida och en personlig sida. Som den påpassliga bloggkommentatorn påpekade, så är en fanpage bra eftersom man kan lägga till den på sin egen facebooksida även om man inte känner personen ifråga.

lista över läget

Kära hjärtanes, är det redan torsdag? Jag måste sluta göra saker på helgerna, för annars blir det snabbt vecka och så helg igen utan att jag hinner redogöra för helgens begivenheter, och hur kan väl själva livet gå före redogörelsen av detsamma? I kväll har jag deadline på en krönika och sedan händer livet igen. Åh, jag får hemfalla till en lista, och liksom fylla i detaljerna när händelserna blir lite glesare:

• Min bok Udda kom ut som pocket igår eller nåt
• Jag älskar mitt jobb och får inlämningsuppgifter som borde förses med guldramar och pris
• Min alla hjärtans dag var den bästa på många år, bland annat fick jag äntligen se någon traktera familjens mandolin på ett tillfredsställande vis
• Och jag vann i pingis mot en förtjusande donna som inte ens blev sur (eventuellt lät hon mig vinna)
• Ny briljant idé: kostympingis
• Att göra: sy en bunny suit
• Även blivit förärad den mest romantiska kommentar jag fått på länge: "Du är som en billig fylla."
• Känt viss samhörighet med vaktmästaren på jobbet och därav frågat när han fyller år. Det visade sig vara på min födelsedag.
• Kommentatorn vid kombinationsslalomen på SVT har sagt "vådlig vurpa" två gånger hittills
• Bör skriva krönika, ej listor.
• Återkommer.

men vad gör pojkarna?

Denna helg inleddes med firande av min fars födelsedag, i stugan där han bor mellan åkrarna en bit bakom Uppsala. Jag och mina syskon begav oss dit efter våra jobb på fredagseftermiddagen, firade honom frejdigt i några timmar och skulle sedan återvända hem. Det visade sig vara då det riktiga äventyret började. För att spara lite tid och säkert hinna till bussen, tog vi gångvägen som leder förbi alla de andra stugorna och sedan förbi åkern och fram till motorvägen. När vi hade kommit förbi stugorna, tog vägen plötsligt slut. Det brukar den inte göra på sommaren, men nu gjorde den det och förbryllade oss alla - mig, mina två systrar, den ena systerns pojkvän och deras sexårige son (nå, sonen blev nog minst förbryllad, han väntade bara på att vi skulle komma fram till hur det hela skulle lösas). Vi blev stående framför drivor av snö och utan en chans att hinna gå tillbaka och ta den längre bilvägen, och tog efter sekunders överläggning ett raskt beslut: Vi går över åkern.

Det var först när vi började traska över åkern som jag förstod hur mycket det egentligen har snöat på sistone. I de första hurtiga kliven sjönk vi ned till låren, och hade inte min heroiska syster burit sin sexåring hela vägen hade han fått gräva sig framåt med händerna. Vid det laget hade vi alla börjat skratta hysteriskt, något som fortgick under hela vår mödosamma åkervandring och på sätt och vis underlättade den något. Tjutande av skratt stapplade vi så över fältet, där snön ibland var meterdjup och ibland halvmeterdjup utan att man i förväg visste vilket. Uppsalanatten var mörk och trolsk, plösarna på våra skor skopade in litervis med snö till våra fötter, vi skulle eventuellt hinna till bussen. Nå, när barnets pappa som siste pulsare kastat sig upp mot dikesrenen och kravlat sig upp på vägen som utmynnade i motorvägen, seglade nämnda buss förbi oss och bort i fjärran. Vi såg tankfullt efter den, sedan tankfullt mot gångvägen som visade sig gå ett tiotal meter från åkern vi just lagt under våra fötter (i sicksack, kunde man i efterhand konstatera). "Nu får vi väl ändå vara med i bloggen", sa någon och det stämde ju.

I ungefär en timme stannade kylan i mina lår. Längre än så har funderingen kring vokalerna stannat. Den uppstod efter ungefär fem meters forcerande av snö och var ett minne av en gammal skolbok, kanske "Min första läsebok". I den fanns versen som för första gången lärde mig om mjuka och hårda vokaler, och jag kan för mitt liv inte åminna mig vad pojkarna gör. Går de på tå? Är de så små? Går de och går? Är de i trikå, går de inpå, är de i det blå? "A O U Å", säger versen i alla fall, och sedan får man veta vad (de uppenbarligen hårda) pojkarna gör. "E I Y Ä Ö", fortsätter den. "Flickor pulsa i snö." Nu när jag vet att det där sista stämmer (med ett undantag var vi alltså bara brudar som pulsade), blir jag förstås än mer angelägen om att få veta vad det första var. Vad gör egentligen pojkarna?

Snart kommer jag för den delen att skriva en redogörelse för den hemliga aktivitet jag blev beordrad att närvara vid på lördag eftermiddag, samt förstås årets reflektion över alla hjärtans dag. Jag och mina fingertoppar hinner inte med allt som för tillfället samlas och stimulerar oss, men vi menar unisont att det är en bra sak.

köttklistrets idiomatiska potential

Det där med köttklister känner jag att jag behöver uttrycka mig om också. Behovet skulle förstås inte vara så stort om det inte hette just köttklister, men så stimulerande som ordet både semantiskt och fonologiskt nu är har jag gått runt och sagt ”köttklister” i var och varannan mening utan att till en början ha koll på vad som avsågs. ”Kan det vara detta som är köttklistret?” frågar jag när jag klafsar i saltlösningen som kantar våra gator. ”Ursäkta”, frågar jag nästan en praoelev på ICA, ”var har ni köttklistret någonstans?”

Till slut får jag svaret. Köttklister är ett enzym som man kan använda för att klistra ihop olika små köttbitar så att de tillsammans ser ut som en stor köttbit. Det görs av blod. ”Det är ju asäckligt”, säger Kapten, ”man kan ju klistra ihop griskött med nötkött och låtsas att de hör ihop!”. Det gör man väl redan, svarar jag, det är väl det som kallas blandfärs? Förvisso, säger Kapten, men det är också äckligt.

Själv vill jag lyfta frågan från den etiska aspekten kring huruvida det är äckligare att äta hopklistrat kött än separerat, och i stället se dess idiomatiska utvecklingsmöjligheter. Trött på att hela tiden dra ramsan om ”många bäckar små”, så fort du ska skramla ihop pengar till Rädda Barnen eller chefens femtioårspresent? Med lite hjälp av vår vän köttklistret kan du i stället glatt ropa: ”många köttslamsor små blir en fin entrecôte*!”

*funkar förstås bäst om man på känt regelvidrigt vis uttalar ordet som angträkå, vilket jag inser kan bli en konflikt med tanke på mina läsares lingvistiska kompetens. Mer om köttuttal en annan gång.

där drinken går in flyter golvet ut

Sviten av njutbara helgnöjen visar inga tecken på att avta. Det är i sanning en fröjd att vara ledig varenda helg, och jag önskar er alla ett par terminers helgarbete för att ni ska kunna komma till samma insikt. (Det senaste året har jag undervisat varannan lördag klockan 09-16 och på detta vis misshandlat mina veckor tills det blev ett normaliserat och destruktivt beteende. Undervisandet var alltid kul, att bara ha en ledig dag i taget var det inte.)

I lördags, till exempel, tog jag mig till Momma för att se Melodifestivalen på storbildsskärm med några av mina mest charmerande. Vi hade listat ut att det skulle vara proppfullt, så vi tog oss dit i god tid och satt andäktigt och väntade in Dolph Lundgren i sofforna medan resten av de schlagertörstande vällde in genom porten och fick trängas på golvet, trampande på varandras tår och slitande i varandras hår för att få en skymt av skärmen. Nej, så var det visst inte nej, för av någon anledning kom det nästan inga fler.

Mina teorier kring varför inte fler kom på Mommas första schlagerkväll:

1. Alla ville gå dit, men hejdades av minnet av trängseln från föregående helg när Mariette Hansson uppträdde på Momma och det knappt gick att andas utan att någon annan kom och trampade på ens luft.
2. Alla ville gå dit, men deras flickvänner ville hellre sitta hemma och äta chips i soffan, och de viftade så sött på sina ögonfransar att alla gav med sig och tänkte ”lördagsmys är det nya fredagsmys”.
3. Någon hade varit förutseende nog att boka Momma till mig och mina vapendragare för att vi skulle få golvet för oss själva. Det var i så fall väldigt omtänksamt av denne, och jag vill påstå att vi utnyttjade det till max.

Oavsett vad det var, så är jag tacksam över att ha fått full tillgång till Mommas dansgolv. Det är strängt taget, för er oinvigda, inget dansgolv utan mer en slags liten yta mellan soffhänget och barhänget, men ju färre besökare och ju fler drinkar, desto mer liknar det ett fullfjädrat dansgolv. Man kan göra en graf över det där.

Vad beträffar schlagerresultatet är det av underordnad betydelse jämfört med vad som pågick på Mommas dansplätt, men vi var ganska nöjda. Kanske illustreras det bäst med följande konversation:

Jag: Salems låt var i alla fall inte sådär platt som de andras.
Tjosan: Vadå platt?
Jag: Alltså, ur ett musikteoretiskt perspektiv... Glöm inte att jag är musiknörd också.
Tjosan: Vadå platt?
Jag: Den är mer musikteoretiskt komplex.
Tjosan: Va?
Kapten (bryter in): Hon menar att den är mer dynamisk. Mer musikalisk.
Jag: Just det.
Tjosan: Ja han är så söt, Salem.

rapport från gaygalan

Med ypperligt sällskap begav jag mig i förrgår till QX Gaygala i stället för att idka min vanliga kvällsundervisning. Det började med att vi missade bussen med en hårsmån och ställde oss och väntade på nästa. På busshållplatsen stod även ett par andra misstänkta homosar, som vinkade in en taxi som vi frågade om vi fick dela med dem. När vi rullade iväg sa taxichauffören att vi skulle komma att få betala dubbelt eftersom vi uppenbarligen inte kände varandra, vilket ledde till några mycket högljudda och harmsna minuter tills chauffören från Taxi Kurir svängde in vid Cirkus och gav bögarna ett kvitto på 103 spänn för resan, och oss ett kvitto där det stod kl 20:48-kl 20.48 103 kr. Eftersom vi varken ville bli överkörda eller inleda kvällen med bråk på öppen gata med okänd chaufför, betalade vi och önskade honom en trevlig personlighet... jag menar kväll.


På galan placerades vi lyckosamt bredvid ytterligare ypperligt sällskap i form av Moa Svan x 2 (om ni undrar vad min egen bordsdam heter så är det alltså Sarax2/2 enligt vanlig hederlig matematik) vilket utgjorde hälften av kvällens behållning. Vårt bord kunde kanske rent objektivt kallas förlorarbordet eftersom ingen av oss vann ett endaste pris, men ska man vara sådär objektiv måste man nog också nämna att vi även hade det charmigaste bordet. Eller mest ironiska, jag vet inte riktigt var gränsen går.

Mitt i galan kom jag på varför vi var där. Det var när Shirin från dokumentären "Sämre än djur" fick QX hederspris och rysningarna längs ryggen avlöste varandra. Glittret och perukerna bleknade just då, i jämförelse med modet hos någon som inte böjer sig för hot och våld från familjemedlemmar som försöker bestämma vem man ska älska. Ja herregud. Andra och ytligare höjdpunkter får lov att vara Mona Sahlins framträdande med sin röda väska och Maria Montazamis korrekta uttal av mitt namn. Det är svårt att säga, nämligen, de flesta är övertygade om att jag heter Lövenstam och Maria Montazami har härmed min nyfunna respekt.

Taxichauffören som körde oss därifrån var trevligare än den som körde oss dit. Mellan Cirkus och T-Centralen hann vi avhandla det mesta från det politiska läget i Irak till den framgångsrika musikkarriär som han ägnar sig åt när han inte kör folk från galor. Däremot ville han inte köra oss ända till pendeltåget, troligtvis för att han var skraj för de läskiga, blinkande ljusen från snöröjningen, så vi fick lubba sista biten och hamnade med andan i halsen på tåget precis innan det rullade iväg. Jag skulle gärna fortsätta berätta om min natt, men nu har jag kommit upp i 2636 tecken och det var just så många jag hade avsatt för den här rapporten.

å andra sidan

Jag har nog inte haft en så tillfredsställande utekväll på flera år! Jag är lyrisk, om än på ganska suddiga grunder. Enklast kanske man kan förklara det med en liten uppdelning av vad som är inbillning och vad som är verklighet.

Inbillning: Sedan jag kom ut som Bruden, började skriva för QX och fick min bok publicerad, pratar folk jämt om mig och gör vartenda misstag jag någonsin gjort till en anekdot att berätta för nära och kära. Därför måste jag hela tiden tänka på vad jag gör och säger, särskilt ute i flatsvängen.

Verklighet: Jag vet att det finns de som passar på att berätta för varandra att jag inte hälsat på dem trots att de en gång kom fram till mig och gratulerade till min bok, att jag för åtta år sedan hånglade med två tjejer på en kväll eller att jag en gång tappade humöret utanför outlaw-leather-tältet på Pride. Men folk har annat att prata om också, de flesta är resonabla människor som vet att alla har bättre och sämre stunder, och ingen klandrar mig om jag slutar gå runt med en pinne i röven.

Inbillning: Nu när 90-talisterna gör entré på klubbgolven, är jag för gammal för att 1) ha massor av polare som jag stöter ihop med på tjejfesterna, 2) dansa, 3) hitta ögongodis i min egen ålder eftersom alla de bra redan har hittat kärleken och flyttat ihop med sina flickvänner i en stuga i skogen, vilket tvingar mig att antingen ragga lammkött eller bli bitter.

Verklighet: Dansa är inget man är för gammal eller för ung för, utan har snarare att göra med humör, inställning och villiga kroppsdelar. Alla jag någonsin känt var på Kolingsborg igår, samtidigt som jag lärde känna ännu några fler. Och för att göra en hel bunt liknelser med det kulinariska: Det finns gott om både ögongodis och annat godis, och likt plockgodiset i affärerna fylls det på i takt med att det försvinner. Likt vin finns det de som bara blir aptitligare med åren, och vad gäller lammköttet så finns det brudar av alla åldrar som kan få brudar av alla åldrar att rysa behagligt med en enda blick. Min enda slutsats baserat på gårdagens intryck: Vi har det väldigt bra.

Inbillning: Kärleken är en illusion. Det är omöjligt att träffa någon. Mina ex har försett mig med för mycket bagage. Mitt ex är den enda som någonsin kan förstå mig. Mitt ex var den enda som kunde få mig att känna sådär. Jag är trött på spelet. Jag är trött på att ge folk en chans. Efter en viss gräns kan man inte komma tillbaka.

Verklighet: Som en gummiboll kommer nyfikenheten tillbaka till mig. Eller för att kanske hellre citera India Arie: My past don't dictate who I am, I choose.

svar på allt

Det är ett tag sedan jag svarade på googlarnas funderingar nu, så det är väl dags? Vår första googlare undrar:

vad som är fördelen och nackdelen med sex?

Fördelen med sex är de där tillfällena när din och hennes hud är så nära att ett gemensamt andetag kan spränga gränsen mellan er och låta hennes och ditt blod rusa ikapp i samma ådra. När hennes blick inte är den enda vägen in, när din tungspets koncentrerar hela henne till en enda punkt och dit den går går hon också. När dörrarna till era fantasier plötsligt står på vid gavel, när ljuset från den ena når den andra och inget längre känns förbjudet. Nackdelen är att man ibland vill just de där grejerna så mycket att man försöker uppnå dem i helt fel situationer, med helt fel människor.

förklara prepositioner för sfi

Det spelar ingen roll vem du ska förklara prepositioner för, de är ändå en enda stor härva undantag, en prövning för vem som helst som ska försöka lära sig svenska. Ja, du säger visserligen "på jobbet", "på biblioteket" och "på bio", men det heter ändå "i skolan", så deal with it. "Över två år" är ungefär samma som "under två år", "i" betecknar en tidsperiod och "för ... sedan" förfluten tid, men "i somras", "i tisdags" och "i julas" beskriver ändå förfluten tid och inte någon tidsperiod. "På Södermalm" heter det för att Södermalm är en typ av ö, men det är Gamla Stan också och ändå säger man "i Gamla Stan". Att vara "galen i" någon är en helt annan sak än att vara "galen på" någon; man kan säga att "i" är en positiv preposition och "på" en negativ, så det är logiskt att man är "kär i", "irriterad på" och "betuttad i" folk. Fast är man nöjd så är man "nöjd med" dem, hur positivt det än är. Valens* is a bitch, som vi säger i branschen.

udda sara pocket

Udda kommer som pocket i februari eller mars. Där har man suddat ut spermierna så mycket som möjligt på omslaget och tagit bort ordet "stump" från baksidestexten, för att inte råka förnärma någon. Jag tänker inte reflektera mer över den saken här, men nog blir man sugen på att gå ut och analysera pocketomslag?

tips att bli miljoner

Du är redan miljoner! Miljoner små celler. Tapparna och stavarna du har i ögat är bara några exempel.

sexnovell gubbe grekland strand

Hm... Jaha jaså. Okej då. Det var en gång en gubbe på en strand i Grekland. Han tyckte dagen var så fasligt lång. Han satt och vände på sin luva. Då kom en annan gubbe gående. "Goddag, jag heter Dimitris", sa han. "Det var en ståtlig luva du har. Vad säger du om dagen?" "Jo", sa gubben. "Den är fasligt lång." De älskade hela natten och svetten sjönk ned i sanden och ut i havet, där fiskarna åt upp den utan att märka någon skillnad.

träffa brudar

En idé hade ju varit att föreslå er den nya dejtingsåpan som de gör reklam för på kanal 5. Men eftersom jag inte går och rekommenderar saker utan att först göra lite efterforskningar, har jag kommit fram till att den kanske endast gäller heterosexuella. "I Dating in the Dark får tre killar och tre tjejer chansen att träffa mannen eller kvinnan i sitt liv", står det på hemsidan. "Med en twist - alla dejter sker i totalt mörker. Är kärleken verkligen blind eller är utseendet viktigare än personligheten? Det visar sig när de slutligen får se varandra." Det framgår inte riktigt om de tre tjejerna och killarna måste dejta över könsgränsen eller inte, men ska det ske inomkönslig dejting på dessa premisser tycker jag nog att det är lite snålt att bara erbjuda två alternativ.

Därför rekommenderar jag alla bruddejtande brudar i Stockholm att hellre satsa på Redlight och Ginas tjejfest på lördag på Kolingsborg**. Eftersom Mariette Hansson ska spela där, och eftersom hon till så många flators förargelse har flickvän, försöker jag få Tofflan att gå dit i en T-shirt med texten: "Jag har också dreads. Ligga?". Hittills går det sådär.

*Ett ords valens är ungefär de sätt man kan använda ordet på och vilka ord som funkar med det. Ett roligare ord är "rektion" som betyder nästan samma sak, men är lite snålare med vad som kan ingå.

**Till dig som skrev att du inte kunde gå in på facebook: förköpsbiljetterna kostar 80 och kan köpas på Torget, biljetter på plats kostar 120.

samla in, andas ut

I morse kände jag för att ta en promenad och titta på snön som numera ringlar sig kring varenda buskkvist. Jag kände för att köpa riktigt varma skor, sådana som man kan gå i skogen med i tjugo minus och ändå inte komma hem med tio ynkliga isbitar i paket. När jag kom ut, om än i relativt tunna skor, kom jag på att jag älskar vinter och snö. Jag som trodde att jag avskydde det.

Så då tänkte jag på perspektivet och hur det ibland bara är att slappna av för att komma på att allt redan finns där. Balansen, kärleken och platsen där man kan sätta ned sin rumpa. Konturerna skriver jag ganska ofta om, och när man gör det där kan man fånga in dem. Som att hala in en lasso, krångla ur alla renhorn och fjäderfän som fastnat, rulla ihop repet och hänga det vid höften. Samla in, andas ut.

Sedan ringde en man som hette Ahmed. Han hade sett min annons och var intresserad av att byta sin lägenhet mot min. Det blev inget byte, men det muntrade ändå upp mig, att man aldrig vet vem som ska ringa en med potential att förändra ens liv en smula.

Jag hann inte gå så långt förrän jag var tvungen att åka till jobbet. Jag kom ungefär till slutet av huslängan mittemot min. Men efter jobbet ska jag gå och leta efter riktigt varma skor, sådana som älskar livet och låter vätan och kylan rinna av dem utan att ens fundera vidare över saken. De inspirerar mig redan.

ej hetero

Jag vet inte hur många kontaktannonser ni läsare konsumerar, men själv tycker jag att det är både roande och aningen meditativt att plöja igenom alla annonserna i DN Kontakten. "Akademiker, man, viljestark, söker kvinna som tycker om sin kvinnlighet" läser jag och börjar spekulera kring vad en akademisk alfahanne kan definiera som kvinnlighet och på vilket sätt han föredrar att hon tycker om den. Troligen inte på det sätt Ursula Martinez gillar sin. Jag övergår till att reflektera över det vanligt förekommande (men endast i kontaktannonser förekommande) "tjejkvinna" och hur det kommer sig att motsvarigheten "killman" inte har fått samma genomslag. Tofflan tycker att "tjejkvinna" låter som en kvinna som attraheras av tjejer och jag upplyser henne om att det är önsketänkande. Hon fortsätter utan att låta sig nedslås: "Och killman ... det låter som någon som är kittlig."

Men vad man verkligen kan fundera över, är de annonsörer som skriver två eller fler annonser med något varierande ordval men samma innehåll. Först kommer följande annons:

"Jag är en bs-änkeman, 70 år, söker en lugn och trevlig man som helst inte
är rökare. Du bör vara 65-75 år. Jag finns i närheten av Västervik i
Småland."

Nästa annons ser ut så här:

"Jag är en 73-årig man som vill ha kontakt med en man, 60-75 år, för både
gemenskap och samvaro. Jag bor i nordöstra Småland vid kusten."

Jag har analyserat tillräckligt många annonser i mina dar för att snabbt avgöra att detta rör sig om en och samme man. Ofta skiljer det ett par år mellan de olika identiteterna, och den ena anger ofta fler och striktare preferenser medan den andra är lite mindre krävande. Ibland hittar man knappt några skillnader alls. I helgens DN hittar vi fler exempel på fenomenet:

"Jag är en kvinna, 54/160, lite mullig, med kastanjebrunt hår och bruna
ögon, arbetar som sjuksköterska. Jag söker en man för ett seriöst förhållande.
Jag gillar resor, träning, bio m.m. Jag är hundägare."

Och strax därpå:

"Jag är en liten, rund, litet mullig tjej, 54 år. Jag arbetar som
sjuksköterska och trivs med det. jag söker en man för ett seriöst förhållande.
Mina intr. är promenera med min hund, resa utomlands, hemmakvällar, bio
m.m."

Åh det förbryllar mig. Satt hon, den mulliga hundägaren, och grämde sig över sin formulering som kanske skulle ge sken av att hon var missnöjd med sitt jobb? Kom hon på att en del måste vänja sig vid kastanjebrunt hår och att det inte är något man slänger i ansiktet på folk redan i annonsen? Eller tänkte hon att två annonser skulle slå högre än en? När jag konsulterar Tofflan visar det sig att jag inte är ensam. "Jag fattar det inte heller!" utbrister hon. "Man skulle kunna förstå det om det handlade om två helt olika saker. Söker dig som vill plocka svamp med mig. Söker dig som kan piska upp mig. Men att skriva två annonser på raken om skogspromenader och mysiga hemmakvällar?" Vi är rörande överens om att vi möjligen förstår om en konstant procent av annonsskrivarna ångrar sina formuleringar och skickar in en ny text, men vad säger man om de där annonserna som vill ge sken av att vara skrivna av två olika personer? Om ni vet, upplys mig!

Men egentligen var det inte alls det jag skulle skriva om. Nej, för det mest fascinerande med hela kontaktannonssvängen är ju de kvinnor som fortfarande avslutar sina vänner-annonser med "ej lesb.". Det finns oftast en eller två i varje DN Kontakten, och jag kan möjligen förstå den historiska kontexten. På sextiotalet, tänker jag mig, fanns det ingen "kvinnor söker kvinnor"-kolumn bland kontaktannonserna och flator ville inte skylta med sina preferenser. Alltså måste kontaktannonssidorna ha varit fullproppade av garderobsflator som skrev önskemål om "väninnor att ta en drink med", och de kvinnor som faktiskt bara ville ha en drink och inget mer upptäckte förr eller senare att de var tvungna att komma ut som hetero. Eller, som det hette då: ej lesb. Men nu? "Jag söker kvinnliga vänner i Sthlms-omr. Bio, shopping, restaurangbesök, pub, café, resa m.m. Jag är en öppen och social person. Ej lesbisk." Vilken flata skulle tolka en annons om bio och shopping under kategorin "vänner" som en lesbisk invit? Har "ej lesbisk" blivit så etablerat under "vänner"-rubriken att folk knattrar in det på ren rutin, eller kanske för säkerhets skull? Eller skriver de det kanske för att hedra ett minne av när den lesbiska maffian i övrigt var ganska dold, men åtminstone dominerade bland dem som söker nya väninnor? Kanske borde jag svara den där "Sto 179412" och fråga. På ett ironiskt vis skulle det göra hennes annons charmigt kontraproduktiv, vilket man väl får se som en bonus.

Jag förstår att ni alla är omåttligt nyfikna, och ja, mobiltelefonen har kommit. Jag blev inte besviken; den var precis så älskvärd som jag hade föreställt mig och det verkar som om kärleken är besvarad. Jag väljer att se det som ett omen.

På! Av! Vibrera!

Enligt almanackan är det röd dag idag, beroende på ett antal ganska luddiga kyrkliga punkter som skiljer sig en aning mellan olika grenar av kristendomen. Jesus uppenbarades, döptes och/eller hittades av de tre vise männen, fast egentligen var trettondagen det gamla firandet av Jesu födelse, eller handlar det hela snarare om bröllopet i Kana? För tillfället bryr jag mig mindre om trettondagens kyrkliga innebörd, och mer om postgångens tendens att avstanna under helgdagar. Igår kom ett mejl från Megastore att de nu har skickat min nya mobiltelefon, och idag kommer det ingen post. Ska jag stöna eller jubla, våndas över ännu en dags längtan eller njuta av att min förälskelse fortfarande är så intakt som en förälskelse endast kan vara så länge objektet förblir en vision?

Tills vidare nöjer jag mig med att reflektera över fördelarna med att vara betuttad i just en pryl. Först och främst slipper man det som kallas spelet, men som kanske egentligen är en vägning och en mätning i jakten på balans. Prylen kommer inte att ha annat för sig när jag behöver den, kommer inte att vänta med att svara på mina sms tills jag undrar vad hon menar, kommer inte att fundera över hur väl jag skulle smälta in på hennes pappas 60-årskalas. Dessa inslag i vanlig normal dejting må vara väl så charmiga i sina sammanhang, men ni får alla erkänna att den totala underkastelse man kan få från en pryl ger en helt annan typ av tillfredsställelse. På! Av! Vibrera!

Det finns bara två saker en pryl kan göra för att irritera en: 1. Inte fungera. 2. Ha funktioner som man inte gillar. Det låter kanske misstänkt likt andra typer av förhållanden, men då bör man ha i åtanke att en äkta människa kan irritera på hundra andra sätt, varav den viktigaste kanske är att haka upp sig på det man själv hakar upp sig på. Man kan irritera sig väldeliga över hur ens mobiltelefon till exempel särskriver ord med flit, men hur man än påpekar det kommer den inte att ta det personligt och tycka synd om sig själv. Eller, ve och fasa, beskylla en för att också ha brister. Prylar tvingar en mycket sällan att reflektera över egna tillkortakommanden och komma vidare i livet. De är en chipspåse en lördagskväll, en som inte säger emot när man påpekar att man förtjänat den.

När en pryl går sönder eller slutar fungera, behöver man aldrig fundera över om det var något man sa. Möjligen var det något man gjorde, men prylen kommer aldrig att skuldbelägga en för det. Den kommer inte att manipulera en att tro att man har gjort eller sagt något genom att fejka trasighet, och kanske det viktigaste: den kommer med en garanti. Denna kommer att fungera i minst två år, och gör den inte det så skickas omgående en ny.

För den som, trots dessa övertygande skäl att omge sig med prylar, ändå känner att det är på tiden att frottera sig lite med andra människor och utsätta sig för risken att älska, bråka, utmanas och utforska nya behov, kan jag efter en förfrågan bland kommentarerna förtydliga vad som händer den 23:e januari. Då tänkte jag befinna mig på Kolingsborg där Gina och RedLights har gemensam tjejfest. Min vision är gungande dansgolv och äkta människor som ger min nya mobiltelefon konkurrens om uppmärksamheten. För när vi läser det en gång till, nog klår "älska, bråka, utmanas och utforska nya behov" all typ av materiell tillfredställelse vi kan hitta i en kartong från Megastore? Blir det varken kärlek, bråk, utmaning eller utforskning, blir det i alla fall fint att höra flatorna sjunga "ja må hon leva" för Mariette Hansson, som enligt ryktet råkar fylla år samma dag hon uppträder på Kolingsborg. Nokia och frostade metallskal i all ära, men lesbisk allsång är ändå det som skickar kommandot till mig själv: Vibrera!

väntans tider

Jag har glömt att nämna att jag är förälskad, än så länge på avstånd. Föremålet för min trånad är en mobiltelefon, och anledningen till min heta längtan är att den är liten och svart och att den inte särskriver med flit. I flera dagar har jag läst recensioner på nätet och pratat med läskiga försäljare i PhoneHouse. De är läskiga för att de är där för att sälja. Inte för att lära en något, hjälpa en, lyssna på en, underhålla en, bli ens vän eller göra en glad. Men för att lyckas göra det första, gör de ett ruskigt bra jobb med att fejka det andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde. De gör det så bra att jag får dåligt samvete när jag går därifrån utan att köpa något, och det värsta är om de har plockat fram mobilen ur sin låda. Det gör de ganska ofta, jag skulle tro att det i deras tvådagarsutbildning finns ett särskilt kapitel som handlar om att en uppackad vara drar upp försäljningspotentialen med nittio procent.

Anledningen till att jag inte köper min telefon direkt i affären, har förstås en aning att göra med att den kostar 600 kronor mindre på nätet, men det är inte riktigt allt. "Om du köper den nu kan du gå härifrån med den i handen", säger den ivrige försäljaren och tror att det är ett argument. På mig skulle det motsatta fungera: "Om du köper den nu så skickar jag den till dig om en vecka, och vi kan räkna ned dagarna tillsammans". Jag är udda på det sättet att jag gillar att vänta på sånt som jag vet ska komma. Jag tar inte "en smörgås så länge" medan jag lagar mat, för jag gillar känslan av att bli hungrigare och hungrigare fram tills maten står redo på bordet. Det har till och med hänt att jag har hållit mig extra länge för att toalettbesöket ska kännas som en större befrielse, och att få telefonen direkt i handen gör helt enkelt att det blir för lätt. Jag känner mig snuvad på anspänningen och ser skeptiskt på min nya mobiltelefon, som inte var svårare att tillskansa mig än en Twix på Pressbyrån.

Jag inser att denna vinkling av min vurm för väntadet kommer att bita mig i häcken när det visar sig att leveranstiden från Megastore skjuts upp och upp och upp tills jag kreverar av längtan efter nya svarta knappar. Den har redan nafsat lite i rumpregionerna, för sedan jag beställde denna telefon har leveransen redan försenats en gång, och det har meddelats att det "kan ta olika lång tid att få hem produkten igen men standard är ca 0-2 veckor". Nå, härmed vädjar jag till den (vinklingen av vurmen alltså) att lämna min häck ifred, för vem vet vem som står i ett hörn och väntar på att den ska bli ledig? Om inte annat kommer jag att behöva den den 23:e januari.

homosexmaffian strikes again

Tofflan: Jag har blivit flata igen.
Jag: Via ett minus eller ett plus?
Tofflan: Va?
Jag: Alltså har du hånglat med en äcklig kille eller en gudomlig tjej?
Tofflan: Nej, alltså jag klämde fingret när jag skulle laga traktorn, så jag var tvungen att klippa naglarna.

decenniets första poll!

När jag en gång i tiden frågade er vad "filmkväll" egentligen betyder, hände något intressant. Antingen är det intressant på riktigt, eller så är det intressant för att jag inte haft möjlighet att analysera något på länge. En varning bör utfärdas att det lutar åt det senare.

De allra första som svarade på pollen tyckte att "filmkväll" framför allt betyder att man ska se på film. Efter några timmar var det fler som tyckte att det framför allt innebär hångel, och efter några dagar var det de filmtittande som tog över igen. Via mycket avancerade beräkningar (som naturligtvis inte redovisas här eftersom detta är en sammanfattning) rörande vilka som läser bloggen efter några sekunder, vilka som läser den inom ett par dagar och vilka som läser den senare, har jag kommit fram till en enda rimlig tolkning: Mina allra trognaste bloggläsare är även de mest hångelsugna. Det var väl det jag trodde. Själv är jag av uppfattningen att en singel, som bjuder en annan singel med matchande läggning på filmkväll, klart och tydligt bör deklarera att filmkvällen inte innebär något utbyte av kroppsvätskor om den inte gör det. Jag citerar Mios kommentar från själva polldagen: "Vill man inte hångla är man då nästintill skyldig att på ett smidigt sätt upplysa om detta redan i inbjudan. precis som att man skriver ut vilken klädsel som förväntas på vissa officiella inbjudningar. "

Den nya pollen handlar, som av en händelse, om det nya året. Jag har utnyttjat min ställning som pollskapare och inte gjort något "annat"-alternativ, men som vanligt får du hemskt gärna kommentera och modifiera ditt svar här nedan.

Krutröken lägger sig över hustaken där ute och jag tänker att det snart är dags att dyka in i livet på ett annat sätt. Nyår har ju effekten att man börjar tänka sådana stora, abstrakta tankar. Det här året har varit ett fantastiskt år med andan i halsen. Under 2010 ska jag försöka dra ned luften i lungorna.

lite om de senaste tio åren

Det är nyår och jag skulle kunna stå med ett champagneglas på en balkong någonstans bland människor. I stället sitter jag här och vrider på en sten, som ett mer konkret sätt att fundera över det gångna decenniet ur lite olika synvinklar. De politiska och populärkulturella strömningarna får någon annan blogga över, jag passar på att grotta in mig i vad som egentligen har hänt i mina egna.

När 90-talet blev 00-talet hade jag en pojkvän. Vi trängdes i Gamla Stan för att uppleva millennieskiftet under fyrverkerierna tillsammans med tusentals andra människor som spillde bubbelvin på varandra ur champagneglas i plast. Ganska många hade äkta champagne i plastglasen, för millennieskiften sker tillräckligt sällan för att det inte ska bli en dyr vana. Fler än en person fick nog av trängseln och unga tjejröster ropade myndigt: ”Hon har fått panik, okej, släpp fram!” Så var det när 1999 blev 2000. Sedan gick det tio år.

Det första jag gjorde under det här decenniet var att komma ut ur garderoben och göra slut med min sambo. På den tiden fanns varken Qruiser, Facebook eller Sylvia, men jag kom ut via RFSL:s klotterplank och blev medlem i en mejlinglista. Då var jag en arbetslös 19-åring som tyckte att det viktigaste hos en framtida flickvän var att hon skulle vara vegan. På Lesbiska Listan (jo den hette så) hittade jag min vegan och åkte ganska omgående till Afrika. Där lärde jag mig swahili och tappade åtta väsentliga kilon i något som de åtminstone kallade malaria. När jag kom tillbaka till Sverige fick jag lyckligtvis tillbaka mina kilon, och skrev ett bokmanus om en tonårsbrud i garderoben.

År 2001 fick jag sommarjobb på Systembolaget på Ekerö, där kunderna gärna kallade mig ”den lille pojken” eftersom jag hade ett rakat huvud och inte använde den lilla snibben brudarna skulle ha om halsen. Jag började plugga genusvetenskap på Södertörns Högskola och bodde i just den där källaren jag nämnde häromdagen. Jag skrev ett bokmanus om en vilsen flatas öden och äventyr och tyckte att det var i stort sett genialt. Efter att ha fått mitt hjärta lite mörbultat av en sjuttonåring träffade jag Exet C, som bland annat var väldigt bra på att städa. Det var tur, för matronan i huset där jag hade min källare hade bestämt att jag var en hafsig punkare som måste ut, och i sin slutsats av den analysen inkluderade hon en ståndpunkt som gick ut på att jag måste städa saker som aldrig tidigare blivit städade. Som grillgallret jag aldrig hade använt. Det var tjockt av svarta beläggningar och det tog mig sex timmar att skrubba loss dem, men om det inte blev helt rent skulle hon ta in ett städföretag som tog flera tusen kronor. Troligtvis hennes eget.

Från källaren i Fruängen flyttade jag 2002 till en tvåa i Björkhagen. Hon som jag hyrde rummet av hyrde i sin tur lägenheten i andra hand av en matematikprofessor, och mitt rum var fullt av tjocka böcker med formler i. Jag levde ut min kreativa ådra genom att forma olika mönster med mitt huvud som canvas, starta bandet Buschbaum och photoshoppa mina vänner.

Jag skickade in mitt bokmanus och fann refuseringarna obegripliga. I slutet av året skulle lägenheten stambytas, och jag fick tillfälligt flytta in hos mamma. Där satt jag mest på Internet, där jag plötsligt träffade en fjälla framför en helt annan dator, närmare bestämt i Ecuador. Efter tre veckors idogt chattande bestämde jag mig för att åka och hitta henne på riktigt.

I januari 2003 åkte jag så till Ecuador, för att träffa bruden jag dittills bara sett på 5-6 pixliga foton. Hon hade dekorerat vårt hotellrum i Quito med egna teckningar och en gång på en buss till Cuenca fick hon mig att överge min veganism genom att vifta framför min näsa med en bit mjölkchoklad. En dag när jag kom hem från Ecuador, hade min syster fått ett barn. Nu går han i skolan, så snabbt gick det. Nåväl, årets första sju månader gick åt till att resa fram och tillbaka mellan Sverige och Ecuador, och de återstående åt att vänta på att Migrationsverket skulle låta henne flytta till Sverige. Det tog nio månader, och det hann bli 2004.

År 2004 var ett av de mörkaste åren. Min ecuadorianska fick till slut komma till Sverige, men det hela urartade i ett utdraget drama av kommunikationsproblem och tusen krossade förhoppningar. Jag minns inte mer än att hela återstoden av året gick åt till att justera mina förväntningar på kärleken. Jo, jag minns att jag en gång gick ut och satte mig på en sten och tittade på gräset, och kände att det där med sten och gräs är handfasta saker som man kan fokusera på för att samla ihop sina konturer.

Det blev i alla fall 2005 och en vacker dag flyttade Tofflan in i lägenheten. Jag skaffade tandställning efter att ha funderat över saken i tio år, och fick regnbågsrabatt på rälsen. Sedan blev det ganska raskt 2006, och en dag i februari bestämde jag mig för att byta ut lunardagboken mot en blogg. ”Brudens blogg om brudar” kallade jag den. Den skulle utgöra en liten, anonym motvikt till alla heterobloggar där ute, och dessutom ge mig en vink om huruvida det fanns folk där ute som ville läsa det jag skrev. Det visade sig att de ville det, och även om det inte var några blondinbellesiffror så sköt statistiken i höjden runt pride 2006, och jakten på Bruden började. I slutet av 2006 var jag så hopblandad med mitt alter ego att det inte var helt säkert vem som var vem, eller snarare hade Bruden skapat sig en egen persona under året och det var inte längre säkert att det var Bruden som var jag. För att slå fast att det ändå var så, och för att jakten på Bruden hade spårat ur så pass mycket att jag vid varje flatfest fick frågan av olika personer: ”Tror du att Bruden är här, vem tror du att hon är?”, och för att QX erbjöd mig jobbet som krönikör om jag trädde ut ur anonymiteten, ägnade jag slutet av 2006 åt att överväga ett eventuellt utträde ur bloggarderoben.

Sedan inledde jag 2007 med att genomföra just detta. Åh minns ni nerverna och anspänningen? Och ilskan hos en del, när de inte längre fick uppleva tjusningen i att läsa intima detaljer ur en anonym flatas bataljer. Dagen då jag blev offentlig kände jag ödesklockorna klämta bakom revbenen, för nu skulle det visa sig om mina egna 160 centimeter kött och blod var tillräckliga. Plötsligt var jag krönikör på QX, kollega med Mian och någon med en ny och ovan position i flatvärlden. Någon månad senare började jag skriva på mitt fjärde bokmanus, det om Martin, Lelle och Paula. Då hade jag ägnat en hel del tid åt att läsa skrivarlitteratur, höll jag på att säga, men jag hade i alla fall ägnat mycket tankemöda och googling åt att se hur olika författare tänker och vilka tips de kan ha att ge en trängtande skribent. Så jag började påta i det som skulle bli Udda, och plötsligt kändes det som om jag faktiskt kunde skriva en bok. Så hade det å andra sidan känts hela tiden, så det var ju ingen garanti direkt.

Jag behöver kanske inte skriva om Greklandsresan 2007 och mitt möte med ett Troll på Skala Eressos sandstränder, inte för att det var marginellt men för det beskrivs så utförligt i mina gamla blogginlägg. Men man kan kanske nämna att 2008 kan betecknas som könets år. Jag har aldrig funderat så mycket över kön och heterosexualitet som under 2008, och då är jag ändå en könsgrubblare redan i grunden. Att plötsligt dejta en människa med ett kön mellan benen och ett annat mellan öronen satte igång hundra grubblerier kring vad kön egentligen är, vad som är feminitet och maskulinitet och vad man egentligen har för läggning när man dejtar en transkille. Under våren extraknäckte jag även som sidekick hos Annika Lantz, som en direkt följd av att Melinda Wrede hade läst min blogg. Under hösten damp fler refuseringsbrev in, och om jag vore lagd åt Jenny Schecter-hållet hade jag blivit deprimerad. Nu lade jag dem bara i pappersinsamlingen och väntade på bättre tider. Julen 2008 satt jag i Braşov och blev spådd av Trollets rumänska faster, som var bekymrad över vad stjärnorna sa om min relation till män. Troligtvis skulle jag aldrig hitta en man och bli gift, viskade hon bedrövat till Trollet i köket. Hon sa också att jag hade möjligheter att lyckas med kreativa projekt, om jag bara såg till att vara uppmärksam på chanserna jag fick. Båda sakerna kändes positiva.

När jag såg Kapitel1 och Piratförlagets boktävling i tidningen ett par månader in i 2009, funderade jag ett par dagar över om det var en sån där chans som jag borde vara uppmärksam på. Jag skulle aldrig få veta om jag inte utgick från att det var det, så jag laddade upp mitt dittills namnlösa bokmanus, benämnde det Udda och gav er nervöst adressen. När jag kom till semifinal genom lektörernas val, var det det största jag dittills upplevt i min karriär som aspirerande författare, och när jag såg mig själv i faktisk final var min lycka gjord. Att ha kommit till final i en stor manustävling är att rentav ha något att komma med, när man skickar in nya manus till förlag. Men i juni 2009 visade det sig att jag inte bara hade en finalplats, jag hade en vinst och en utgivning! Ganska exakt tio år efter att jag hade påbörjat mitt första riktiga bokmanus stod jag med ett enormt förlagskontrakt i handen och intervjuades i morgonsoffor och på kultursidor Alla småstäder och förorter jag någonsin bott i tävlade om att utgöra mitt ursprung i rubrikerna. Även om större skrällar har skådats var det en ganska stor skräll för mig personligen, sådär som det subjektiva ofta överskuggar det resterande.

Jag tippar en gnutta till på stenen jag håller i. Det är bra med så handgripliga saker när man försöker fånga decennier, för kontrasten gör att man förstår att det är omöjligt. Men när 1999 blev 2000 hade jag fortfarande inte kysst en tjej, och aldrig fått något annat än standardrefuseringar från ett enda bokförlag. När 2009 blir 2010 är jag nominerad till Gaygalan för årets bok (det går fortfarande att rösta), och även om det inte går att fånga varenda nyans av allt som hänt däremellan, kan man konstatera att det har varit ett ganska saftigt årtionde.

en stilla undran

Vad jobbar ni med, ni som läser min blogg? Eller studerar, eller vad det är ni gör om dagarna. Jag blev just så nyfiken att jag glömde bort att inte fråga.

än slank jag rakt över diket och bort över ängarna

Det har visat sig att Udda är nominerad till utmärkelsen ”årets bok” på gaygalan! Mellan två bögböcker ligger den och hoppas, och jag är riktigt glad och lite rörd över alla som har kommit ihåg att nämna den i nomineringen. Kanske ännu gladare över alla som röstar nu - det är ju, som Kompanjonen just påpekade, en ordentlig prestation att faktiskt plocka upp mobilen. Tack så väldigt mycket!

Resten av julklapparna jag fått i år är precis lika värmande, men på ett annat vis. Jag var som bekant ganska frusen när jag skrev min önskelista, och begåvades på juldagen med långkalsonger, handvärmare, tofflor, sockor och en fodrad luvtröja köpt på en pojkavdelning. Att den var köpt på pojkavdelningen vill jag poängtera för att det innebär två saker: För det första att den har ett grått och vitt tryck föreställande något abstrakt, graffitiaktigt. För det andra att jag är tillbaka i min mittfåra, eller kanske rättare sagt i mitt ystra surfande tvärs över allt som är manligt och kvinnligt, pojkigt och flickigt.

Varför pojkar förväntas gilla grå graffitiblobbar på allt de har på sig, ska jag låta marinera i vinet som fortfarande skvalpar i min hjärna sedan gårdagen. Troligtvis ligger där en djupare sanning och gömmer sig, men vi kan ändå börja i den mer uppenbara änden av denna svarta luvtröja.

Det är drygt tio år sedan jag för första gången hade på mig en hoodie från en herravdelning. (Enligt den lesbiska kalendern är detta ungefär femton år för sent, men vissa av oss ägnade våra barndomsår åt rosa prinsessdrömmar) Då bytte jag kläder med min pojkvän. Han kråmade sig i min lila blus i velour, jag lufsade omkring i hans stora jeans och bylsiga tröja. Det var då jag märkte att jag hade släntrandet i mig och att det fanns ett särskilt sorts kisande i blicken som jag hade kvävt för länge. Jag vet inte om pojkvännen fick någon särskild insikt, möjligen något om att lila inte var hans färg.

Sedan dagen då jag kände de säckiga jeansens effekt på mina höfter, har jag min vana trogen provat båda sidor om gränsen, testat var den går och vilka gränser som finns bortom den. Det är en diffus och utmanande typ av gräns, den mellan feminint och maskulint, för den uppstår bara mellan människor och ändrar form beroende på vilka de är. Än slinker jag hit och än slinker jag dit, som en annan åkglad kråka. När butchnormen och glitterföraktet är på väg att svälja en del av mig köper jag mig ett par skor med klack, och när raden av högklackade skor blir längre är det luvtröjan från pojkavdelningen som räddar mig från diket. Efter mitt ganska långa strövtåg i feminiteten jag en gång glömde bort, känner jag i min julklappströja att det är dags att slinka över igen, sprida mina armar och ben och gå på alla sidor av vägen.

Ju längre jag drar parallellen till prästens lilla kråka och diket, desto mer vill jag bygga såna där rör som går under jorden. Där kan de få flyta, de som trivs bäst med två enkelriktade kategorier på varsin sida om vägen, utan att det behöver bekomma oss andra sådär burdust som det ibland gör.

ödet och annandagen

Uppenbarligen är det något med annandag jul som inspirerar folk att arrangera flatfester. Om jag visste vad det var, så skulle jag jobba på att det skulle förekomma lite oftare. I kväll kan den festsugna stockholmslesbianen välja mellan Lezzie weekend på Momma, Club Caliente på H62 och Redlight Girls Club på Kolingsborg, och om jag fick välja skulle jag dra ut dem över ett par-tre dagar och gästa dem alla med min på tok för oskakade rumpa. Men eftersom allt händer samtidigt, och eftersom min rumpa ber mig om att få inleda kvällen lugnt och sävligt gnuggandes en barstol, planerar jag att först och främst pallra mig iväg till Momma. Där tänker jag mig att ödet kommer att dra mig i ärmen och visa vart jag ska bege mig därnäst. (Eventuellt sängen, annars troligtvis Redlight Girls Club, men det är bara gissningar)

Om ni inte tror att ödet kan dra er i ärmen, så kan det bero på att ni inte såg att det var ödet, utan trodde att det var en tiggande uteliggare eller en av de där ficktjuvarna man ska akta sig för i mellandagsrean. Själv har jag missat det både en och två gånger, ödet är inte helt tydligt på det sättet och jag tror att det skulle må bra av en tydligare metodformulering.

god jul

En synnerligen god jul tillönskar jag er, mina välartade bloggläsare! God jul till alla er som kommenterar och ger mina ord nya små banor att luska i och alla er som troget klickar in på bloggen utan att göra så mycket väsen av er, alla som har spridit ordet om min bok eller köpt den till era mödrar, fastrar och bröder, alla som har kommit fram och velat prata en stund, alla som har mejlat och skrivit till mig på qruiser och facebook. God jul alla nyfödda sparrisar och rutinerade ärkeflator, alla queera pronomenutmanare, alla som etiketterat sig själva eller vägrat att göra det, alla queera heteron och alla normisheteron som återkommer hit för att vi alla förenas av något som är större än våra sexuella identiteter. God jul Trollet, Tofflan, Tjosan, Smulan, Spanet, Jorå, Guapa, Exet, Exet C, Rewaxörskan, Kompanjonen, Yllet och alla andra som förärats egna namn i singular bestämd form i den här bloggen. Och dem som kommer att föräras dem under nästa år, men det sparar vi till inlägget där jag önskar er ett gott nytt år.

julsadism och andra planer

Det bästa med julen är, enligt min inre sadist, att hitta någon som plågas ordentligt av att inte få öppna sitt paket. Just nu sitter jag med en julklapp framför ögonen på en frustrerad donna som vi kan kalla Yllet. Hon klämmer och gnyr över att inte få öppna förrän det är dags och jag tänker mig att hon finner någon njutning i det hela också. Annars vore det ju rakt av elakt, brukar jag säga till sådana där människor som vill öppna på en gång, och de morrar att de inte alls njuter av öppningsförbudet. Jag ler blitt mot dem (vi har alltså här gått över till att tala om fler än detta Ylle och göra det hela lite mer generellt) och håller fast vid mina regler, för jag förstår ju att det hör till spelet att de säger sådär. Hur skulle det se ut om alla bara gav efter så fort man bad dem att ge upp, att vika med blicken, att släppa taget om ens handleder? Nej, just det.

När jag författade årets önskelista på mobilen var det minus femton grader och jag travade huttrande runt vid Medborgarplatsen. Varma tofflor, står det på listan. Sköna långkalsonger, varma sockor, varm tröja med dragkedja. Nu är det så gott som julafton och det börjar bli sent att lägga till önskningar, men när jag ser orden trilla fram genom fingertopparna inser jag ju att en önskan handlar om just handleder och blickar som inte ger vika. Ögonbrottning och ett steg längre. Kanske kan jag stöpa om det till någon typ av nyårslöfte.

På juldagen ska jag fortsätta plåga folk med julklappar de inte får öppna förrän jag säger till, denna gång i Uppsala, men på annandagen är jag färdig med årets klappsadism och överväger att tassa iväg till Momma och slappna av med en julöl som i vanlig ordning blir mer av en julcider. Enligt beräkningarna blir det någon gång runt den tiden som jag kommer att inse att jag faktiskt är ledig, att jag kan ta det lugnt och göra lite som jag behagar, att det är helg och att årets enda återstående plikt består i att äta upp all marsipan.

vad vi som samhälle prioriterar

Stockholm har förvandlats till en kantig men bullig gräddtårta, och nu när det har slutat snöa minns jag varför jag gillar snö. Det borde alltid knarra under fötterna. Det borde vara lag på det. På sommaren borde man strö ut potatismjöl för knarreffekten, jag ska föreslå det för Tofflan som jobbar med parkförvaltning. Kanske invänder hon med motiveringen att vi inte vill förvandla stan till ett kräminferno, men jag kommer att veta att det egentligen beror på att hon redan har för hög arbetsbelastning. Det är bara en fråga om vad vi som samhälle prioriterar.

Visar det sig att vi som samhälle trots allt inte prioriterar potatismjöl på gatorna, tycker jag ändå att vi åtminstone kan prioritera att lyckas hålla igång Sveriges enda ungdomsgård för hbt-ungdomar.

tiddelipom

Det är fullt kuddkrig där uppe, taken mitt emot täcks med snö som täcks av åter snö. Det är vackert så länge det är söndag och så länge kylen är full av rester från gårdagens glöggsamkväm. Jag knäcker nötter och kikar ut på talgoxarna som gör spår på balkongen. Men Tofflan ser ut och stönar, nej hon ylar: "Varför, åh gud, varför?" Det beror på att hon jobbar på parkförvaltningen och hennes snöröjningsjour börjar vid midnatt. Jag försöker muntra upp henne. "Det ser ut som om vi får en vit jul i år", säger jag gemytligt, "åh se, vår hembygd är en julkortsidyll!". Hon morrar.

Angående livet i övrigt kan jag påminna er alla om att det är komplext. Mig kom det och påminde idag. Och jag tänkte på hur språket ligger i vägen för det komplexa så att man nästan inte får tag i det, för vad man än säger så har man bara täckt en ytterst liten del av vad man menar. På det sättet är skrivandet den mest begränsade konstform man kan tänka sig, den minst exakta och den mest frustrerande. Menar du något som ligger mitt emellan två ord, så måste du antingen säga båda orden, säga det ena ordet och modifiera det med ett annat, eller hitta på ett nytt ord. Inget av alternativen ger utrymme för några ytterligare nyanser, du får dra och slita i orden för att få dem dit du vill, för de är byggda på kategoriseranden och vet inget annat. Ordens begränsande effekt på våra försök att förstå livet har jag slagits med idag. Det var ganska skönt.

Vad beträffar min åsikt om hur snygga mina läsare är, så vidhåller jag den efter veckans signeringar.

och mycket lite om Kista

Detta inläggs karaktär blir av ordkarg och rent informativ karaktär, men för att svara på en kommentar och upplysa er andra hugade: Ja, imorgon är jag på Akademibokhandeln i Kista och signerar böcker klockan 17.30-18.00.

lite om december (och lite om Täby)

Tänk om alla månader vore som december, tänker jag på tåget när jag i arla morgonstund är på väg till studiedagen på jobbet. När jag gick i skolan betydde studiedag att man var ledig. Nu betyder det att man måste åka till jobbet klockan sju i stället för klockan tio. Nå, åter till december.

Först och främst skulle det bli så sjukt mycket gjort. Decembertider är flocktider, allt vi inte gjorde i augusti, september, oktober och november måste vi göra nu. I mitt fall inbegriper det en slutbearbetning av magisteruppsatsen från i våras, extramaterial till pocketutgåvan av Udda och ett synopsis till en helt annan sorts bok. Det går inte att oförhappandes sväva iväg till andra projekt, sådana utan deadline. För det är december.

Vi skulle också ägna avsevärt mycket mer tid åt våra familjemedlemmar, antingen det handlar om att köpa presenter till dem, äta med dem, supa bort tanken på att de finns eller inte finns, njuta av deras sällskap eller bara stå ut. I mitt fall skulle en rejäl julmiddag i månaden med familjen vara en positiv grej, även om brysselkålen skulle förlora sitt säsongsbetonade existensberättigande.

Men framför allt skulle bokhandeln fröjdas och blomstra, månad efter månad, och varje författare med självaktning skulle sitta och signera böcker vecka ut och vecka in, för horder av idel sugna läsare. Eller nåja, sitta bakom signeringsbord med en vilsen penna i handen, i hopp om att åtminstone någon bokstrosande dam i brist på förströelse ska komma och vända på ens debutbok och fråga ”jaha, vad är det här som du har skrivit då”. Det händer att de läser hela baksidan, gör en grimas och lägger tillbaka boken i högen. Boksignerande är påfrestande aktivitet för debutanter, jag kan skatta mig lycklig som har ett gäng trogna läsare sedan innan. Att ni dessutom är så SNYGGA härrör jag till den där genen som gör smarta människor vackra, eller möjligen till min egen vurm för andras uppskattning.

I eftermiddag klockan 17.30 ska jag sitta där vid bordet (eller kanske stå vid ett lite annat bord vid sidan av eftersom Jan Guillou har signeringstid samtidigt, i samma butik) i Akademibokhandeln i Täby för att se om någon trotsar snön. Återkommer med rapport!

dagens rolltolkningar

Om förra årets luciatåg blev en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin, blev årets en av mina mest oplanerade. Igår eftermiddag beslutades hastigt att vi i lärarkollegiet skulle uppföra ett luciatåg nästkommande morgon (alltså idag). Sånghäfte, repetition, rollfördelning, allt sådant lämnades åt slumpen och tilliten till att det skulle hinna fixa sig före klockan 10.15. I morse fann jag mig raskt utsedd till lucia av ett halvt och enigt lärarlag. En kollega fixade ljus, en annan föste in samtliga elever i rum 2. I fikarummet drog vi på oss särkar, slet i glitter och fördelade pepparkakor i sopptallrikar samtidigt som vi snabbsjöng igenom sångerna i häftet jag totat ihop klockan fem i tio. Tåget blev en så kallad singeluppställning, där vi trampade en och en i ett litet led på sex lärare för att sedan framföra staffanssång, luciasång och julpsalm, varvat med pedagogisk information om att man inte vanligtvis applåderar luciatåg. I publiken hölls femtiotvå mobilkameror upp som stämningshöjande ljuspunkter, och jag räknar med att det hela inom kort ligger ute på YouTube med förklarande text på ryska och arabiska.

Efter denna rolltolkning åkte jag till Uppsala för att signera böcker. Det var enormt fint att träffa några bloggläsare, och kul och en aning absurt att leva denna del av författarlivet, men det som var allra mest speciellt var nog ändå det faktum att jag fick ett paket vakuumförpackad palt. Den förärades mig av en vän till min syster, som även fick ett par böcker signerade, och jag spred sedan så mycket palteufori som de andra piratförfattarna mäktade med. Jag har länge önskat mig palt, nämligen, men inte riktigt fått någon sedan 2001 (note to self: inkludera i decenniekrönikan).

Nu sitter jag med palt och lingonsylt i magen och är således helt berättigad till temporär koma, vilken jag snart kommer att hänge mig åt. Men vill först tacka er som kom till Akademibokhandeln och gjorde min dag lite finare. Nästa vecka hoppas jag att få se några av er andra (eller för all del några av samma, om ni lyckas vara så hängivna eller bara lyckosamt placerade) i Täby och Kista!

Uppsala!

Alla som befinner sig i Uppsala föreslås härmed att komma till Forumgallerian nu på fredag och göra mig lite sällskap vid Piratförlagets författardag på Akademibokhandeln. Som vanligt förväntar jag mig att drunkna en aning i alla travar av Guillou-böcker och Martina Haags samlade krönikor, men hoppas förstås att jag ska få signera en eller annan bok själv också, och kanske träffa någon av er förtjusande bloggläsare (jag vet att jag alltid skriver att mina bloggläsare är så förtjusande, men det beror ju på att jag har belägg). Mellan 15.00 och 16.00 kommer jag att finnas på plats, kanske lite före och lite efter också. Ses vi månne där?

ps. Ett litet tips, oavsett var i världen du befinner dig, om du vill ha chansen till ett gratis exemplar av Udda!

decennieskiften vi minns

Tio år gick fort, tänkte jag häromdagen när jag först insåg att vi har ett decennieskifte att se fram emot om några veckor. Sedan kom jag ihåg att jag för tio år sedan satt i en etta på 21 kvadrat med en pojkvän som just hade skaffat sin första tribaltatuering. Jo, en del har visst hänt, tänkte jag och förstod i samma stund att jag skulle bli tvungen att skriva en bloggkrönika. Men inte idag, för idag ska vi grunda:

Sjuttiotalet har jag bara en mycket vag uppfattning om. Jag ägnade sluttampen av sjuttiotalet åt att vara ett embryo i mammas mage, och sedan var det redan 1980.

Nio år senare började jag skriva dagbok mer regelbundet, och mitt första riktigt medvetna decennieskifte tillbringade jag i Zimbabwe. Det sista jag gjorde på åttiotalet var att måla en sköldpadda med vattenfärger och släppa den fri:

När man hade rört den så måste man tvätta händerna efteråt, men det gjorde ingenting. När vi hade ätit så såg vi hur den stretade för att komma ifrån kopplet. Då tyckte vi synd om den. Men, han som visade oss sköldpaddan hade sagt att dom åt sködpaddor här. Men då tänkte vi, att om vi målade den så kanske dom skulle tro att det var någon som ägde den, särskilt när dom såg ringen i skalet. Sagt och gjort, vi målade sköldpaddan. Hon (eller han) blev ganska fin. Sen släppte vi den.

I december 1999 hade jag hunnit igenom tonår och pubertet, blivit vegan, rakat huvudet, låtit håret växa ut igen, tagit studenten samt ägnat halva decenniet åt att våndas över mina hemliga begär. Just när vi skulle dundra in i tvåtusentalet satt jag i upprorisk förlamning:

Det är faktiskt december 1999. Kanske borde jag vara mer exalterad.Mina barn lär ju undra hur det kändes. Borde dokumentera all millenniehysteri så att de förstår att man hann tröttna på millennieskiftet redan -97.

Trivs bra med min pojkvän (kanske lite mindre just precis nu, men det går över). Är bara rädd att jag ska råka gifta mig eller nåt. Jag kan ha massor av annorlunda kvar, eller bara massor av samma. Vill inte vara så slö att jag nöjer mig med lite mindre än jag vill ha. För det är så det kommer att bli. Trivs bra med att vara hans kompis och sambo och allting. Det är bara det att jag vet att man kan känna mer.

Där börjar vi, när vi tar sats inför betraktelsen över 00-talet. Vad gjorde ni för tio år sedan?

responsen på responsen

Som ni märkte kom jag av mig förra gången jag skulle diskutera mottagandet av Udda i stora världen. Men skam den som ger sig; här kommer responsen på responsen och idag tänkte jag prata lite om recensioner.

Det som slagit mig mest när jag har läst recensionerna, i tidningar och på nätet, har framför allt varit två saker. Dels hur så oväntat många har uppskattat och hyllat boken - bland dem recensenter som aldrig har läst min blogg och som inte lever i mitt eget hörn av världen! Och dels hur en hel del av dem inleder med att berätta hur skeptiska de var till Udda när de började läsa. För att jag är ung, för att jag är lesbisk (jodå, det har framförts som en anledning till skepsis), för att manuset vann en tävling, för att det handlar om avvikande människor, för att det finns spermier på omslaget... Ni minns kanske radiorecensionen som inleddes med recensentens motstånd mot att läsa något som handlade om annorlunda människor och som därmed torde bestå av en orgie i politisk korrekthet = tråkig och tillrättalagd prosa. Inledningarna till de skriftliga recensionerna får representeras av följande textrad: "Jag förväntade mig inte så mycket av 1. en debutant som 2. fått ge ut en bok genom att vinna bokvärldens svar på Idol, [...] men Sara Lövestam är skicklig!" I vissa fall löper rentav förvåningen över att Udda inte var ren skit genom hela recensionen: "på något vis ror Sara Lövestam ändå hem den här historien".

En konsekvens av att man låter sin text läsas av alla, blir att den plötsligt tillhör alla. Mannen som betraktar Martin som "bokens huvudperson" får därför rätt, trots att jag själv inte direkt skulle se saken på det viset. Folk har kommit fram till mig och med självklarhet hävdat att min bok är "en fantastisk berättelse om vänskap", "en väldigt sexuellt orienterad historia", "en rörande betraktelse av moderskapet" eller "en deckare utan det kriminella".

De som inte tycker om Udda (jag har haft tur och bara hittat två), tycker däremot om att fräsa över hur berättelsen vältrar sig i trendigt annorlundaskap. "Sara Lövestam verkar se sitt romanbygge som en tävling i det från normen avvikande", är kanske mitt favoritcitat i den negative (och för övrigt den ende manlige) recensentens sågning*. Att det fascinerar mig beror ganska mycket på att jag inte hade en tanke på att Udda-storyn var särskilt normbrytande när jag skrev den. Jag skrev helt enkelt en bok som skulle kunna handla om de människor jag själv har omkring mig.

Namnet "Udda" kom till först när jag var tvungen att krysta fram en titel, nästan två år efter att jag skrev själva boken. Då började jag fundera över vad man kan säga förenar de olika personerna och berättelserna i boken, och kom fram till att det handlar om relationer som kan ses som annorlunda, om människor som på olika sätt blir över och på sätt och vis om det udda talet tre. "Udda" var alltså det sista ordet jag skrev i mitt manus, men blev det första som folk läste. Ibland undrar jag hur andra skulle läsa boken om jag i stället hade gått på partikelverbsspåret och exempelvis kallat den "Tycka om" eller "Knyta an". Hade lika många recensioner handlat om allt som gör huvudpersonerna till avvikare?

Alla typer av omdömen var jag förstås beredd på, när jag stålsatte mig inför recensionerna. Men det som har visat sig vara min största behållning av dem, är sättet de beskriver min text. Så många gånger har jag fått frågan i intervjuer vad boken handlar om och alltid haft problem med att formulera svaret. Så läser jag ibland en recension och tänker: "Åh ja, det är ju det här som är handlingen!". Eller för den delen: "Kära nån, det här är ju inte alls huvudspåret, har han över huvud taget läst texten?" Vad recensenten betecknar som bokens handling kan för den delen ofta ge en rätt bra vink om åsikten som följer, och ju fler beskrivningar jag hör desto mer nyfiken blir jag på vad andra läsare tycker är bokens själva tema.

Sammantaget måste jag säga att jag har fått en enormt kärleksfull behandling av recensenterna, även de som till en början placerade mig som underdog och nästan räknade ut Udda från början ("Sara Lövestams Udda fick jag i en s.k. godispåse och var inte sådär jättesugen på att läsa, men eftersom jag får dåligt samvete om jag får en bok och inte ger den ens en chans plockade jag upp den"). Jag slickar i mig av de vackra orden:

"hennes förlösande fräcka språk får mig nämligen att sträckläsa denna
egensinniga, roliga och bitvis sorgliga berättelse" (ÖP)

"Jag skulle vilja inleda storslaget med att kalla detta en fantastisk debut
– den bästa svenska jag läst på oerhört länge." (Little room of tinyfeist)

"Nu är det lite mer än en vecka sedan jag läste Sara Lövestams Udda men den gör sig fortfarande påmind. Precis som en bra bok ska göra. Sara har nämligen lyckats linda in så mycket annat i sin bok än bara väldigt intressanta karaktärer." (Bokaktuellt)

"Dessutom är denna relationsroman, med kärlek, sex, ensamhet och vänskap som byggstenar, både rolig och spännande med ett dramatiskt upplägg och
oväntade vändningar. Sara Lövestam - skriv fort en ny roman! Författarsverige behöver dig!" (Bibliotekstjänst)

Får man gilla sina bra recensioner, får man dela med sig av dem och ohämmat visa sin glädje över dem? Ja det får man. Alla som håller på med ord vet att det är näst intill omöjligt att få någon som helst distans till något man har skrivit, och man har således inte minsta aning om hur andra kommer att läsa det. Men på något sätt har jag alltså lyckats lägga ord efter ord så att just den berättelse jag hade i mig nådde fram till massor av människor, enligt vissa rentav ända ut i tårkanalerna! Och fått alla dessa översvallande recensioner, uppmuntrande brev, mail och bloggkommentarer tillbaka från er. Vad kan man säga? Vilken jävla ära.

ps. Nästa fredag kommer jag att vara i Uppsala med Piratförlaget för att bland annat signera böcker och hänga i en bokhandel, jag hoppas att någon bloggläsare vill finnas i faggorna för att förgylla min eftermiddag! Samma sak kommer att ske i Täby den 17:e december kl 17.30 och i Kista den 18:e kl 17.30. Återkommer med mer information!

pps. När jag har gett ut fler böcker än en ska jag också bli en sån där garvad författare som aldrig läser några recensioner, och framför allt aldrig skryter om dem. Vänta bara och se!

*Som även avslöjar exakt hela handlingen inklusive slutet. Alla recensioner jag har länkat till i det här inlägget håller sig dock på rätt sida, och förstör inte för den som överväger att läsa boken.

en glimt av 2001 års produktion

Efter att ha suttit och läst flera hundra gamla opublicerade romansidor från mitt förflutna, vore det lite väl snålt att sitta och tjuvhålla på så mycket text, tänker jag. Och så bad ni så snällt, Annika och "Anonym". Således: här kommer kapitel 7 ur min refuserade text om Barbie och flatvärlden, från 2001 och med arbetstiteln "Vem behöver en motorcykel?":

Varje gång jag går ut ser jag motorcykeln stå och vara ledsen. Till slut bestämmer jag mig för att gå med den till en verkstad och fixa den. Eftersom jag inte får igång cykeln ringer jag min far som får bogsera dit den med sin bil.

Genom verkstadsdörren kliver hon ut, som tagen ur mina drömmar, verkstadsbruden med oljefläckar på händerna och skiftnyckeln i högsta hugg. Jag säger snabbt till pappa att jag klarar mig själv nu och kan han vara så vänlig och åka hem, vilket han är så vänlig och gör. Kvar står jag och undrar hur man förför en äkta bilreparatör, sedan tänker jag att det nog inte är helt olikt hur man förför vanliga dödliga och så undrar jag hur fan man gör det då för det har jag glömt.

Bruden tittar mycket längre på motorcykeln än på mig. Märker hon inte att det är kvinnan i hennes drömmar som står rakt framför henne, tänker jag purket och bestämmer mig för att hon på ett eller annat vis ska behöva lägga märke till mig. Jag kan i alla fall ana en glimt av intresse, eller så är det bara solen som reflekteras i hennes ögon och det är ju romantiskt bara det. Hon plockar in motorcykeln i verkstaden och ber mig följa med så att jag kan fylla i mina kunduppgifter. När jag gör det ställer jag mig så nära henne som möjligt, så att hon ska känna att jag minsann också luktar lite svett. Jag snuddar vid hennes hand när jag lämnar tillbaka pennan, ser henne djupt i ögonen och ungefär där går gränsen för hur mycket jag vågar ragga på en riktig verkstadstjej. (Jag tror förstås inte att det ska räcka för att hon ska komma över till min sida av skrivbordet, lägga handen på min höft och hångla upp mig mot Volvon som står placerad närmast mig, men tanken på att hon skulle kunna göra det räcker för att jag ska få en glasartad blick och fukta läpparna.)

När jag möter hennes blick igen är jag tvärsäker på att hon är plaskvåt och väntar på att jag ska komma och hångla upp henne, men jag tänker att det är hennes territorium och hon som har upphånglingsrätten. Förresten ska jag komma tillbaka och hämta motorcykeln igen och det kan bli pinsamt om vi har haft sex innan. Antingen blir sexet skitdåligt och då är det pinsamt därför, eller så blir det skitbra och då kanske någon av oss tror att vi är ihop. I vilket fall som helst blir det besvärligt eftersom vi kan känna förväntningar på oss att ha sex igen och då kommer det definitivt att bli skitdåligt. Några sådana ursäkter hittar jag på och tänker att annars hade jag naturligtvis direkt gått fram och nafsat henne i låret.

Jag blir själv lite nostalgisk av den totalt sexfixerade och rakt igenom vilt associerande svada som utgör hela denna historia. Det var tider, när jag satt i mitt hyrda källarrum i en villa i Fruängen och författade den, med blödande hjärta och duckande för villaägarens ilskna blick in genom fönstret (hon tyckte att jag inte städade tillräckligt väl eller hade tillräckligt välanpassad frisyr för att få bo där i källaren). Det var tider, tänker jag nostalgiskt, men man behöver inte lyfta blicken särskilt radikalt för att inse att det egentligen är bättre tider nu.

debutantparadoxen: när det sista blir det första

Nu har det gått två månader sedan Udda kom ut i butikerna, och en liten halvtidsbetraktelse kan kanske vara på sin plats?

Först och främst vill jag tacka alla som har varit så enormt gulliga och tagit sig tid att skriva berömmande ord till mig efter att ha läst boken. Ni som har bloggat och spridit ordet om den, tusen tusen tack! Ni som berättat att ni blev berörda, inspirerade, glada, snyftiga, stolta, nyfikna - tack för att ni lät mig veta! Kanske ska jag särskilt nämna Revaxörskan, som flera gånger påpekat att Udda gav henne läslusten tillbaka. Vad mer kan en skrivande människa någonsin begära?

En sak som en del har påpekat, i recensioner och andra referenser, är att Udda är min debutroman. Ofta tycks det likställas med "första bokmanus", och det skrivs en del om hur pass väl jag har lyckats överföra språket från blogg till roman, eller på vilka sätt det märks eller inte märks att det är min första bok. Det är förstås så man bedömer en debutroman, så jag är inte ute efter att raljera på något sätt. Men utifrån mitt eget lilla perspektiv så är det förstås lustigt att detta, mitt fjärde bokmanus, är det som betraktas som mitt första.

Mitt första bokmanus handlade om en tjej som hette Nina. Sent en kväll sprang hon på en strippa som hette Lucia, vilket blev upprinnelsen till en komma-ut-historia med passager som: "Sedan undrar hon om Lucia såg på henne när hon hade somnat. Alltså såg på henne … lesbiskt." Min pappa fick läsa manuset och kommenterade det med: "Det handlar ju ganska mycket om sex, och det är svårt att skriva bokmanus men fortsätt du med dina försök, övning ger färdighet". Det var i början av 1999, och några månader senare kom jag ut ur min egen garderob. Till min förvåning blev min pappa inte särskilt förvånad.

Det andra bokmanuset var en historia om en högstadietjej vid namn Bitte. Det började jag skriva i december 2000, men efter hundra sidor tog det stopp och jag kunde inte avsluta. Ett år senare skrev jag det tredje manuset, om bruden Barbie som tumlade runt i Stockholms flatvärld och försökte förhålla sig till sexiga mc-flator, binyfikna butiksbiträden och butchkomplex under ett ständigt filosoferande i rasande tempo. Det kom tillbaka från förlagen med kommentaren "bra språk men förutsägbar story", varpå jag kände mig som ett stackars missförstått geni i ett par år och sedan gav mig attan på att skriva en historia som ingen kunde beskylla för att vara förutsägbar. En dag i slutet av 2006 satte jag igång med att skriva Udda. Den blev färdig den 27 januari 2008, och bara dagar efteråt befann jag mig åter i slutet av boken om Bitte, som plötsligt nästan skrev sig själv.

I ungefär tio års tid har jag alltså suttit och harvat med långa word-dokument och pillat med ord som ska försöka lysa upp mer än sig själva och sin omedelbara omgivning. När jag skrev mitt första manus fanns det inte ens något som hette "blogg", och med tanke på den saken känns det förstås konstigt att läsa om hur mitt språk har överförts från blogg till roman. Och jag undrar hur andra debutanter förhåller sig till att det senaste de skrev nu behandlas som det första de har skrivit.

Som ni säkert misstänker, sitter jag alltså nu och läser i mina gamla bokmanus i stället för att fortsätta med min betraktelse över världens mottagande av Udda. Jag är ytterst tacksam över att det första manuset konsekvent refuserades av förlagen, men känner ändå en viss drift att publicera valda delar här på bloggen. Om ni inte passar er är det just det jag kommer att göra.

Amelia och jag, del 2

Något jag inte tidigare visste om Amelia, var till exempel sidantalet. Visste ni att exemplaret jag håller i min hand är 146 sidor långt? På sida 122 handlar det plötsligt om nästan samma sak som jag en gång skrev en magisteruppsats om, nämligen förförelseknepen som sprider sig via böcker och internetforum män emellan. Men medan min uppsats var en tämligen akademisk analys av terminologin, är reportaget i Amelia mer empiriskt inriktat och handlar om hur man försvarar sig mot knepen i verkliga livet. Särskilt gillar jag knep 4: Han härmar dina rörelser. "Mannen vid bardisken som pratat med dig alldeles för länge gör samma svepande gest över håret som du gör, skjuter upp glasögonen på näsan på samma sätt som du, eller drar sig i örsnibben precis som du gör när du pratar om ett svårt ämne. Varning - han försöker skapa ett band mellan er genom att helt enkelt härma ditt rörelsemönster"

Innan vi går in på svaret kan vi ju stilla betrakta det faktum att det finns en värld där man behöver varna ena halvan av befolkningen om att en representant ur den andra försöker ragga upp en.

Svaret får mig att fnittra: "Gör yvigare och yvigare gester, vansinnigare och vansinnigare. Prata med en arm uppsträckt i luften i tre minuter. Jogga på stället medan du berättar om en film du har sett. Se hur långt han är beredd att gå." Min inre bild av detta scenario blir min största behållning av denna Amelia-tidning. Det, och bilden av en mjuk pepparkaka dränkt i kristyr på sida 94. Den påminner mig om att det årstidsmässigt är fritt fram att gå loss på kristyren till pepparkakorna, vilket jag härmed ska ta och göra.

Men först varningen som jag börjar bli van att förmedla: Om du inte har läst Udda, läs inte vad Amelia skriver om den. Det där med att avslöja handlingen tycks utöva en oemotståndlig lockelse på så många som skriver om boken, och jag blir förstås en aning irriterad men försöker hitta en positiv aspekt i det att de tydligen bara inte kan låta bli att prata om den.

Amelia och jag, del 1

Det är inte bara Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv som har skrivit om Udda, vill jag bara påpeka. Även Amelia har plockat upp den, och föranlett mig att köpa mitt livs första exemplar. Nu när jag är sjuk har jag ägnat mig åt att försöka läsa den, och jublade till en början över att jag på köpet tycktes få bloggmaterial för en hel månad. Det visade sig att det mesta i tidningen var reklam, men jag måste i alla fall säga att jag är imponerad av hur de lyckats dra ut ett reportage om Pernilla Wahlgrens relation till sin svägerskas stövlar över elva sidor. Kanske har jag missuppfattat själva intentionen, ju mer jag funderar över det desto mer förstår jag att det hela är ett fotoreportage med avsikten att visa Pernilla och hennes svägerska i olika typer av klänningar. Och jag funderar över hur en alternativ flatvariant skulle kunna se ut, en tanke som följer mig genom hela tidningen. Jag uppmanar er härmed att göra elva sidor fotoreportage om er själva och vad ni tycker om varandras kläder (att döma av förlagan är det endast uppskattning som gäller), så ska jag försöka göra detsamma med mig och Tofflan. Det blir svårt eftersom hon är lite kameraskygg, men jag får rigga en kamera någonstans och sedan fösa henne i rätt riktning och liksom i förbigående fråga vad hon tycker om mina nya gympadojor.

Jag bläddrar vidare, och hittar ett reportage om hur Malin Wollin hypnotiseras till att acceptera stök. "Man ska ju vara metrosexuell och skrita i allt sånt där", står det bland annat i artikeln och nya begreppsinnebörder kommer flygande till mig, för jag trodde att "metrosexuell" var ett ord man använde om killar som är heterosexuella men ändå (!) bryr sig om sitt utseende. Det verkar alltså som om man kan använda det åt andra hållet, med innebörden att en metrosexuell kvinna är en heterosexuell kvinna som ändå slackar till det då och då. Skulle det innebära att flator är extra slackiga och slarviga, vill jag harmset frusta då, men eftersom jag själv är just ganska slackig och slarvig får jag inte till det riktigt indignerat. Jag kanske får ringa Exet C för att höra någon göra det autentiskt.

I den lilla intervjun med hypnositören, frågar Malin Wollin (eller kanske inte Malin Wollin, någon vid namn "anonym" har skrivit en kommentar som ställer den saken i ett annat ljus) om det även går att få män att börja städa. Jag konfunderas en stund över frågan och drabbas av en mindre könsidentisk kris omfattande nästan alla jag känner, men accepterar snart att detta är en värld och en kultur som jag inte har någon vidare insikt i och därmed inte kan bedöma. Dessutom är jag ju ändå lesbisk, föredömet för de metrosexuella kvinnorna som ska "sitta med kompisarna i ett modernt och skitigt kök med ett glas vin, klia mig i skrevet och diskutera politik och sex". Hypnotisören svarar att det kostar 1500 kronor att få en man att gilla städning, och informerar även att det enda han inte har hört talas om att man kan hypnotisera bort är sexuell läggning. Själv har jag långtgående tankar på att hypnotiseras för en viss fobi, och när jag gör slag i saken ska jag se till att det hela dokumenteras i ett sånt där glassigt livsstilsmagasin.

Åh det finns mycket att hämta i Amelia, jag kanske borde nappa på erbjudandet om fem nummer för 69. Så behöver jag aldrig ha bloggtorka mer. Nå, jag ska läsa färdigt min tidning och återkommer med någon ytterligare analys mot kvällningen.

jag har varit här hela tiden, bara där borta i soffan

Efter den lilla försynta undran över min belägenhet som yttrades i kommentatorfältet igår, har jag bestämt mig för att klämma ur mig några ord igen. Det är så att jag är hemma och är sjuk, och fördriver mina dagar med att konsumera gamla repriser av Oprah och Project Runway. Min energi har alltså mestadels gått åt till att smälta informationen Oprahs sexexpert ger om vad man säger till barn om sex ("sex är det som en man och en kvinna gör för att få barn"), men idag påmindes jag om att jag var en bloggare. Det var när ett litet paket damp ned i min brevlåda, innehållande två regnbågssmycken av glas. Nu sitter jag och smeker det ena ömt mot min kind och funderar över hur det kommer sig att det hamnat här vid mitt nyckelben.

Teori 1: En hemlig beundrare (eller än hellre beundrarinna) har skickat det för att bedyra sin kärlek och beundran.

Teori 2: Det är någon typ av trojansk häst, försedd med antingen avlyssningsutrustning eller någon form av vapen, utsänd av heterosexmaffian eller någon annan maffia. Jag vet inte vad de förväntar sig att höra, just nu är det mest snörvlingar och hostningar men en vacker dag kanske det går hetare till och de kan sälja sin ljudinspelning på Tradera för att få in pengar till Rörelsen.

Teori 3: Jag har äntligen uppnått blondinbellastatus och får saker skickade till mig i hopp om att jag ska nämna dem på min blogg.

Det var den senare teorin som påminde mig om att jag var en bloggare. Jag har under eftermiddagen blivit djupt förtjust i mitt regnbågsglas, och om det är bloggandet jag har att tacka för detta (som sagt, teori 1 och 2 kan inte uteslutas) vore det rent oförskämt att inte skriva någon blogg efter över en veckas torka. Om ni undrar vem ni har att tacka för detta blogginlägg (som alltså handlar om att jag åter skriver ett blogginlägg, jag utgår från att det har förgyllt er tillvaro och berikat era sinnen på alla nivåer) så är det alltså ett glassmycke från livefusion. Och i förlängningen den som skickade det till mig - heterosexmaffian, mormor, tjejen jag träffade i lördags, rättvisepartiet socialisternas medlemstidning, min chef?

ps. Det är inte första gången jag föräras smycken på det här viset. Låt oss inte glömma pärlmuffen, som fann sin väg till mitt hjärta över en cheesecake - för övrigt det bästa sättet för vad som helst att finna sin väg till mitt hjärta.

dagens tips (via lite ordgarnityr)

En ytterst charmerande person frågade mig häromdagen: "Vad gör ögonen med orden när de läser?" Och jag hamnade mitt i tankar utan slut, som jag ofta gör i november, för vad ögonen gör med orden är ungefär vad vi människor gör med varandra. Och om jag har träffat människor ibland som är som långa, akademiska monstermeningar, så finns det andra som är enkla till strukturen men komplexa till innehållet. ”Även om somt här kan förklaras med behovet av rytmiska slutfall och med det starkt grecierande i hans stil återstår ändå tillräckligt mycket som endast inom den här presenterade ramen får en nöjaktig tolkning”, står det i Mimesis (som jag just drog ut ur hyllan för att illustrera mitt resonemang alltså), och trots min vurm för komplexitet känner jag mig bara berörd på en ganska ytlig (och mestadels språknördig) nivå. "Ja visst gör det ont när knoppar brister", skrev Karin Boye och orden slöt sig någon gång självklara till mitt medvetande och hjälpte det att växa. Det var det jag insåg en gång i tiden och kanske alldeles för sent, att det inte måste vara jobbigt bara för att det är komplext. Vad gör ögonen med orden när de läser? De kämpar mot en del av dem, drar och sliter i dem för att komma någonvart. De öppnar sig inifrån så stort de kan för andra, för att fånga så många av dem som möjligt i stora klunkar. De smälter samman med dem enkelt som en aprilbäck med en annan, rinner vidare och hittar nya vägar, väter torra mossor och skvimpar kämpaglatt när de stundom rinner uppåt.

Vad pratar jag egentligen om, kanske någon undrar nu. Och jag pratar förstås om att man ibland kan se till att umgås med människor som får en att må bra.