torsdag 26 juni 2008

en dag i prag

Nämnde jag att jag åker till Grekland på lördag? Alla inbrottstjuvar kan sluta gnugga händerna och alla som oroar sig för blommorna kan andas ut, för Tofflan är kvar i stan och dekorerar balkongen med sin fantastiska bonnbränna tills jag är tillbaka. Men själv åker jag på lördag morgon och kommer fram 14 timmar senare. Så länge? kanske ni smarta matematiker dånar. Åker du månne ballong? Nej, men flygbolaget har föreslagit att jag ska tillbringa 10 timmar i Prag. Jag dividerar nu med mig själv om jag ska ha ett maratonskrivkalas i tio timmar på ett flygplatsgolv (tanken lockar min inre lidande konstnär som tycker att en domnad rumpa är ett lågt pris att betala) eller åka in och försöka snappa upp ett tjeckiskt gayliv som en del i mitt gaybloggaruppdrag. Jag har ännu inte kommit till någon slutsats och känner ingen tjeck som kan vägleda mig, så det kan hända att beslutet tas i samma ögonblick jag landar på flygplatsen och ser eller inte ser en utgång och en pil som säger "jätteenkel och billig resa till Prags gaykvarter med gamla östblockets godaste cheesecake".

Apropå mitt gaybloggaruppdrag har jag fått ett brev som efterfrågar lite pridekunskap på schemat. Jag månar förstås fortfarande om alla sparrisar och förstagångare, och jag är på gång med en liten introduktion. Tyvärr måste jag först lära mig spela Dans på Sunnanö på dragspel till skolavslutningen imorgon, vilket tar lite längre tid än förväntat eftersom jag inte kan spela dragspel, så ni får nöja er med att läsa om ett gammalt inlägg på samma tema så länge.

tisdag 17 juni 2008

Mitt liv som musikant, del 4

Häromveckan blev jag tillsagd att ta ut min piercing i tungan. Det var en äldre herre som sade det åt mig, på en helt trevlig fest där vi övriga minglade omkring och frågade varandra vad vi hade för relation till festföremålet själv. Och det är lite som när den där tanten på tunnelbanan petade mig i huvudet eller när kunden på systembolaget sa åt mig att jag borde låta håret växa ut. Det är liksom svårt att svara, för själva frågan (alltså påståendet) är så bortom all kutym att det inte står något rimligt svar i etikettboken. Jag brukar le fånigt och säga "varför då". I just det här fallet fick jag veta att en tungpiercing enligt akupunktörer ger handsvett och hjärtklappning eftersom tungan representerar hjärtat. Om approachen hade varit lite annorlunda (om mannen ifråga till exempel hade börjat med att presentera sig, fråga artigt om mig och smidigt lett in konversationen på det där med akupunktur) hade jag redan googlat på saken och övervägt att ta ut den (trots all glädje den skänker mig och mina medmänniskor), men eftersom direkta, oprovocerade order inte funkar så bra på mig kommer jag att behålla den i rent trots. Vilket naturligtvis bara drabbar mig, och så sitter jag plötsligt där med min handsvett och önskar att jag hade varit lite mer ödmjuk gentemot gubbars burdusa sätt.

Detta som en inledning till låten jag själv skulle ha spelat på QueerQultfestivalen om det hade varit för sju år sedan och jag precis hade startat mitt band. Håll tillgodo!

okejlåten

söndag 15 juni 2008

alternativ till min qx-rapport om queerqultfestivalen

Jag har varit på queerqultfestival och klafsat genom ett regnigt söder i jakt på en vettig vindolme (alltså en sån där rulle av vinblad och ris, en sån som man äter, vad sitter ni och associerar till och vet ni inte hut?) med två riktigt beprövade vapendragare, Iois och Tofflan. Jag är blöt om fötterna men de är tursamt nog täckta med hud och ska väl torka vad det lider.

Dagens största behållning är alla one-liners som snappades upp här och var. En kom från scenen just medan Iois upprört berättade för mig och Tofflan att hon precis fick syn på en brutta som hon hade varit riktigt osams med en gång. "Vi hade värsta hetsiga diskussionen och nu såg jag henne här igen och vet inte hur jag ska förhålla mig" sa hon och jag undrade vad som egentligen hade hänt. "Alltså vi är väldigt osams om fasonen på amerikanska damuniformer under andra världskriget", sa Iois och det var då jag insåg, att hur tidigt jag än lärde mig läsa och hur mycket jag än använde ord som fasligt sjå i mina tidigaste alster, kommer jag aldrig att framstå som nörd så länge jag håller mig med Iois som jämförelsematerial. Och det var ungefär då de på scenen sa "ett sätt är att i själva knullandet agera sexualpolitiskt" och jag ångrar att jag inte lyssnade mer uppmärksamt, för man blir ju ganska nyfiken. Jag har en kompis som har ett ex som ville att de skulle ligga bredvid varandra när de hade sex för att inte skapa eller upprätthålla några maktstrukturer. Jag tror och hoppas att det inte var det som menades, för i så fall väljer jag nog andra forum för min sexualpolitiska kamp. Andra meningar som vi kan rycka ur sitt sammanhang är "trampa på ankbajs i högklackat är min nya fetisch" och "kan man över huvud taget prata om fiskar som pedofiler?".

Den sista meningen var bara en del i en lång diskussion om fiskars sexualliv och huruvida mansfiskar egentligen tänder på kvinnofiskar eller rom. Vad tänker de? Vad får dem att simma efter honan för att senare spruta mjölke på rommen hon lägger? Är de helt ointresserade av honan och vill bara åt rommen, får de någon njutning av det hela eller bara ett slags fysiskt/kemiskt tvång? Är det friktionsprincipen hos däggdjuren som ligger till grund för sexuell njutning som vi känner den, eller kan en fisk känna något liknande? För att inte tala om maneter - hur står det till med deras centrala nervsystem, hur blir de om man steker dem, känns deras andningsproblem i luft som våra i vatten? Vår okunskap är fortfarande pinsamt uppenbar. Men det var en helt njutbar kväll, och alla scenframträdanden fick mig att längta till estraden. En vacker dag hoppar jag upp där igen, sträcker ut mig på en flygel med en fjäderboa eller en keps och framför något helt sjukt smäktande, för jag saknar mitt band och när jag var liten kallade jag badrumspallen för köksscenen.

fredag 13 juni 2008

experiment: normativ dygnsrytm

Det här med att gå upp tidigt är något många människor pysslar med, upptäckte jag idag när jag pallrade mig till morgontåget klockan kvart i åtta. Det verkar nästan vara en slags norm.

Min anledning till att denna morgon följa normen var ett möte med Pride-kommittén, som visade sig bestå av ex till mina ex och en gammal garderobspolare som åkte med mig till Hultsfred när folk fortfarande gjorde det. Jämt blir det så. Den där stadsvandringen om mig själv som jag just spekulerade i, skulle till hälften bestå av redovisningar av vilket ex som har dejtat vilket ex till alla hobbitar vi i vår lilla stadsvandringsgrupp ser på håll. Kittlande de första två gångerna, men i längden som ett sånt där utdrag ur Gamla Testamentet ni vet (jamen ni veeet, "Henok fick en son, Irad, och Irad blev far till Mechujael, Mechujael blev far till Metushael och Metushael blev far till Lemek"... "Timna, som var bihustru till Esaus son Elifas, födde honom Amalek. Detta var Adas, Esaus hustrus, ättlingar").

När klockan var halv tio och en vanlig sansad människa skulle börja fundera på frukost, var jag redan på väg till mitt andra jobb. Jag känner mig som en jetsetare - säger man så nuförtiden eller är det klimatpolitiskt inkorrekt? - och snart ska jag gå till Historiska muséet och titta på montrar om vikingatiden med ett gäng mer och mindre intresserade kursdeltagare. Sen ska jag ta mig till Tantogården, det var det som var min själva avsikt med att skriva det här inlägget, för att insupa queerkultur hela kvällen och natten på queerqultfestivalen. I väskan har jag eventuellt ett osålt ex av Brudens, om någon skulle vara intresserad.

Ja nä men klockan är bestämt 12, och ska jag fortsätta följa normen som hittills idag så är det dags för lunch. Dagens, har jag hört att folk brukar äta.

torsdag 12 juni 2008

en page och ett djärvt beslut

Det där med kön problematiseras för första gången när man föds och folk spanar in ens könsorgan innan de registrerar ens ögonfärg. Sen fortsätter det att problematiseras, oavsett om man vill det eller inte, vid tillfällen när man till exempel vill klättra i träd, ha rosa spetsklänningar, dejta snubbar och dejta brudar. För mig är det problematiskt att jag inte riktigt passar i facket "lagom kvinnlig heterotjej" utan dejtar allt på fel sida gärsgården och gör femininitet lite som jag haver. För andra är det knepigt att de snusar eller att de har högklackat på jobbet och för andra är det sjukt knepigt att självupplevt kön inte alls stämmer överens med kroppen de har hamnat i.

Sen är det också knepigt att den där kroppen inte bara är en kropp, utan en slags självmålande målarduk som börjar suga åt sig information och färga sig själv från det att man förstår att mänskligheten är uppdelad i två zoner. Jämt ska man hålla på och förhålla sig till kön, överdriva åt ena hållet eller dra sig undan åt det andra, följa normen eller bryta den och det är mest bara uttrycket som har förändrats sedan Edith Södergran deklamerade att hon var ett neutrum.

Sedan jag lärde känna fler transpersoner, har jag blivit ungefär 100 procent mer medveten om att kön existerar. Det är en ganska störig insikt och jag kan inte lova att jag kommer att ha lust att behålla den hur länge som helst. Jag vill helst ignorera kön och vara ett Edithskt språng i friheten och självet och hur mycket jag än kan kråma mig i glitter och göra röda pussmunnar för att jag vill det, så vill jag inte dikotomisera det mot "det andra" och fnittra åt flexade muskler. Jag vill heller inte att något av allt jag Gör ska kopplas ihop med andra saker, som jag Borde Göra. Och snart kommer vi till poängen, något jag har läst på ett par ställen, hört från ett par transmänniskor som inte befunnit sig i queerträsket, och fått refererat av queerare transkillar som utretts av könsutredare. Nämligen det jävla stereotypiserandet.

Tydligen är det så att när man genomgår könskorrigering (som Oprah skulle ha kallat det, Jerry Springer skulle på sin höjd ha sagt "byta kön") måste man passa in i mallen av superman eller überkvinna. Som för att kompensera för tuttarna man har råkat få vid födseln, måste övriga delar av en vara så svenssonmanliga det bara går, och en genomsnittlig könsutredares analys av kön kan inte direkt kallas butlersk. En snubbe rekommenderar andra transkillar att "ta mer plats" och "inte vika undan för andra på gatan" med motiveringen att det är killars rätt att göra så, medan tjejer ska vika undan och vara osäkra. Bah, jag spyr. Jag förstår intentionen och jag förstår till fullo behovet av att vilja "passera" i den här världen som 1) ser kön som samhällets viktigaste uppdelning och 2) har placerat en på fel sida redan från början. Men där någonstans tar min förståelse stopp, för vem tror att det sitter i könsidentiteten att hävda sin plats, att gå med säkra steg eller för den delen att knyppla?

Var det det som var poängen? Jag minns inte, men jag skrev ju där någonstans att vi kom till poängen, så så var det nog. Äh, poängen var säkert samma som alltid, att det är sjukt störigt att man inte kan få gå omkring och vara allt man är, att allt ska hålla på och relateras till kulturella föreställningar om kön och att en transkille ska behöva vara en sån där affischpojke för Hitler Jugend med endast plasttraktorer i barnkammarbagaget för att få möjlighet att byta könsorgan.
Det känns som om jag har missat 8-9 poänger till. Men det fina med blogg är att den inte har en deadline.

inte helt oskyldigt

På mitt jobb finns ett filter som gör att man varken kommer in på qx eller på stockholm prides hemsida. Därför har jag ägnat min tretimmarsrast åt att googla på deponensverb för att se om det finns undergrupper (min teori och fasta övertygelse är att det gör det), men än så länge ingen lycka. Eventuellt har någon gått och censurerat dem också. Deponensverb är ju inte vilka verb som helst menar jag och flera av dem kan ha innebörder som är "oetiska eller oförenliga med våra värderingar".

Till er som har levt lyckligt ovetande om vad ett deponensverb egentligen är: Det är ett verb som slutar på -s precis som passiv form, men som inte är passivt. Ungefär som man inte alltid behöver vara passiv för att vara undergiven, kanske någon inflikar, och jag nickar förstås och säger ja, just så. Exempel på deponensverb är finnas, retas, andas, svettas. Ni ser själva, inte helt oskyldigt.

"och det var på den här parkeringen jag sa till mamma att jag var lesbisk"

Såhär i Europridetider är det populärt att hitta på sin egen regnbågsaktivitet att foga in i prideveckan i månadsskiftet juli-augusti. När jag häromdagen läste om en annan flatas exalterade upplevelse av att se lesbiska hålla hand på Konsum, kom jag på tanken att göra en flatvandring i Stockholm. Först tänkte jag att jag kunde rikta den mot heterosexuella som bara inte ser alla flator som det kryllar av i den här stan. Sen blev jag något mer narcissistisk och bestämde att den skulle handla om mig. Den som är sugen är alltså välkommen på flatvandring med mig på obestämt datum. Vi ska guidas genom Gula Gången och jag ska peka på platsen där jag kysste en tjej för första gången. Vandra förbi Lidl och jag ska darra på rösten när jag viftar mellan konserver och säger "här var det UV-ljus och bardansare en gång i tiden, här satt jag och kände mig nyutkommen, bortkommen och alldeles... alldeles...". Vi ska huka oss och jag ska viska och peka: "Om ni tittar noga, kan ni se exet till min bästa kompis ex där mellan taxibilarna" och "minns ni Fröken Norrland? Där bakom busken ser ni henne med hennes nya, som förresten också har varit tillsammans med Exet C".

Nej alltså det jag egentligen skulle skriva, var att om ni känner till något som händer utanför själva prideprogrammet men som ändå är lite priderelaterat, typ någons hybrisaktiga stadsvandring om sig själv, så kan ni väl höra av er till mig före måndag? Då kommer det nämligen med i pappers-QX, och det kan ju ha sina fördelar.

tisdag 10 juni 2008

mer om fotboll

Med fotboll gillar jag bland annat hur alla kliar sig i huvudet för att dölja en halv segergest när bollen går stolpe ut. Sen gillar jag hur kommentatorerna säger "han är duktig på att få med sig straffarna, han faller mjukt och följsamt" samtidigt som de hånar motståndarna för att de filmar. Och så gillar jag att minst hälften av alla damfotbollsspelare är lesbiska. Den andra hälften är lurig och man kan råka limma på någon som var helt hetero men bara följde fotbollsmodet, ungefär som man kan bli förvirrad av att åka till Tyskland. Men det bjuder vi på.

sportkrönikan

Glöm långa meningar.
Glöm balanserad berättarteknik.
Ikväll är det fotboll.
Det är nu det gäller.
Det är nu sportkrönikörerna ska leverera.
Och det kommer de att göra.
De är svenska, de är retoriker, de blev aldrig fotbollsspelare själva.
Och jag ska inte ljuga:
De vet var retur-knappen sitter.
Fram med de inledande konjunktionerna.
Fram med kämpaglöden.
Fram med anaforerna.
Vi har inte råd med mesiga formuleringar, bisatser, satsbindning.
Det är anfall som gäller.
Och ska vi satsbinda gör vi det på vårt sätt.
Med ofullständiga prepositionssatser.
Eller inledande konjunktioner.
Våra svenska sportkrönikörer är inte nere för räkning.
De är hungriga.
De äter anaforer till frukost.
De fiser dem i soffan.
Och en sak är säker:
Om Sverige förlorar ikväll, är de ändå vinnare.

torsdag 5 juni 2008

slitzbrudar, släng er i väggen

Jag har hört att ett säkert sätt att värva nya läsare är att visa lite hud. Så här kommer det, 100% äkta hud. Håll tillgodo!



Kanterna ska filas till och det finns lite krafs att göra bakom ugglegrenen, men i övrigt är det såhär min rygg kommer att se ut från nu till evigheten. Ugglan kom inte till sin fulla rätt på det här fotografiet, men det är det förunderliga med människokroppen, att den buktar ut och in och rentav på sina ställen tar slut, och man får helt enkelt acceptera att man inte ser ut som en platteve från alla håll och kanter.

En annan dag ska jag skriva spaltmil om symboliken i typ allting som finns på bilden, men tills vidare får ni göra era egna tolkningar. Jag har hört att det ska vara nyttigt.

tisdag 3 juni 2008

åh ditt skötes rosor

Jag värnar åtminstone såpass mycket om mina bloggläsare att jag kan ta en stunds paus från mitt analyserande av Boye vs Neruda för att varna er för nya Cornetto Citron. Det spelar ingen roll om ni gillar citron - jag gör det också. Det spelar ingen roll om ni kan DÖ för Storkens citroncheesecake - jag dör en smula varje gång. Jag slängde min Cornetto Citron i papperskorgen innan jag ens hade kommit till struten.

Varför sitter jag och analyserar Karin Boye och Pablo Neruda, kan man för övrigt fråga sig. Varför sitter jag och jämför diktrader som "I ensamhetens tid har min tunga bränt att säga dig det vackra jag drömt och känt" med andra diktrader som "min grova bondkropp plöjer dig och får en son att växa ur den djupa jorden"? Ja inte är det på pin kiv. Min sista hemtenta någonsin (förutsatt att framtidsutsikterna håller i sig) är på väg att fullbordas, och min sista slutsats i min sjuåriga akademiska bana kommer att vara att Pablo Neruda var en pilsk jävel.