lördag 26 april 2008

Jag har inte hittat något program än, men en mycket påpasslig och behjälplig läsare har konverterat till mp3 och mejlat mig, så att alla ni macstackare också ska kunna höra orden som en gång skrevs till ett enda par öron. Vi kan alltså konstatera att det finns godhet här i världen.
Hole som mp3

fredag 18 april 2008

gräs under fötterna och andra notes to self

Det kom en kommentar, apropå föregående inlägg: "allt det där som man måste komma ihåg för att inte bara harva på" -Vad är det? Upplys mig!

Och jag kan ju bara tala för mig själv, men det här är ungefär vad jag måste komma ihåg för att inte bara harva på: Att lyfta blicken där jag står och tänka "vad är viktigt och vad är det inte, vad kan jag göra lite vackrare, lite mer komplext, lite mer intressant här i krokarna?"

Jag behöver komma ihåg att det enklaste inte alltid är det roligaste och att det alltid finns ett val mellan att se det där simpsonsavsnittet man redan har sett, och att sätta på musik och göra något som får en att växa. Att det som får en att växa kanske inte är just det som ger en pengar och berömmelse, men att det kommer att vara det man ler åt i sin gungstol om femtio år.

Sen behöver jag komma ihåg att saker som är hopplösa utifrån är möjliga inifrån och att ingen som analyserar ens situation och stämplar saker som omöjliga eller konstiga har samma kompetens att avgöra detta som man själv har. Inte på det sättet att man ska fortsätta stalka sitt ex för att man vet att hon/han kommer att ge efter till slut, men på det sättet att man har sitt eget sätt att handskas med saker och att man är så unik att ingen annan har någon aning om vad man kan göra om man lägger manken till.

Och jag behöver komma ihåg att det är jag som styr mina ben och att det är mina fötter som ska känna gräs eller grus under fotsulorna. Att det inte finns en enda utstakad väg, knappt en snitsel ens, och att jag kan trava raka vägen in i skogen, upp i träden, över mossan, genom grenarna och de silade solstrålarna som älskar med min hud. För e-fyran är bara ett asfalterat förslag för den som föredrar att rulla på, nosandes i röven på den som rullar före.

Det börjar låta Oprah här och var, jag vet. Men så går det när man ställer frågor i kommentatorsfältet. Om ni inte passar er kommer jag att utveckla.

torsdag 17 april 2008

något för alla

I brist på spänning och dramatik tänkte jag passa på och tacka alla som har köpt "brudens hemliga" och "brudens ohemliga" och tålmodigt väntat på Vulkans makliga process att producera och skicka. Jag har hållit mitt löfte och avfyrat ett stort leende varje gång jag har sett att någon ny har köpt böckerna, ni egoboostar mig till tusen och jag hoppas att ni tycker att ni har fått valuta för pengarna!

Jag tar förresten tillbaka. Mitt liv innehåller visst en massa spänning och dramatik, som igår när personalen i min närbutik brottade ner en snattare. Han bet till och med en av dem i benet. Och i förrgår var jag och Tofflan på stadsteatern och såg Djungelboken (igen). Och shit, när de sjunger "gå din egen väg" så känns det som om de sjunger till mig. Och livet är ett skådespel och inställningen är halva verkligheten och jag slappnar av och kommer ihåg allt det där som man måste komma ihåg för att inte bara harva på. Kanske dags att skaffa dingeldongelörhängen och bli kulturflata på heltid.

Min inre bdsm-brud var den enda som garvade åt de sadomasochistiska skämten i Djungelboken. När incidenten i närbutiken uppstod önskade hon att hon hade haft med sig ett par handklovar i väskan, bara för att det hade varit så lustigt att ha ett sådant oförmodat verktyg med sig utifall att någon behöver fånga en snattare. Min inre kulturflata himlade med ögonen och tyckte, att ska man nu nödvändigtvis binda fast någon så kan man göra det med en färgglad scarf. Min inre språknörd jublade, helt oberörd av övrig kommunikation, över att "till exempel" på grekiska heter "gia paradigma", att "röst" heter "foni" och att "fonem", som på svenska betyder minsta betydelseskiljande fonetiska enhet, på grekiska betyder "vokal". Om ni är så nördiga som jag tror att ni är, så finns det åtminstone en eller två läsare som får något ut av den informationen, medan resten av er är mer lagda åt att fantisera om det föregående.

onsdag 16 april 2008

mitt liv som musikant, del 2

Min syster har sagt att jag faktiskt kunde ha valt en annan låt än dr Phil att representera mitt musikaliska förflutna med, och en kommentator har efterfrågat mer material från bandet jag spelade i innan vi blev logopeder och sjuksköterskor med späckade scheman. Och vem är jag att dölja mitt förflutna - ni vet ju redan sånt där som att jag blev nervös av Elloskatalogen och att jag ägnade rasterna åt att studera skolans anslagstavla för att ingen skulle tro att jag inte hade några kompisar.

Vi går inte hela vägen tillbaka till mina hits från åttiotalet, som "kom så går vi till allén, kollar alla tjocka ben" och "vi är i coolaste och ballaste och tuffaste laget", eller till de smäktande kärleksballader jag skrev när jag var tolv och använde mig av textrader som "trots att molnen är så stora och regnet faller tungt, har dina ögon gnistan kvar och leendet är ungt". Nej vi hoppar raskt till 1998, när jag var 18 år och började spela in mitt examensarbete på Rytmus, en rosa cd innehållande bland annat "sången om kärlek". Jag var i valet och kvalet gällande min sexuella läggning och hade just börjat acceptera tanken att jag kanske gillade tjejer mer än killar (själva komma-ut-processen beskrivs i detalj i en annan låt som jag skrev senare), så genom hela låten försökte jag hålla föremålet för min ömma låga könsneutral. Det sket sig på slutet och jag minns fortfarande min inre, tidspressade kamp när jag märkte att jag snart skulle komma att behöva uppge ett pronomen. I sista millisekunden bestämde jag att en inspelning i skolans studio inte var rätta stället att komma ut på, och att jag så länge min läggning var oklar för mig själv borde hålla mig till normen. Den gången.

sången om kärlek

fredag 11 april 2008

pustar i pisten

Jobb, tänker jag alldeles för ofta just nu. Förhållande, tänkte jag en gång i tiden med samma lilla inre hets, och brud har jag tänkt i samma banor. Ibland går det fort och saker och ting är som förföriska pustar. Såna där pustar av oemotståndlig parfym som Anja hade när jag var tolv och sniffade min väg efter henne i slalombackarna i Idre. Hon var mellan 18 och 25 år och gick på någon kurs som min pappa höll i. Jag hade ingen aning om något annat än att hon var vuxen och jag var barn och att hela hennes väsen var av den himmelska typen, och jag slår vad om att jag fortfarande skulle känna igen hennes parfym. Sådana pustar är de som ibland, förhållanden och jobb och Chanser som man Måste Ta. Och där svansar man efter dem en stund, ser man sig inte för så slår verkligheten till när man är mitt i puckelpisten, och har ni någon gång försökt ta er ner i en puckelpist?? Just det. Det är bäst att emellanåt ta sig en sniff i sin egen armhåla. Förlika sig med odören och fokusera på hur varje liten snöflinga under ens skida är unik, hur fantastiskt det är att man kan glida på dem alldeles själv, hur man kan knixa med knäna och själv stanna medan miljoner unika snöflingor fräser upp, dalar ner och får sina anonyma femton sekunder i solljuset.

vad jag lärde mig i geggan

För att fortsätta på geggspåret så är jag ganska belåten med allt. Jag är till och med belåten med att jag har på tok för många ex för min ålder, att jag har råkat ut för riktigt jävla uppslitande avslut och att jag bara planerar för en sommar i Grekland med förbehållet "men det är ju inte säkert att vi fortfarande är ihop då". Geggan stör mig inte, den är något jag mestadels klafsar omkring i trallande. Jag vet att jag har skrivit om konturerna förr, men de är ju så avgörande för substansen, så jag tror jag skriver det igen. I en värld där alla är dina ex ex, där lystna blickar flyger över golven, där ungdjuren visar märket på sina boxers över jeanskanten och där ihop är något man är mellan singelskapen, där lär man sig förr eller senare att vakta på sin egen gräns. Har man bara en ordentlig gräns kan man luta sig tillbaka och le över buksysterskapen, alla komplicerade förflutna man delar med halva geggbefolkningen, normerna som finns där och ingen annanstans. Detta är min kärleksförklaring, och den är av ungefär samma slag som när såna där tanter i tvättstugan kärleksfullt suckar över sina män som inte kan sträcka ett lakan.

onsdag 9 april 2008

tag ditt ex

Ser man på, just när jag hade skrivit ett långt inlägg om geggan fick jag i uppdrag av QX att skriva ett reportage med titeln "mig och mitt ex". Det går ut på att jag ska nosa upp tre-fyra par ex som får prata om sin exrelation och bli fotade i studion, och jag hojtade "jag! Jag! Jag har jättecoola exrelationer, jag delar alltid melodifestivalen med exet C och exet S firar fortfarande jul med oss! Ta mig!". Redaktionen svarade "men pucko, det är ju du som ska skriva reportaget, någon ände får det vara på din egotripp". Nå, just så var det inte (det är en väldig massa ljug i den här bloggen, sätt upp det på mitt konstnärliga frihetskonto) men att jag fick uppdraget är helt sant. Nu undrar jag om det eventuellt finns några hugade bloggläsare som vill vara i QX med sina ex och bli intervjuade av mig? Skriv i så fall snarast möjligt till min tipsadress, sara@qx.se!

ps. Titeln är tagen från Metros utdelningsstationer. Jag tyckte den passade.

tisdag 8 april 2008

Alldeles nyss kom jag på vem jag är, och att allt är i sin ordning. Det är en insikt som jag rekommenderar.

geggfarare i västerled

Nu när jag har fått tillbaka mina tevekanaler kan jag återgå till att analysera dagteve på bästa studentmaner, tänkte jag och slog på teven. Där stod ett ex till ett ex framför Martin Timell i Duellen och svettades om handflatorna, och jag övergick till att fundera över geggan.

Geggan går ut på att det finns en massa flator, men ändå inte särskilt många, och att det finns tusen sätt att illustrera detta på. "Du ska nog se att det går över", heter en dokumentär från 2003 där tre unga lesbiska tjejer följs i komma ut-processer, familjekonfrontationer och liv. Kuriosa: Det sägs i filmen att de valdes ut genom att de svarade på en kontaktannons som filmskaparen (Cecilia Neant-Falk) satt ut, vilket åtminstone en av deltagarna har dementerat i ett vardagsrum nära mig. Nåväl, den där filmen satt man kanske och såg med sitt ex när den kom och man själv satt och väntade på att ens flickvän från Ecuador skulle få uppehållstillstånd, och inte kände man någon av brudarna i den just då. Och ändå, fem år senare har man lyckats vara ihop med en som var ihop med en av dem, ha ett annat ex som senare blev ihop med en annan av dem och spelat i samma band som den första av de tu. Kopplingarna gick över land och över hav, höll jag på att säga, men i alla fall över Vättern, för detta är inget litet stockholmsdrama som har utspelat sig över biljarden på Hornsgatan. Det är geggans magiska kraft, power of the gegga, samma kosmiska trådar som gjorde att bruden jag snackade med i USA visade sig vara ihop med mitt ex bästa polare i Ecuador, eller att bruden som en gång försvarade mig och Smulan mot en hatisk gubbe på tunnelbanan helt oförhappandes satt på mitt flyg till Lesbos något år senare (och dessutom hade dejtat en av mina elever på SFI).

Det första man kan identifiera geggan på är alltså att folk kommer igen och igen, som när Matrix går sönder och gubbarna i kostymerna måste snabbfixa det (ni vet när damen i den röda klänningen kommer runt hörnet gång på gång? Jamen ni vet... har jag drömt det?). Annat som karaktäriserar den är att folk, som en följd av ofruktsam inavel, är sjukt luttrade när det gäller förhållanden (i alla fall om de har befunnit sig i den i sju-åtta år). På gott och ont - det är knepigt att med en tro på den stora kärleken göra entré bland råbarkade singelflator, men det är ruskigt skönt att veta att det alltid finns en singelarsenal som är mer pålitlig än ens förhållande, hur gemensam katt man än har.

Det finns också en del människor med annorlunda syn på hur man beter sig mot varandra. I branschen kallas de psychon och det speciella med dem är att de liksom alltid finns i geggan, när andra gör långa avbrott för att odla krasse, köpa röda stugor och åka till Sydamerika (lockade av regnbågen och språket som låter romantiskt även när folk säger "om du är så dålig i magen är det säkert amöba"). Efter ett tag blir man ganska bra på att känna igen och hantera psychotendenser, hålla sig på respektabelt avstånd men ändå le och nicka, för i geggan är vi och i geggan kommer vi att vada ett tag och det är lika bra att göra det med en gnutta vänlighet. Annars måste man hålla på och bilda pakter, och är det inte liiite Robinson 2002?

Det var typ det jag tänkte på när jag såg mitt ex ex svara på frågor i Duellen, och jag glömde helt bort att jag egentligen var ute efter att recensera skräpteve och att Dr Phil för ett par dagar sedan hade programrubriken "Am i normal?". En rubrik som stimulerar till ett minst lika långt blogginlägg. Jag håller mig i skinnet.

måndag 7 april 2008

leka bäst

På Oprah träffas två personer härstammande från samma spermadonator och de petar lyckligt varandra i ansiktena och häpnas över hur lika de är. Ungefär så kände jag i helgen när jag hängde med två av mina egna likar som jag inte hade träffat på länge. Kursdeltagare i all ära, charmiga kollegor och studiekamrater på universitetet, men det är något särskilt att träffa brudar som kallar tjejer för brudar, som jämför tatueringarna som har pluppat upp sedan sist, som ler över en skål med pastasallad och konstaterar att man i grunden är singel hur länge man än är ihop. Eventuellt borde jag ta mig ut och bonda med världen lite mer. Det finns de som mer specifikt tycker att jag borde göra ett par återbesök på något dansgolv också. Jag får hålla med, för även om jag har lyckats få rutin på joggningen (ni som känner mig tör dåna vid den informationen) så tränar det varken rumpskak eller john travoltamuskel. Och skulle jag anpassa min joggning för att träna dem skulle folk kika ännu mer förskräckt på mig genom sina genomskinliga köksgardiner. Visualisera gärna själva, annars kommer jag att behöva sitta uppe hela natten och göra flashanimationer.

fredag 4 april 2008

I bloggosfären florerar nu en sån där "utmaning" som går ut på att man ska avslöja vem man skulle ha sex med om man skulle vara tvungen att göra det med någon av samma kön som en själv. Jag skulle kunna dra upprörda ramsor om heteronormativt tänkande och ironiskt rabbla upp tjugo tusen kvinnor jag skulle kunna tänka mig, men det vore ju väldigt småaktigt eftersom utmaningen från början måste ha skickats mellan svennefolk som var tämligen säkra på varandras heterosexualitet och inte gick runt med Tiina Rosenberg i bakfickan. Och att det är rätt lätt att översätta utmaningen till homosexuella förhållanden. Det behöver vi nu inte hålla på och göra, eftersom det redan är etablerat att 90% av alla flator i en tvångssituation skulle välja Johnny Depp. Men hur ska vi utmana alla bisexuella och folk med andra urvalsgrunder än könstillhörighet, och hur ska vi inkludera intersexuella bland valmöjligheterna? Där har vi den verkliga utmaningen.

torsdag 3 april 2008

mer surr i könskärret

Jag nosar vidare i mitt sporadiska strövtåg i genusgyttret och konstaterar att flera av mina heterosexuella vänner och kommentatorer har svårt att identifiera sig som "heterotjejer" trots deras konstaterade heterosexualitet, medan många flator identifierar sig som flator även efter att de oförhappandes har förälskat sig i snubbar och gift sig med dem. Jag har som en god forskare flera teorier kring detta.

Min första teori går ut på att jag har skapat mig en krets av folk som inte känner sig helt hemma i det mesta som rör heteronormativitet. Att de flesta heterobrudar med glädje tar till sig alla heterobrudsattribut som lanseras på mer och mindre subtila sätt och att de kvinnor som får ut något av min blogg/mitt sällskap är sådana som inte trivs med allt som förknippas med den heterosexuella kvinnan. Typ som att alla som flockas kring Svennis råkar vara folk som är intresserade av fotboll (eller av den heterosexuellt definierade kvinnligheten... hmmm har jag råkat på ett genombrott?).

Min andra teori, som är lite mer intressant, är att den lesbiska könsidentiteten är roligare att ta till sig eftersom den bryter mot ganska mycket i den heterosexuella, den som normer och omgivning har försökt peta in oss i sedan vi var små och som aldrig riktigt har passat eftersom den har varit definierad utifrån annat än kvinnor själva. Vad sägs om den? Vi snackar alltså inte om påbudet att snusa, tatuera kvinnotecken på överarmarna och att oberoende av huvudform snagga skallen, utan bara om friheten i att säga "jag är lesbisk" och vips avsäga sig alla förväntningar på att vara allt det där som i någons bakhuvud är till för att behaga några män och rätta in sig i ledet.

För alltså heterosexualiteten är knepig. Dels har man två kön att handskas med, med ett gäng olika förväntningar ställda på vart och ett och riktlinjer satta från alla håll och kanter. Vi snackar uppfostran, reklam, snack i omklädningsrum, lärares omedvetna särbehandling och dr Phil. Och det som inte jobbar på att få oss åt ett håll, jobbar på att få oss åt det andra, men vad jag upplevde när jag levde hetero, var att allt ändå pågick i relation till män. Mitt förhållande till heterosexualiteten var förstås ännu krångligare än för heteron, eftersom jag 1) så innerligt gärna ville vara hetero, 2) inte var attraherad av killar och 3) med ångest kollade på tjejer i smyg. Men jag sätter mig ändå och uttalar mig om generell problematik, so sue me. Alltså: dels har man två kön med medföljande bagage att handskas med, för i och med att de sätts ihop blir det så sjukt lätt att relatera dem till varandra. Och dels har man förväntningarna på själva relationen mellan dem. Plötsligt är man inte helt säker på om man har stringtrosor för att man själv gillar det eller för att killar gillar det, om man är arg på snubben för att man är arg på patriarkatet eller för att han faktiskt är dum i huvet, om man känner sig smutsig efter en engångshistoria för att man egentligen inte ville eller för att några snubbar med hora-madonna-komplex har spridit sina vibbar långt in i ens egen självbild.

Min poäng är alltså inte att det är jobbigt att vara hetero, utan att identiteten som "heterotjej" har en massa besvärliga påhäng som går tillbaka hundratals år i heterosexualitetens historia. Kanske är identiteten som lesbisk en fristad från allt det där, allt som har att göra med att sätta kvinnor i relation till män och allt som det för med sig i form av kulturellt bagage. Inte för att identiteten som flata är direkt förutsättningslös. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns en butchnorm och därmed ett butchkomplex, ett som man kan ta på största allvar eller driva med för att det är kul. Det kryllar av hierarkier och klassificeringar av folk som "femmetjej", "bibrud", "truckflata", "babybutch", "lash-brud", "popflata", you name it, men just nu snackar vi inte normer i normbrytandet utan köns-/genusidentitet.

Som en illustration: Inte förrän jag var helt definierad som lesbisk och visste att alla, helst hela världen, var på det klara med den saken, kunde jag njuta av att sätta på mig läppstift och högklackade skor när andan föll på (det är sällsynt, men den faller på). Det har ingenting med er att göra, vill jag helst säga till alla snubbar som tittar, hur de än tittar. Jag vet inte hur det känns att vara hetero och eventuellt gilla just de där blickarna, men jag vet att det är en helt annan känsla att sätta på sig sina kläder helt utan en tanke på vad de ska tänka, de där som är av ett annat kön med andra förutsättningar. Vad nu kön är.

Min tredje teori får vi ta lite kort, för det här börjar kvala in som något jag kan söka doktorandplats med. Den går ut på att heterotjejer inte identifierar sig som heterotjejer för att det är en outtalad norm och att man som heterotjej kanske helt enkelt identifierar sig som "tjej". Identiteten som flata ligger det oftast lite mer jobb bakom, och det räcker med att jag talar för mig själv när jag säger, att sju års förnekelse och jobbigt grävande i sin själ efter sin egen självacceptans är inget man slänger bort särskilt lättvindigt när man väl har kommit ut på andra sidan och fått lukta på blommorna.

Så fort jag börjar analysera heterogrejer känner jag mig som en sån där upptäcktsresande i tropikhatt, en sån som äter en grillad gräshoppa och tror att hon har förstått sig på infödingslivet och som skriver i sitt medhavda anteckningsblock att det tycks som om vildingarnas sätt att producera växelvisa klick- och vokalljud eventuellt kan vara deras sätt att kommunicera. Berätta gärna om era egna erfarenheter, för min är liksom bara min.

tisdag 1 april 2008

kanalkampen

Åh ni skulle ha sett mig när jag kopplade in vår boxerbox idag. Ni skulle alla ha fallit som fnittrande furor inför min virila kabelkompetens. Ett tag kände jag att jag borde lägga mig på rygg med några verktyg i vädret för att förstärka illusionen av bilmeckarbutch, men det krockade med det opraktiska i tanken (att jag tänkte så praktiskt bidrog förstås i sig till min egen upplevelse av mig själv som hemmafixare). Däremot halvlåg jag på golvet ruckande på scartkablar och muttrade kabeltermer och sånt där som "vad fan... scarten in där... RCA:n ut där och in där... helvete det ska ju funka nu...". Efter en stund kom jag på tanken att dra ut några sladdar som var kopplade till min avstängda dvd-spelare och plötsligt funkade allt. Så kan man förstås också göra, mumlade jag åt mitt snusförnuftiga själv, men det är inte rätt.

Nu har jag Discovery och Star! och 48 andra kanaler som heter saker på engelska, men jag klickar tryggt mellan trean och femman och vågar inte glida över till TV4+ ens för en tjuvtitt, för jag har hört att Dr Phil huserar där.

En gång skrev jag en sång om Dr Phil. Den spelade vi med mitt hobbyband Buschbaum som fanns en gång i tiden, och nu tänkte jag publicera den här. Tyvärr är den enda inspelning jag hittar en sju år gammal replokals-komihåg av usel kvalité, de flesta av oss spelade på våra andrainstrument och det finns inget professionellt över vare sig det ena eller det andra. Så precis som med allt annat ni klickar på här, gör ni det på egen risk. Jag tyckte ändå att det var värt det, för man kan lätt koppla det till ett visst första-apriltema och bloggar ska hålla sig aktuella har jag hört. Men som sagt, på egen risk.

Tofflan: Vad tittar du på?
Jag: Jag vet inte. Men det är på femman!

ps. När låten skrevs hade dr Phil just rått en trebarnsmamma att ta bort alla dockor ur huset och göra könsrollerna i familjen riktigt tydliga, efter att ha fått veta att hennes son betraktade sig som flicka.