söndag 31 augusti 2008

veckans poll och mitt liv som musikant: del 5

35 procent och alltså den största procentandelen av er har bevisat att jag inte har fel (ni vet, sådär som majoriteter alltid har... eh... rätt...) som går runt med övertygelsen att det går att vara vän med sina ex. Ämnet har varit under diskussion i över ett år här hemma hos mig, men nu kan jag alltså sätta punkt för saken med ett fläskigt "färska undersökningar visar..."

Här tänkte jag orera lite om min egen syn på vad man ska med ex till, men jag känner mig lite tärd efter helgens övningar (läs om dem snart i en blogg nära dig) och passar istället på och presenterar Mitt liv som musikant, del 5: Wish you luck, som också handlar om ex. Helt splittrad är jag alltså inte, även om de flesta av mina knockade hjärnceller just idag lallar omkring utan mål och mest riktar in sig på att få mig att äta så mycket ost som möjligt.

Veckans nya poll ska jag inte heller slösa så mycket svada på, åtminstone inte förrän resultatet är färdigt om en vecka. Men jag är mäkta nyfiken på resultatet och skiljer mig därmed alltså inte från de veckotidningsläsare jag gärna raljerar över - sex och hemligheter funkar för alla. Som en liten manual till veckans poll: Tänk på din hemligaste sexfantasi. Skjut sedan undan den och titta på fantasin bakom den, den där som är ännu hemligare. Det är den vi pratar om.

Förtydligande efter kommentar: Alternativet "jag pratar inte om sex" är lite luddigt med tanke på min avsikt. Också inställningen "jag pratar inte om mitt sexliv" ska kvala in under den kategorin, även om man annars pratar vitt och brett om sex i största allmänhet. Min tanke var att pratar man inte med sin partner om sexet som man har, så berättar man troligtvis inte om sina fantasier heller, oavsett grad av normalitet. Jag ber om ursäkt.

lördag 30 augusti 2008

om andning

Jag vill inte vilja åt något håll, jag vill skapa på riktigt, sitta uppe hela nätterna med kreativitet sprutande ur inte bara mina öron utan fleras och snart dör jag av att inte ha kreativt kompanjonskap inpå knuten. Vem vill sy kläder, göra musik, måla alla möbler med mig och säga "ja det gör vi!", inte för att göra mig glad utan för att det är en starkare drift än både hunger och kättja? Vem?

om brudens hemliga (och ohemliga)

Om det skulle vara någon som vill köpa mina bloggböcker men inte har fått ändan ur, så kanske det är på sin plats att informera om att Vulkan har flaggat för prishöjningar "under september". Det kan alltså vara en bra idé att beställa sina böcker omgående, om man har funderingar åt det hållet! Och om det är någon som läser detta, som har beställt genom mig, så är det läge att hojta till och lägga sina rabarber för de tar liksom slut hela tiden och snart blir det dyrare. För att addera någon god liten nyhet också, så har jag den här veckan dragit av lejonparten av vad jag själv tjänar på varje bok som säljs - det är inte mycket eftersom jag inte tjänar mycket på det till att börja med, men i alla fall ett uttryck för min goda vilja! De blir alltså dyrare inom kort, men först lite billigare.

fredag 29 augusti 2008

trimmerminnen

Om någon eventuellt har sett mig på pendeltåg eller tunnelbanor (jag har sett indikationer bland kommentarerna) och tänkt att det var värst vad vildvuxen hon har blivit, får man verkligen leva och verka med sån där sidsnagg som växer över öronen, så vill jag bara tala om att min trimmer har lagt av. Den har hängt med i sju år, vi har färdats tillsammans över tre kontinenter, genomlevt fem flickvänner och med nit och noggrannhet har den trimmat mitt huvud om och om igen med två veckors mellanrum. Oftast utan hjälp utifrån, så jag har lärt känna mitt bakhuvud mer än de flesta någonsin gör.

Men ett trimmerår motsvarar väl kanske tio människoår, åtminstone om trimmern kostade 200 kronor på Clas Ohlsson. I Grekland startade den inte förrän jag skakade den kraftigt och slog till den (kärleksfullt) över munnen, då surrade den långsamt igång och avskedsklippte mig. I helgen startade den inte alls.

Igår gick jag så till Expert för att köpa mig en ny maskin. Det kändes lite som ett svek, men vad ska man göra när någon inte vaknar upp hur kärleksfullt man än slår? På den första expertbutiken hade de inte den trimmer jag ville ha, så jag fick gå iväg till nästa. På den andra hade de rätt trimmer men kortläsaren funkade inte så jag fick gå och ta ut pengar igen och komma tillbaka. Alla tre gånger jag gick in i en av dessa butiker, kom en och samme man in tillsammans med mig. Han såg ganska nedgången ut, håret på ända. Första gången skulle han hämta ut en trimmer som han hade lagt undan. Andra gången skulle han hämta ut en trimmer han hade lagt undan, det var alltså fel butik han gick in i första gången. Medan jag pratade med min försäljare om huruvida det var sprutt i min maskin, hörde man fragment från deras konversation, det mest intressanta var kanske: "och den här skulle man kunna raka en katt med?". När jag hade gått och hämtat pengar och stod och betalade, kom han in igen och frågade om han inte hade fått något kvitto. Titta i plånboken, föreslog försäljaren, och se där låg kvittot! Nu undrar jag vad kosmos vill med att stoppa in denne man i mitt trimmerköp, tre gånger. Kanske vill det att jag ska raka en katt.

Jag har fortfarande inte testat min nya maskin, men den är blank och ser ut som en korsning mellan en dildo och ett rymdskepp. Ikväll blir jungfrufärden av, den som vill beskåda resultatet kan bege sig till Mouse Club imorgon.

Vi har haft några fina år, jag och min gamla trimmer. Jag vill tro att jag gav den mycket, att vi gjorde många saker som en trimmer ofta bara drömmer om och att jag lät den uppnå sin hela potential. Visst, det var vildare i början, mer passionerat och mer experimentellt. Slutet var kanske lite monotont, vi var mer enformiga i vårt ständiga trimmande av huvudsidor, men jag vill också tänka att det var de sista åren som gjorde att vi kunde komma djupare, få en större förståelse och finna en ömhet i rutinen. Låt oss begrunda tiden vi fick tillsammans, till ljuset av bilderna som kanske bäst representerar vår relation.



söndag 24 augusti 2008

veckans poll

Jag är smickrad. Jag var helt säker på att jag skulle stå mig slätt mot Angelina Jolie, läpparna som invaderade vårt kollektiva stimulicenter och på helt egen hand plockade ut ett gäng från sina garderober. Det är rätt bra gjort av ett par läppar. Jag ser det alltså som en enorm triumf att 34 % av er väljer att hångla med mig jämfört med Angelinas 27 %, och hade jag inte redan skickat efter mina visitkort hade jag inkluderat det under mitt namn: "enligt färska undersökningar mer hångelinbjudande än Angelina Jolie". Själv har jag aldrig drabbats av den där Angelina-febern, vi är några som är immuna. De flesta förklarar det med att "hennes läppar är så läskiga", själv har jag aldrig gillat hennes underarmar. Underarmar är viktiga för mig. Nåväl, jag misstänker att den viktigaste faktorn för min seger kan vara det faktum att de som läser min blogg ofta är folk som gillar den, men statistik är statistik och vem är jag att sätta emot? Vi får också hoppas att stackars Sylvester Stallone inte läser min blogg.

Den här veckan är frågan: Är du vän med dina ex? Eftersom jag ska sätta igång med min magisteruppsats igen på onsdag, passar jag på att Definiera mitt Begrepp. Med ex menas en person som du en gång i tiden har kallat flickvän/pojkvän/partner/maka/maka och sedan gjort slut med. Med vän menar jag att du inte bara ler stelt och hälsar av tvång när ni ses en gång om året på Pride, utan att ni skulle kunna ha en trevlig filmkväll tillsammans (alltså en vanlig filmkväll när man bara ser på film, inte en lesbisk) eller ringa varandra för att höra hur det står till. Min teori är att den genomsnittliga heteromänniskan har mindre kontakt med sina ex än en genomsnittlig bög, och att en genomsnittlig bög har mindre kontakt med sina ex än flator och bisexuella av alla kön. Veckans poll kommer inte att göra något alls för att bekräfta eller förkasta min teori, jag har alltså till onsdag på mig att slipa på min förmåga att anpassa metod efter syfte innan jag sätter tänderna i magisteruppsatsen. Men om ni vill får ni gärna lämna en kommentar, utnämna er till statistiskt underlag och helt själva förkasta eller bekräfta.

ps.Som ni kan se fungerade inte mitt första försök att byta ut å, ä och ö mot olika slags kombinationer. Men det kommer väl fler veckor.

lördag 23 augusti 2008

och vecka 34 är inte ens över!

Jag förstår att ni har saknat information om min spännande vecka. Åh den har verkligen överträffat alla förväntningar. Förtjänat sin siffra (34) i almanackan, berikat mitt liv ur så många aspekter. Höjdpunkten kom igår, när jag köpte ett wienerbröd och städade ur min kyl. Det visade sig att jag bakom keson och tomatpuréns skyddande mur hade tre burkar soltorkade tomater i olika sorters olja och några vakuumförpackade. Uppenbarligen har jag ofta känt ett psykologiskt underskott av soltorkade tomater, alternativt vad de representerar.

Vad representerar en soltorkad tomat, undrar kanske ni oskyldiga läsare, men det är inte det största mysteriet vi har haft att tampas med den här veckan. I tisdags gick jag nämligen till Coop för att byta ut skarvsladden jag köpte i lördags åt min nya telefon. Och dra på trissor - när jag kom tillbaka med min nya sladd fungerade inte den heller, inte ens när jag testade den på mina vanliga telefoner! Är det telefonerna som har lierat sig med den gamla skarvsladden? Borde jag låta dem långsamt vänja sig? Borde jag göra närhetsövningar och låta dem ta emot varandra när de faller? Alla dessa är frågor vecka 34 har väckt, ja, jag kan inte sluta yvas över den här livsavgörande, överraskande veckan. Och det är inte slut där. Visste ni till exempel att min närbutik har tagit in goda wienerbröd igen? Efter en tid med fantastiska wienerbröd med mjuk gegga i kanterna, började de sälja tråkiga, torra som inte alls var värda sina 8,90. MEN NU! Mandelgegga i kanterna, frasigt utanpå, vaniljkräm i överflöd, pärlsocker och glasyr. Vi kan se det som en metafor för livet. Ge inte upp, de goda wienerbröden kommer tillbaka. Vi illustrerar med en bild från 80-talet, det decennium som präglade min barndom:

tisdag 19 augusti 2008

om mitt sportintresse

Jag vill också förtydliga att jag på inget vis är ointresserad av sport, något jag blev anklagad för i en kommentar häromdagen och missade ett frieri. Jag tappade andan med resten av världen när herr Bolt spexade sig i mål på 9,69. Sextionio alltså... var var jag nu... jo, jag vet vad offside är och jag följer med spänning sportvideosnuttar på youtube. Som den här:



Jag fick på samma tema (alltså sport) just en upplysning om att landhockey ska vara gay, så hädanefter hittar ni mig på landrinken bland de mina. Eventuellt i tofflor och sippande på en paraplycocktail, eftersom landhockey enligt min källa är "mindre seriöst än damhockey", en formulering som konfunderar mig eftersom svensk damhockey står sig ganska bra i den internationella konkurrensen. Det skrev jag en b-uppsats om en gång. Eftersom det är ganska svårt att tro, och eftersom ingen annan någonsin lär citera den, bjuder jag härmed på ett citat från början av min akademiska bana:

"Vid första anblicken kan Aftonbladets benämning av målvakten Kim Martín som ”en härlig, 15-årig liten tjej” verka harmlöst uppskattande. Vänder man däremot på det, och tänker sig en manlig ishockeymålvakt benämnas som ”en härlig, 15-årig liten kille”, får man uppfattningen om en glad liten pilt som kommer direkt från Lilla Sportspegeln, snarare än en målvakt som just tagit OS-brons. I en krönika menad att hylla de kvinnliga medaljtagarna kallas hockeyspelarna ”isprinsessor”. Motsvarigheten torde vara ”isprinsar”, men i det undersökta materialet finns inga sådana tendenser."

söndag 17 augusti 2008

är ni orrenitolog och vill studera mig

Man kan också vara transexuell, har jag hört, men varken zoofili eller tidelag hör riktigt till de teman jag brukar surra kring. Underligt nog brukar påpekanden om transexualitet påfallande ofta hamna i artiklar om folk som genomgår könskorrigering och man kan ju undra varför. Kanske är tranor överrepresenterade i transsammanhang, även om man instinktivt tänker att det vore mer likt flamingos. För att de är rosa. Åh jag är så full av fördomar.

Etiketter:

och nu sporten

Något som fascinerar mig med det här OS, som för övrigt kommenteras tusen gånger bättre på SVT än på Eurosport, är bland annat funktionärerna som springer mellan kulor och spjut för att mäta resultaten. De är framme innan kulan landar, men får den aldrig i huvudet. Sen har jag tänkt på det där med viktklasser, och varför bara kampsporter och tyngdlyftning har dem. I gymnastik, till exempel, tycks det annars vara en fördel att vara mager, men där får man jobba med det man har. Åh tankarna vandrar. Gymnastik i olika viktklasser. Sumokonståkning.

Min favoritgren är damernas stavhopp, bland annat för att det är så coolt när någon är så överlägsen som Jelena Isinbajeva. Eventuellt tilltalar mig stavtanken också på grund av min ringa storlek - jag har alltid kunnat klättra högst i träden som böjde sig under de andra barnens tyngd, och jag brukar alltid sätta mig på de upphöjda sätena i bussen. Men framför allt tror jag att allt är Buschbaums förtjänst.

Yvonne Buschbaum var en stavhopperska som jag och mina vänner dreglade över i vartenda friidrottsevenemang som sändes på TV, detta tilldrog sig runt år 2001. När jag och några andra vänner skaffade ett risigt trumset och en replokal, döpte vi vårt band till Buschbaum till hennes ära. Jag säger "hennes" för att förstärka den dramatiska effekten, för det korrekta pronomenet är "han". Precis som med hälften av mina ex, har det alltså visat sig att Buschbaum var en snubbe i en snubbas kropp och förra året lade han ner stavhoppandet för att genomgå könskorrigering.



Någonstans mitt i den upptäckten, slås jag av en misstanke: tänk om jag inte alls är lesbisk, tänk om jag har en mycket olycklig typ av heterosexualitet som drar mig till killar födda i kroppar som gör dem olyckliga, som de förr eller senare korrigerar för att bli lyckliga och jag slutar vara attraherad och måste ta mig till nästa, eftersom jag bara attraheras av kvinnliga kroppar! Typ som att vara kille och bara attraheras av flator i garderoben. Jag ringer genast upp ett ex som jag definitivt har varit kär i och som ännu inte visat tecken på att sukta efter "T" (som i testosteron).

Jag: Hej... vad gör du?
Exet: Jag är på jobbet.
Jag: Aha, så du är upptagen.
Exet: Ja, kan du ringa lite senare?
Jag: Bara en snabb fråga?
Exet: Okej.
Jag: Känner du dig som en kvinna?
Exet: En kvinna, en kvinna... Jo, det finns tillfällen då jag känner mig som en kvinna. Alltså, jag är ju kvinna, så det är klart jag känner mig som kvinna. Eller, hur menar du?
Jag: Känner du någonsin att du är född i fel kropp, att du egentligen borde ha fötts som kille?
Exet: Näe.
Jag: Okej då vet jag. Hejdå!
Exet: Hejdå!

"Transsexuality is not a common theme in sport", står det i en artikel jag läser i min Buschbaum-research, vilket förstås leder mig längre in i de transsemantiska snårskogarna, för på svenska är det spöstraff på att kalla transsexualism för transsexualitet. Det visar sig i mina efterforskningar att det inte tycks vara fullt lika illa att göra samma misstag på engelska, men jag misstänker att sportjournalisten på The Sydney Morning Herald är mer van vid att klassificera gymnastikredskap än könsproblematiserade företeelser. Han/hon envisas nämligen med att kalla Buschbaum "she" genom hela artikeln, som just handlar om att Buschbaum inte är någon "she". Ungefär som att skriva "den heterosexuelle Per-Olof har alltid varit medveten om att han är homosexuell".

Så, för att sammanfatta: Sumokonståkning, mitt gamla funkband, min exflickvän som inte är transsexuell, och engelsk transsemantik. Det är allt jag har att säga om sport.

fredag 15 augusti 2008

om min upphetsning

Ni vet sådär som man vankar av och an och inte klarar enkla saker som att koncentrera sig på ett teveprogram för att man har en dejt nästa dag och bara kan tänka på hur man kommer att sjunka djupt, djupt in i de där mörka ögonen och känna den där lena huden på hennes axlar, armar, hals, höfter suga åt sig ens fingertoppar som en magnet. Så har jag känt sedan jag vid tjugoettiden idag läste att Asus Eee PC 901 finns att köpa på Media Markt. Jag andas bara halva andetag, går in i köket och öppnar skafferiet utan att äta något, stänger, öppnar kylen, stänger, går tillbaka in i vardagsrummet, byter kanal på teven, sätter mig vid datorn. Hade det handlat om någons läppar hade det varit försvarbart, men det handlar om en liten plastbit på ett kilo och jag har inget försvar förutom att mitt förestående inköp kommer att öka frekvensen på mitt bloggande. Min kompanjon på msn förklarar att jag är lite knäpp, men försäkrar att det har sin charm.

När jag väl har en sådan plastbit i hamn kan jag sätta mig på jobbet, på tåget, på en bänk, är det tänkt, och blogga om sånt där som jag hittills bara orkat tänka. Som att de hela veckan har tränat inför Mamma Mia i Globen och att mitt jobb högst upp i Globen Centrum har dränkts i abbalåtar som om vi var tillbaka i mitt tonårsrum och det var 1992. Då lyssnade jag på Carola, Abba och Povel Ramel och försökte inte ens pseudoblanda låtarna som de gör på radiokanalerna. Jag lyssnade fram min favoritlåt och spelade in ett kassettband med endast den, som jag spelade runt runt i veckor. En syster, jag ska inte avslöja vem för att inte dra skam över någon, gjorde detsamma med Nick Borgens Orkester. Fråga mig inte hur, men våra föräldrar tog det med ro. Sånt kan jag berätta när jag har en egen Eee, visst kan ni inte vänta? Visst sitter ni uppe hela natten för att ni inte kan sova av upphetsning? Åh jag visste det.

Uppdatering: Äh det var falskt alarm. Ni vet, sådär som man skrubbar hela kroppen, ansar sina odlingar och böjer varenda liten ögonfrans för att man har en dejt nästa dag, och på morgonen kommer ett sms som säger "du jag glömde att jag skulle åka till IKEA med min mamma, vi får ta det en annan gång".

onsdag 13 augusti 2008

på något vänster

Jag vill passa på och gratulera alla mina medvänstrare på vänsterdagen! Vänster är en underskattad sida, ibland rentav hånad. Att "vänstra" är inte betraktat som särskilt positivt, och fler än en gång har jag hört någon kalla underliga saker "lite vänster". Nu när jag känner efter inser jag att jag är kränkt. Visst skulle den nya diskrimineringsombudsmannen täcka all form av diskriminering? Nähej, inte det... så marginaliserade är vi alltså att vi inte ens representeras av Katri Linna. Jag får tydligen helt själv ta på mig uppgiften, föra vår kamp utan någon som helst form av statlig uppbackning. Utkastet till mitt manifest börjar positivt, för kan man inte dansa är det för att golvet inte är vänsteranpassat inte min revolution: Kamrater. Inte sällan har man sin snyggaste tutte till vänster, själv har jag hela min ryggtatuering på vänster rygghalva och hallå var sitter hjärtat?

I Stockholm City läser jag att vänsterhänthet kan vara genetiskt eller bero på en "hjärnskada" (vänta nu, var har jag hört just de orden förr?) och jag börjar förstås genast reflektera över det där med hjärnskador och vad som kan tänkas utmärka en skadefri hjärna. Är man inte hjärnskadad skriver man med höger hand och är i genomsnitt lite mindre kreativt lagd. Hur man definierar en skada tycks alltså inte grundas på något annat än hur majoriteten fungerar. Det var å andra sidan inget nytt.

Var var jag nu... Jo, mitt vänstermanifest. Jag tänkte att det kunde bli en kollektiv uppgift, för jag har någonstans en känsla av att vänster och kollektiv är två ord som har förknippats genom historien, och ska vi komma någonvart med vår rörelse måste vi förankra den historiskt. Dela alltså gärna med dig av din bästa vänsterupplevelse i kommentatorsfältet, och försök att inte harmas över hur "höger" på så många språk betyder "rätt", utan se vänsterrörelsen (åh de här orden känns så bekanta på något vis) som den fria handens öööh... handske.

Jag har förresten extremt svårt för att "känna" höger och vänster sådär som de flesta kan (hjärnskada? Troligtvis). Detta får som effekt att jag kan spela en hel pingismatch med höger hand utan att reflektera över mer än att jag brukar vara så mycket bättre på pingis.

Det andra blogginlägget jag hade tänkt skriva apropå vänsterhänthet, upptäckte jag
redan var skrivet. Lyckligtvis med finess!

tisdag 12 augusti 2008

därmed basta

Det finns några jag vill säga åt på skarpen, både folk som jag känner och som jag inte känner. Du kommer att veta om det är dig jag menar. Här kommer det:

Nej, det kommer inte att bli bättre. Hur länge har du tänkt samma tanke? "När vi åker på semester kommer det att bli bättre", "när semestern är slut och allt går tillbaka till rutinerna kommer det att bli bättre", "om vi flyttar ihop kanske det blir bättre", "om jag ändrar det här och det här och det här kommer det att bli bättre", "om jag bara hittar rätt sätt att få henne/honom att förstå kommer det att bli bättre". Det kommer inte att bli bättre. Det enda sättet att göra något bättre är om du gör slut en gång för alla, går vidare och hittar lyckan som du förtjänar. Gör slut.

Jo, du förtjänar något bättre. Om du inte tror att du gör det, så är det för att du parafraserar Groucho Marx uppochned och tänker "den enda klubb jag förtjänar är den som jag egentligen inte vill vara med i". Sluta tro att du per automatik inte är värd bättre än det du har. Det är bara en jävla tanke och den är inte mer än du tänker att den är, så tänk att den är en snorblobba, fräs ut den och lämna den på trottoaren. Du är värd sjukt mycket bättre och du kommer inte att fatta det förrän du är sex månader in i friheten, så ta mig bara på orden. Gör slut.

Nej, ni är inte gjorda för varandra, inte mer än en alkoholist är gjord för alkohol. Bara för att du har vant dig vid att aldrig känna att du kan vara riktigt dig själv, bara för att det känns tomt när hon/han inte är i närheten och ger dig den där hemtama känslan av otillräcklighet, betyder det inte att ni passar ihop. Det finns inte heller någon naturlag som tvingar ihop er, det finns inga riktiga skäl, bara svepskäl, för att ni ska fortsätta vara ihop. Det enda du gör genom att stanna, är att färga fler och fler av dina dagar grå, svarta och bajsfärgade. En lång rad av nervösa, trånga, fula dagar, är det det du vill fortsätta producera i jakten på den där dagen här och där som du beskriver som "faktiskt ganska bra"? Gör slut.

Ja, jag vet, "när det är bra är det så bra". Men hur ofta är det? Om du skulle markera dina dagar i en almanacka, hur ofta är det sådär bra som du säger att det "kan vara"? Hur ofta är det bra mer än det är dåligt? Framför allt: Hur ofta kan du slappna av och tacka din lyckliga stjärna för att du är i just det här förhållandet, hur ofta är det "så bra" samtidigt som du är helt dig själv? Du vet ju svaret.

Det är bara svårt att göra slut just när man gör det. Drar man ut på det är det jobbigt längre. Du har mått dåligt för länge nu, du ser inte ens början av spiralen längre och det gör för ont att bevittna. Om du vet att jag har rätt, se det som en hemläxa, en deadline. Eller en order, om du är lagd åt det hållet. Gör slut.

söndag 10 augusti 2008

flickan som glömde vad "normal" betyder

Jag: Nu när jag har dejtat en transsexuell non-op ftm ett tag kan man ju säga att jag har närmat mig normaliteten, så det kanske blir lättare för mig att någon gång försörja mig på skrivande?
Mamma: Hur menar du då?
Jag: Jamen då är jag ju inte bruden som dejtar brudar, då är jag ju bruden som kan dejta en snubbe i en tjejkropp och det är ju närmare det som de flesta har.
Mamma: Hur menar du då?
Jag: Jamen att jag har fått mer insikt i den heterosexuella dynamiken och att jag då kanske kan skriva saker som liksom ligger närmare det gemene man kan känna igen sig i.
Mamma: För att du dejtar en... transsexuell person som är i en kvinnokropp men känner sig som en man samtidigt som du själv identifierar dig som lesbisk?
Jag: Ja... Liksom, mer normalt.
Mamma: Ja så kan man ju också se det.
Apropå ålder: När jag var liten var jag övertygad om att de sa "holibotba" och inte "bolibompa" på barnprogrammen. Jag ägnade mycken möda åt att försöka övertyga min omgivning och jag tror att min syster till slut gick med på saken av ren utmattning/empati.

Nuförtiden artikulerar barnen födda på 90-talet (nej vänta, de föddes kanske på 00-talet?) sina "bolibompa" mycket tydligare, men på det gamla introt har jag fortfarande problem att höra något annat än "holibotba".



Mina starka och kontroversiella åsikter om både fonologiska och morfologiska företeelser kan ha varit en anledning till att andra barn i viss mån undvek mig. Eller att jag undvek dem.

veckans poll

Det har visat sig att jag har 15 föräldrar, som aldrig kommenterar i min blogg men som nu markerat sin närvaro genom att klicka i rätt ruta på min första poll. Jag är smickrad och lite konfunderad, tankarna om mitt ursprung har upptagit all min tid och fått mig att inse, att om jag skaffar barn i framtiden kommer det att vara med en känd donator. Inte med nödvändighet känd som i berömd, även om det vore roligt om han någon gång hade fått beröm, åtminstone för sin hållning, inställning till livet och sin livskraftiga sperma, men känd för själva barnet, som aldrig ska behöva göra en poll på sin blogg för att komma ifatt sitt genetiska ursprung. En av dessa 15 tar med mig till Hedwig and the angry Inch i kväll, jag tror jag håller mig till henne och den andre filuren jag har vuxit upp med. Ni andra skulle ha hört av er i tid.

Veckans nya poll är en del av min kartläggning av er. Jag börjar lite lätt med att svenskt be er fylla i er ålder, kommande veckor följer åsiktsregistrering, tvångskastraktion och systematisk lobotomering, men då är ni redan inne i systemet och känner liksom i luften att det inte är på sin plats att ifrågasätta saken.

ps. Om någon vet ett sätt att fixa en likadan poll men med å, ä och ö, säg gärna till så slipper ni stirra på fyrkanter varje söndag. Jag kan inte använda bloggers pollverktyg eftersom jag inte använder en förvald layout.

fredag 8 augusti 2008

"I'm not coming home tonight, i met two swedish girls... and they are twins!"

Jag har under veckan studerat diverse populärkultur och kommit fram till att det verkar finnas speciella regler för hur syskon ska förhålla sig till trekanter. Syskon ska i allmänhet inte ha sex med varandra, men så finns det en situation när det plötsligt upphöjs till Våt Fantasi. Två blonda, unga enäggstvillingar som har sex med en snubbe är nämligen en allmän dröm och det bästa som kan hända en genomsnittlig man, särskilt om de är svenska.

Mellan svenska, böjliga tvillingar och amerikansk sydstatsinavel har vi en brokig skala där exempelvis två bröder som raggar upp en snubbe kan ursäktas med "de är ju såna", och där två halvbutchiga systrar som går ut och raggar upp ännu en halvbutchig brud inte finns på kartan. Bröder och systrar ska helst inte ens råka se varandra nakna, än mindre gå ut och ragga gemensamt byte. Men just två tvillingsystrar är alltså så accepterade i trekantssammanghang att de plötsligt inte riktigt är två syskon i samma sexlek. Det krävs väl ingen doktorsavhandling för att lista ut varför det är så (tvilling som dublett, unga flickor som objekt, man som omättligt subjekt, trekant som 1+2 snarare än 1+1+1), men tanken kommer alltid oinbjuden; hade några andra syskonpar än enäggstvillingsystrar kunnat bli allmänt föremål för Joey Tribbianis ömma låga? Och: Händer det verkligen någonsin att två systrar vill ha sex med samma snubbe, samtidigt?

tisdag 5 augusti 2008

femme är det nya butch

På Queer Allstarsfesten blev jag förresten anklagad för att köra med falsk marknadsföring, eller kanske skrämselpropaganda. En kicka tryckte upp mig mot väggen och berättade att Brudens Blogg har varit hennes fönster till Stockholms flatvärld medan hon har bott utomlands och att hon nu under Pride kunde se att bilden jag har målat upp inte alls stämmer. Var är alla butchiga, stenhårda brudar som man inte vågar prata med av rädsla för att åka på en propp? Var är geggan, och sa jag inte att Stockholms flatvärld var liten och inavlad? Stanna ett par månader så kommer det nog, sa jag, själv kan jag bara härifrån peka på tre exflickvänner och fylla två SL-bussar med folk här i lokalen som de i sin tur har hånglat med.

Äsch nu ljög jag, hon tryckte inte alls upp mig mot väggen. Det är länge sedan någon tryckte upp mig mot väggen. Så väldigt länge sedan.

Idag pratade jag så med en helt annan ny bekantskap. Hon hade haft en trevlig upplevelse av artisterna som spelade på Pride, men hade svårt med brudarna. "Tjejerna verkade tävla i butchighet, tror att en icke invigd eller heterosexuell person skulle få stark avsmak. Det var mycket fylla och man skröt om vem som kunde svepa mest bärs, och hade ett språk som kunde få vilken Kanadensisk skogshuggare som helst att smyga ut där i från", löd hennes omdöme. Jag pustade ut. Helt ute och cyklat har jag alltså inte varit.

Att butcharna är på väg ut har jag däremot konstaterat flera gånger under pride. Inte ut ur parken, men ut ur rampljuset och i vissa fall gemenskapen. Flera nya "inneflator" svänger sig med utlåtanden som "jag vill visa att lesbiska faktiskt kan se ut som helt normala tjejer" och "om man är lesbisk vill man väl ha en annan tjej, inte någon som klär sig som en kille", och alla som förr kallade sig butch kallar sig numera genderqueer och skriver magisteruppsatser om könsöverskridande och identitet. Det finns inget utrymme för butchen längre, suckade min vän på Torget i tisdags, och jag stämmer in i sucken. Det är förstås fantastiskt att en brud i klänning inte längre behöver bevisa sin lesbiskhet med tio års straffslickande i flatsamhället för att tas på allvar, men normer är inte kul åt något håll och det är bara att hoppas att alla nya coola femmeflator inte går mugabe på butcharna.

Min spaning sträcker sig naturligtvis även över modet - under pride har jag kunnat skönja en del nya, tydliga trender. Ungbutcharna tycks numera föredra stora, vita och oknäppta skjortor som de bär över den sedvanliga tank topen och kavlar upp ärmarna till hälften. Innebrudarna, de där som jag just skrev om, har gärna tajta brallor men kan också gå runt i kjol, och till detta till exempel ett linne så tajt att man kan se vilken sorts bh de har under. Och det är inte en sport-bh.

Frisyrmässigt kan man fortfarande se en och annan flatkam, frisyren som jag en gång beskrev som "frisyr som var populär bland högstadiepojkar för fem år sedan. Klipp håret kort, färga gärna en strimma i mitten av huvudet och kamma upp resten av håret till något tuppkamsliknande, som om du hade mohikanfrilla. Fastän du inte har det." Hästsvansen tycks dock ha kommit ifatt, i linje med det ökade femmeskapet. Det var också oväntat hög frekvens på en ännu icke namngiven frisyr; en massa folk hade långt hår och lugg, där luggen var mycket bredare än en normal Amelie från Montmartre-lugg och slutade någonstans ovanför öronen. Jag vet inte om det kanske är ett kulturflatesignum, för det var mest på kulturhuset jag såg dem. De rakade huvudena är signifikant färre, likaså dreadlocksen. Ur ett antrolopologiskt perspektiv är det förstås som precis allt annat intressant, men på ett personligt plan känns det lite tragiskt. Jag gillar rakade huvuden, dreads och androgyna brudar som aldrig har analyserat sin androgynitet. Min typ är på utgående, och precis som när jag måste köpa ny kamera för att den gamla gick sönder gnäller jag trotsigt: jag vill inte ha någon annan.

måndag 4 augusti 2008

pride: eftertexten

Som ett postludium kommer den nu, eftertexten. Alkoholen har sjunkit undan (det gick rätt snabbt för jag drack nog egentligen inte mer än fem cider under hela festivalen, hör ni det ungdomar?) och nya perspektiv från seminarierna på Pride House har etablerat sig medan halloumiöverdosen fortfarande sitter i från fem dagars tuggande på visserligen rätt smarriga halloumiburgare. Det är dags att reflektera.

Årets största pridebehållningar var föreställningarna Girls Girls Girls! och Kyss min plysch. Den som inte satte sin fot på Pride House i år missade verkligen något. Jämfört med allt sjukt välplanerat, intressant och talangspäckat som trängdes i Kulturhuset var Pride Park, just det, en grusgrop. Jag flängde som en skållad bäver mellan panelsamtal om HBT vs BDSM och femme-nism, dildokubb på Kulturhustaket, oväntat talangfulla artister i vartenda skrymsle stort nog att klämma in en scen och överallt flator, flator, transpersoner, bibrudar och åter flator. Alla bögar som låg hemma och tryckte i väntan på att parken skulle öppna, hade kunnat ta sig och sina orangea festivalband till Kulturhuset och sluppit glana på tysta och stelnade foton som de här för att göra sig en uppfattning om hur fantastiskt begåvad föreställningen Girls Girls Girls! till exempel var.

Coolt var det också att träffa Ferron och Bitch och att få reda på allt om God-des och Shes kärleksliv som jag inte fick veta när jag intervjuade dem förra gången de var i Sverige. Och deras riktiga namn och God-des ålder. De berättade säkert för att de trodde att jag hade utvecklat en tillräcklig sympati för dem för att inte spilla skvaller i eventuella bloggar, och det hade de ju i så fall rätt i. Men generellt kan jag rekommendera alla som går runt och dreglar över God-des, att det nog är mer effektivt om ni bara rakar era huvuden och börjar ragga på varandra istället. (Om inte annat för att hon bor i USA och det där med distans är meck, meck och mera meck)

Bitch och Ferron

Jag äter sushi med (från vänster) Sun, She, God-des och Monika. God-des och She beställde in sake och blev gravt missnöjda med kvantiteten, beställde mer men ångrade sig när de fick reda på priset, samt inbjöd oss alla att komma till New York och dricka sake tills vi storknade.

Och i QX-tältet, där jag mer och mindre sömngångaraktigt stod och sålde flaggor, införskaffade jag själv en taggig regnbågsboll för jag kan inte låta bli. Allt med regnbågar konsumerar jag. Regnbåge är min färg och det är ren tur att den råkar representera det där kittlande som händer när brudhud möter brudhud, när glitter, snus och raggarbilar inte tillskrivs folk med det ena eller andra könsorganet och när en queer litteraturnörd i bobfrisyr och fyrkantiga glasögon sparkar sig loss och säger "jag är ett barn, en page och ett fucking djärvt beslut".

mer om mitt habegär

Åh ni skulle ha sett mitt flin när jag läste på en annan blogg, tillika min vägledare i bloggrymden när jag de senaste månaderna har suktat efter Asus Eee 901, att den lanseras i Sverige om bara två veckor. Hur gick det till, kan man undra, när jag är uppfostrad till att nöjt leka med kottar och pinnar och inte tråna efter materiell flärd, att jag kan bli så lycklig i magen över en atom-processor i ett blankt litet skal? Men då glömmer man 1) att jag alltid har gillat blanka saker och 2) att det är kreativiteten som är grunden för allt mitt habegär. Med en kotte och en pinne kan jag bygga en kottstruts med indraget huvud, med en netbook kan jag blogga och skriva på mina böcker var jag än befinner mig.

Det där med kreativitet trodde jag förresten förr var ett allmänmänskligt begär, men har sedermera insett att alla inte har en starkt pulserande ådra som tvingar dem att sy sina egna ryggsäckar och designa sin egen återvinningsstation. Från där jag sitter nu kan jag räkna till 19 saker omkring mig som jag har sytt, svarvat, målat, byggt, komponerat och skulpterat. Det finns de som är helt nöjda med att köpa färdigdesignade saker och aldrig ens har dekorerat ett kuvert.

En annan anledning till att jag vill ha en Asus Eee är att det nu äntligen blir möjligt för mig att bära en laptop. Från Asus hemsida: "8,9-tums skärm påverkar inte den totala vikten av Eee PC 900 som förblir under 1 kg – det gör det möjligt för barn och kvinnor att enkelt bära den med sig." Håhå, kvinnor och barn är en sån där kategori som man sällan ser i moderna svenska texter. Kanske något att arrangera ett seminarium om på Pride House.

söndag 3 augusti 2008

veckans poll

Jag har funderat på om inte marknadsundersökningar skulle kunna vara min grej. Därför har jag instiftat Veckans Poll, som ni kan se här till höger. Som ni kan se har jag inte fulländat mitt tillvägagångssätt än och å, ä och ö har förvandlats till små rutor som man lätt kan sammanblanda och läsa något helt annat än "såg du mig på pride". Det gav ju det hela en liten twist.

lördag 2 augusti 2008

pride: paraden

Mina tår håller sakta på att släta ut sig, sedan de marinerats i det stockholmska sommarregnet en hel dag. De var inte det enda som krullade ihop sig, från att ha varit omsorgfullt tillplattat förvandlades snabbt mitt hår till en rosa Michael Bolton - queer så det räcker men ändå inte eftersträvansvärt. I mina gympaskor klafsade jag först och armbågades bakom QX-vagnen till I love Europe och I don't feel like dancing. Jämt när jag ingår i flockbeteenden som att dansa bakom en lastbil börjar jag förr eller senare att ifrågasätta mig själv, så efter ett tag drog jag mig ur och fotograferade de där transorna som är roten till att vi vanliga hederliga homon med könslämplig klädsel och lågmäld attityd blir diskriminerade på våra jobb.* Sedan gick jag politiskt bakom "marching for those who can't"-skylten (för att politiskt flockbeteende har en retorik som snärjer mig då och då och för att Solidaritet hade samma klang som mjukglass när jag växte upp i plyschsverige och även om det låter raljant så menar jag något fint) och identifierade mig till slut som lärare och gick bakom lärarförbundets fana. Fest, politik och identitet alltså, kan vi sammanfatta paraden med tre lämpligare ord?

Eftersom alla publicerar sina bilder av paraden på sina bloggar och jag redan har gått in för flockbeteende, följer här några utvalda bilder från min paradupplevelse och en från min flaggsäljarupplevelse, som tillsammans med rapporterna från Pride House och halloumiburgare med nachos har dominerat min pride.

Ovanifrån såg paraden bitvis ut som om någon hade spillt ut en påse non-stop.


I början av paraden, särskilt när man passerar Kungsträdgården och Gamla Stan, ser alla åskådare skeptiska ut och säger till sina exalterade barn "ja se på den konstiga" och till varandra "att det här spektaklet ska dras igång varteviga år, inte för att jag har något emot vanliga normala homosexuella men jag tycker faktiskt att de förstör för sig själva med det här". Sedan svänger man in på Hornsgatan och får all kärlek man någonsin suktat efter, och om man tittar upp ser man skosulorna hos alla som sitter uppe på bron och applåderar.

När jag marscherade för dem som inte kunde, spatserade vi med en flagga lång som en vanlig barnslalombacke och plötsligt mindes jag allt min bildlärare någonsin lärt mig om enpunktsperspektiv. Ja, medan jag förstås tänkte djupt, politiskt och globalt och marscherade med lite extra tyngd i mina drunknande sneakers.

Denna och följande bild får representera kanintemat.

Lägg gärna märke till hur mycket större kaninerna ser ut än de åskådande människorna. En medveten politisk tanke om ifrågasättande av storleksnormer mellan arterna? Troligen inte.

Om man vet hur högt mina ögonbryn normalt sitter, förstår man ungefär hur tärd jag är när jag kommer fram i mina dyblöta skor och börjar sälja flaggor i QX-tältet. Som tur är, är det inte särskilt ansträngande. Man säger bara "den här med rosa och lila står för bisexualitet, den här med tassen står för skäggiga håriga män som gillar andra skäggiga håriga män, den här står för läder och bdsm, den här står för bög, lambda är en grekisk bokstav som har gaysymbolik med omtvistat ursprung, den här kostar 60, den här kostar 40, tack så mycket, ja du kan betala med kort, nej vi har inte biljetter till Ginafesten."

Imorgon står jag i parken för sista gången i år och på söndag kväll slutar den vara magisk. Magisk, säger kanske ni andra ärrade flator, har jag glömt att vi ska raljera över parken och kalla den en grusgrop för bögar? Nej, såklart har jag inte glömt. Jag har bara valt att kombinera min raljanta inställning till parken som en grusgrop med dyr öl med att erkänna dragningskraften som bor i att känna att alla regnbågar i Tanto handlar om MIG och att det fanns en tid när nästan inget gjorde det och särskilt inte jag. Den inställningen finns med på listan över acceptabla perspektiv på Pride Park i Lesbiska Direktivhäftet, kolla om ni inte tror mig.

*Det där var ironi, om någon missade det. Jag ger inte fem spänn för åsikten att man genom att ha en viss sexuell läggning (eller bevista en festival) representerar alla med samma läggning och att det är ens fel om folk med annan läggning inte har hyfs nog att respektera andra med samma läggning som en själv. Mer om detta en annan gång.

pride: utmattningen

Inför paraden är jag fullkomligt utmattad. Det här med pride är dränerande verksamhet som tar truckflator och lantfjollor ett helt år att återhämta sig från, och sedan är det dags igen. Jag har fått en fantastisk whiskeyröst och bryr mig inte längre om ifall sminket sitter på ögonen eller om strumporna matchar håret, och i paraden ska jag trampa i mina sunkigaste men bekvämaste skor för nu är det överlevnad som gäller.

Jag vill passa på och tacka alla som har kommit fram och hälsat och de som har köpt bloggböckerna som nästan är slut! Idag tänkte jag lägga mina personliga ex av böckerna i Hallongrottan i parken, där man får tjuvläsa samt kludda rakt in i boken om man vill. Vi ses i paraden!

fredag 1 augusti 2008

pride: allt ni missar för att jag inte har en laptop

Om jag redan hade haft en Asus Eee 901 hade jag gått runt och pridebloggat varje dag, hela tiden. Aktarej vad mycket jag hade bloggat. "Just nu står jag i kön till bajamajorna. Det luktar urin och öl. Jag undrar om det är utspilld öl som bidrar till öllukten eller om folk har druckit så mycket att kisset luktar öl. Nu är det min tur. Äsch, någon hann före medan jag skrev att det var min tur. Jag tror att det var han bögen från Big Brother, men jag vet ju ingenting för jag har ju prosopagnosi och igår kände jag inte ens igen någon som jag precis hade hälsat på. 'Jag känner inte igen folk' ursäktade jag mig och hon log. 'Det gör inte jag heller, så det kanske inte ens var du'. Om man ska ragga på folk kan den taktiken vara en ingång. Nu är det min tur. Jag bloggar igen när jag kommer ut."

Som det är nu måste vi tålmodigt vänta tills jag har kommit hem och kan sätta mig i min ergonomiska stol och författa något på min stora stationära. Det lär inte hända i kväll, för då ska jag till Queer Allstars-festen och sedan sova hos mina sjukt sympatiska vänner från Göteborg som har hyrt en trea mycket närmare tantolunden. Innan dess har jag blivit bjuden på middag hos God-des och She. Låt oss lyssna på ekot av den meningen en stund.