tisdag 12 augusti 2008

därmed basta

Det finns några jag vill säga åt på skarpen, både folk som jag känner och som jag inte känner. Du kommer att veta om det är dig jag menar. Här kommer det:

Nej, det kommer inte att bli bättre. Hur länge har du tänkt samma tanke? "När vi åker på semester kommer det att bli bättre", "när semestern är slut och allt går tillbaka till rutinerna kommer det att bli bättre", "om vi flyttar ihop kanske det blir bättre", "om jag ändrar det här och det här och det här kommer det att bli bättre", "om jag bara hittar rätt sätt att få henne/honom att förstå kommer det att bli bättre". Det kommer inte att bli bättre. Det enda sättet att göra något bättre är om du gör slut en gång för alla, går vidare och hittar lyckan som du förtjänar. Gör slut.

Jo, du förtjänar något bättre. Om du inte tror att du gör det, så är det för att du parafraserar Groucho Marx uppochned och tänker "den enda klubb jag förtjänar är den som jag egentligen inte vill vara med i". Sluta tro att du per automatik inte är värd bättre än det du har. Det är bara en jävla tanke och den är inte mer än du tänker att den är, så tänk att den är en snorblobba, fräs ut den och lämna den på trottoaren. Du är värd sjukt mycket bättre och du kommer inte att fatta det förrän du är sex månader in i friheten, så ta mig bara på orden. Gör slut.

Nej, ni är inte gjorda för varandra, inte mer än en alkoholist är gjord för alkohol. Bara för att du har vant dig vid att aldrig känna att du kan vara riktigt dig själv, bara för att det känns tomt när hon/han inte är i närheten och ger dig den där hemtama känslan av otillräcklighet, betyder det inte att ni passar ihop. Det finns inte heller någon naturlag som tvingar ihop er, det finns inga riktiga skäl, bara svepskäl, för att ni ska fortsätta vara ihop. Det enda du gör genom att stanna, är att färga fler och fler av dina dagar grå, svarta och bajsfärgade. En lång rad av nervösa, trånga, fula dagar, är det det du vill fortsätta producera i jakten på den där dagen här och där som du beskriver som "faktiskt ganska bra"? Gör slut.

Ja, jag vet, "när det är bra är det så bra". Men hur ofta är det? Om du skulle markera dina dagar i en almanacka, hur ofta är det sådär bra som du säger att det "kan vara"? Hur ofta är det bra mer än det är dåligt? Framför allt: Hur ofta kan du slappna av och tacka din lyckliga stjärna för att du är i just det här förhållandet, hur ofta är det "så bra" samtidigt som du är helt dig själv? Du vet ju svaret.

Det är bara svårt att göra slut just när man gör det. Drar man ut på det är det jobbigt längre. Du har mått dåligt för länge nu, du ser inte ens början av spiralen längre och det gör för ont att bevittna. Om du vet att jag har rätt, se det som en hemläxa, en deadline. Eller en order, om du är lagd åt det hållet. Gör slut.

15 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Fram för fler vänner som du!

Det där hade jag verkligen behövt höra för ungefär ett år sedan.

De flesta av mina vänner gjorde mig enorm otjänst genom att säga det de trodde jag ville höra. När en tillslut sade åt mig att mitt förhållandes "bäst före datum" gått ut för länge sedan blev jag först arg, men jag fick mig en tankeställare. Nu tackar jag henne varje dag för att hon fick mig att inse att jag kastade bort mitt liv.

/Sanna

13 augusti 2008 00:14  
Anonymous Den främmande sa...

Fan, det känns som om du hade en övervakningskamera i mitt liv och kunde se alla ostädade skrymslen och vrår...

13 augusti 2008 01:20  
Anonymous yoyo sa...

hushållsost och sanningar.

Kram

13 augusti 2008 01:30  
Blogger Stifflert sa...

Vad bra skrivet! Det där hade jag behövt höra för drygt ett halvår sedan men insåg det själv lite senare, som tur var. Usch och fy tusan vad puckad man kan vara ibland!

13 augusti 2008 06:45  
Anonymous jepp sa...

Man skulle kunna printa ut det där och lägga i små högar i parker, på klubbar, på Konsum och lite här och var.

13 augusti 2008 12:15  
Blogger A N N I K A sa...

Håller med jepp. Sprid över stan! Fler borde läsa det där.

Och så är jag glad att jag idag kan säga att jag inte borde göra slut. För numera är det nästan bara bra dagar i mitt liv, och det jag är inte nöjd med att känna mig otillräcklig. Men det har varit så förut, i tidigare förhållanden. Och jag borde fått en spark i baken (eller din lilla pamflett...) långt tidigare än jag själv insåg.

13 augusti 2008 15:40  
Anonymous jepp sa...

Hum... ska bloggen vara blå?
Man ser ju inte texten.
Och det vill man.

13 augusti 2008 17:06  
Blogger Honungsbiet sa...

Tack. Jag har visserligen redan tagit steget och gjort slut. Men jag behövde det där för att veta exakt hur jävla rätt jag gjorde. Tror du att man behöver sex månader? Det är kanske det jag saknar med tanke på hur mina senaste år har sett ut...
Tack igen, du är ju så jävla smart!

13 augusti 2008 17:52  
Anonymous m sa...

ABSOLUT skriva ut på en liten A5 och lägga ut överallt ... Vårdcentralens väntrum, till exempel, till alla som sitter och har "ont i magen", är "stressade" eller "deprimerade". Ofta är det väl instängdhet och självförminskning och bajsfärgade dagar som gjort'et.

13 augusti 2008 18:45  
Anonymous cecilia sa...

När jag läser detta så är jag glad att jag inte är där. Jag är glad att mina dagar mest är ljusrosa och röda. Visst, grå fläckar kommer ibland men det gör de väl alltid? Men alla borde få leva med de röda och rosa dagarna nästan hela tiden! Bra skrivet.

13 augusti 2008 19:35  
Anonymous Joan Collins sa...

Väl rutet syster!

13 augusti 2008 20:01  
Anonymous Anonym sa...

Gudars. Vackra sanningssägare. Jag har, liksom många andra som kommenterat (ser jag), varit där. och jag har nog aldrig sett någon uttrycka det så rakt och rätt förut. Underbart.

13 augusti 2008 23:45  
Anonymous Anonym sa...

det kunde varit till mig...
men vi känner ju inte ens varandra.
vet vad jag måste göra..
Tack
/C

14 augusti 2008 16:13  
Anonymous Anonym sa...

Word!

16 augusti 2008 12:00  
Anonymous Anonym sa...

Jag gjorde det. Inte tack vare din blogg, den kom för sent, men ändå. Gulddagarna fanns. De var mångfärgade, sprakande och alldeles underbara. Men att inte kunna vara jag helt ut, inte kunna vara rätt, inte kunna göra rätt...nej, det kan inte vara mig det är fel på HELA tiden. Jag gjorde slut. Nu gråter jag. Dagligen. Saknar. Men jag vet i magen att jag gjorde rätt. I början satt vetskapen bara i huvudet. Men den har flyttat. Hoppas den når hjärtat snart. Eller är det vad som beräknas ta sex månader?

18 augusti 2008 15:43  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida