onsdag 3 september 2008

mitt liv som musikant (och som medlem av det täcka könet): del 6

Det är dags att ta en vända om det där med femininitet. Åh det är ett så skumt ord, så svävande och utlämnat åt tolkning. På pride pratade jag med någon brutta och jag råkade säga att mitt ex bara gillar feminina tjejer, som jag. Min åhörare mätte mig med blicken och himlade med ögonen. Satt jag där, i säckiga brallor och mohikan och påstod att jag var feminin? You betcha.

Det var ett tag när jag tänkte att den enda fördelen man hade av att vara tjej, var att man inte kunde explodera av återhållen urin. Det var lättare när genusvetenskapen inte hade smakat på queer än, när alla i string och pushup var lurade och allt var konstruktioner. Eller snarare, när konstruktioner var enkla saker som man kunde välja att bortse från. Det var lättare på ett sätt och svårare på ett annat, för hur förklarar man för sig själv sina drifter att svassa runt i boa och korsett om det innebär att man inte har sett igenom?

Inte för att jag inte hade tusen poänger (och fortfarande har). Jag är så sjukt tacksam över att jag kom ut som lesbisk, började hänga med radikalfeminister, pluggade genusvetenskap och blev tvungen att ifrågasätta allt jag någonsin hade lärt mig om kön. Hade jag inte gjort alla de där sakerna hade jag fortfarande varit obekvämt lagomkvinnlig och suttit fast med en pojkvän som jag tvingade att göra alla de där sakerna jag inte trodde att jag kunde, för det enda jag hade att njuta av var makten som satt i rumpa och tuttar och innanför: tomhet.

Fram till en viss punkt i min barndom var det party varje dag i mormors utklädningslåda. Jag paxade den mest dramatiska peruken, de högsta klackarna och den tårtigaste kjolen. Den mest guldbestänkta porslinshunden fick agera mitt husdjur långt innan Paris Hilton fick sin första chihuahua. Det var inte förrän prinsessigheten började känna kravet på att vara lagom, som det slutade vara roligt. Det var när jag plötsligt fick moderiktiga kjolar och toppar i julklapp istället för klänningar med spets och puff och överdådighet, som jag började förstå att det handlade om Verkligheten. Det var när jag förstod att Verkligheten var en plats där femininitet handlade om vad som skulle attrahera män, som jag började känna mig trängd. Och när jag insåg att femininitet i Verkligheten dessutom betraktades som något underordnat, det var då jag förstod att femininitet inte var något för mig. Oavsett sexuell läggning tror jag att det hade stört mig. Att jag själv dessutom inte var attraherad av snubbar var bara grädde på moset.

Jag ägnade några år åt att försöka Förhålla mig till det. Det gick ungefär som när man försöker förhålla sig till ett ex genom att aldrig släppa taget. Sedan ägnade jag några år åt att ta en paus från det, raka huvudet och köpa killdeodorant för att den enligt min genusanalys borde vara bättre. Precis som med vårt parallella exempel, fungerade det bättre. Nu verkar det som om universum, eller eventuellt jag själv, har bestämt att jag är redo för kompromisslösa orgier i femininitet när så önskas, och total avsaknad av dem när jag inte har lust. (Mixa och omatcha, som det skulle ha hetat om det här var ett modereportage.) Vill ni se mig i lågklackade skor och sommarkjol får ni däremot vänta lite till; jag har kommit en bit men jag är inte redo för lagom. Eventuellt inte ens gjord för.

Som en musikalisk illustration av nämnda genusanalys, passar det ju bra att härmed presentera Mitt liv som musikant, del 6, en spontan hemmainspelning under måttlig men inte obetydlig alkoholpåverkan, anno 2003. Här kan du läsa del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5.

1 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

måste vara världens skönaste hemmainspelning haha

4 september 2008 21:58  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida