onsdag 30 juli 2008

pride: att skiljas är att dö en smula

Det ni inte kommer att få läsa i QX idag är att jag på min enda 30-minutersrast i Pridehouse knallade iväg till OnOff för att pilla på en Asus Eee 900. Asus Eee 900 är en så kallad "netbook", alltså en skitliten laptop till ett skitlitet pris, och jag har drömt om den i månader, för ni kanske tror att jag är en partyflata eller kulturlesbian men jag är egentligen en tekniknörd. Jaså ni tror mig inte. Vänta lite då. Jag gick alltså till OnOff för att jag visste att de hade fått in Eee 900, men bara för att smeka tangenterna och fälla upp och vika ihop den lite, för jag har stålsatt mig att vänta tills 901 kommer med atom-processor och 6-cellsbatteri. På visningsexemplaret i OnOffbutiken skrev jag ned min komma ut-historia i ett worddokument och uppmanade vem som helst att inte tvinga sin kropp till saker den inte vill, smekte med fingret över 8,9-tumsskärmen och gav ifrån mig en plågad suck innan jag lämnade den kedjad vid visningsbänken. Jag återgick till seminarier om namnlag och ammande män, åt en fralla, intervjuade God-des och She, åkte hem och skrev mina tre artiklar. Men i mina fingertoppar pirrar det fortfarande. Ensam ligger den där, Eee 900, fastkedjad vid en visningsbänk och det är mitt i natten. Vi borde vara tillsammans.

måndag 28 juli 2008

pride: intervjun

Eftersom allt jag gör i Pride House redovisas på www.qx.se, kan jag ju låta er läsa grundmaterialet där och gå till väsentligheterna här på bloggen. Som hur jag inte fick fram ett ljud när jag skulle ställa frågor till Tiina Rosenberg efter hennes brandtal, eftersom jag var själsligen smiskad till extas av all rasande energi och ideliga referenser till den böjliga, lesbiska tungan som just hade framförts på scenen (referenserna alltså, hur framför man en tunga?). Egentligen skulle jag inte ställa några frågor, bara säga att talet var hemskt inspirerande, men plötsligt sa jag att jag var från qx och då satte hon sig ner och väntade på frågor. Såhär blev intervjun, exklusivt för mina bloggläsare:

Jag: Öh. Var talet helt spontant?
Tiina: Ja.
Jag: Aha, okej. Tack.

Vidare har jag fått smickrande komplimanger av en främling vid namn Mariana, träffat ett dussin medspelare i relationsfarsen vi kallar mitt förflutna och diskuterat det mer och mer begränsade utrymmet för maskuliniteter i flatvärlden över en öl på Torget. Det senare var så intressant att jag kommer att ta upp tråden när den här osannolika veckan är över. Tills vidare kan vi läsa min intervju igen och häpnas över journalistik när den är som bäst.

söndag 27 juli 2008

pride: höjdpunkterna

Som en extraservice till alla sparrisar, och till alla som inte orkar läsa igenom romanen som utgör årets program, tänkte jag härmed tipsa om det jag själv har sovrat ut som det göttaste i påsen. Jag har nämligen lusläst rubbet som en del i min arbetsbeskrivning - det tog två dagar, så jag tänkte åtminstone klämma ett litet blogginlägg ur det hela.

Måndag:
Föreställningen "Kyss min Plysch", Pride house kl 14-15: För att det kommer att göra dig på gott humör för hela veckan oavsett om Snygga Dreadsbruden går och börjar hångla med Butchen i Hörnet istället för med dig. Och så Tiinas tal "Pervers och stolt", för att man aldrig vill missa en chans att lyssna på Tiina Rosenbergs talframträdanden som är så sjukt roliga. Jag vill helst ha henne vid nattduksbordet för att sätta på om jag går och blir lite för deppig vid kvällskvisten. Sätta på, flinar ni kanske då, men ni förstår egentligen vad jag menar. Eller, vad jag vill att ni ska tro att jag menar...

Tisdag:
God-des and She uppträder på kulturhusets tak efter Q-boy (som man också bör se, tror jag), och man kan gå dit bara för att man tycker att God-des är sjukt snygg. Väl där kan man upptäcka att hon är ännu snyggare i verkligheten. Och så pratar de engelska, jag vet inte om det sätter igång samma hormoner hos er som hos mig...?

Onsdag:
FEST: Miss Gay Sweden. Förra året satt jag i juryn och försökte klura ut vad som bör beteckna en fröken Gay och hur jag skulle ignorera mitt nyblivna ex som stod och råhånglade i publiken. Jag misstänker att det blir tusen gånger mera party att faktiskt vara någon som står på dansgolvet, dessutom ska alla jag känner dit!

Torsdag:
Om man vill queera till publiken på parkens schlagerkväll, kan man gå på "feminist drag workshop" i Pride House och förse sig med "förändring, frihet och fullständig könsanarki" innan man tar sig till Tanto. Har du aldrig varit på Pride är det närapå en dödssynd att missa schlagerkvällen. Alltså till och med de hårdaste punkrockarna jag känner går dit, och skyller det på Stämningen.

Fredag:
FEST: Queer Allstars. Tre queerklubbar går ihop och håller hov på Debaser. God-des and She uppträder, och glömde jag kanske nämna att deras skiva har gått runt runt i min cd-spelare sedan de var i Sverige förra gången? Temat är "Trashy Funk, Sexy Starlets, Hedwig Freaks, Fabulous Kings and Super Queens, More Make Up" - bara en sån sak!

Lördag:
Jag har hört att det kommer att gå någon slags liten "parad" genom Stockholm på lördag. Dit kan man ju ta sig om man inte har något annat för sig.

Söndag:
På söndag rekommenderar jag ett ordentligt häng i parken. Där kan man passa på att gå fram till Snygga Bruden som man inte har vågat prata med tidigare trots konstant ögonkontakt, eller så kan man komma till QX-tältet och köpa en säkerligen rabatterad visselpipa av mig.

Jaha det var väl det hela. Egna tips lämnas förstås gärna i kommentatorsfältet!

lördag 26 juli 2008

pride: invigningen

Invigningen var en regnbågsbelamrad scen på Solliden, ett gäng mer och mindre kända kändisar på scenen och hälften av alla man någonsin hånglat med (resten lär komma på onsdag enligt prognosen). Jag befann mig i det avskilda ölområdet och diskuterade kön med en som jag kysste på ett dansgolv 2001 och en som blev mer och mer övertygad om att hen var en heterosexuell kille i en flatas kropp ju mer öl som konsumerades. Tjejparet en meter framför oss var ömt omslingrade och liksom log medan de kysstes och pillade i varandras hår, själv satt jag och försökte känna efter om det är okej att vara singel eller om jag borde sätta mig på ett plan till Grekland och acceptera mitt öde att grilla souvlaki för min överlevnad för utsikten att bli den nya Trollmor. Jag misstänker att tio dagars pride kommer att besvara den frågan utan att jag ska behöva grubbla så värst mycket, så jag går med teflon (min och Tofflans översättning av "go with the flow") och växlar dogtagläge efter humör. Blått för fest, vitt för stolthet och nog tusan kommer jag förr eller senare att flagga rött för synd. Synd som i "det vore väl synd att inte njuta av det ögongodis som bjuds när det nu råkar vara europride och man faktiskt inte har några skyldigheter åt något håll längre".

Denna bild får illustrera hur långt från scenen man kan sitta och vara fullt nöjd med sin pridetillvaro.

Den här bilden får fungera som bevis för att vi var på Skansen, om någon skulle ifrågasätta saken.

fredag 25 juli 2008

pride: upptakten

Imorse när jag upptäckte att jag befann mig på en presskonferens insåg jag att pride har börjat. Ena dagen sitter man på en antik mur i Thessaloniki och böjer grekiska verb, nästa åker man till Skansen med en buss som flaggar regnbåge. Det var förresten inte på presskonferensen jag upptäckte det, utan på Centralen där först två rultiga flator med bäbis kom gående, sedan två ystra tonårsbögar och till slut en brud med snagg och arbetarbrallor som traskade före mig hela vägen till pridecenter i Gallerian. Åh det är som lämmeltåg, eller som den sista striden i Sagan om ringen, när gotiska bibrudar, hopbitna truckflator, mobbade högstadiebögar, lurviga björnar, resliga transor och queera transgendered polyamorösa teoretiker med fyrkantiga glasögon och hår på benen kryper fram ur sina hålor och beger sig till Stockholm. Nej nu överdrev jag, de sistnämnda bodde redan i Stockholm.

Under kommande vecka kommer jag att befinna mig i Pride House och i qx-tältet i parken. Stadsvandringen om mig själv dumpade jag när jag förstod att den skulle krocka med ÖFA:Vårkonsert (men tack för de två anmälningar som har droppat in, det var hemskt smickrande), däremot kommer jag ha med mig ett gäng bloggböcker som jag säljer till sjukt rabatterat pris eftersom de mår bättre av att läsas än att ligga i en kartong i mitt vardagsrum. Det är bara typ fem av varje, så om man är intresserad kan man skicka ett litet mejl och paxa en, eller hoppa på mig så fort man ser mig och hoppas att de finns kvar. 170 kr/styck blir det, vilket är så lågt jag kan gå utan att börja betala er.

Jag räknar med att veckan blir fullständigt utmattande. Planen är att jag ska skriva två till fyra artiklar per dag samt blogga om allt som inte lämpar sig för artiklar, studsa glatt i paraden, gå på miss Gay-festen på onsdag, Combustionfesten på torsdag, Queer All-stars på fredag och Gina på lördag. Men eftersom jag numera är 28 misstänker jag att jag kommer att banga minst en kväll för att hänge mig åt att spela bridge eller mata duvor. Nu ska jag ladda kameran, som lägligt nog slocknade just när jag hade placerat mig inom paparazziavstånd till Magnus Carlsson, Alexandra Dahlström (visst var det hon som var där? Jag har som bekant svårt att känna igen ansikten, men jag är säker på att det var hennes underarmar) och den indiske prinsen. Sen ses vi på Skansen.

torsdag 24 juli 2008

Gleipner och relationerna

Har ni tänkt på hur relationer är som små klibbiga trådar? De är som de där trådarna som höll fast Fenrisulven - ni har väl koll på er nordiska mytologi? Först fattar man knappt att de finns, och plötsligt styr de allt man gör och tänker. Sånt tänkte jag på när jag planerade att träffa Exet och Exets Nya idag för rabarberpaj och bonding. En gång i tiden delade vi min lya, jag och exet och exets nya, och hela kvarteret var laddat med ångest och hårt surrat med de där trådarna.

Det är samma trådar som drar en åt Grekland om man råkar vara ihop med någon där så att man inte riktigt kan vara närvarande där man faktiskt är, eller som gör att man måste stanna uppe hela natten för att förklara vad man egentligen menade istället för att bara gå och lägga sig och räkna med att allt är glömt och förlåtet i gryningen.

Hela kvarteret var som sagt belamrat med trådar, jag kom inte längre än till gräsmattan vid nummer 71 på min gata. (Att vi över huvud taget bodde alla tre i samma rum är ett sånt där mysterium som jag knappt förstår själv, men det handlade antagligen om bostadsbrist, separationsångest och polyamorös retorik.) När vi umgicks alla tre snörpte de åt, trådarna, så att det knappt gick att andas - "umgås" är förresten inte riktigt rätt ord, försök "experimentera med förhållningssätt". När jag bara var med en av dem lossade de lite grann, men jag tog fortfarande bara halva andetag. En gång slet jag mig loss och gick bortom nummer 71, satte mig på en sten och pillade på gräset. Trådarna lossnade som gamla gummiband och jag tänkte för första gången på månader att jag har ju alltid mig själv. Sedan vred jag huvudet åt lägenheten där vi bodde, och som bläckfiskar var de där och fångade in mig igen. Det är kanske inte konstigt att jag behandlar relationer som om de vore kobror.

Nu blandar jag smör med mjöl och socker till Exet och Exets Nya medan mina gamla trådar ligger förmultnade i parkettgolvet. Det är lustigt hur de kan krama ens strupe ena dagen och dansa iväg som harmlösa molnslöjor när man väl släpper taget. Det är lustigt hur något kan vara hela ens panikfyllda universum tills man inte låter det vara det. Lustigt i bemärkelsen "viktigt att komma ihåg", särskilt när man sitter i bekymrade telefontrådar mellan Grekland och Sverige och försöker släppa taget genom att hålla sig kvar.

Fenrisulven var en enorm varg som inte kunde fångas, för så fort man hade kedjat fast honom flexade han bara med sina vargmuskler och kedjorna sprätte iväg och han var lös och farlig igen. Till slut gick gudarna till dvärgarna, som fixade en specialtråd som var näpen som en mycket lång mask men bestyrkt med trolldom, och gick till Fenrisulven och bad att få testa den på honom. Ulven blev lite misstänksam, så Tyr lade sin hand mellan hans käftar (det är något visst med tillfällen när man får säga käft utan att vara oförskämd) som pant. När Fenrisulven upptäckte att han inte kunde komma loss, knep han av handen och Tyr gick till historien och fick en veckodag uppkallad efter sig. Människan som skrev ned det hela måste ha varit en relationsfobiker av lesbiska mått - vi kan sitta och hitta metaforer hela dagen om vi inte måste börja hacka rabarber.

fredag 11 juli 2008

det kom ett brev

Jag tänkte såhär.. att eftersom du inte skriver blogginlägg så ofta något mer så tänkte jag att du kanske kan hjälpa mig, och många andra och dessutom ha något att skriva om i bloggen! Bra va? Jag ska nämligen på mitt första Pride i år! Och jag tänkte bara höra lite vad du tycker man ska gå på, och inte gå på och dessutom lite tips och tricks som man ska tänka på. Är det till exempel värt att köpa en biljett för 700 kr? Du kan väl slänga ihop ett inlägg.. för min skull? *blinkar lite sött*

När man blinkar sådär sött, vad har jag att sätta emot? Först och främst, klart ni ska köpa biljett. Om ni någonsin ska köpa en pridebiljett så ska ni göra det till Europride, det är nämligen det Pride som ni i framtiden kommer att kunna skryta om för alla beundrande småflator att ni var på. De kommer att se på er med hänförda blickar och tänka "här har vi en som har varit med, jag undrar vilka andra kittlande erfarenheter hon har". Efterdyningarna och credsen är alltså mitt första argument för att köpa biljett just i år. Det andra är samma som varje år, märkningen. Med ett festivalband kring armen kommer ni inte bara in på området och till alla workshops i Pride House, ni är dessutom märkta för inspaning av andra flator vart ni än tar er i stan. Sitter man sådär första veckan i augusti på en tunnelbana och ser en fin tjej, vart går blicken? Tuttar - icke. Ögon - nej. Handled - ni gissade det. Tydligare än regnbågsflagga, prilla och fejkmohikan på samma gång.

Som en bonus fungerar armbandet som inträde till allt som händer i parken och i Pride House, vilket är rätt mycket.

Paraden är mitt enda "måste". Där har man i princip tre val att göra, varav ett par med fördel kan kombineras. Man kan lyckas få plats på ett flak (som flatorna säger) eller ekipage (som bögarna säger) och stå på det och hoppa eller vinka eller vad man nu gärna gör på ett flak (eller ekipage) i tre timmar med publik. Man kan stå i publiken och vifta med händer eller flaggor och jubla lite extra när "gaypoliserna" och "stolta föräldrar till homosexuella barn" går förbi. Väljer man detta alternativ rekommenderar jag att man i god tid tar sig en plats vid Hornsgatan, där man har bäst utsikt och mest engagerad medpublik. En annan variant är att stå vid sidan av paraden någonstans i startfaggorna och se den när den kommer förbi, för att senare slinka in i något segment som tilltalar en och traska med hela vägen till Zinkensdamm och Tanto, där man kan slinka ur den och titta på hela resten av paraden. Alternativ tre är alltså att gå i paraden, något som de flesta föredrar att göra bakom en så kallad partyvagn (de flesta av Stockholms gayklubbar och några andra brukar hålla sig med partyvagn) medan andra placerar sig efter yrkeskategori, partitillhörighet eller under egen flagg. Jag rekommenderar starkt öronproppar, särskilt om man har funderingar på att studsa runt precis bakom en partyvagn. Förra året glömde jag öronpropparna och jag har fortfarande lock för mitt högra öra.

Om ni frågar någon annan så kanske de tycker att öronproppar är lite för präktigt och lite för lite party, men nu är det så att jag gillar min hörsel. Jag gillar också att inte gå i blöta kläder en hel kväll, och jag råkar veta att paraplyerna i QX-tältet tog slut på en gång förra året, så beroende på molnsituation bör man överväga att ta med ett paraply.

Om man är fattig ska man inte äta mat och dricka öl i själva parkområdet. Där finns bara ett begränsat antal restauranger och det är de helt på det klara med. Om man däremot ser pride som sin ihopsparade semester, rekommenderar jag restaurangerna i parken, som oftast har vegetariska alternativ och är sympatiska blandningar av salt, fett och protein (det finns sallader också, men den så kallade bakfyllematen är dominerande). Man får inte ta med sig någon dricka in i parken, så det är ingen idé att bunkra upp i ryggsäcken innan man ställer sig i kö, men det brukar finnas gratis vatten hos restaurangerna.

Vad man ska gå på och inte gå på är så sjukt individuellt att jag knappt kan förmå mig att ge några generella tips. Bara för att jag gillar Moa Svan betyder det ju inte att ni gör det. Eller förresten, klart ni gillar henne. Sen tänker jag inte missa God-dess & She heller, och inte Bitch and Ferron (med Bitch från det gamla Bitch and Animal, duon som dejtade innan Bitch blev ihop med hon som spelar Moira, senare Max, i L word, enligt alla regler om lesbisk relationsgegga). Jag har skrivit en lista i QX julinummer om ni vill se lite fler saker som jag inte har tänkt missa. Generellt gäller att det händer väldigt mycket, inte minst i Pride House aka Kulturhuset. Workshops är i allmänhet kul att gå på, föreläsningar kan vara väldigt basic eller sjukt djupgående så de är som lotterier (oftast fungerar de som introduktioner, med frågestund i efterhand för lite mer grävande om man har tur). Om jag var ni, eller åtminstone om ni var jag, skulle vi inte försöka pricka in mer än två prylar per dag. Hitta ett par "måsten" och ett par "om det faller sig", men kom ihåg att det är en festival och inte en konferens, och att hela behållningen plötsligt kan visa sig vara ett häng i parken med ditt ex och hennes polare från kvinnokursen i Färnebo.

Det är fester nästan varje kväll, med varierande teman. Har man dogtag (som man allmänt kallar prideinträdet även om dogtagen bara är den lilla prylen man får extra) får man ibland rabatt på inträdet, men även folk utan pridebiljett kan köpa biljett. De största festerna för tjejer brukar vara RFSL-festen och Miss Gay, men i år vet jag ingenting om RFSL-festen och hittar den inte i programmet (update: det blir ingen RFSL-fest i år). Eventuellt håller världen på att sakta förändras. Nåja, Miss Gay, Caliente, Combustion och Gina är några tjejorienterade fester man kan tänka sig. Är du ung och sugen på att ligga som en flämtande skurtrasa när pride är över, rekommenderar jag att gå på allihop. Annars går det bra att sovra. Generellt gäller att biljetterna lätt tar slut och det kan vara idé att ha lite framförhållning. Det går förstås bra att gå till festen när den börjar och ställa sig i en enorm kö med förhoppning om att någonsin komma in/träffa sin själsfrände i kön, men hur lockande det än låter brukar jag försöka se till att hålla mig med förbetalt inträde. ALLA någorlunda marknadsförda fester på pride får förr eller senare skicka ut en vakt för att informera kilometerlånga köer om att det inte är något mer insläpp. Halva kön ger upp, halva stannar kvar med drömmar om en ny världsordning.

Skvallret förtäljer att RFSL:s tjejfest inte kommer att hållas på Aladdin i år (alltså skvallret, ni vet det där som inte garanterar någonting) och jag hittar den som sagt inte ens i programmet, annars hade jag orerat lite om konditionspasset som utgörs av springande mellan dansgolven på första och tredje våningen. Det kommer jag alltså inte att göra nu, men jag kan däremot erbjuda min rekommendation för alla stora fester: Tänk inte att du kommer att se den där söta tjejen igen när du har druckit tillräckligt för att våga gå fram till henne. Dels är det bara i ens egna ögon man blir charmigare av alkohol, dels kommer bruden garanterat att försvinna. Gå fram till henne och säg något belevat istället. Pride är större än man tror och efter varje pride pratar jag med polare som jag inte såg röken av och de säger "men jag var ju där varenda dag, hur kunde vi missa varandra?".

Mitt sista tips är, relaterat till föregående, att hellre gå fram till folk man känner igen (kontakten från qruiser.com, killen som gick i ditt mellanstadium, bloggaren vars pridetips du följer som en bibel) och riskera en diss än att snegla på dem och inte prata med en själ under hela pride. Folk är i allmänhet glada och trevliga, och den stöddiga flatan i hörnet har bara dörrvaktsmin för att hon känner sig ensam och uttråkad. Fyll på mobilen med nummer, så hittar du alltid någon som är i närheten för en sväng till bankomaten (finns vid Zinkensdamm t-banestation och vid Stockholms Södra) eller lite dildokubb på Kulturhusets tak.

Jag litar förstås på att alla mina kompetenta bloggläsare fyller på med fler tips och eventuella invändningar. Jag är ju bara en, och ni är ju många fler.

tisdag 8 juli 2008

och så finns det ett snabbmatställe i blått och gult som heter SWE-burger

Det där med hur svenska ploppar upp här och var är ju ett trevligt tillskott när man är ute och reser och börjar längta efter svenska markörer som dillpotatis och 64-åringar som inte får köpa cigarretter för att de inte har leg. När jag var i Ecuador var vi inne på någon sunkig videouthyrning med piratkopierade videoband och hemmaprintade omslag. Bland all spansk porr stod plötsligt "Bruce den allsmäktige" med totalsvenskt omslag (inte innehåll, skulle det visa sig), detta 5 månader innan filmen skulle ha premiär i Sverige.

På adaptern till den lånade laptop jag sitter vid, står det lite olika saker på lite olika språk, som om olika folkgrupper skulle ha intresse av olika information (typ som att en lapp med "badring" på svenska skulle heta "do not eat. Do not feed to children. Do not use for strangling. Do not feed to animals. Do not melt onto somebody's skin. Do not plant nuclear weapons in" i USA). På kinesiska tycks det stå om volt och watt, på engelska står det att man inte ska öppna adaptern på grund av risk för elektrisk chock. Made in China, står det också, och "for IEC 60950 products only", och så längst ned ett svenskt tillägg: "Endast för kontorsmaskiner". Blir ni inte också nyfikna? Hur kom de fram till att den svenska lilla texten skulle stå där? Var det en rest från någon annan adapter med annan engelsk text, eller står det i IEC:s stadgar att svenskarna måste informeras om vilka adaptrar som är för kontorsmaskiner men inte om riskerna med att öppna maskinen och chocka ihjäl sig? Vet de redan att vi hade Läskiga Elfarbrorn som kom till vårt mellanstadium och elchockade en korv så den blev kolsvart på fem sekunder och inga fyror gick nära ett elskåp på månader?

Adaptern, alla bussarna som går till IKEA, mannen i den grekiska baren som storleende frågade om jag kände till ett litet kafé "ett par kvarter från Stureplan, först vänster sen höger sen nedför en liten backe" (det gjorde jag inte, men han var så ihärdig att jag till slut drog mig till minnes att visst fanns det ett kafé just där han sa att det skulle finnas ett). De har gjort att jag inte känner mig sådär värst vidare borta, utan ganska hemma. Dessutom har jag lärt mig att halsbrytande kasta mig ut på gatorna och sicksacka mellan bilarna för att komma över vägen som en äkta grek, och att inte svara tack på tack.

Lektion 3: Tack på grekiska heter ευχαριστώ [efcharistå]. Om man köper något, och expediten säger ευχαριστώ så ska man inte glatt svara samma sak tillbaka, för då tittar de bara konstigt på en. Istället ska man säga παρακαλώ [parakallå] som betyder en massa saker, till exempel varsågod.


Även denna affisch, som täcker hela väggen ovanför vår säng i den lånade lägenheten, tycks vara ett led i den grekiska ambitionen att få mig att känna mig hemmastadd.

onsdag 2 juli 2008

grekiska för nybörjare, lektion 1

Jag har förstått mitt första skämt på grekiska! Det var inte särskilt roligt och inte särskilt avancerat, men jag skrattade högt av ren förtjusning över att ha förstått det. Alltså det var så banalt att jag inte ens vill recitera det, och egentligen inte så mycket ett skämt som en humoristisk kommentar. Jamen okej då.

[Reklam på TV. En machosnubbe i vårt vardagsrum vänder sig mot en annan.]
Snubben: Vad betyder etappklippning?
Andra snubben: Det är typ att klippa håret i olika längd såhär. [visar med händerna]
Snubben: Aha okej.
Andra snubben: Tänker du göra det eller?
Jag: Haha. [sekunden senare] OHMYGOD, HÖRDE NI? HÖRDE NI SPONTANSKRATTET! JAG FÖRSTOD ETT GREKISKT SKÄMT OCH JAG FÖRSÖKTE INTE ENS!

Eftersom jag uppenbarligen kan så gott som flytande grekiska, tänkte jag härmed ge mig på uppgiften att lära er alla. Mina nya ord för dagen är:
το ίδιο [to idhio] = samma. Idio låter som idiot (förutom dh, som låter som th i engelska "then"), så man kan tänka till exempel "alla samhällen är olika men idioterna är samma". Eller "jag är samma idiot nu som förra gången jag inte kom ihåg det här ordet".
γάλα [ghalla] = mjölk. Galla och mjölk är förvisso en aning olika till både fason och smak, men vi kan också enkelt fastställa ett par likheter och koppla ihop ord och betydelse med gemensam nämnare kroppsvätskor.
περίπου [peripo] = cirka. Vi behöver inga kroppsvätskor eller idioter längre, peri är helt äkta grekiska för "omkring" och vi behöver bara tänka på ett äkta svenskt ord som "periferi" för att komma ihåg det. Feria (i periferi alltså, ska vi språknördsgrotta ska vi väl göra det ordentligt) betyder typ område eller distrikt och po betyder "var", men folk omkring mig i soffan förnekar å det bestämdaste att det har något med saken att göra. Sedan tvingar jag dem att googla etymologi tills de blir tvungna att gå och hämta en till öl i kylen av ren utmattning, men nu vet ni i alla fall hur ni ska komma ihåg hur man säger cirka på grekiska.

Nu vill jag att ni övar duktigt till nästa lektion, så att vi alla kan åka till Lesbos nästa sommar och le och säga effchariståå till butiksinnehavarna som aldrig ler tillbaka, för de skiter väl i hur mycket grekiska vi i vår välvilja har lärt oss på nätet så länge vi köper deras svindyra vattenflaskor.

Etiketter: