RSS till nya bloggen

Okej, ett litet inlägg till då. Men det är bara för att hjälpa er som läser via RSS att byta till nya bloggen.

(Den här bloggen har fortfarande flyttat till http://saralovestam.se.)

RSS för bloggen:
http://saralovestam.se/feed/
RSS för bloggkommentarer:
http://saralovestam.se/comments/feed/

ny bloggadress!

För att förtydliga: Den här bloggen har stängt. Ni gör mig glad, ärad och full av uppskattning om ni i stället går till http://saralovestam.se och samtidigt ändrar eventuella länkar!

avslöjandet

Nu när både a gay girl in damascus och Paula Brooks har avslöjat att de inte alls är några lesbiska bloggare utan - till mediernas förtjusning - MÄN, ska jag väl inte hålla mig i garderoben längre. Jag som står bakom den här bloggen är också en man (egentligen finns det inga lesbiska alls) och ser ut ungefär som Roland Poirier Martinsson.

Om du vill läsa en riktig lesbisk blogg får du gå till http://saralovestam.se.

trailer

Min tanke var att smidigt som attan lägga om trafiken härifrån till min nya bloggsida, men som alltid kommer lite krångel smygande snett bakifrån och jag inser att jag måste vänta tills mitt webbhotell inte har helg. Den nya bloggen är i själva verket up and running, men den får behålla sin just nu hemliga adress tills jag har fixat allt som måste fixas med domännamnen. Tills vidare fortsätter vi med pausunderhållningen, tänkte jag. Imorgon ska jag gå på förhandsvisningen av nya flatfilmen Kyss mig, vilket jag lovar att avlägga rapport om, men det tar inte stopp där! Icke - inom kort ska ni även få svaret på frågan som dryftats i ett annat kommentarsfält: vilka fingrar är det egentligen man lär sig att böja på folkhögskola? (Sa jag "svaret"? Jag menade förstås, som alltid, den utvecklade frågeställningen.)

apropå krångel

Om det ser tjorvigt ut här på www.saralovestam.se eller sara.kipara.se så är det för att jag gör ett försök att flytta hela bloggen. Som mellanspel serverar jag er här konversationen jag hade i fredags kväll på tunnelbanan:

främmande man: Mycket folk.
jag: Ja.
man: Du är förbi den åldern va? (nickar åt några studenter)
jag: Ja.
man: Det kan man inte tro. Att du är förbi den åldern. Du ser ut som om du var nitton eller tjugo eller nånting sånt.
jag: Jaså.
man: Jodå, men det är bra att vi alla är olika.
jag: Ja, det är ju bra. Annars vore det tråkigt.
man: Ja, precis. Och alla vill ha den som de har inte. Om du är vit vill du ha svart, om du är blå ögon vill du ha bruna ögon och om du är bruna vill du ha blå. Eller hur?
jag: Ibland är det kanske så.
man: Och om man har rakt hår vill man ha krångligt.

digga digga pop

Eftersom det är så många som googlar sig till den här bloggen med sökorden "tände min bengal och så spotta jag på snuten", troligtvis med intentionen att lära sig texten och träna upp sången till nästa derby, så vill jag bara informera: Det är inte en bra låt. Texten är inte rolig, snuten rimmar inte på kuken, melodin är tagen från refrängen till en dansbandslåt och behöver, för att ha minsta existensberättigande, minst en vers. Om du vill lära dig en sångtext utantill för att briljera rekommenderar jag i stället:

Nygammal vals med Lill Lindfors och Svante Thuresson



Jag diggar dej av Povel Ramel

skolgympans tyranni

Jag hör till dem som i högstadiet blev grundligt avskräckt från idrott via skolgymnastiken. Jag var minst och blygast i klassen, på det där räksättet som en del barn är minst och blygast på. Även när det råkade finnas någon sport som jag inte sög på, så utgick alla från att jag sög så att jag förr eller senare började infria deras förväntningar. Som den där gången när jag hade tränat brännbollsslag hela sommaren och kom tillbaka i augusti för att visa dem. Jag hade kommit upp i en 90-procentig träffkvot, kunde slå bollar till andra sidan ängen som låg vid vår sommarstuga, och nu skulle de få se. "Ta det platta"* bräkte mina klasskamrater, blandat med förslag om att Erik skulle få gå före för vi hade bara tio minuter kvar som innelag. Jag valde ändå det runda, hjärtat slog och de skulle få se. Miss på första, kören av bräkanden blev ihärdigare. Men åh. Vad fan håller du på med? De skulle få se, de skulle allt få se. Miss på andra. Miss på tredje, gå till första konen. Nästa gång: platta träet, bollen raka vägen till brännaren och ännu ett frö till bitterhet.

Vi hade ett tag en gymnastiklärare som hette Uffe och var tyngdlyftare (så gick i alla fall ryktet). När vi i sjuan skulle få låna simbassängen visslade han i sin pipa och röt det som var dagens uppgift: "Fyrtio längder, sen får ni leka."

Jag kämpade mot ständiga hot om tvåa i gymnastik, men jag tror att jag samtidigt kämpade mot min egen olust. De skulle inte få mig att ogilla sport, och jag skulle hitta något som funkade. När vi fick lära oss volleyboll var jag, enligt mig själv, inte dålig. Jag bestämde mig för att gå med i skolans volleybollag, tjejerna tränade på torsdagar och jag var kanske en räka, men jag blev bättre och bättre på volleyboll. Några veckor senare kom dagen då vi skulle förbereda oss för skolturneringen. Uffe berättade att det nu gällde att vinna, och utsåg laget som skulle få tävla för S:t Olofs skola. Samtliga utom jag och min kompis blev uttagna. Jag förstod att jag kanske sög ändå, och slutade spela volleyboll.

Jag är idag evigt tacksam för att vi aldrig spelade pingis på skolgymnastiken, eller klättrade på saker. Nu kan jag spela pingis med full behållning, och klättrade senast förra veckan upp på ett högt staket för en fotografering utan att tycka att det var något annat än kul.

Idag var jag på utflykt med mina grannar, där jag bland annat råkade på en av mina högt värderade bokrecensenter/bokbloggare. Huvudmålet var dock beachvolleyplanen, som jag närmade mig med viss ångest. De är runt 30, fick jag påminna mig, och de spelar bara för att det är kul. De kommer inte att peta dig ur laget eller håna dig om du gör bort dig.

Nu sitter jag med lite sand kvar i bikinin och soltrötta ögon. Mitt lag vann med 4-2 i set. Ingen sade åt någon annan att inte passa till Sara, ingen försökte byta bort mig till ett annat lag. En gång tog vi tio servar på raken, och det var mina servar. En liten seger för laget, en stor seger för alla oss som måste ta tre djupa andetag innan vi gör något vi någonsin hånats för på nittiotalet. In your face, Uffe.

*"tjejträet", kallade de det häromdagen på den där nya pratkanalen i radio, ni vet, den som jag därmed slutade lyssna på för tid och evighet.

att förstå avenyn

Det mesta kring mina svårigheter att hitta i Göteborg löste sig när jag väl fattade att Avenyn inte var något annat än en väg. När jag försökte förklara denna uppenbarelse för mina göteborgska vänner såg de på mig som om jag hade sagt att patriotism var underskattat eller att jag saknar nittiotalets magtröjor. Olika göteborgare försökte vid olika tillfällen förklara för mig att Avenyn är speciell för att den går genom hela Göteborg, att den börjar vid Kungsportsplatsen och slutar vid Stadsteatern. "En väg som alltså har en början och ett slut och går genom en stad?" frågade jag men hörde själv att det lät raljant. För er andra kan jag i alla fall berätta: Avenyn är en väg, den har affärer och kaféer, det går folk och bilar och spårvagnar på den och man känner igen den på att den är gatuskyltad med namnet "Kungsportsavenyn".

För att ingen ska tro att jag ser ner på Göteborg eller dess vägar, vill jag nu presentera några fina ögonblick som jag har haft på Avenyn i helgen.

1. När jag satt utanför Subway på en bänk och väntade på min moster, hörde jag följande konversation mellan några ganska stökiga killar i 15-16-årsåldern:

kille A: Vadå, menar du att du gillar BÖGAR?
kille B: Men schh, ska du skrika det högt eller?
kille A: Vadå, det gör la inget? Men säg då, gillar du bögar? Är det det du menar?
kille C: Vafan de får la göra vad de vill?

Anledningen till att detta värmde mitt hjärta, var att det uppenbarligen har hänt något sedan jag var ung. Kille B hade känsla för att homofobi inte är något man uttrycker högt bland folk. Kille C försvarade på ängsligt tonårsvis bögarna. Framför allt lade han inte ens till "bara de inte rör mig". Jag kände, när jag hörde kille C, att jag älskade hans föräldrar.

2. Min moster såg en prideparad för första gången, och jag var med. Paraden passerade på kanske tio-femton minuter, men hon tyckte att den var ganska lång och trevlig och spanade dessutom in (eftersom hon är i banderollbranschen) vilka material olika organisationer hade använt åt sina banderoller. De av Göteborgs Stad uppsatta regnbågsflaggorna talade om för mig att det finns många som tycker att jag ska få älska dem jag älskar. Solen älskade oss alla, med viss frenesi.

3. Jag hade som ni vet en ambition att lära mig hitta i Göteborg, hålla i programpunkter, gå på programpunkter, träffa folk och köpa en tröja. Det sista löste sig när jag väntade på paraden. Jag slank in på Intersport och hittade luvtröjor på 70 procents rea och köpte en av varje färg plus ett par skor. Intersportbutiken låg på Avenyn och jag började förstå dess storhet.

4. En gång när jag gick förbi öltältet som utgjorde hälften av världens minsta pride park, var det en söt tjej som kollade på mig. Alltså, hon var jättesöt, och hon såg på mig sådär som jag minns att man gjorde på 00-talet. Jag borde ha stannat, tänker jag nu, och pratat med henne som jag skulle ha gjort på 00-talet. Jag borde ha stannat på Avenyn.

känn lite sorg för mig, Göteborg

Jag känner lite sorg när jag sitter denna sista kväll på mitt flådiga hotellrum och tittar ned på Göteborg. Dagarna på HBTQ-festivalen var (och är fortfarande), helt utan att jag innan visste om det, precis vad jag behövde. Som ett resultat av små och stora saker sitter jag och ler mot utsikten. Som att solen har skinit hela tiden. Som att någon kom fram och sa att jag var snyggare i verkligheten (jag hoppas i alla fall att det var en komplimang, och inte en diss mot mina pressfoton). Som att jag har fått ett sjukt tjusigt hotellrum på tjugoförsta våningen och ätit hotellfrukost med trevliga människor varje dag. Som att jag fick träffa några läsare och som att jag lyckades hitta ett par shorts som passade min rumpa. Herregud, Göteborg. Var har du varit hela mitt liv?

rapport 1: att skriva sex

Det är lite vanskligt att hålla ett seminarium i en källare i ett bibliotek när det är tjugofem grader och blå himmel precis utanför. Jag satt en kvart innan och undrade om folk skulle dyka upp, vilket de lyckligtvis gjorde. Med en ytterst charmant publik satt jag sedan i paniknyinköpta shorts och försökte utreda för mig själv och dem hur jag tänker kring det här med att skriva sexscener. Det visade sig att jag tycker att det är allra roligast att skriva om sex som leder någonstans, som är intressant för att det är misslyckat, skevt eller trevande. Det visade sig också att jag inte tycker att långsökta metaforer är särskilt lyckade i sexsammanhang, om man inte vill uppnå en speciell effekt. (Så där sa alltid lärarna på Rytmus när jag pluggade musik. Det är inte så bra att lägga stämmor i tritonus. Om man inte vill uppnå en speciell effekt.)

Efter snacket skulle det bli egen produktion, men det hanns inte med och nu känner jag mig lite störd på det. Jag vill härmed uppmana de seminariedeltagare som eventuellt läser min blogg att skriva era sexalster och skicka till sara@qx.se, så skulle jag till exempel kunna publicera dem på nätet som när jag för länge sedan hade tävling i erotiska noveller. Eller så kan ni komma med dem imorgon, när jag pratar i panel klockan 12 eller när jag pratar alldeles själv klockan 15.30, i hörsalen på Göteborgs Stadsbibliotek!

Om ni undrar hur det går med mitt lokalsinne så kan jag för övrigt rapportera att det går över förväntan. Jag har helt på egen hand hittat till Järntorget, till exempel. Det hjälper att solen gassar och jag inte går huttrande under ett paraply, vilket jag hittills har haft för vana att göra i Göteborg. Jag har mer att säga om denna min vistelse (frisyrspan, hotellerfarenheter, spårvagnsskräck) men något tänkte jag spara till tåget hem. Nu säger nämligen min hud att det är hög tid att duscha bort den paniknyinköpta solkrämen.

lokativet i livet

Jag är för övrigt fullkomligt exalterad över att vara på väg till Göteborg och hbtq-festivalen. Min plan är att 1) hålla i några programpunkter som jag ser fram emot att genomföra, 2) träffa folk som jag inte har träffat förut, 3) gå på några programpunkter själv, 4) köpa en tröja och 5) försöka hitta någonstans.

Sedan Udda kom ut i samband med bokmässan 2009 har jag åkt till Göteborg oftare än jag har köpt nya skor (vilket å andra sidan inte säger så mycket), men det hjälper inte. Jag hittar fortfarande ingenstans och måste förlita mig på memorerade kartbilder och folk jag ser på gatan, vilka i bästa fall är mina egna vänner och därmed något mer benägna att hjälpa till. Den här veckan ska jag lära mig var Nordstan ligger i jämförelse med Stadsbiblioteket, har jag tänkt. Jag ska få in det i ryggraden, som när jag systematiskt och metodiskt (efter tre år i Stockholm) lärde mig själv hur Slussen, Mariatorget och Medborgarplatsen hörde ihop.* Och nästa gång jag är på bokmässan ska jag släntra runt mellan bibliotek och shoppingcenter, rutinerat och världsvant som om jag lika gärna kunde säga "kex" med mjukt k. Eller åtminstone som om jag inte längre skulle stå på Avenyn och fråga folk var Avenyn låg.

*Andra platser i Stockholm är fortfarande mysterium för mig. Varje gång jag åker till Hötorget håller jag tummarna när jag väljer uppgång, och gratulerar mig själv om jag råkar hamna precis vid Kreatima (vilket oftast är målet). Hela Östermalm är ett töcken, förutom vägen man går för att komma till Piratförlaget. Jag vill hävda att denna min okunskap delvis härrör från samma del av min hjärna som fortfarande vägrar förstå vad som är vänster och höger. En annan del kan komma sig av hjärnvågorna från förvånade vattenkammade män i märkeskavajer som tänker "men lilla gumman, har du tatuering och ryggsäck har du nog kommit fel".

järn-vägen

På tåget mot Göteborg är de noga med att berätta att de säljer alkohol. En man säger i högtalarna att de både har vin och öl. En kvinna säger i högtalarna, en liten stund senare: "Vi vill också påpeka att vi har fullständiga rättigheter. Så om ni känner er sura på något är det bara att komma till vår bistro." Jag tänker en stund. Nej, hon sa nog "sugna". De har nog inte befogenhet att rekommendera vad passagerarna ska döva sina själsliga våndor med.

kan - inte - sluta - titta

Jag fortsätter maniskt att se på Bachelorette, och utökar till den amerikanska versionen på trean. Det är ett slags knark, ett studium i någonting. En teori är att programmet är ett substitut för alla som är för stora för att leka med Barbie, för hennes ben är så blanka och klänningarna ser alla ut att komma i en egen, orimligt dyr ask. Ständigt skrider hon nedför trappan. De måste ha en liten hiss där bakom någonstans.

I första avsnittet kommer de tjugofem snubbarna i limousin och kråmar sig som orrar för att få hennes uppmärksamhet. En gör en volt från biltaket, en annan spelar på en ukulele. Man måste göra så mycket väsen av sig, det är det.

Jag: Om jag vore en av friarna skulle jag ryka direkt. Jag orkar inte tävla med folk om andra folk och hålla mig framme sådär. Jag skulle sitta i ett hörn och tänka "your loss" medan folk jonglerade och skröt om sina jobb.
Tofflan: Hallå. Vi pratar om ett flat-bachelorette nu. Vem tror du skulle vinna bacheloretten, om inte en svår brud nonchalant draperad i en soffa?
Jag: En rätt så fit sångerska med raspig röst, fixat hår och en blick som säger "jag förstår dig".
Tofflan: Men om det var ett lesbiskt Bachelorette skulle det utspela sig över ett år, på en folkhögskola.
Jag: Skulle?
Tofflan: Okej, det utspelar sig. Hela tiden. Överallt.

Hör ni det, sparrisar? Folkhögskola. Sedan kommer ni ut, erfarna, med krökta pek- och långfingrar och uppfattningen att man ska hänga oavbrutet med sina ex.

inför bloggsläppet

Jag: om du skulle kolla upp en författare, för att, ja för att du var lite nyfiken. Vad skulle du vilja att det stod på hens hemsida då?
Tofflan: Tja ... Typ vilka böcker hen har skrivit. Ålder, och så skulle jag vilja veta om hen var snygg.
Jag: Så du tänker att om man kollar upp en författare är det för att man vill ligga?
Tofflan: Nja ... nej kanske inte.
Jag: Okej. Så det är för långvariga förhållanden då.
Tofflan: Alltså, vad håller du egentligen på med?

broderibryderier

Jag har köpt en ny handhandduk och funderar över vad jag ska brodera på den. Tofflan tyckte att det skulle vara ironiskt om jag broderade mina initialer, men jag vill i dessa chipspåsetider inte riskera att uppfattas som anhängare av Stockholms Lokaltrafik (fast lokaltrafiken som sådan är jag naturligtvis för, så det är inte ett alldeles självklart beslut). Så medan jag meckar med en ny blogg där det bland annat blir mycket lättare att lägga in pollar, tänkte jag att ni kunde få ge förslag. Luften är fri!

ps. Den är turkos och ser ut som en helt vanlig handduk. Att inte brodera den är naturligtvis inget alternativ.

funderingar på vägen hem

Jag åker hem från jobbet och manövrerar mig genom grönvita massor. Jag undrar mycket sådana dagar, bland annat: "vilket är det andra laget?". För det är bara grönvitt, jag tror att det är Bajen vilket även betyder typ Hammarby, men jag kan ha fel. (Om det gällde etymologi skulle jag googla för säkerhets skull, nu koketterar jag i stället med min uppenbara okunskap för att göra rätt intryck på rätt läsare, har jag nämnt att jag är singel?) Det är bara grönvitt, jag plöjer genom grönvita talkörer som skanderar något som med god vilja kan tolkas som "Hammarby, Hammarby, Hammarby" men som via slappa läppar och annorledes riktat fokus blir ömöbö ömöbö ömöbö. Note to self: låt aldrig sfi-eleverna plugga vokaler i närheten av hammarbysupportrar.

Vilka är de andra? Släpper de in supportrar av olika lag på olika tider, och varför kommer jag i så fall alltid när det är de grönvitas tur? Idag är min mamma på besök och vi undrar tillsammans. Mamma beskriver luften som en blandning av öl och kiss, och prövar att själv bröla lite. Jag brölar också: "Globen SFI, SFI SFI SFI, SVENSKA FÖR INVANDRARE!" Alltså, äsäfä äsäfä, svänska för önvöndrörö. Höjer en näve, den andra håller i ett paraply. Mamma brölar något mer oartikulerat, nästan som om hon hade tränat.

Vi skiljs åt på Gullmarsplan och jag går ner mot tågen som går söderut. Ur tunnelbanedörrarna väller de fram, fler grönvita och inte en enda människa med andra färger. Om definitionen på melodi är att tonhöjden varieras åtminstone en aning, så sjunger resenärerna en gemensam melodi medan de fyller rulltrapporna, och jag vill fotografera dem. En pojke i 18-årsåldern rör på läpparna innanför fönsterglaset, med en ölburk i handen och blicken riktad mot fjärran. En annan resenär i randig halsduk frågar sin vän om han kan sången. Kan du inte sången? frågar han livad och höjer upp en grov och oväntat tonsäker stämma. "Ja jag tände min bengal, och sen spotta jag på snuten, och sen hala jag fram kuken, sa min sköna får jag lov".




Han sjunger den så innerligt, mannen med halsduken, och jag tänker för mig själv att sångstunderna måste vara kvällens höjdpunkter för honom. Det är inte lätt att hitta acceptabla sångtillställningar för alla, alla blir inte bjudna till Så ska det låta och i kyrkan måste man kunna noter för att hänga med i början. Det behöver man inte här, när halsduksmannens vän märker att hammar hammar hammarby tycks vara en återkommande textrad stämmer han genast in, bra mycket falskare. Jag undrar om mannen med halsduken bryr sig om dissonansen.

Den som tror att jag inte kan identifiera mig med känslan bedrar sig. Jag var sjutton år när jag deltog i en demonstration mot McDonald's, och vi plötsligt hamnade i en tunnelbanevagn. Där skrek vi "kött är mord" en stund, och de övriga passagerarna såg skrämt på oss medan vi häpnade åt tunnelbanevagnens mäktiga resonans. En tant såg förfärat rakt på mig som om jag skulle slå ner henne, och jag ville böja mig fram och viska: "vi är inte farliga, det är bara lite gruppstärkande övningar".

Pojken med den automatiskt skanderande munnen möter min blick för ett ögonblick, i havet av människor som har samma åsikt om vem som bör vinna en fotbollsmatch (eller är det hockey). Jag känner mig skyldig, som om jag avbrutit hans andakt, för han registrerar min undran och ser nästan generad ut. Jag undrar vad han skulle vilja viska.

junilistan

Jag hoppas att ni kommer till HBTQ-festivalen i Göteborg den 1-5 juni, för annars missar ni ju en riktigt späckad och småpirrig festival. Men förutom denna min allmänna önskan, så önskar jag mer specifikt att ni är på plats den 3 och 4 juni, så att jag får en riktigt begåvad och het publik på mina två seminarier.

Ett av dem sitter jag och planerar nu, nämligen ett seminarium/en workshop om att skriva sex i skönlitteratur. Seminarium ifall det mest kommer läsare, workshop ifall det mest kommer skrivare. Nu sitter jag och fnissar åt min plan, som innehåller både lyckade och misslyckade försök att skriva sexscener samt en massa skrivtips som jag aldrig tänkt på att att jag hade. Det är när jag kommer på att det här antagligen kan bli väldigt roligt som tanken slår mig: Jag hoppas att ni kommer.

Min andra punkt heter helt förutsägbart "I havet finns så många stora fiskar". Jag tänkte prata om boken ur några helt olika aspekter (eventuellt i dialog med Hallongrottan) och läsa en bit. Sedan tänkte jag nog, ja, jag tänkte alldeles säkert, för jag vet inte hur jag skulle kunna låta bli, att prata lite om nästa bok trots att den inte finns i fysisk form än. Förhoppningsvis får jag till och med någon liten fråga från övriga närvarande.

Förutom detta ska jag delta i ett panelsamtal som bland annat ska handla om hur omvärlden reagerar när man skriver queert utan att låtsas att det bara berör en queer publik. Lars Gårdfelt, Petra Östergren och jag ska prata om såna där ämnen kring det queera skrivandet som gjorde att jag häromveckan fastnade med Petra Östergren i ett timslångt telefonsamtal trots att vi bara skulle etablera rubriker.

Ja, ni ser ju. Om inte något av ovanstående faller er på läppen, så hoppas jag fortfarande att ni kommer till festivalen. Det digra programmet hittar ni till exempel genom att klicka här.

Min lista, således:
fredag 3 juni kl 15.30 Att skriva sex i skönlitteratur
lördag 4 juni kl 12.30 Bred queer underhållningslitteratur - Nytta eller nöje? (med Lars Gårdfelt och Petra Östergren)
lördag 4 juni kl 15.30 I havet finns så många stora fiskar

liggdans

Jag är glad över allt visat intresse för detta med liggdans. Liggdans är naturligtvis det som uppstår när man ligger ner och det plötsligt kommer en låt som man måste dansa till. Troligtvis ligger man alldeles för bekvämt, kanske i soffan med en filt över sig eller lite hopsnärjd med någon annan, men det börjar ändå rycka i diverse extremiteter. Roligare än så var det inte, höll jag på att säga, men det är faktiskt alldeles förträffligt förnöjsamt. Om ni inte aktar er gör jag en demonstrationsfilm.

tankar framför en tv

Alla som sett på Bachelorette och tänkt "de borde ha en lesbisk bachelorette", räck upp en hand. Alla som tänkt "och den bacheloretten borde vara jag", vinka. Hej alla vinkande händer, jag vet hur ni känner er.

Alla som funderar på att söka till mitt program bör ta följande i beaktande:

1. Mina romantiska dejter skulle inte tilldra sig i Paris och Milano, utan i Östafrika, Sydamerika och Grekland.
2. Jag suger på kallprat, och skulle därmed inte kunna hålla mig genom ett helt mingel utan att börja prata om könsidentiteter, utdöda kasus och diminuitivformernas ironiska effekter.
3. Jag tror inte att jag skulle fixa de där långklänningarna. Inte varje dag i alla fall.
4. Dejterna riskerar att innehålla: berg-och-dalbaneåkning. Peruker. Liggdans. Låtskrivande. Trädklättring.
5. Efter att man blir utröstad hamnar man i en spin-off-serie, där man får ragga på varandra i stället. En klausul rekommenderar en att inte göra det innan.
6. Min programledare skulle vara Ika Nord.

min första miljon

Jag förstår att det inte är särskilt intressant för er att läsa om en bok som ska komma ut först våren 2012, men eftersom det från mitt perspektiv gäller ett nio månader långt kärleksförhållande som just avslutats får ni stå ut med att jag ältar det en gnutta.

Om Udda var en behaglig sommarfling och I havet en destruktiv misshandelsrelation, så var den här boken mitt livs kärlek. En aning besatt har jag kutat hem efter jobbet för att hinna sitta mina timmar och älska och bråka med min text. Under hela tiden jag satt och skrev den, var jag rädd för att behöva avsluta den och försöka hitta något annat som jag ville skriva, för det var bara den här texten jag ville skriva. Ni vet ju, ni har också känt er som om hjärtat skulle slitas ur kroppen om ni inte fick vara tillsammans, och som om ingen annan någonsin skulle betyda något för er.

Texten blev 1 015 000 tecken. Eller, kanske lättare att föreställa sig, över åttahundra sidor. Tre och en halv Udda, tre I havet. En miljon är en ganska tuff siffra, när man sitter och kollar hur långt man har skrivit. Är det 300 000 har man en bok och kan vara stolt, är det 600 000 börjar man känna sig lite obekväm med hur långt man har kvar till slutet. En miljon är fler siffror i rad än man någonsin sett förut i Word Count.

Jag googlade på "en miljon tecken" för att se om någon annan reflekterat över samma sak, och hittade bara följande utlåtande av Katerina Janouch: "Om jag inte gjorde det kanske den skulle blomma över och bli en miljon tecken och så kan vi inte ha det, en roman bör inte vara tjock som Bibeln." Det lugnade mig inte. Jag for med blicken över bokhyllan, drog ut tjocka böcker och tittade på sidantal. De var oroväckande korta, även så kallade tegelstenar var modesta 600-700 sidor ... tills en bok visade sig vara på över 860. Jag pustade ut och lät blicken läsa framsidan en gång till. "Liftarens Guide till Galaxen." Och så, med något tyngre hjärta, texten som stod under. "Alla fem delarna."

Varenda gång jag har kommit med mer text till förlaget, har jag väntat mig att förläggaren ska skaka på huvudet och säga att jag måste förstå att så tjocka böcker inte funkar och att jag måste lägga om min plan. Varje gång har hon inte alls sagt det, utan i stället hävdat att boken får bli precis så lång som den blir, och jag har kikat skeptiskt på henne men kommit fram till att hon är så rar att hon nog inte skulle spela en ett så långdraget practical joke.

Om det i själva verket vore ett practical joke, ett sätt för förlaget att se hur långt jag skulle skriva om man låtsades låta mig hållas, så skulle det i så fall vara nu i dagarna det uppdagades. Jag har lämnat min stora kärlek, den som jag trodde att jag aldrig skulle kunna vara utan, och nu ligger den och väntar på att bli bedömd. När jag satte sista punkten kom tanken: "Jag kan nog skriva något bättre", och hela min förtrollning släppte. Där skiljer sig bokskrivande helt klart från förhållanden.

vägen till snygga sommarben

Jag har fått en sån där damtidning. Den kom i ett kuvert adresserat till mig och landade på min hallmatta. Jag är inte säker på varför den kom hit, men eftersom jag är en enormt textkonsumerande människa har jag nu läst den, och tänkte härmed dela med mig av det jag lärt mig. Det handlar framför allt om ben.

Om man vill ha snygga ben i sommar ska man fixa det genom fem enkla steg. De inbegriper bland annat hårborttagning, fukt, fuskbränna och skimmer. Skimret ska man stryka längs skenbenet, och med detta utgår jag från att de menar huden som spänner över skenbenet för annars vore det makabert. Stryker man skimmer längs skenbenet kan man ge intrycket av att ha gasellben.


Gasellben är något alla kvinnor vill ha, det märker man om inte annat när man googlar ordet. Någon beskriver sina egna gasellben som "smärta, slanka, starka och välrakade", och jag undrar hur hon vet att gaseller rakar sina ben. Enligt damtidningen finns det nämligen inte mindre än fyra olika hårborttagningsmetoder varav rakning endast utgör ett.

Det finns också något som heter bus-kräm. Buskrämen ska man stryka på i ett tunt lager varje vecka, och om du blir besviken när jag säger att förkortningen står för brun-utan-sol kan du trösta dig med tanken på den där tjejen i tv-reklamen som blir så upphetsad av sin egen hud att hon liksom försöker förföra sina egna ben. Har ni sett henne? Fascinerande. Själv hade jag en gång en fling med en i övrigt ganska heterosexuell brud vars solbränna visade sig vara en busbränna. Jag nämner det bara så att ni ska veta att jag är insatt. Det var lite märkligt, ska erkännas, men jag har å andra sidan själv en sorts permanent susbränna på ryggen, i form av en skog och lite annat.

Ja, det var väl det jag hade att förmedla. Som en bonus kan ni som har ben eller känner någon som har ben få min egen ben-special inför sommaren, som jag totat ihop av ren inspiration. Den består av två enkla steg.
1. Gör typ ingenting.
2. Om du inte vill förstås, då kan du göra något.

bokslutet

Årets bokslut kom, överraskande nog, inte som en överraskning. Däremot kom det ungefär som treslaget en gång i tiden brukade komma på Bitch Girl Clubs dansgolv. Jag visste att det skulle komma. Jag visste precis när det skulle komma. Och jag dansade så att svetten flög, som om det fanns något som hette "dansa färdigt".

Så blev klockan tre. Musiken tystnade, lamporna tändes och avslöjade prillor och fimpar på golvet. Folk hade bildat kö vid garderoberna. Och jag upptäckte att jag var helt slut.

Ungefär så känns det nu, minus fimpar och prillor. Jag blinkar förvånat mot ljuset och upptäcker att jag har skrivit hela själen ur mig, åtminstone allt den höll tag i för den här gången. Mitt absurt långa bokmanus tog slut, helt enligt planen och i alldeles rimlig tid, men det jag inte räknade med var att det liksom skulle vara ... slut. Likt hur jag en gång kryssade mellan tomma flaskor på Kolingsborgs dansgolv för att ta mig till den friska luften där ute, öppnar jag min telefonbok och slår ett nummer. Hej alla polare. Jag är ute igen!

Äntligen är det färdigt, manuset som jag har älskat att skriva i nio månader. Jag vill som vanligt dela det med er på en gång, se om ni gillar det så mycket som jag gillar det. Men jag (och ni) får som vanligt vänta. Boken är tänkt att publiceras i april, har jag sagt till vänner som lyst upp och sagt: "då är det ju jättesnart!". Jag har fått skaka på huvudet. April tvåtusentolv.

brillorna, del 2 - ser man på

Om mina ögon inte redan var förvirrade när jag klev in hos optikern, så blev de det inom kort. Har ni suttit i en sån där maskin och blivit tillsagda att bedöma vilken bild som är skarpast medan två suddiga fläckar flyter omkring på till synes skiftande avstånd? Det enda som gjorde upplevelsen lite mer gemytlig var min optikers blida stämma när hon bad mig sätta hakan på det lilla stödet. Att det fanns ett stöd till min haka fick mig liksom att gå med på att det hela faktiskt gjordes för min skull, men mina pupiller klagade högljutt i mitt huvud när de för tjugonde gången tvingades försöka fokusera på något som av allt att döma befann sig i en annan dimension.

Efter synundersökningen var det dags för det spännande resultatet. Det visade sig att jag hade ett något astigmatiskt öga och ett något närsynt. "Det är därför du har svårt att fästa fokus på saker du ser på håll", sade optikern och jag upplevde något som liknade känslan när jag insåg att jag kanske helt enkelt tyckte om att se på tjejer för att jag gillade dem.

Det mest rafflande momentet var förstås bågvalet. Jag blev tvungen att gå hem och låta saken marinera, för att komma tillbaka veckan efter och i samråd med två glasögonförsäljare bestämma mig för två par bågar. Även då var det svårt. Det var svårt på samma sätt som när jag för ungefär fyra år sedan försökte välja jeans, och försäljaren som skulle bistå mig var en vattenkammad brat. Med referensramar så diametrala att de nästan tar ut varann, hur ska man veta att ens rumpa inte plötsligt signalerar "vaska en flaska Cristal och jag är din"? Till slut fick jag lita till mitt eget omdöme, och kunde sedermera pusta ut, då Tofflans reaktion på det ena paret var "flata", och på det andra "kulturtant".

Jag seglade ut från glasögonaffären med ett par röda kulturtantsglasögon tungt liggande över näsroten. "Vad är det med det då", försökte jag nonchalant utstråla när jag fick för mig att alla de församlade söndagsshopparna i Farsta Centrum gick och tänkte "vänta nu, gick inte den där bruden runt utan glasögon alldeles nyss". Jag kom ut ur det enorma shoppingcentret, ut på parkeringen och bort genom skogen man kan gå genom för att komma till mitt hus. Min avståndsbedömning var åt helsike, insåg jag när jag försökte komma av trottaren. Sedan tittade jag upp. Ser man på, tänkte jag imponerat. Molnen har visst konturer.

brillorna, del 1

Det var som bekant ett hårt slag mot min identitet när jag tvingades erkänna att jag behövde glasögon. För att göra det hela till en följetong, tog det mig ytterligare två månader att faktiskt knalla in i en glasögonaffär. Jag gjorde det liksom apropå, som om det knappt var meningen och som om jag lika gärna hade kunnat gå förbi. Ett bra tips även när det gäller till exempel städning eller deklaration. (Det kan vara en utmaning att sitta i telefonkö till Skatteverket med sidan för schablonavdrag på skärmen bredvid kalkylatorn och inför sig själv låtsas att man bara gör det i förbigående, men självbedrägeri är å andra sidan något de flesta av oss har tränat länge på.)

När jag gled in i affären, med vita väggar prydda av enorma leende ansikten, slog det mig att jag erövrade en domän. Jag orienterade mig längs väggarna, upptäckte att det fanns ett system där bland annat KVINNA och MAN var två kategorier, kategorier som jag var bekant med redan innan men som jag tack vare denna tidigare bekantskap även visste kunde vara bedrägliga. Pris verkade också vara en variabel, och till slut märke. Längst in i butiken fanns en skylt, med påskriften synundersökningar. Jag stegade, liksom i förbigående, dit.

Nu har jag kommit fram till Skatteverket, och tänkte ägna resterande soliga förmiddag åt att fylla i en momsbilaga. Men äventyret med min synundersökning är naturligtvis inte slut här, missa inte den rafflande fortsättningen!

dags att deklarera

Jag: Immateriella anläggningstillgångar, vad är det?
Snurran: Det måste vara Gud.
Jag: Då skriver jag att det funkar bra.
Snurran: Skriv att Gud vakar över dig.
Jag: Tur att jag har dig, som har gjort det här förr.

smör i solsken

Det är vår, som ni kanske märkt, och allt är möjligt. Igår stod jag på Coop och såg mig själv välja ett smör som jag aldrig tidigare köpt. Solskenet gör liksom att man har marginal för sånt där, om det inte skulle vara gott skulle det ändå kännas okej. Sedan tog jag mina 30-årspresentkort och gick till Panduro.

Panduro har alltid varit mina drömmars djungel. "Åh den!" pep jag lyckligt som barn och flög mellan de glittrande hyllorna. "Och den! Och den!" Flirtkulor, tänk om man hade obegränsat med flirtkulor. Små lådor som man kunde måla med kattmotiven som aldrig tog slut. Piprensarnas oändliga möjligheter.

Eftersom dessa barnsliga lyckokänslor aldrig riktigt lämnat mig, var lyckan fullkomlig när jag igår slapp väga hobbylack mot sojamjölk. Det tjusiga med presentkort är ju att det är pengar utan att riktigt vara pengar. "Och den", pep jag åter mellan kopparfärg och limlack, och rafsade ned i korgen utan betänkligheter. (För att förstå vidden av detta kan man hålla i åtanke att jag gör det mesta i livet efter en hel massa betänklighet.) Det hela gavs guldkant av att en misstänkt flata strosade runt i samma butik. Jag hade aldrig sett henne förut, och jag tänkte för mig själv att det finns helt sjukt många flator som man aldrig har träffat, även om det kanske var så att man just i lördags kunde sammanfatta halva Mommas klientel med "been there, done that". Med kärlek, naturligtvis.

Fyra hundra kronor fattigare, fast helt utan att det märktes, kom jag sedan ut i solen. Där var det sol.

psst

Jag har saker att säga, men jag tänkte just idag säga dem klockan tre live på Hallongrottan.

ingen text utan papper

Jag sitter på tåget och får en sån där rysning igen.

När jag var liten gjorde en kombination av samlarmentalitet och skrivlust att jag hamstrade skrivböcker som andra barn hamstrade ... nej, andra barn hamstrade nog inte så mycket som jag, punkt. I efterhand har min mamma beskrivit det som om jag hade varit med under krigen och lärt mig att allt måste tas tillvara. Gammalt karamellpapper kunde en dag behövas, det var ju både färgglatt och tåligt. Snäckskal, glasspinnar, presentpåsar, de kunde behövas. Men allra mest skrivböcker.

Varje gång jag fick en skrivbok i present var det med en känsla av lättnad. Jag har ännu en garanti att pappret inte kommer att ta slut, att jag inte kommer att tvingas sluta skriva. (Man börjar ju fundera över vilka tidigare liv man egentligen levt.) Jag samlade dem på hög, skrev i dem jag hade med små, små bokstäver för att inte en dag ha text utan papper.

En taktik jag hade var särskilt intrikat. I skolan hade vi i varje läsämne en skrivbok, ett sånt där blått eller orange häfte med linjerade, rutiga eller blanka blad. Om man skrev ut ett häfte, fick man ett nytt. I slutet av terminen fick man ta hem alla sina häften som man suttit och skrivit i, och nästa termin började allt på nytt. Mycket snart insåg jag att detta system kunde gynna mig och mitt skrivande.

Sista veckan på terminen såg jag till att mitt skrivhäfte i SO, NO, svenska och eventuellt matematik var fullskrivet, gick fram till katedern och bad fröken om ett nytt. Ibland suckade hon och en gång sade hon faktiskt att vi inte skulle skriva mer den terminen så jag behövde ingen skrivbok. Men allra oftast fungerade det till fulländning. Jag fick mitt skrivhäfte, koncentrerade terminens resterande studier på endast en eller två sidor och fick med mig hem en nästan oskriven bok. Ibland började jag genast fylla den med historier, men oftast lade jag den till min hög. Det var en skatt, en garanti för att jag skulle kunna skriva hela framtiden igenom.

I morse när jag packade för att ta mig till Göteborg för att tala på Stadsbiblioteket (klockan 18 i kväll!) behövde jag papper för att kunna sitta på tåget och strukturera mitt föredrag. Kollegieblocken var borta, kanske slängda i flytten, men i en byrålåda för sortering låg min gamla hög skrivböcker från 80- och 90-talet. Första sidan utriven, resten oskrivet. Det var som ett inbrott i min barndom när jag nappade åt mig en, som om jag nallade på mitt omsorgsfullt hopsamlade förråd. Men alldeles nyss öppnade jag den, skrev på tjugo år gammalt papper den första punkten till föredraget jag ska hålla om min andra utgivna roman. Och insåg: Det var inget helgerån, det var en uppföljning. Ett löfte som jag hållit till mig själv. Det var då jag rös.

politisk korrekthet, del 1

De senaste dagarna har jag fått anledning att fundera över uttrycket "politiskt korrekt" och dess effekt på mitt psyke. Det finns, har jag kommit fram till, många anledningar till att jag får kalla kårar av uttrycket, och varför anklagelsen att jag själv skulle vara det får mig att vilja spy. En av dem kan vi kalla trestegsanalysen*.

Steg 1: Om presuppositionen. Att säga att någon gör något för att vara politiskt korrekt** antyder att man gör det mot sin egen vilja. Att politikern egentligen vill förbjuda homosexuella att gifta sig, men ger efter för partilinjen. Att kaféägaren innerst inne vill sätta upp höga trösklar överallt, men uppgivet accepterar politiska beslut om tillgänglighet. Att författaren egentligen skulle vilja göra alla sina romankaraktärer till vita, heterosexuella medelklassmänniskor men inte vågar på grund av ett politiskt påbud.

Steg 2: Om allas egentliga känslor. I och med att alla som vill skriva om transpersoner, sjunga om utanförskap, porträttera invandrare, maskulina kvinnor och feminina män, måna om tillgänglighet, lagstifta om likabehandling och spegla samhället de lever i bara gör det för att vara politiskt korrekta, innebär det att alla människor i själva verket avskyr homosexuella, invandrare, funktionsnedsatta, muslimer, transpersoner och människor som bryter mot traditionella könsroller. Innerst inne vill man inte att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter, och inte att alla ska känna sig representerade i samhället och kulturen.

Steg 3: Om mig. Eftersom alla människor i själva verket avskyr homosexuella, invandrare, funktionsnedsatta, muslimer, transpersoner och människor som bryter mot traditionella könsroller, är det bara inbillning att det finns människor som gillar mig som jag är. Folk vill egentligen ta ifrån mig mina rättigheter och sluta representera mig. Hade vi bara sluppit de politiska påbuden hade alla visat sina rätta känslor inför sådana som mig, och jag hade förstått att jag var värdelös.

Eftersom just den här analysen utmynnar i en slutsats om att alla som anklagar andra för att vara politiskt korrekta utgår från att alla människor egentligen hatar sådana som mig (och miljoner andra människor i det här landet), är det kanske inte så underligt hur anklagelsen om att jag själv skulle vara politiskt korrekt gör mig förvirrad. Jag har, känner jag när jag märker hur fingrarna rusat iväg och skrivit detta, sjukt mycket mer att säga om saken. Såsom det faktum att jag kvoterar in människor av viss läggning och nationalitet i mina böcker. Japp, det stämmer, jag kvoterar för att så många som möjligt ska känna sig representerade. Jag lämnar er för idag med den cliffhangern.

*När jag skrev magisteruppsats påpekade min handledare ofta hur viktigt det var att jag gav mina modeller snärtiga namn så att andra uppsatsskrivare skulle vara tvungna att citera mig.

**I mitt och Tofflans hushåll är det vedertagna uttrycket för "politiskt korrekt" "peniskuken", ibland utbytt mot "pannkakskungen".

det var butlern som gjorde det

Jag var beredd på rätt mycket när jag stålsatte mig inför recensionerna på I havet finns så många stora fiskar, men kunde ändå inte förutse mina reaktioner. Jag trodde att jag skulle få harmas åt recensenter som missförstått, gräma mig åt misstag som de upptäckt och jag missat, förhoppningsvis även njuta av några fina ord och framför allt öva på mitt mantra: En recension är en persons åsikt om en text som speglats i hens förförståelse, det är inte den slutgiltiga domen över mig, mitt inre, min förmåga och min person.

Men mina reaktioner har hittills kommit att handla om en helt annan aspekt av recensionsbygget. Recensionerna har, nästan allihop, varit positiva. En del översvallande. Men av någon anledning, som jag själv inte känner till, tycks många recensenter lockas att berätta precis hela handlingen i boken. Flera av bokbloggarna går in hårt för att berätta och reda ut sådant som är (och är tänkt att vara) höljt i dunkel i mer än halva boken. Göteborgspostens recension redogör för de två sista kapitlen redan i början och ägnar sedan resten av recensionen åt att i huvudsak diskutera slutet.

Tänk dig att du berättar en rolig historia, att du bygger upp den och sakta men säkert närmar dig poängen. Tänk dig sedan att någon helt annan kommer förbi, prosaiskt droppar poängen inför din åhörare och sedan fortsätter vidare. Tänk dig till sist att steg ett har tagit dig ungefär ett och ett halvt år. Det är inte ondskefullt, inte livsavgörande, men ändå något som får dig att utbrista: "Alltså, seriöst?"

Jag har förstått att man som författare inte ska läsa recensionerna, att etablerade författare aktar sig för att göra det, och jag håller egentligen med. Jag borde sluta googla min titel och köra in ansiktet mellan de två parallellhistorierna i boken jag skriver på nu.

Det kyliga vore vid närmare eftertanke att radera detta inlägg och låta saken bero, men det här spoilandet har väckt helt uppriktiga frågor som jag tänkte att ni kanske kunde svara på. Hur tänker ni, när ni funderar på att läsa en bok? Läser ni recensionerna? Eller hoppar ni över dem för att inte råka få reda på något avgörande? Ska man ta med i beräkningarna att läsning av en recension kan förta halva läsnöjet för en, eller ska man förlita sig på att recensenten naturligtvis vill ens bästa och inte kommer att avslöja något väsentligt?

Den som befinner sig i Göteborg är förresten, helt oavsett vilka recensioner hen väljer att läsa/inte läsa, hemskt välkommen att komma till Göteborgs stadsbibliotek den 31 mars klockan 18, när jag kommer på besök!

släppet

I morgon är det boksläpp och recensionsdatum för I havet finns så många stora fiskar. Idag är det tyst. Lite som när man sitter i en berg-och-dalbana och den stannar längst upp på krönet. Man tänker "vilken vacker utsikt det är härifrån ändå" och försöker ignorera rälsen som låter klick klick ... klick.

Om det är som i drömmen jag hade i natt, upptäcker man dessutom att säkerhetsbältet har slutat fungera.

Grattis?

Under en period i mitt liv var internationella kvinnodagen den dagen då man kunde vara allra säkrast på att få ett gig. Det var när jag spelade i ett band för vilket varje dag var en kvinnodag, och feministfestivalerna ringde månader i förväg. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den, en dag som liksom gör alla andra dagar till mansdagar.

I Metro verkar dagen handla om att kvinnor kan. Ett tema som var fräckt när det kom, men som idag faktiskt har givit mig så ont i magen att jag knappt behöver någon semla. Fem saker som kvinnor är bättre på än män har jag fått läsa om idag, och förutom att det var intressant att någon faktiskt har gjort en studie på hur många kvinnor respektive män som kan slå i en spik så tycker jag att det räcker med retorik som ställer kvinnor mot män. Generat vänder jag bort blicken när löpsedlarna annonserar att kvinnor är bättre än män på det ena eller andra, skäms liksom över mitt samhälle som fortfarande tror att det är "killarna mot tjejerna". Löpsedlarna borde vara "tio orättvisor vi borde ha fixat vid det här laget". Eller möjligen "så här långt har vi kommit hittills".

Jag tänkte säga att det dessutom är bäng att det kallas kvinnodag, när det borde handla om jämställdhet. Men så läser jag det där lite längre ordet, och så tänker jag på hur det ser ut runtom i världen, och så kommer jag fram till att om det skulle kallas "jämställdhetsdag" skulle det finnas de som liksom rationaliserade bort kvinnorna ur det hela. Bara en känsla jag har.

Tänk om det verkligen, verkligen fick handla om kvinnlig könsstympning, trafficking, lönegap, glastak, dubbelmoral, slampbegrepp, illegala aborter, hedersretorik och tvångsgifte. Om det kunde vara en dag när alla faktiskt tänkte på de där sakerna som de kanske glömde tänka på resten av året, funderade över vad de själva kunde göra, eller åtminstone förfasade sig. I stället går det inflation i grattis. Åh ironin.

Puss alla kvinnor på kvinnodagen, skriver en manlig bekant på Facebook och jag stirrar en stund på pussen. Ett minne av sånt jag brukade skriva låtar om sipprar fram genom semmelgrädden. De handlade aldrig om att vi får för få pussar.

vad jag sysslar med på kvällarna

Att skriva en bok med två parallella historier är som att sy ihop två bitar av olika sorters tyg. Det kan man behöva göra om man till exempel syr ett klädesplagg, och det är särskilt svårt om det ena tyget är elastiskt och inte det andra, eller om tygbitarna är svängda på något sätt. Men man vet i alla fall var sömmen ska börja och sluta, så man sätter en nål i början och slutet. Sedan sätter man nålar på de ställen där det är viktigt att tygbitarnas svängda delar möts, till exempel om man syr något som måste gå ihop i midjan eller svälla ut i höften.

Så är det att skriva en bok med två parallella historier. Först funderar man på var de ska börja och sluta, sedan hittar man punkterna där det är viktigt att de möts. Sedan ser man till att de håller ut lagom länge mellan punkterna och att vartenda steg däremellan känns relevant.

Att skriva en bok med två parallella historier som tillsammans utgör 600 boksidor redan innan de sista arton kapitlena är skrivna, kan man likna vid att sy ett figurnära överdrag till skogen utanför mitt fönster. Man kan också beteckna det som vansinne.

alla säger mello

Min syster är i Peru och

Jag: Vad är det du gör i Peru?
Syster: Hahaha. Jag praktiserar.

Min syster är i Peru och praktiserar.

Jag: Så att jag vet vad jag ska skriva på min blogg.
Syster: Ska du skriva på din blogg?
Syster: Jag fick ju knappt vara med när vi pulsade över en åker!

Min syster, som förresten förra vintern pulsade med mig över en åker, är i Peru och praktiserar.

Syster: Vad ska du skriva?
Syster: Nu blir jag alldeles nervös.

Min stundom nervösa syster, som förresten förra vintern pulsade med mig över en åker, är i Peru och praktiserar. Över MSN frågar hon vad jag har för nyheter om Sverige. Jag svarar att folk har börjat kalla Melodifestivalen för Mello.

Jag: Det kom plötsligt, nu är det allmänt tror jag.
Syster: Kallas den mello på riktigt?
Jag: Jag såg uppe i tv-rutan på någon annan kanal: "melloaktuella Loreen besöker studion i kväll klockan 21"
Syster: I så fall vill jag nog inte komma hem.

en dust med ögats ringmuskel

Jag har kommit till en punkt i mitt liv när jag måste acceptera att jag behöver glasögon. Alla som hela livet har stoltserat med att ha en helt naturligt perfekt syn vet hur en sådan rannsakan sargar och ärrar en i grunden. Ni som liksom jag har sett bussnumret innan alla andra sett bussen, ni som alltid kunnat läsa gatuskyltarna tre kvarter bort, ni vet hur det sätter sig i ens identitet och hur själva ens namn blir synonymt med felfri syn.

Min väg till acceptans har varit lång. Det är nu två och ett halvt år sedan jag gick in i ett tält i Pride Park, där de erbjöd gratis synundersökning, och självsäkert styrde pupillerna in i deras mätapparat. Mest för att få höra hur perfekt jag var, jag tänkte mig att de skulle ooh-a och aah-a åt mitt knivskarpa resultat, men vad jag fick var ett höjt ögonbryn och ett "nja, du har inte alls perfekt syn". Eftersom jag hade druckit en halv cider skyllde jag på alkoholpåverkan och nej, de kunde inte helt garantera att alkoholen inte påverkade resultatet. Jag klängde fast vid denna brasklapp och levde vidare i illusionen: när jag är nykter har jag perfekt syn.

Ett halvår senare började jag förstå att syntestet hade rätt. Det var helt klart så att sådant jag kunnat läsa på långt håll 2007 inte var lika tydligt 2009, och det var ingen som hade gått och suddat ut det för hand (jag vet att tanken att någon skulle göra det låter långsökt, men då har man glömt en liten arbetsmarknadsåtgärd kallad Fas 3). Jag ignorerade saken tills jag hade fyllt år, så att jag med en gnutta förnekelse kunde hävda att jag haft perfekt syn fram till trettio. Sedan dess har jag gnagt på det stora psykologiska hinder det inneburit att förändra min självbild från perfekt-syn-sara till bra-ändå-sara.

Det sista (eller bara det senaste?) psykologiska hindret är det som går ut på att hitta det bästa erbjudandet. Gratis synundersökning om jag köper märkesbågar? Tre bågar till priset av ett? Rätt glas och rätt bågar, eller kanske rätt pris? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Men när jag sitter och skriver på min roman märker jag ibland att jag sitter och kisar. Det är orbicularis oculi som säger åt mig att ta tag i saken.

Orbicularis oculi: Ta tag i saken.
Jag: Jag ska bara skriva ett kapitel till.
Orbicularis oculi: Du har redan skrivit sjuttiosex kapitel, och sytt två gardinlängder som ytterligare förhalning.
Jag: Både du och jag vet att jag behövde nya gardiner.
Orbicularis oculi: (drar ihop sig i protest) Var det inte så att du inte ens kände igen programledarna igår i Melodifestivalen? Var det inte så att du efter hela programmet frågade varför de hade bytt ut Marie Serneholt?
Jag: Min syn har inget med min prosopagnosi att göra. Eller det faktum att Marie Serneholt ser ut som alla andra blonda brudar i universum.
Orbicularis oculi: Hm, du har kanske en poäng, det var svårt att hålla koncentrationen uppe under gårdagens deltävling. En vag kaskad av oengagerade låtar, eller vad säger du? Det enda som muntrade upp mig var Linda Bengtzings kanariegula stay-ups.
Jag: Var det inte stövlar?
Orbicularis oculi: Nej, det var stay-ups!
Jag: Herregud. Vi kanske behöver glasögon ändå.
Orbicularis oculi: Ta tag i saken.

Qruiser - 1, Facebook - 0

Innan Facebook kom och lärde oss alla att man inte riktigt har gillat något förrän man har tryckt på en knapp, fanns det något som hette Qruiser. Det finns fortfarande, alltså, men till skillnad från förr går vi numera bara in på Qruiser när vi är singel eller letar efter något hbt-specifikt (typ spermadonator, lesbisk hemslöjd, hbt-rummisar). På Qruiser kan man skapa klubbar för nästan vad som helst, eller delta i de ändlösa forumdiskussionerna som förr eller senare urartar i a) diskussioner om huruvida man är dum i huvudet om man är hbt och röstar sd, b) diskussioner om vad som egentligen konstituerar ett personangrepp eller c) upprepningar (läs: copy-paste) av tidigare argument, oftast på de två teman som beskrivs under a) och b).

Eftersom jag är singel (jag vet att det på senare år har tyckts luddigt vilken civilstatus jag har, men låt oss göra ett spontant nedslag i mitt privatliv och konstatera att jag varit singel i cirka fyra månader), tillbringar jag för tillfället mer tid på Qruiser än vanligt. Inte för att qruisa runt och ragga kanske, men för att det känns som ett litet fönster i hbtq-land där man inte vet vem som plötsligt får för sig att kika in. Ibland klickar jag planlöst runt bland klubbar och diskussioner, det händer oftast när jag har fastnat i mitt manus och inte kommer vidare om jag inte lyckas ta reda på till exempel hur Tierps första telefonstolpar såg ut.

Klubbarna på Qruiser kan se ut och handla om lite vad som helst. Det finns klubbar för dem som gillar Karin Boye, dem som är särskilt förtjusta i elefanter eller lyftkranar, men inte sällan är klubbarna byggda på sexfantasier av någon som hoppas att någon annan ska dela samma fantasier. I undantagsfall är dessa klubbar skapade av någon som inte är en cis-man; även de klubbar som börjar "tjejer som gillar" är i allmänhet skapade av män som hoppas attrahera en målgrupp. Nåväl, kunskap är kunskap och det som trots allt inte är kunskap kvalar ändå in som research till okända bokmanus, tänker jag och klickar loss. Dessutom kan man lära sig nya ord.

Idag hittade jag till exempel klubben "heterobögknull". Så subversivt, tänkte jag och klickade mig till klubben, som till en början hade fyra medlemmar men i skrivande stund har sju. En lek med identiteter, tänkte jag, en drift med de trånga fack och normer vi tvingas in i! Min besvikelse när jag läste klubbpresentationen var väntad, men inte mindre påtaglig för det: "När man knullar killar som de vore tjejer och vill att de skall betee sig som tjej i sängen! Vilket inte betyder att de skall transa men de skall lyda, vara följsamma, fokusera på mannens njutning och kunna agera både som slyna,slampa och som finstämt mjukt kärlekssamlag."

Jag: Tofflan! Kom!
Tofflan: Vad har hänt?
Jag: Läs det här. Heterobögknull. När man knullar killar som de vore tjejer och vill att de skall betee sig som tjej i sängen! Vilket inte betyder att de skall transa men de skall lyda, vara följsamma, fokusera på mannens njutning och kunna agera både som slyna,slampa och som finstämt mjukt kärlekssamlag.
Tofflan: Eh ...
Jag: Jag vet! Hur tänker de sig att en människa ska kunna agera som ett samlag?
Tofflan: Ja, för det var ju i syftningsfelet skon klämde.
Jag: Det finns upprördhet, och så finns det upprördhet. Hur ska jag kunna veta att de inte menar hela presentationen på ett helt annat sätt, hur ska jag kunna bedöma exempelvis deras kvinnosyn när jag inte vet var gränsen går för deras syftningsinkompetens?

Sådana konversationer kan Qruiser till exempel ge upphov till. Och jag har tittat på Facebook, men där hittar jag i jämförelse väldigt lite material att föra konversationer kring. "Did you mean hetero b gk null?"

en helt påtaglig bok

Det var lika overkligt som förra gången, när det plötsligt kom ett bud in på min arbetsplats bärande på de absolut första exemplaren av min nya bok. Nåja, "plötsligt" är kanske fel ord, de ringde från förlaget klockan tolv och det tog fyra sjukt långsamma timmar innan böckerna dök upp. Det var den där dagen när det hade snöat så infernaliskt, vissa av kollegorna hade inte kunnat ta sig till jobbet och det var ytterst glest i klassrummen. Mina böcker var på väg och jag hade ytterst svårt att koncentrera mig på de reflexiva pronomen jag skulle lära ut. Varenda gång jag skulle förbi kopiatorn eller receptionen spanade jag mot ingången. Något som såg ut som ett bud? Något med piratlogga?

När de väl kom, var det som när man har stått och väntat på sin tjej på Arlanda. Overkligt trots att man visste precis 1) vad man väntade på och 2) att det skulle komma. Ovärdigt studsade jag upp och ned vid åsynen av de två gröna kassarna. "Vad är det?" frågade mina elever. "Det är mitt hemliga liv som författare", svarade jag.

Det jag nu kan berätta om min nya bok: Den här boken är hård. Hundra sidor tjockare än Udda. Man kan numera ta på den. Den har ett matt omslagspapper som känns mjukt mot fingrarna, med texten blank och kontrasterande. Under pappret är den mörkröd, men utanpå är den en alldeles särskild nyans av vit. Den luktar bok, och på insidan finns tillståndet av Lennart Hellsing.

Boken har även ett innehåll, ska jag kanske tillägga. Om man är nyfiken på det, så är man välkommen att klicka här och läsa en liten intervju om saken. Eller beställa boken när den släpps, förstås. Eller dyka upp på Hallongrottan den 3:e april, när jag ska få svara på frågor i min favoritmiljö. Påtaglig, den med.

semikolonets tidevarv

Jag sitter och tänker lite på semikolon. Det fanns en tid när semikolon bara var ett sätt att skilja interpunktionskompetenta från pöbeln, minns ni den? Likt en trådpåträdare eller den gamla prepositionen "å" var dess användningsområden inskränkta till mycket specifika, ibland tämligen konserverade, sammanhang. Det gällde att veta, annars var man körd bland de andra språknördarna. Och ingen annan brydde sig.

Nu, däremot, kan man stundom längta sig fördärvad efter ett semikolon. Det hela började när det fick det briljanta infallet att liera sig med parentesen. Vad vill hon, kan man frustrerat undra, vanmäktigt stirrande på sin telefon. Ett enkelt kolon, vad är det? Är det ett semikolon som inte riktigt vågar? Eller är det ett tecken på vänskap, bara vänskap, ett vänligt avvisande rentav? Man skriver själv ett semikolon. Raderar det. Skriver det igen. Ersätter det med ett vanligt kolon. Man vill ju inte vara den som först går semi, så att säga.

Så kommer det äntligen, semikolonet. Det är absolut där. Med en liten, liten släng på punkten gör den allt lite möjligare, kanske. För med semikolonets nya upphöjda betydelse har det även gått och lagt sig till med manér. Det kan signalera att vad som helst är ett skämt, att det sägs skämtsamt, och hela ens på tok för seriösa nervositet balanserar på vetskapen om att det hela kan vara på skoj. Eller i värsta fall ironi, trots att det ett flertal gånger genom historien har uppfunnits totalt ignorerade skiljetecken avsedda för just ironi.

Vi går till Wikipedia för klarhet. Där får vi veta att semikolonet uppfanns av Aldus Mantius d.ä. år 1494. Med all vår research i ryggen kan vi alltså konstatera att det är äldre än både guttaperkans intåg i Europa och Sveriges första telefonförbindelse (men yngre än de första monoklarna). Wikipedia menar också att semikolon "används när man tycker att punkt är ett för starkt avskiljande tecken och kommatecken orsakar satsradning", vilket, vill jag gärna påpeka, är till föga hjälp för den stackars ungdom som sitter med blicken försjunken i sin telefon och undrar vad människan egentligen menar.

I stort vill jag nog säga att jag är glad och rörd över det sociala uppsving semikolonet i dessa tider får uppleva. Hade vi anat, för femton-tjugo år sedan, att vi skulle ligga sent om kvällen med blicken lyckligt fäst vid ett semikolon i slutet på ett textmeddelande? Jag väntar med spänning på vad alduslövet kan komma att betyda för mänskligheten.

dagens info

Denna veckas research visar bland annat följande: husflugor växer inte. De flugor som är små, är små för att de hade dålig tillgång till mat när de var larver. Stora flugor var glupska och lyckligt lottade larver.

Nästa tema är diskning. Enligt uppgift uppfanns diskmaskinen för att det kom en hembiträdeslag som sade att hembiträdets arbetsdag skulle vara över klockan 19. Och herrn själv kunde ju inte gärna diska. Wikipedia säger inget om detta, men meddelar i stället att diskmaskinens uppfinnare hette Josephine Cochrane, samt att hon utelämnade sitt förnamn vid benämnandet av maskinen eftersom kvinnor inte kunde vara uppfinnare.

Slutligen telefonhistoria. När Sveriges första telefonförbindelse mellan städer upprättades år 1889, var det mellan Stockholm och Göteborg. Under den första tiden ville inte Rikstelefon koppla in städernas telenät till förbindelsen, så om man ville ringa från Stockholm till Göteborg var man tvungen att boka tid med sin kompis i Göteborg, gå till telefonstationen på utsatt tid och ringa till motsvarande station i Göteborg. Detta gav upphov till en del ilska hos societeten (vilket var den enda samhällsklass som vid tidpunkten hade råd med telefon - och ett hundratjugoårigt lyxproblem är upptäckt).

Bara ett axplock ur all information jag har fått reda på utan att egentligen kunna använda den i romanen jag skriver. Däremot kan jag snart skriva mitt eget Trivial Pursuit.

Psst!

Om man tittar lite till höger ser man att det har kommit en ny poll.

du vet inte hälften

Jag förstår inte varför det inte är mer rabalder kring att någon har flyttat på stjärntecknen. Vilka är vi nu? Vem är jag? Vad är viktigt för mig nu, är jag inte huslig och kreativ längre, kommer jag i själva verket att bli gift?

Enligt en tant som en gång läste mina stjärnor kommer jag nämligen inte att bli gift, framför allt på grund av alla problematiska planeter som ligger i vägen mellan mig och män. På den tiden var min enda obesvarade och trängande fråga: gäller samma sak för brudar? men den kunde jag inte ställa utan att outa någon som inte skulle outas. Nu är frågan: stämmer det alls? Alltså utöver själva grundfrågan: vad har stjärnorna med mitt öde att göra över huvud taget?

Man frestas ju att tro att man själv skulle ha något med sitt eget öde att göra, menar jag. När det nu visar sig att inte ens stjärnorna är särskilt pålitliga. Har vi bara oss själva, vacklar universum omkring oss som ett flyende bollhav, är vi blott en flotte på ett föränderligt vatten och hur ska vi hitta en paddel att förlita oss på?

Det är så mycket som plötsligt slutar gälla. Man kan bli andfådd för mindre.

den sluge grammatiken

Jag vill idag passa på och fråga vad som har hänt med det gamla semantiska grammatikgenuset, sexus. På baksidan av senaste QX finns en annons för dejtingsajten parship.com, och reklamtexten under tjejen på bilden lyder: "Inte vem som helst. Den rätte!" Först när jag läste det tyckte jag att det var lite väl heteronormativt för att sitta på en gaytidning, men sedan läste jag texten och förstod att "den rätte" syftade på en brud. För att spä på mina funderingar såg jag en tv-reklam av samma företag någon vecka senare, där de hade en bild på en man och pratade om "den rätta". Till slut förstod jag. Det är grammatiken själv som revolterar mot människans binära könstänk. Medan gemena man är upptagen med att uppröras över pojkar i klänning och grammatikens mer påtaglige könsuppror - det könsneutrale pronomenet "hen" - smyger grammatiken underifrån in ett diskret paradigmskifte via adjektiven. Jag visste att jag hade den på min sida.

still got that freak in me

Tofflan: Jag älskar Judit och Judit-reklamen!
Jag: Ja, hoppas hon fortsätter göra deras reklamer.
Tofflan: Vem?
Jag: Hon som spelar Judit och Judit!
Tofflan: Alltså, Sara ... de är två stycken.
Jag: Nej, det är ju samma person. Som de har trickfilmat.
Tofflan: Nej, Sara. Det är inte samma person.

Det första som slår mig är att Christina Aguilera en gång gjorde en låt som heter "Still Dirty", och att jag borde göra en egen version med namnet "fortfarande prosopagnostiker". Det lilla bekymret med stavelserna löser vi, jag är ändå lesbisk och har en hyfsat tränad fysiologi på det artikulativa*. Jag länkar till videon här, så får ni tills vidare bara tänka er mig i stället för Christina, och "fortfarande prosopagnostiker" i stället för "still dirty". Resten av videon kan vara ungefär som den är, förutom att jag aldrig skulle spotta på golvet.

Apropå min prosopagnosi såg jag häromveckan att Aftonbladet och Expressen hade samma tjej på framsidan till sina helgbilagor, och jag blev nyfiken på vilken mörkhårig donna som kunde vara så aktuell att hon fick båda omslagen. Det visade sig vara Noomi Rapace och Alexandra Pascalidou.

*Tolka denna mening precis som ni vill. Själv kommer jag på ett flertal tolkningsmöjligheter. Ordet "artikulativ" kan man också fundera över om det existerar. I sin helhet tycker jag att detta blogginlägg erbjuder en hel uppsjö tänkbara samtalsämnen för den som till exempel ska gå på dejt och vill vara förberedd.

dagens info

Man vet aldrig vart researchen ska ta vägen med en. Idag gjorde min 1800-talsperson en jämförelse med gummiband, varpå jag var tvungen att ta reda på om en person på den tiden skulle ha en rimlig chans att göra en sådan liknelse. Det vill säga, om gummiband existerade vid förra sekelskiftet. Googling ledde till googling, som de ofta gör, och jag hamnade åter mitt i information jag aldrig visste att jag sökte. Visste ni att man kan utvinna albaner ur guttaperka?

Klart ni visste, så belästa som ni är.

Albanien, där det alltså också finns albaner, sägs förresten härstamma från ordet "alba" som i sin tur förvanskats av det illyriska ordet "arb" som betyder "mörk, grön eller skogslik". Vilket man kan tycka är kul, när man vet att "alba" på latin betyder vit. Ungefär som att Grönland är isigare än Island eller att Vitryssland inte är vitare än det vanliga Ryssland. Det har i sin tur en möjlig förklaring i teorin att färgerna vit, svart och röd i fordom betecknade väderstreck, vilket man kan applicera på fler geografiska namn än man först kanske tror. Var var jag nu? Gummiband vid sekelskiftet. De fanns.

utdrag ur mitt inre liv

Ibland slås jag av en skum rädsla för att någon en vacker dag ska tvinga mig att leva i en heterosexuell relation. En vag ångest jobbar sig upp, när jag till exempel läser om sperma. Eller ser heteroparen gå arm i arm från tunnelbanan. Där går de hem med varandra, tänker jag, och tjejerna måste ligga där och acceptera att de inte får känna den lilla ljumskrörelsen hos en annan tjej, att ljudet de måste lyssna på när de har sex är något i stil med "uff", att den enda brudhud de får tillgång till är deras egen, att de måste böja huvudet skitlångt bakåt när de hånglar ... När de kommer och ska hämta mig ska jag kämpa emot, tänker jag någonstans långt bak i huvudet, och det mer rationella längre fram måste påminna mig: Det är ingen som ska komma och hämta mig. Och de som är heterosexuella gillar det där.

"Utom kanske att böja huvudet bakåt när de hånglar, det finns det väl ingen som gillar?" säger bakhuvudet lite mer artikulerat än bakhuvudet vanligtvis formulerar sig. "Nu är du normativ", svarar pannloben. "Du kan för bövelen inte utgå från att ett heterosexuellt par per automatik kommer med en avsevärd längdskillnad, och att flatpar inte gör det."

"Normativ?" säger bakhuvudet och kliar sig i huvudet. "Bövelen? Du använder så hemska och etymologiskt utmanande ord. Du känner säkert till, kära pannlob, att 'bövel' är en dialektal förvrängning av ordet bödel? Det är sådana som halshögg folk en gång i tiden, och sådan aktivitet är varken du eller jag betjänt av. Jag tycker nog att du ska passa dina ord."

Vid det laget har pannloben googlat fram en bild på Ellen DeGeneres och Portia de Rossi.

"Point made", säger den triumferande, och bakhuvudet undrar vad poängen egentligen är. Att jag ska få ångest över tanken på att bli ihop med Portia de Rossi? Den infinner sig nämligen inte. Dessutom är hon ju redan gift.

angående vår relation

Jag önskar att ni kunde få läsa det jag skriver. Alla ni som troget klickar in här, för att det kanske har kommit några ord sedan sist ändå, jag önskar att ni kunde få allt jag sitter och klämmer ur mig! Själv sitter jag helt försjunken i en annan tid och en annan verklighet, med brudar och snubbar som gör saker som ni förhoppningsvis får läsa om år 2012. Ungefär två timmar om dagen sitter jag med dem, och de resterande tjugotvå timmarna ligger de och småpratar i mitt bakhuvud. Inte konstigt om man får svårt att fokusera på annat, med så fint folk huserande i nackloben.

Men jag ska försöka ta mig en aning i kragen, för jag förstår att vi inte kan hålla på med denna tröstlösa kapplöpning (där jag ständigt är fokuserad på något ni andra får ta del av ett och ett halvt år senare) om vi ska kunna fortsätta dejta.

Det är alltså dejting vi sysslar med, om ni inte har förstått det, ni som läser min blogg. Det är i vissa fall en flera år lång dejt, där jag träffar flera samtidigt, är notoriskt otrogen, ständigt låter samtalsämnena kretsa kring mig själv och där de allra flesta av er inte visar era ansikten. Jag ser nu, när jag har det svart på vitt, att det verkar lite ojämställt, men ni vet hur det är. Man glider in i ett beteende, börjar tycka att det känns normalt, funderar inte på sin egen roll i sammanhanget och kan till slut tryggt och nöjt skylla på strukturer som det rentav skulle vara farligt att rucka på.

Jag inser att jag måste släppa in er lite mer i det jag sysslar med, för att vår dejt ska fortgå. Det jag sysslar med är bland annat en jäkla massa research, så dagens konversationskort lyder: Visste ni att en viss pastor Åslev den 13:e juni 1914 fick ett bidrag på 4000 kronor beviljat av regeringen för att propagera mot mormonismen? I Första Kammarens debatt argumenterade herr Hahn för och herr Olsson emot bidraget. Herr Olsson bestred dock ej "att mormonismen såsom barbarisk bör bekämpas, men ansåg, att mormonagitationen förvisso ej vore omfattande i vårt land och resultatet icke stort". Politiker i Andra Kammaren poängterade (eller pointerade, som det gärna stavades på den tiden) att ett avslag vore att ge medhåll åt mormonagitationen, och åter andra menade att det mest effektiva vore att helt enkelt köra ut mormonfolket ur landet. Varpå det fanns de som påpekade att man bara får utvisa utlänningar, vilket inte alla mormonagenter var. I slutändan fick i alla fall herr Åslev sitt bidrag, och med tanke på den hyfsat låga mormonaktiviteten i vårt land idag tycker jag att det verkar ha varit väl spenderade pengar.

Sådärja, nu har konversationen börjat flyta igen. Känner ni det?

håret som gått

På något sätt lyckades 2010 passera ganska obemärkt. Jag tänker på det när jag sitter marinerad i väteperoxid inför nyårsaftonens baluns, och det slår mig: året var som håret. Det kan vara så att 2010 var det första året på femton år helt utan hårfärgning. Det bara växte, alldeles brunt, och nyss fanns inte ett enda färgat strå kvar på mitt huvud. I våras upptäckte jag ungefär sju definitivt vita hårstrån, naturligt vita alltså, men sedan försvann de på något sätt, vad nu det kan tänkas symbolisera.

Det var inte så att 2010 var ett dåligt år, inte på något vis. Jag har till exempel träffat några av de bästa människorna världen har att erbjuda, fått kontrakt på min andra bok, börjat skriva på en roman som jag själv förälskat mig i, skaffat mig en lägenhet som är det bästa som någonsin hänt mitt boende och köpt möbler som jag själv vill ha. Vi gör alltså en toppnotering medan hårfärgen utför sin förvandling.

Ändå känns det inte bara helt rätt att det nu tar och blir 2011, utan desto mer rätt att nyårsfesten jag tänkte bevista samtidigt är superhjältefest. Jag hoppas att det inte menades på ett andligt plan, för i en vecka har jag nu grubblat över mina superkrafter, handlat tyg och superlim, skaffat lämpliga accessoarer och sytt en passande dräkt. I skrivande stund ger jag alltså mitt hår en färg, som man skulle kalla onaturlig om det inte var för att även regnbågens färger är helt naturliga, så att även det ska matcha min superhjältes färgskala. Det var på tiden.

Vad jag i övrigt vill säga om det nya året har jag redan sagt. I QX januarinummer (sida 14).

hej mitt vinterland

Snön är rasande, hade jag varit rubrikmakare hade jag förklarat på gult papper att snön rasar mot marken. Och precis så duktig som jag kände mig igår när jag vaknade klockan åtta och började skriva bokmanus, precis så skönt söndagsknockad känner jag mig nu. Förra helgen, fast det hann jag inte publicera, vände min inställning till vintern, som den brukar göra just när vi är nära mörkpunkten:

"Just när jag var helt säker på att jag hatade vintern, insåg jag att jag älskade vintern. Det var alldeles nyss, mina kinder är fortfarande froströda. Jag går lite till, tänkte jag och vek in på en ny stig, och för varje gång måste jag stanna. Det var solen som kisade ned mellan tallarna och jag på den, och runt oss sprakade snön alldeles stilla. Här måste jag ta en bild, tänkte jag varje gång och önskade mig en monsterkamera i fickan i stället för min lilla mobil. Men jag misstänker att det inte hade hjälpt, och jag insåg det varenda gång jag tänkte tanken. Tusen tankar om livet och närvaron sprattlade sådär som snön låg och sprattlade, de blinkade till när jag rörde mig men var egentligen bara så sanna och stilla som bara tankar om närvaro kan vara. Ibland får man acceptera att man bara har nuet, hur mycket lagringskapacitet ens elektronik än kommer med.

Kanske har det med saken att göra, att jag numera bor söder om Stockholm. För när jag tänker efter så gick jag inte bara och kände att allt jag såg på var en tavla, jag kände dessutom som man gör när ett svängande flygplan rätar upp sig. Att jag hade rätt sida upp och att gravitationen jobbade med mig, inte mot mig. När jag blinkade mot solen täckte Stockholm upp bakom min rygg."

Igår blev jag återigen påmind om varför jag flyttade söderut, när en polare hörde av sig och ville hänga. Då var klockan tio på kvällen, och inget ont om Rotebro, men för två månader sedan skulle detta aldrig ha hänt. Hänget varade till femtiden på morgonen, därav min något bortdomnade söndagskänsla. Men känslan som framför allt dominerar är en som kanske bäst beskrivs i ett enkelt utrop i dimman: "Javisstja, den här känslan fanns också. Och den var lika skön som den där andra som jag hade igår!" Det är kanske mer än min lägenhet som har vaknat på rätt sida.

Sist, men inte minst: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=4248447

frågelådan, avd personligt

Och en av er frågade om jag tror på kärleken. Den uppenbara motfrågan är förstås: vilken kärlek?

För att börja i det stora så tror jag på kärleken i stort. För det mesta känner jag den, och tar det som ett bevis på dess existens. Jag känner en massa kärlek till mina släktingar, vänner, exflickvänner, naturen och mig själv. Sån där allmän kärlek, som gör att livet känns lite mer värt än det skulle göra utan. Igår tänkte jag på hur mycket jag gillar min mormor, och fällde av ren omtycksamhet en tår mitt på tunnelbanan.

På den romantiska kärleken tror jag också stenhårt. När det gäller er andra, vill säga. Ni är, eller kommer att bli, så sjukt kära och drunkna i varandras blickar, se era själar bli vackrare när de speglas i varandra, sova tätt omslingrade och lyckligt bevittna era barns första steg tillsammans. Ni kommer att bråka, bara för att ödmjukt eller passionerat be varandra om förlåtelse, för ni kan ju förstå varandras perspektiv när ni bara tänker efter. Ni kommer att kompromissa om det ni alltid trott varit hugget i sten, men som plötsligt blir mindre viktigt när ni växer av varandras närhet.

Själv har jag varit askär, alltså stenkär, alltså så kär att allt jag gjort, tänkt och varit har rört sig kring en enda brud. Och då snackar vi inte tvåveckorsförälskelse. Jag har varit förlovad, pratat om framtid med fjärilar i hela magen. Jag har diskuterat bröllopskläder, tänkt mig henne som gammal och rynkig och vetat att jag kommer att vara förälskad i henne även när hon vaggar över vägen med rollator. Jag har trotsat ett helt gäng lagar och begränsningar för att kunna vara med henne, och utan att blinka offrat mer än jag trodde att jag kunde offra. På det sättet kan man säga att jag tror på den stora, romantiska kärleken, för jag har varit där och jag vet att den finns. Fanns.

Men jag gissar att frågan egentligen handlar om ifall jag tror att jag kommer att bli kär igen, hitta den rätta och leva med henne i resten av mitt liv. Mitt svar på det är: Ingen jävla aning. Vad tror du själv?

om luftpussar och jordhångel

Som en av er nämnde: Några fler kommentarer så kan jag satsa på en kvalitativ analys i stället! Tack för era svar på lördagens inlägg, de gav mig faktiskt några små insikter. En av dem är att jag liksom hittills har tänkt mig att min största insats och höjdpunkten i min skrivarkarriär var den som bestod av Brudens blogg. Det är nästan som om det har gått mig förbi att jag sedan dess har blivit publicerad på ett stort förlag, att jag har sidekickat hos en känd och fantastisk radiopersonlighet, att lanseringen inför min andra roman är i full gång. Och på sätt och vis vill jag inte fatta.

För när man står bland kindpussarna går det lätt upp för en varför de smackas rakt ut i luften. Det är inte där jag vill vara, tänker jag efter några minuter bland luftpussar utan tyngd. Inte i längden, och inte i mitt innersta. Jag behöver inte vingla länge i det blå för att längta efter grovhångel med jorden. Och där, i jorden jag vill hångla med, är det ingen som bryr sig om vilken känd person jag ätit middag med, eller vilka telefonnummer jag har i min mobil. Där bryr de sig bara om det som får mitt blod att gå runt, och det är fint.

Så det är därför, menar jag, som jag inte har förstått att det har tillkommit läsare sedan jag var en brud inkognito. Men det visar sig nu att det har det, att saker jag har gjort har nått ut till fler, att någon googlar mitt namn för att de blev berörda av en bok eller gillade något jag sa. Det är också fint.

Skrivprocessen kommer jag förresten att skriva om, när andan faller på. Det fanns blandade viljor bland kommentatorerna på lördagens inlägg, och vad annat kunde man förvänta sig? Men själva texten jag satt och tänkte på, har redan publicerats på vildsint-bloggen, och för tillfället nöjer jag mig med att länka dit. En annan variant på samma tema (och den som var roligast att skriva) är intervjun med mig själv hos Fem flator. Så just idag har ni ett val, ni som vill och inte vill läsa om skrivprocessen. Nästa gång kör jag bara på, och ni får värja er bäst ni kan!