torsdag 29 maj 2008

gullvivans plym om våren, bofinken aldrig snuva få

Jag och min rygg sitter här och fortsätter fröjdas över solen som känns modigare och modigare nuförtiden. Men det bådar inte för så rafflande blogg alltså. Om jag ska fortsätta sitta och skriva om solen och hur den gör mig glad, kommer hela min blogg att sakta omvandlas till barnsånger av Alice Tegnér, och jag har förstått att hon är hopplöst ute och får stå tillbaka för krokodiler som kör runt i räserbilar och hajar som äter barn och annat strunt. Så dit ska vi inte hemfalla, jag och min rygg, men som tur är har vi just idag en tid hos tatueraren. Där ska det väl kunna hända något, om inte annat blir det lite smärta att jämna ut min somriga eufori med. (Jag tänkte twista till det med att säga något om svärta, men det blev ganska krystat och rimmade med smärta hur jag än gjorde... åh det är så mycket jag besparar er)

Jag är plötsligt ganska nervös, för detta är min sista sittning med den här tatueringen och det är meningen att allt ska falla på plats. Och tänk om det inte gör det. Då sitter jag där med min nedkluddade rygg, och den ser anklagande på mig och säger "du sa att jag skulle bli vacker". Och jag sväljer som en plastikkirurg med ett samvete och kan inte säga annat än "sorry, du vänjer dig nog, det sitter nämligen där för alltid".

tisdag 27 maj 2008

sommartider hej hej

Syrenerna drar i mig när jag går hem, de ringlar sig in i näsan som oset från tecknade köttstycken gör med Pluto och när jag andas ut gör jag det jättesnabbt för att få chansen att andas in igen. Inte ens när hojtande sopgubbar slamrar med sitt sopgubberi i på tok för arla morgonstund blir jag irriterad. Hade det varit december hade jag legat med kudden över huvudet som en otillfredsställande mur, nu tänker jag att visst är det fint ändå att märka att man har medmänniskor omkring sig, även om de väcker en med slammer så påtagligt att man kunde tro att de var mitt i ens vardagsrum. Som om inte det vore nog har jag joggat. På morgonen. Vid en tid då jag för ett halvår sedan (och om ett halvår) hade jämrat mig och betalat vem som helst vad som helst för att få somna om. Syrener, det är grejen.

söndag 25 maj 2008

Man tänker ju lätt att en helg kan vara något som används för att ta igen sig, särskilt om det råkar vara så att man jobbar 70% på ett jobb, pluggar heltid och dessutom envisas med att ta på sig en massa skrivjobb. Men istället för att ta igen mig det allra minsta, har jag ägnat helgen åt att frottera mig med flator och annat queerskap på Uppsala Pride, rapportera om seminarier, lyssna på Tiinas uppviglingar och, för att inte råka göra helgen alltför enhetlig, åka på lördag eftermiddag till en släktings 50-årsgalej där jag och resten av min familj ställde oss på scen och spelade den frejdigaste klezmerlåt ni någonsin har hört spelas till en femtioåring. Nu har jag ungefär två timmar på mig att ta igen mig, lugna ner mig, varva ned, fasa ut, koppla av, ladda om. Det kan låta som en aktivitet som per definition inte bör behäftas med deadline, men en gång sa jag att jag jobbar bäst under press och nu är tiden inne att bevisa saken. Under tiden du hinner ta ett djupt andetag och stänga ögonen en stund, hinner jag hyperventilera sjutton gånger och fladdra hysteriskt med mina ögonfransar så snabbt att du knappt hinner uppfatta att de är ögonfransar. Det ni. Jag återkommer när jag inte är så fruktansvärt upptagen med nedvarvning.

fredag 16 maj 2008

var är solen vänner?

Mina grannar heter Tvärflöjten och Rökande Kidsen. Förutom att se dem som grannar kan man också se dem som vårtecken. Som en liten ledsen tussilago sitter ett av Rökande Kidsen just nu och trotsar duggregnet på sin balkong, så jag vet att det är vår, men det var fasen vad mycket mer tydlig våren var häromveckan. Då ljöd tvärflöjten genom moppeknatter och tvättstugeångor, då sprang sprudlande grannbarn omkring i våryra och ropade "emo" efter mig som de alltid gör när de känner sig modiga. Vårluft i vart hjärta och var själ, och den skygga tvärflöjtens djärva trall tog bort vart sista uns av tvekan. Mer tydlighet, om jag får be.

onsdag 14 maj 2008

inget ont om kärlek och vanilj

På Oprah ber en tittare Doctor Oz att förklara för hans fru att man mår bra av att ha sex många gånger i veckan. Dr Oz ser skälmaktigt in i kameran och säger till frun att om hon inte har sex flera gånger i veckan så skadar hon faktiskt sin man och ger honom ett kortare liv. Frun skrattar, Oprah skrattar, glädjen är stor och jag tänker ja, bra idé, skuldbelägg bruden på ett sådär skämtaktigt sätt att hon inte ens skulle kunna skriva ett sånt här blogginlägg utan att riskera att bli beskylld för att inte ha humor.

Det är ett tag sedan jag sa det nu, så jag tror jag tar och säger det igen. Sex handlar inte om att ge och ta. Sex handlar om att få och känna att man får även när man ger. Det är att förlora sig i någon annans andhämtning och glödgade hud, att lirka någon närmare och närmare extas, att känna allt man skapar hos den andra få ett eko i en själv och vara så jävla tacksam på ett sätt som snudd på gör en religiös. Och så droppar de, lustigheterna och kommentarerna som utgår från att sex är som marknadsekonomi, något som är styrt av behov, efterfrågan och kompromisser. Vaddå droppar, säger kanske ni då, och jag säger jo, de droppar som den där droppen som urholkar stenen.

(Stenen är från början en alldeles bra och hård sten och den utgör alltså dagens liknelse vid sexuell självkänsla.)

Men egentligen skulle jag skriva om omöjligheten i att vara en kreativ själ som läser litteraturvetenskap. För varenda roman jag har läst den här terminen, har jag i snitt påbörjat en halv. Det gör det stört omöjligt att hinna läsa allt det där andra jag ska läsa, för hur kan jag proppa in mer i huvudet än allt som redan vill ut? Jag rekommenderar alla skrivkrampande att ta en vända litteraturvetenskap, och till ett av mina projekt behöver jag information om följande:
- Litteratur om Stockholm med omnejd vid sekelskiftet.
- Hur man säger/skriver "pang" och "vad nu då" på norska.
- Vilket samlarobjekt man kan råka fynda på loppis och sälja snuskigt dyrt på auktion.

Och förstås: Att "känna allt man skapar hos den andra få ett eko i en själv och vara så jävla tacksam på ett sätt som snudd på gör en religiös" behöver varken ha med kärlek eller vanilj att göra. Men det vet ni ju redan, kloka läsare.