tisdag 30 september 2008

äventyren bara fortsätter

Som om inte spänningen med min nya Asus Eee (jag har döpt den till Astrid men kallar den för Lilla I) vore nog, har jag idag skaffat mig eskort till tvättstugan. Det började med att jag i godan ro tvättade min lilla tvätt, när en burdus gubbhand knackade på rutan.
- Jaha? sa jag uppfordrande men ganska pipigt i förhållande till hans längd och grad av härjat uttryck, när jag öppnade tvättstugedörren.
- Ja jag har tappat nyckeln, tvättstugenyckeln, sa den långe härjade mannen med grumlig röst och satte foten på tröskeln.
- Jaså, sa jag. - Ja har du tappat nyckeln så kan du väl ändå inte boka någon tid? Vilket lägenhetsnummer har du?
Jag brukar alltså inte fråga folk om deras lägenhetsnummer, bara om de ger mig konstiga vibbar. Ge mig en konstig vibb och jag kommer att fråga efter ditt lägenhetsnummer.
- Njäe alltså jag har inte den här tvättstugan i vanliga fall, jag bor där borta, sa mannen med en svepande, obestämd rörelse bortåt. - Men vår grovtvättmaskin är sönder, så vi fick lov att använda den här för grovtvätt.

Medan han gick omkring i tvättstugan och letade på sporadiska ställen och muttrade högt om nyckeln som konstigt nog inte fanns någonstans, lassade jag in tvätt i torktumlaren och funderade över hur han kan ha tappat bort en nyckel till en tvättstuga han inte har tillgång till. Jag bestämde mig för att långa, ljugande män som luktar tobak och öl inte är nummer ett på listan över saker jag helst tar med mig till en tvättstuga*, så jag backade smidigt ut och gick hem och tänkte över vad man gör när mystiska män kommer i vägen för ens tvätt. Eftersom jag inte kom fram till något, ringde jag fastighetsvärden och frågade. Löjligt, kan man tänka, men som det gamla ordspråket lyder: hellre lite löjlig än antastad i tvättstugan. Det tyckte värden också, och hon skickade en helt annan gubbe, en med mustasch, för att eskortera mig. Det var samma snubbe som brukar ge mig nya lådknoppar till köket när jag har härjat sönder de gamla, så det kändes som en gammal polare även om det var mystiskt att han skulle passa min kvinnofrid sådär på en tisdagskväll. Han letade igenom toalett och torkrum så grundligt någon någonsin kan begära, ställde sig med armarna i sidorna och grymtade att nu kunde jag göra mitt tvättärende. Det var en underlig upplevelse, men jag håller fast vid grundtesen: om något känns lite väl skumt kan det hända att det är det. En känsla jag för övrigt borde ha lyssnat på innan jag satte foten på Thessalonikis centralbank och de lurade av mig 250 spänn för en resecheck.

När jag hittar ett trådlöst nätverk som inte är låst, ska jag blogga om ännu fler spännande strapatser från min Eee och då kommer ni inte undan med vad som händer i min hemmiljö. Klotter på bussen, folk som står farligt långt ut på perrongen, omogen avokado på Globen Sushi - allt kommer att strömma till er som en nervpirrande kaskad av äventyr utan slut.

*Saker jag helst tar med mig till en tvättstuga: 1. Troll 2. Brud 3. Astrid 4. Tvätt

måndag 29 september 2008

mina fingertoppars längtan

Förresten är jag nu så nära, så nära min Asus Eee 901 minilaptop. Den som skulle ha kommit i augusti och sedan inte kom, som så småningom blev beställningsbar, men sedan sköts upp, som jag beställde för tre veckor sedan och som skulle ha kommit i fredags, just den. Nu ligger den äntligen på hyllan hos min närbutik tillika paketuthämtning (tycker inte ni också att det har vissa fördelar, det där med att ha paketutlämning på samma ställe man ska köpa sin gurka och galosch?) och väntar på att vi ska förenas. Åh jag hoppas att vi inte ska bli besvikna, att vi ska trivas ihop och stimulera varandra, se världen tillsammans och blogga från den, att mina fingrar ska spela på den som på en cittra, att den ska besvara mina fingertoppars längtan och framför allt att fläkten inte ska surra för högt. Låt oss hålla andor och tummar tills vi vet säkert.

Frågor vi kan ställa oss i anslutning till dagens inlägg:
Finns det fortfarande galoscher, och kan man verkligen köpa dem på Vivo?
Hur spelar man på en cittra?
Vad är egentligen plural av "anda"?

söndag 28 september 2008

skuldbeläggning av fröken rödlök

Jag minns absolut att jag i förra söndagens cliffhanger lovade att avslöja vad jag är allergisk mot. Jag ska försöka hålla nere spänningsnivån så att ni inte får blodsvallning och sätter i halsen, men det blir svårt för det är som ni nog förstår en ganska rafflande historia. Det började på väg från en teaterföreställning jag hade avnjutit i sällskap av min mor och andra lösa släktingar. Plötsligt märkte jag att min ena mungipa var lite mer svullen än den andra, som strängt taget inte var svullen alls. Svullnaden var väldigt lokal och pirrade samtidigt som den var lojt avdomnad. Vafalls? tänkte jag för mig själv och petade mig i mungipan som om ett påfluget pekfinger skulle få ordning på det hela. Efter cirka 20 minuter var svullnaden borta och allt var frid och fröjd.

Sedan dess har min svullna mungipa repeterat sig en gång i månaden, ja för att vara exakt var 28:e dag. Varande av det täcka könet, tänkte jag förstås efter ett tag att det hela måste vara hormonellt. Vi är ju hormonstyrda varelser, menar jag, som gungar med i våra cykler och knappt kan ilskna till över Internet Explorers ovana att stänga av sig själv utan att det kan förklaras med "den tiden i månaden", så en mungipa kan ju väldigt lätt inkluderas i den ekvationen menar jag. Efter ett par månaders observation var jag helt säker på att min mungipa mest plågades av menstruella inre konflikter, men så en dag svullnade den upp helt utan äggstocklig inblandning! Vafalls! tänkte jag igen. Sedan drog jag mig till minnes att jag hade ont i huvudet och hade unnat mig en Ipren tidigare under kvällen, precis som jag gör varje gång fröken rödlök kommer på besök (ja jag tänkte att vi skulle börja etablera nya begrepp inför nästa viktorianska backlash). Det började gå upp ett ljus. Jag kastade mig över det lilla pappret i Iprenasken, det där som man aldrig läser, och svart på vitt stod det: Mindre vanliga biverkningar (färre än 1 av 100 patienter): Allergiska reaktioner (astma, nässelutslag, hösnuva, slemhinnesvullnad i mun och hals). Jag pöste av stolthet. Inte nog med att man är gay och vänsterhänt alltså. En på hundra.

Och då passar det ju bra att publicera ett av alla mina opublicerade inlägg, detta en ordväxling från den 22 maj:

Jag: Jag kollade just in dina tuttar.
Tofflan: Va?
Jag: Jag kollade just in dina tuttar.
Tofflan: Varför då?
Jag: För att få en udda erfarenhet.
Tofflan: Jaha.
Jag: Testa något nytt.
Tofflan: Annars kan du alltid byta till Ibumetin.

lördag 27 september 2008

kompanjonskap och goda grannar

Igår kom Kompanjonen och hälsade på mig från Göteborg. Det första som hände var att vi kollade in genom ett fönster vi gick förbi i mitt bostadsområde och fick en nakenchock som slår varenda melodifestival med hästlängder. En totalt naken man i 70-årsåldern blickade tillbaka på oss - inte från sidan, inte bakifrån med en sån där sängkammarblick i ögonvrån, utan rakt framifrån och med hela kalaset uthängt för världen att se. Han stod vid fönstret och sträckte sig efter persiennen, vi stod två decimeter från fönstret med svidande ögon, nära-pung-upplevelsen var ett faktum. Tiden stod stilla för ett ögonblick. Det var bara början på vår spännande samvaro - min och kompanjonens alltså, det här är inte sexnovell.se.

Vi åt pannkakor, sedan skulle det bära ut på galej på klubb LIPS, men det gjorde det inte riktigt. Jag råkade nämligen hitta en peruk i min garderob och ni vet hur det är med peruker. De ser till att man fastnar framför kameror och speglar tills man har missat alla tåg, och är man dessutom två kreativa kompanjoner kan man inte låta tillfällen som dessa segla förbi bara för att man hade planerat att skaka rumpa. Rumporna fick vänta, natten fylldes av allt från sömnad av nya kuddfodral till experimentell fotografering. Om ni visste hur mycket jag behövde det.

Idag har vi andats in ångorna från ungdomsfesten två dörrar bort. Man blir ganska lullig bara av att sniffa lätt genom nyckelhålet. På uteplatsen står superblonderade sextonåringar och röker och filosoferar kring "vad vinden säger" och då och då rycker någon i min dörr för att de får för sig att det är här festen är. Så ser det ut, och jag vet att ni andlöst väntar på att höra vad jag egentligen är allergisk mot, men som ni förstår måste jag först ta hand om Kompanjonen. Man kan ju inte sitta såhär och skriva blogg när man har celebert besök, det måste ni förstå.

fredag 26 september 2008

i ett grumligt hörn av heterosexualiteten

På Dr Phil diskuterar de tekniker för män som vill ragga upp kvinnor. Det låter som om de pratar hunddressyr, eller konsten att tämja en alien, och när någon nämner att kvinnor gillar att känna sig uppskattade för sina åsikter och tankar, går ett förundrat sus genom den manliga delen av publiken. Plötsligt förstår jag orsaken till att heterotjejer då och då säger "fan jag önskar att jag vore lesbisk, tjejer förstår liksom varandra" (något som inte direkt stämmer, men det tar vi en annan gång). Det är som om någon har konstruerat ett stort och komplicerat spel och lagt det mellan män och kvinnor så att de inte kan kommunicera som de skulle vilja. Det är skumt, och när jag hör dem prata på TV om kvinnor som några man behöver "tekniker" för att närma sig undrar jag vad de tror att kvinnor är. Jag är inte säker på om jag känner mig priviligerad eller förolämpad av att tillhöra det där könet som anses så enormt svårt att förstå sig på och så angeläget att komma nära. Jag vet däremot att jag känner mig enbart priviligerad att slippa förhålla mig till spelet eftersom jag inte intresserar mig för snubbar.

Nu pratar jag förstås bara om de där heterosexuella som ställer upp på spelreglerna - ni övriga behöver absolut inte ta åt er, ni kan luta er tillbaka och förundras med mig. Har ni till exempel tänkt på det där med "spänningen" som man påstår försvinner om Spelet läggs ner? Har det aldrig förbluffat spelförespråkare hur till exempel alla vi homosar kan gå runt och vara helt tillfreds med att inte hälften av oss betraktas som jägare och de andra som villebråd? Och hur en brud kan vara helt nöjd med att dansa med en annan brud som hon bjöd upp genom att fråga "vill du dansa", sniffa på hennes hals, känna tjejens hand hålla om hennes midja samtidigt som hennes egen hand glider lätt längs höfter, revben, rygg, helt utan att fundera över nästa strategiska steg för att tjejen ska förvillas att följa med henne hem. (Flators eventuella raggningsstrategier kan bli föremål för ett helt annat inlägg, men överlagd manipulation har jag hittills faktiskt aldrig sett på menyn)

Känslan av hunddressyr korsas med känslan av datorkonvent för hackers, när jag för lite research går in på "Sweseductions" diskussionsforum. Visste ni till exempel att det bästa sättet att "sarga" en blond partytjej är att antingen kombinera "high energy" med "dominant", eller att ha ett "superhögt value"? Annars kan man också "låta bli rutinerna och köra mycket c/f, rollspel och push/pull". Det är bara att välja. Vill ni däremot sarga "dom platinablonda jättebröstade våpen", så tål de faktiskt "teasing, neggar och nästan förolämpningar väldigt mycket".

Jag börjar med raljans men slutar i betryckthet, för hur kommer det sig att det sitter ynglingar (och en del not-so-unga) och utvärderar metoder på nätet som om de vore laboratorieassistenter och inte av helt samma art som brudarna de väl egentligen bara vill träffa och älska? För att inte börja fundera över effekten för snubbarna som inte grubblar över om det skulle passa bäst att "dvh:a" bruden eller "sänka hennes energy" utan mest bara vill lära känna någon: min polare Lane berättade att hennes killkompis satt i en kvart och nötte på hur han skulle få en tjej han gillade att ta en fika med honom. Först tyckte hon att han var knäpp som inte bara frågade, helt enkelt. Sedan, berättade hon, insåg hon att det kanske är så att vara heterokille; brudar blir skeptiska om man inte har en jäkligt bra orsak att fika med dem. För i deras sinnen är de är villebråd - och så länge det finns seduction communities som lär ut "ge tjejen dåligt självförtroende så får du henne i säng"-tekniker, använder termer som "het hona" och kallar ett vanligt trevligt samtal för ett "set", är det inte ens något en ettrig liten flata ska sitta och slå ner på i en blogg långt bortom themysterymethod.com.

torsdag 25 september 2008

det kallas presupposition

Grammatik i alla ära, men är inte den heterosexuella matrisen det mest mystiska ändå? Hört på Rachael Ray:

Rachael: Hemma hos mig är det många pojkar, så du kan tänka dig hur många som vill komma in i köket och smaka.
Kate Hudson: Ja jag kan tänka mig.
Rachael: Grillar du mycket?
Kate: Nej jag är singel nu, så det är ingen som använder grillen.
Rachael: Nej, men det går ju att grilla i ugnen också.

äventyr i grammatikdjungeln

Idag ska ni alla få ta del av mina favorituttryck i grammatisk terminologi. Den kommer ju normalt inte så många till dels, menar jag, och jag vet att ni alla sitter hemma och hoppar frustrerat på era stolar för att ingen talar om för er vad en nollallomorf är. Hoppa no more, här kommer grammatiska termpatrullen!

nollallomorf
För att alla ska förstå vad en nollallomorf är, måste vi först prata lite om morfem. Ett morfem beskrivs i grammatikböcker som ett ords "minsta betydelsebärande enhet". Det är alltså den minsta delen av ett ord som bär en betydelse, semantiskt eller grammatiskt. Ordet "skruv" är bara ett morfem, men "skruvmejsel" är två, och "skruvmejslar" är tre; skruv-mejsl-ar, där "skruv" och "mejsl" har semantisk betydelse och "ar" berättar att det är fler än en. Alla med på morfemtåget? Bra. Då kommer vi till det faktum att "mejsl" (i mejslar) och "mejsel" inte ser riktigt likadana ut, trots att de representerar precis samma ord. "Mejsl" är alltså en variation av morfemet "mejsel", en så kallad allomorf. I "mejslar" finns också morfemet "-ar", som gör att mejsel blir plural (ja jag vet att jag upprepar mig, kom ihåg att jag jobbar på SFI och hav överseende), och även det morfemet har sina variationer. I "flator" är det "-or", i "äpplen" är det "-n". "Or" och "n" är alltså allomorfer till "ar". Men så finns det ord som inte förändras alls i plural, som till exempel "får". När "får" (singular) blir "får" (plural) händer ingenting, där det i vanliga fall hamnar ett "-ar" eller "-or" eller "-n". Denna allomorf - alltså det "ingenting" som ersätter andra pluralmorfem - kallas nollallomorf. Smaka på ordet.

Parasitiskt gap
Åh ser ni inte en ilsket gapande skadeinsekt eller köttätande blomma framför er? Parasitiska gap kan vi illustrera med följande exempel:

Hon älskade sin flickvän utan att vilja flytta ihop med henne.
Vilken flickvän älskade hon utan att vilja flytta ihop med?
Hon älskade sin flickvän utan att vilja flytta ihop med.

De två första är korrekta, det sista fungerar förstås inte. Varför då? kanske någon undrar, och då kan ni räcka upp era grammatiskt bevandrade pekfingrar och förklara: Det beror på att objektet (flickvännen) i exempel två har flyttat från objektsplats (efter verbet) till början av meningen (fundamentet), och lämnat objektsplatsen helt tom och gapande. Den underordnade att-satsen ("att vilja flytta ihop med henne") parasiterar helt fräckt på möjligheten att utelämna objektet, och så skapas ett parasitiskt gap! Hade ni i era vildaste fantasier föreställt er hur rå och beräknande en infinitivfras kan vara? Nä jag tänkte väl inte det.

Klitisk partikel
Vilka av er skulle säga "vinnarens av Melodifestivalen dildoformade mikrofon"? Vilka skulle säga "vinnaren av Melodifestivalens dildoformade mikrofon?" (Vilka som skulle omfrasera det hela och säga "melodifestivalvinnarens dildoformade mikrofon" och vilka som inte skulle känna ett behov av att över huvud taget kommentera mikrofonens form, tänker jag inte fråga för det har inget att göra med den klitiska partikeln.) I det första exemplet hamnar "s"-et på "vinnaren", alltså huvudordet i nominalfrasen "vinnaren av melodifestivalen" ("av melodifestivalen" är inte huvudord utan prepositionsattribut). I det andra exemplet hamnar "s"-et på slutet av hela nominalfrasen, som ett litet påhäng snarare än som en del av ordet "vinnaren". Det är inte melodifestivalens mikrofon, utan vinnarens, men "s"-et hamnar ändå sist, och det är det som i svenskan kallas klitisk partikel. Att den är klitisk betyder att den är påhängd, man kan associera det fonetiskt till "kletig" för att få en praktisk kom-ihåg-association eller till klitoris för att skapa sig ett extra pirr i vardagen så fort man säger "tåget till Uppsalas tidtabell".

Det pågår ett tyst och belevat krig mellan genitivförespråkare och klitisk partikel-anhängare. Generellt kan sägas att de förra är av den äldre skolan och de klitiska är unga spolingar med nytänk. Genitivfolket säger att man etymologiskt (språkhistoriskt) kan belägga att genitiv är ett kasus i svenskan, partikelungarna påpekar det faktiska bruket av genitiv i nutidssvenska, varpå de genitivkonservativa kontrar med att påpeka att "det faktiska bruket" helt enkelt är felaktigt och att vi alla borde omformulera oss när vi riskerar att komma i närheten av en klitisk partikel. Eftersom de inte finns.

Jag: Förstår du?
Tofflan: Nä.
Jag: Jamen en del säger att svenskan har ett kasus, alltså en substantivform, som heter genitiv, och andra säger att det inte är en substantivform utan en partikel som man kan hänga på vad som helst.
Tofflan: Kan det inte vara både och?
Jag: Nej det är antingen eller som gäller. Vinna eller försvinna.
Tofflan: Då förstår jag. Jag visste inte att det var så kompromisslöst.
Jag: Det är ett hårt klimat i den grammatiska sfären.
Tofflan: Det är tydligt det.

Etiketter:

onsdag 24 september 2008

Garderobens sju stadier

På begäran: Krönika publicerad i QX april 2008

När kom du på att du gillade tjejer, frågar gärna nyfikna heteron i strutar. De tror att svaret är en siffra, när det egentligen är en monolog.

Det är ganska få flator, vad jag vet, som en dag insåg att ”hoppsan, jag tycker bestämt att Lise-Britts knubbiga händer om tuschpennan lockar mer än Mattias konster i klätternätet, det måste vara så att jag gillar tjejer istället för killar”. Istället såg de på Lise-Britts händer och tänkte ”vilka fina händer hon har egentligen”, slogs tio år senare av vad episoden med händerna egentligen innebar och ägnade ett par år åt att hitta alternativa förklaringar. Det hela känns inte helt olikt sorgens sju stadier; chock, förnekelse, vrede, depression, skuld, köpslående och accepterande.

Chock: ”Shit, jag blir nervös av att snudda vid Johannas hand men tycker att hångel med Hector känns som grovrengöring av munnen. Om man ska analysera verkar det nästan som om jag är les... les... det där!”

Förnekelse: ”Jag älskar killar”. Det är i det här stadiet många gör sitt bästa för att visa omvärlden hur exceptionellt heterosexuella de är. Det kan gå så långt som att man skaffar sig horrykte eller gifter sig med Gert och skaffar fem barn och en bonad på väggen som inte ens är ironisk. Vissa hemfaller också åt religiös homofobi för att skapa sig en ordentlig motpol till vad de egentligen känner, och vissa kommer inte längre än såhär.

Vrede: ”Fuck you you fucking fuck”. För mig yttrade sig vreden i att jag fram till utträdet ur garderoben terroriserade min pojkvän och betedde mig som flickvännen from hell, som ett slags straff för att han hade det så lätt och jag så svårt. Skitsympatiskt, jag vet. Andra knackar bögar på stan eller skriker på sina föräldrar.

Depression: ”Ingen förstår mig utom Marilyn Manson”. Man behöver inte gå långt in på sin lokala RFSL-träff för att stöta på ett homo som knaprar piller eller skär sig för att dämpa sin ångest. Depression är ett självklart inslag hos mången garderobsflata, det behöver vi inte diskutera. Inte så konstigt, påpekar min polare, att man blir deprimerad när man inser konsekvenserna av att skutta ner på den lägsta pinnen i identitetshönsagården. Eventuellt kommer man så småningom ut och inser att det inte bara finns fler pinnar, utan fler och ståtligare hönsgårdar, men där inne är det mörkt.

Skuld: ”Jag är en besvikelse”. Det finns tjejer vars bröllop deras föräldrar har planerat sedan de var fem år, killar vars schlagerintresse deras föräldrar inte alls har planerat, och folk av helt andra kön, vars kön deras föräldrar har kopplat ihop med genitalierna så fort de föddes och försågs med rosa eller blå strumpor. Om mor och far sedan inte är beredda att lägga planerna på hyllan vid eventuella ändringar, kommer skuldkänslorna som ett brev på posten.

Köpslående: ”Det är faktiskt massor av heterotjejer som kollar på andra tjejer”. Köpslående angående min läggning har jag i alla fall inte hemfallit åt, tänkte jag först. Sedan läste jag min dagbok från 90-talet, och där står det ungefär såhär: ”Okej jag kollar på andra tjejer, men det är ju bara för att kvinnor är estetiskt vackrare, det är en fastslagen sanning” och ”det är klart att jag undrar hur det skulle vara att kyssa en annan tjej, men det är faktiskt många heterosexuella tjejer som funderar över sånt”. Köpslående – check!

Accepterande: ”I am what I am, and what I am needs no excuses”. Bara att skriva det gör mig lite lugnare och hur än din parad ser ut, visst är den det skönaste du har gjort? Jag vill gärna vräka på med svulstiga ord om stolthet, sanning, frihet, men jag sparar det och skriver en schlager. Allt jag säger är att om någon undrar hur fan man kan vara stolt över en läggning, kan de försöka att först förse sig själva med några års chock, förnekelse, vrede, depression och skuld.

För min del tog det åtta år från chock till accepterande. Vissa slipper hela karusellen, för andra krävs det minst en 40-årskris. ”När kom du på att du var lesbisk”, frågar folk nyfiket, och oftast har de alltid varit hetero. De tror att svaret är en siffra.

tisdag 23 september 2008

hemma-hos-reportaget

"Jag skulle vilja se hur din hall ser ut. Den har ju figurerat i flera blogginlägg och då innehållit kundvagnar, cyklar och andra stora föremål. Så om du och hallen inte har något emot det så ser jag fram emot bilden."

Jag trodde aldrig att någon skulle fråga. Här kommer den, bilden på min hall. Följd av en svada förstås, för det är ju fortfarande min blogg.


Lampan i taket hade från början flärpar, som hängde ner på sidorna och gav den ett slags orientaliskt-bohemiskt uttryck. En flickvän, som jag hade en gång i tiden, störde sig dock på flärparna och klagade på dem med jämna mellanrum. Jag minns inte längre vad hon hade för argument men jag minns att frågan blev ganska infekterad och att jag efter ett par månader i upprivet tillstånd klättrade upp på en köksstol och klippte av dem. Amputerade dem, skulle jag nästan vilja säga, och nu när flickvännen är borta och lampan kvar vill jag liksom säga förlåt till den varenda gång jag går in i hallen. En vacker dag ska jag plocka ner den och ge den vackra kanter, så att den slipper titta ner och se såren.

Till höger kan vi tänka oss Asien. Det kinesiska nyårskrimskramset kommer från den ouppfostrade australiensiska diplomatdottern som kom och hälsade på mig från Kina och smetade röd färg över hela min lägenhet. Buddhan fick jag av en kursdeltagare på SFI som en dag kom och resolut lade den i min famn. Just nu står han (Buddha, inte kursdeltagaren) på två kartonger fulla av Jonas Gardells bok "Jenny", som Tofflan hittade på återvinningen och tog hem. Vi ger bort dem till folk så fort vi får en chans, som en belöning för att de orkar ta sig ut till vårt hem istället för att sitta och vänta på oss på centralt belägna kaféer.

Till vänster har vi Afrika. Tanten som står på telefonbordet är väldigt vackert snidad men hon stirrar ilsket på mig när jag går förbi henne mitt i natten för att gå på toa. Kanske är hon arg för att jag prutade på henne när jag köpte henne på en gata i Dar es Salaam. Kanske är hon bara gammal och härjad. Tofflan tycker också att hon är läskig. Bredvid henne står två flodhästar som jag köpte i Zimbabwe och fick för mig att jag skulle starta flodhästsamling. Den samlingen uppgick aldrig till mer än två, och min helt ofrivilliga påvesamling har gått om den utan min egentliga inblandning.


Detta om bilden av min hall, som alltså var ett pris till en av vinnarna i min fototävling "gissa bilden". Nästa fototävling kan ju lämpligen bli en spin-off på denna: Vilken växt är det som står på bokhyllan man kan skönja i mitt vardagsrum?

Olov Svedelid och jag

Shit... Olov Svedelid har dött. När jag var liten skrev jag och min syster ett brev till honom om hur mycket vi gillade hans böcker. Egentligen var det min syster som tillsammans med sin vän stod för ett visst mått av besatthet - ett udda val av idol för ett par åttaåringar kan man tänka, men ändå uppfriskande - och när han svarade skrev de en gång till. Till slut bjöd han in oss alla tre på en rundvandring i Gamla Stan. Där gick vi med Olov Svedelid och tittade på gatorna där blodet rann 1520 och statyerna som såg ut som soldater och drakar men som egentligen var Sverige och Danmark. Eventuellt åt vi glass. Och nu är han död. I de runor jag hittills har hunnit läsa är det mest böckerna om Hassel som verkar poängteras, men för mig är han alltid Olov "Mor är ingen häxa!" Svedelid, som har gul jacka och poserar med oss framför Chokladkoppen innan mitt ansikte ens hade vuxit ifatt mina tänder.

söndag 21 september 2008

veckans poll

Denna veckas poll blev en ganska jämn match mellan krönikorna "Garderobens sju stadier" och "...och hon kysser som en karl ska", men garderoben vann sådär som den gör ibland, och under veckan kommer jag att publicera den på bloggen. Det kan hända att jag publicerar butchkrönikan också, för att ni kämpade så väl (jag ser förstås framför mig att ni inte bara klickade halvhjärtat på det minst dåliga valet, utan lade ner hela ert hjärta och själ i ett klick, med blödande hopp om att det skulle nå hela vägen). Ni som skrev att ni vill läsa alla krönikor, ni gjorde mig förstås ofantligt smickrad, men några tänkte jag hålla på tills vidare. Man vet ju aldrig när man kan behöva dra upp en opublicerad krönika ur bakfickan, menar jag.

Det är en fantastisk bloggvecka vi har att se fram emot. Krönikan om garderoben kommer att publiceras. Jag kommer att skriva ett inlägg om mina favoritord i grammatisk terminologi. Ni kommer att få ta del av priset till en av pristagarna i tävlingen "gissa bilden" - hon önskade som pris en bild av min hall. Jag kommer dessutom att avslöja vad jag är allergisk mot. Åh vill ni inte bara dyka rakt in i måndagen?

Den här veckan ska vi också ta reda på vad ni egentligen gör här. Om det råkar vara så att flera svarsalternativ känns lockande, försök välja det främsta och kommentera gärna resten i tja... en kommentar till det här inlägget!

fredag 19 september 2008

möte med en skattmas

I tisdags var jag på mitt lokala skattekontor och pratade lite namn med en trevlig skattmas (ja han var inte skattmas rent tekniskt, men det är så sällan man får använda det ordet) medan jag letade igenom tre lådor med namnansökningar i jakt på några avslag. Jag hittade nästan inga, och de enda jag hittade hade tråkiga motiveringar som att man inte ska söka hos Skatteverket, utan hos PRV, om man vill byta ut alla sina förnamn istället för att bara lägga till eller ta bort något. Skattmasen (ja han var som sagt inte skattmas) berättade att man i princip aldrig nekar någon att ta ett förnamn och att ansökningarna om att få heta riktigt puckade saker är rena undantagsfall. Samtalet gled förstås in på trans, kön och det där med att heta "könskonträrt", och han sa att han själv inte ser några hinder för att en kvinna ska få heta Lars om hon vill det men han måste följa riktlinjerna som har påförts honom ovanifrån.

Jag satt där i sådär en och en halv timme och letade i register efter användbara data till min uppsats, vilket väl åtminstone får ses som någon slags initiationsrit för att man ska kunna kalla sig veteranakademiker. Det hade varit tråkigt om inte skattmasen (nu är han nog faktiskt skattmas genom upprepningens magiska effekt) hade underhållit mig genom att googla på alla mina frågor om hur många nyfödda i Stockholm som heter Inga-Lill, hur Sverige handskas med spanska efternamn som står i fel ordning och under vilket århundrade borgarna började lägga sig till med släktnamn. Nu vet jag massor, som att namnbyten inte ens går genom någon myndighet i vissa länder och att toaletten på Skatteverket på Mäster Samuelsgatan har ett läskigt blått ljus som gör att mitt rosa hår ser grått ut. Och att jag aldrig på hundra år skulle kunna få ihop det material jag hade tänkt mig till min magisteruppsats. Helgen kommer alltså att gå åt till att försöka krysta fram ett nytt ämne som lämpar sig för uppsats, hojta gärna till om ni har något på lut! Det gäller alltså en magisteruppsats i svenska, helst med genusaspekt eftersom det tillsammans med grammatik är min lilla specialitet.

Jag och skattmasen (ja, han var helt säkert en skattmas) var till slut rörande överens om att det här med könskonträra namn inte borde vara någon stor grej när man ändå är vuxen och får bestämma allt från om man ska stanna i ett misshandelsförhållande till om man ska ha strumpor i sandalerna. Du får satsa alla dina besparingar på Mr Rashid i England som via email förklarar att han behöver låna ditt bankkonto för en stor överföring, men inte själv avgöra om det kommer att vålla dig obehag att heta Liselott trots din manliga anatomi. Du får rösta på Sverigedemokraterna, röka lungorna ur led och göra alla möjliga ogenomtänkta val, men gränsen för hur egenmäktig du får bli med dig själv går när du bestämmer att du vill ha ett namn som matchar ditt eget upplevda kön. Logiken gör kullerbyttor, precis som ett par av er har kommenterat till mitt förra inlägg i frågan, när lagen är till för att skydda en mot obehaget man kan känna av att bli behandlad som "fel" kön, men effekten av den blir precis det motsatta.

Vi avslutar med veckans mediekommentar (jag har hört att man ska kommentera media om man har en blogg): utan att för tillfället lägga mig i vare sig religiösa eller djuretiska aspekter; finns det inte något skumt i synen på Sveriges lagar när en minister säger "eftersom halalslakt är förbjudet i Sverige är det viktigt att importörer tar in halalkött från andra länder"?

torsdag 18 september 2008

gissa bilden

Den här bilden tog jag igår vid 15-tiden, på ett motiv man ser då och då om man tittar ut genom fönstret på mitt jobb. Tyvärr med min fem år gamla mobilkamera, så effekten blev inte direkt som jag hade önskat mig. Även en dålig upplösning kan föra något gott med sig, tänkte jag (sprid gärna vidare mina nya ordstäv) och införde dagens tävling: gissa bilden. Eller kanske snarare: Gissa var mitt jobb är beläget.


Ps. Sådär jättesvårt är det kanske inte för den som har de rätta referenserna, men se det för all del inte som att jag underskattar er, kära läsare, utan som en uppvärmning inför framtida övningar. Sådär som jag börjar med att låta mina kursdeltagare identifiera verb innan jag tvingar dem att placera satsadverbial före finit verb i bisatser.

måndag 15 september 2008

den tid som flytt

Förutom att verkligen sakna Knasen-kolorna, med den tunna skorpan runt chokladen, den något mjöliga ytan på kolan och spänningen i att inte veta om man har valt en hård eller en mjuk, känner jag mig fortfarande lite harmsen över att Svenska Lantchips slutade med jordnötsolja i chipsen år 2000. Jag tog det ganska personligt den gången, men efter ett par veckor utvecklade jag ett beroende av de nya chipsen istället och det är egentligen bara harmen som sitter kvar. Däremot saknar jag fortfarande Shio. Läsken som faktiskt hade mindre socker utan att vara fullproppad med aspartam eller sukralos men som ändå inte smakade bubbelvatten. Och Ostkompaniets hushållsost, vad hände med den? Det är helt uppenbart någon som är ute efter att knäcka mig medelst producentmakt (konsumentmakten försvann som bekant med folkhemmet) och det är bara att hoppas att de inte får nys om Heinz ketchup.

söndag 14 september 2008

veckans poll

En liten aning hade jag förstås om att det mest skulle vara kvinnfolk som läste min blogg (eller i alla fall som lydigt fyllde i mina enkäter). Vad annat kan man förvänta sig, när man skriver om menskoppar och grubblar över femininiteter? Och jag visste förstås också att jag har ett gäng snubbar som troget läser och kommenterar, och misstänkte att några av mina läsare skulle känna sig mest hemma i min tredje kategori kön. Det mest intressanta med enkäten blev istället diskussionerna som uppstod bland kommentarerna, där det på något sätt dels ifrågasattes att jag bara hade tre kategorier kön, dels att jag hade fler än två kategorier och dels att jag med kön menade självupplevt kön och inte biologiskt. Det var uppfriskande och jag hoppas att alla som någonsin pysslar med enkäter läser diskussionerna, för samma typ av frustration uppträder hos de flesta transpersoner jag känner så fort de ska boka en flygbiljett eller delta i en slogantävling. Själv tycker jag att det viktigaste är att man definierar vad det är man menar med kön, om man ska hålla på och dela upp (vilket ibland kan vara till godo), så länge man kommer ihåg att biologiskt kön inte alltid matchar det mentala. Mer om detta i hundratals kommande inlägg.

Inför dagens poll har jag tagit reda på att jag får publicera mina gamla QX-krönikor i bloggen om jag vill. Så jag tänkte se om det kanske kan finnas några önskemål? Titlar vi kan välja mellan är:

Sitter ni här alldeles ensamma och hånglar - min första QX-krönika om alla snubbar som tror att ett flatpar är ett erbjudande. "Vår seriöse vän log förbindligt och frågade om han kunde få se på när vi älskade, mot en summa på femhundra riksdaler."

Stånga mig, sparka mig, gör nånting! - om Tanzania och att befinna sig någonstans där ingen går med på att man faktiskt är gay. "Hon log brett. 'Jag visste väl att du hade en pojkvän i Sverige.'"

Välkommen till geggan - om flatgeggan, hur liten den är och hur man överlever i den. "Till slut kommer du att höra dig själv helt naturligt presentera folk för varandra med orden 'det här är mitt ex nya tjejs förra ragg'."

Tillbaka till barrikaderna - om att inte bli insläppt i kuddrummet och om alla som definierar sig som normala genom att putta ut dem som inte är det. "Nu när vi har accepterat er pikanta dragning åt det egna könet kan vi väl alla tillsammans se ner på de som är lite för fjolliga, lite för butchiga och lite för avvikande, tycks de vilja säga och det är läskigt hur många som hoppar på tåget och ner från barrikaderna."

Stolthet och fördom - om stolta föräldrar, hur viktiga de är och hur man alltid har ett val mellan att skämmas och att vara stolt. "En stund var det som om orden inte gick ihop. Stolta. Föräldrar. Homosexuella. Barn."

...och hon kysser som en karl ska - om butchar, butchvurm och butchnorm. "Mina heteronormativa bekanta får rynka sina pannor i yttersta ansträngning för att försöka greppa det – fjällan jag refererar till som världens snyggaste brud är inte tjejen som klapprar förbi byggställningen på gatan med håret böljande efter sig, utan byggjobbaren de hittills har trott är en manlig praoelev från högstadiet."

Mellan Venus, Mars och Michael Jackson - om pronomen och hur de trilskas med alla utanför heteronormen. "Vartenda homo som någonsin går utanför dörren tvingas förr eller senare ställa sig frågan: Ska jag leka pronomenleken idag?"

Garderobens sju stadier - om svaret på frågan "när kom du ut". "När kom du på att du gillade tjejer, frågar gärna nyfikna heteron i strutar. De tror att svaret är en siffra, när det egentligen är en monolog. "

Läser du den här krönikan ofta eller? - om flirtande i flatvärlden. "Jag förstår ibland inte hur The Chart har kunnat växa sig så stor och präktig och hur vi alla lyckas vara varandras buksystrar, när vart och vartannat brudragg tycks ske av ren slump."

De äkta lesbianerna - om situationen för homosexuella i Grekland. "Det är i Grekland jag sitter och tänker att queerteoretiska resonemang är en lyx, när en panel bestående av professorer och psykologer sitter i TV och försöker förklara för Greklands ende öppne kändisbög att han egentligen är heterosexuell."

fredag 12 september 2008

apropå namnlagen

Jag kan inte säga att jag direkt förstår den där namnpraxisen. Vari ligger farligheten i att någon i kvinnokropp skulle välja att heta Klas-Göran? Är det risken för att man skulle råka behandla folk som män trots att de är begåvade med livmoder och således inte förtjänar det tilltal de känner sig mest bekväma med? Att någon skulle råka få högre lön för att man inte såg på namnet att han saknade skäggväxt och manliga genitalier? Faran måste ju på något sätt ha att göra med att man inte får råka behandla någon som om de tillhörde ett kön som inte matchade könsorganen, vilket i sin tur förutsätter att man behandlar folk olika beroende på kön. Det kanske är där det kör ihop sig för mig, för jag kan inte riktigt se vitsen med det om man inte är ute för att ragga - och har man väl hamnat i en raggsituation är man troligtvis redan attraherad av människan på säkrare grunder än könsbundet förnamn. Och för att dra det en aning längre: om det nu är så problematiskt, har vi inte redan den problematiken i och med alla könsneutrala namn som finns för att förvirra oss till att inte veta om vi ska köpa blå eller rosa sockor till varandra?

Å andra sidan är det mycket jag inte förstår. Som varför de har tagit bort Knasen-kolorna ur sortimentet. En dag var de bara borta.

Etiketter:

onsdag 10 september 2008

dagens positiva nyhet

Metro listar idag glada nyheter och markerar artiklar i tidningen med en gul läskig smiley, så att man ska vara säker på att det är något positivt innan man börjar läsa. Under påannonseringen om just detta, finns som första glada exempel: "jorden går inte under idag!" Något jag tycker vi alla kan glädjas åt, när det visar sig att till exempel Asus Eee 901 inte kommer till Sverige den här veckan heller.

måndag 8 september 2008

under skalet

En uppfriskande diskussion bland kommentarerna häromdagen, fick mig att inse att det inte alls är självklart för alla att ens upplevda kön naturligtvis är det kön man "har". Jag förstod att jag var långt ute och simmade i de glada queerlagunerna helt utan akademisk ansträngning, och jag insåg att det hela berodde på att jag råkar vara lyckosam nog att ha erfarit transkontakt av tredje graden. Ett samtal jag gjorde till PRV häromveckan får illustrera hur en massa människor tänker:

jag: Hej, jag heter Sara Lövestam och skriver en magisteruppsats på SU om namnförslag som har fått avslag, och jag skulle behöva utdrag ut era register om förnamn som inte har gått igenom.
telefonman: Hej Sara, då ska du nog ringa till Skatteverket istället för här har vi bara en bråkdel av de ärenden de har, och dessutom är det nästan inga som får avslag. Om det nu inte är kvinnor som vill ha mansnamn och tvärtom, några sådana får vi in då och då.
jag: Jaså, vad intressant.
telefonman: Ja, några sådana har jag haft på mitt bord, senast var det en kvinna som ville ha två mansnamn, jag minns inte vilka, och då fick hon förstås avslag.
jag: Jaha, där ser man. Så det kanske var en transsexuell då kanske?
telefonman: Nej, de som har bytt kön får byta namn, så fort de har bytt personnummer syns det inte i vårt system att de var av ett annat kön förut.
jag: Så en kvinna som känner sig som man måste först genomgå en operation och hormonbehandling?
telefonman: Ja det är klart, när hon väl är man får hon byta, men inte medan hon fortfarande är kvinna. Det är ju ganska självklart.
jag: Vad händer om man byter kön och vill behålla sitt namn som man hade först då?
telefonman: Tja... då får man väl ha kvar det, men det är det väl ingen som vill. Om en man byter kön till kvinna så är han ju kvinna sen, och en kvinna vill väl inte gå omkring med ett mansnamn.
jag: Fast... det fanns kanske en anledning till att hon ville byta kön till att börja med?
telefonman: Ja kanske det.
jag: Och, menar jag, att om hon känner sig som kvinna redan innan så vill hon inte ha ett mansnamn trots att hon inte har opererats.
telefonman: Ja så kan det ju vara. Men då får han vänta tills han har bytt kön.
jag: Jag förstår. Tack så mycket.

Att jag använde mig av termen "byta kön" hade naturligtvis bara med min wallraffambition att göra. Om fritt vald transkille opererade bort brösten, skaffade sig en hårig bringa och utvändigt könsorgan, skulle jag inte direkt kalla det könsbyte - han var aldrig tjej till att börja med. Om jag själv opererade bort brösten och skaffade mig en hårig bringa och utvändigt könsorgan skulle det inte heller vara något könsbyte, utan bara en olycklig kroppsmodifikation.

Det verkar alltså som att gängse uppfattning är att man är av det kön som ens kroppsdelar representerar. Jag skulle nog hålla med, om jag inte hade varit med om att lägga handen på vad jag tror är en kvinnohöft, och få signaler direkt från höften att det var ett felaktigt antagande. Jag vet inte om jag hade uppfattat det om det hade varit för tio år sedan och jag inte redan hade en viss mängd lagrad information om hur kvinnokroppar generellt reagerar. (Eller, för att vara tydligare: Jag dejtade transkillar långt innan jag själv visste att de existerade och långt innan de själva kom ut ur sina garderober och ruskade av sig tuttarna, men jag hade inte så mycket att jämföra med just då)

Och om någon säger "så ditt ex är en tjej som vill vara kille", blir jag inte förnärmad eller provocerad, men väldigt angelägen om att rätta till missförståndet. "Nej", måste jag säga då, "han är en kille som är född med tjejdelar". Precis som en hamburgertelefon inte är en hamburgare som vill vara en telefon, utan en telefon som ger sken av att vara en hamburgare. Om ni hade varit där, om ni hade känt reaktionerna i en människas fingertoppar och skulderblad och sett uttrycket i hans ögon, så hade det här inlägget aldrig ens varit påtänkt. Det är så självklart när man sitter där, och vet i den där delen som bara vet, att människan mittemot en inte helt är vad de yttre, klumpigaste ledtrådarna ger sken av. Sådär som det är med allt.

Kapitlet om min egen attraktion till det könskomplexa och maskuliniteter i feminina fodral får vi lämna till framtiden, för mina liknelser börjar redan skena iväg, som ett säkert tecken på att jag borde slurpa i mig lite sömn.

söndag 7 september 2008

veckans poll

Till er som förra veckan fyllde i att ni har för konstiga fantasier, vill jag bara säga att det normala är att ha skitskumma fantasier. Man har ingen aning om vad som rör sig i de hemligaste hjärncellerna på folk som på utsidan ser helt vanliga ut, men jag lovar helt utan vetenskaplig grund att i en helt vanlig t-banevagn/buss kan du hitta en snubbe som tänder på att bli trampad på med foppatofflor, en brud som har fantasier om sin egen halvbror i vinbärsgelé, en tant som bara kan få orgasm om hon låtsas att hon är ett blixtlås och någon kostymman som är jättejättehetero men som alltid får upp en bild av två hånglande, manliga brottare i glittriga trikåer precis innan det går för honom.

Det viktiga, för att predika lite fantasilära, är att komma ihåg att sexuella fantasier inte lyder under några som helst andra lagar än de som är dikterade just i den där lilla gropen i hjärnan där de lever sina liv. Man är inte rasist för att man finner tanken på att vara en amerikansk societetsdam på 1800-talet som förlustar sig med slavar tilltalande, man hatar inte sig själv för att man fantiserar om att kallas hora, man är inte mindre feminist för att man har våldtäktsfantasier och man är inte en ond människa om man tänder på att piska folk om de inte gör som man säger. Dessutom säger mig min erfarenhet att det alltid finns någon som har en matchande fantasi och att det kan vara värt att ta reda på vad som händer om man plockar fram den ur skrymslet. Vid lämpligt tillfälle alltså.

Idag tänkte jag försöka ta reda på hur många av mina läsare som är män respektive kvinnor, men jag stötte på patrull i mitt eget huvud. Först tänkte jag att jag gör tre kategorier; man, kvinna och annat. Sen tänkte jag på alla som gillar att fylla i "det knäppa alternativet" av ingen anledning alls utom att de i sina egna liv inte har tillräckligt med komplexitet, och att just de säkert är folk som tycker att "annat" vore knäppt. Resultatet skulle alltså bli att en massa folk skrev att de var "annat" utan att mena det som jag menar. Så det var nära att det inte blev något av det hela, men så tänkte jag plötsligt att något kul ska de väl ha, stackarna. Så varsågoda: veckans poll. (Alla transpersoner som är helt på det klara med att de tillhör ett visst kön ska förstås klicka det könet, om de inte känner att "annat" av någon anledning är mer rättvisande - i framtiden ska vi också ta reda på hur många cispersoner det är som läser den här bloggen.) Jag har gett upp kampen att försöka få ordning på å, ä och ö i pollarna, så från och med nu löser vi det som vi gör när vi är utomlands.

Etiketter:

lördag 6 september 2008

Efter ett och ett halvt års försök att vänja mig vid fullkornssmörgåsrån har jag gått tillbaka till vita, onyttiga. Det är ljuvligt.

fredag 5 september 2008

det kvinnliga mysteriet

Och för att fortsätta på spåret femininitet: Man kan ju fråga sig vad det egentligen ÄR. Det är ett ord luddigare än både social kompetens och konstruktionsgrammatik, det är något både män och kvinnor kan vara men när kvinnor är det är det bra och inte när män är det, och det kan till skillnad från "kvinnlighet" överdrivas. Svenska wikipedia vet inte heller. Söker man på "feminin" blir man vidarebefordrad till "kvinna" och får veta att "över stussen och bröstkörtlarna har kvinnor mer eller mindre kraftigt utvecklade fettkuddar". Det leder oss dock inte närmare gåtans svar.

Gåtans svar kan till exempel vara att femininitet utgörs av ett gäng egenskaper och attribut som i ett visst historiskt och kulturellt sammanhang (typ svensk medelklass 2008) förknippas med kvinnor och inte med män. Frågan jag ställer mig handlar inte så mycket om varför just höga klackar, korsetter, långa naglar och söndersnörda skor har hamnat i det feminina facket - för mig är det uppenbart att det handlar om begränsningar av utrymme och/eller uttryck för sysslofrihet; förtryck och ouppnåelighet på samma gång. Frågan är snarare varför det kan kännas bra att vingla omkring i de där klackarna, vad som får en att vilja böja sina ögonfransar även i ett sammanhang där butchen står högst på rangstegen och varför man kan njuta av att inte kunna riktigt andas en hel kväll i en korsett. Såhär svart på vitt ser det ganska tragiskt ut. Inneboende könsrelaterad masochism, var jag inne på en stund för nä, jag duckar inte ens för att gå Rigmor på resonemangen längre, men det föll på en del punkter. Som att de flesta dominor jag känner gillar att gå omkring i skyhöga klackar och hårdsnörda korsetter, medan de piskar folk till underkastelse.

Förstår ni vad jag är ute efter? Vad är det som gör att feminina attribut kan kännas så bra? Könsidentitet, var jag också inne på. Man bekräftar sin könsidentitet och det känns bra, det kan alla vittna om som har råkat bekräfta någons könsidentitet som inte får den bekräftad så ofta. Eller som själva inte är så vana vid att få den bekräftad. Men så enkelt var det inte heller, för vad säger vi om alla transvestiter som går ut en gång i månaden som Marta i den lilla svarta, men som är helt och fullt nöjda med att vara män? Vad säger vi om folk som mig, som kan strutta runt i stiletter i mitt vardagsrum för att det livar upp, men inte vill visa mig i dem på en tunnelbana just på grund av att folk plötsligt börjar bekräfta mitt kön? Transvestism som könsidentitet, tänkte jag också och gled in på min gamla tanke, om sexuell läggning som en slags könsidentitet, och där någonstans där tycker jag att svaret ligger och glider omkring. Så kallade kvinnliga attribut (och manliga för den delen) är som små styrmedel, något man puffar och balanserar med för att visa precis vad man är, och inte bara att man är kvinna eller man, utan hur mycket av varje, på vilket sätt och i vilka avseenden. Sen ska man hålla på och göra det i alla sammanhang och hålla på sin tes om att man inte bryr sig om vad andra tycker utan mest bara går runt nöjd med vad man själv tycker att man uttrycker. Vilket är lättare än man kan tro på ett sätt men svårare på ett annat, för det var den där omgivningen som gav en referenserna till att börja med.

Det verkar alltså som om kön är ett smått komplicerat ämne. Vem hade anat?

onsdag 3 september 2008

mitt liv som musikant (och som medlem av det täcka könet): del 6

Det är dags att ta en vända om det där med femininitet. Åh det är ett så skumt ord, så svävande och utlämnat åt tolkning. På pride pratade jag med någon brutta och jag råkade säga att mitt ex bara gillar feminina tjejer, som jag. Min åhörare mätte mig med blicken och himlade med ögonen. Satt jag där, i säckiga brallor och mohikan och påstod att jag var feminin? You betcha.

Det var ett tag när jag tänkte att den enda fördelen man hade av att vara tjej, var att man inte kunde explodera av återhållen urin. Det var lättare när genusvetenskapen inte hade smakat på queer än, när alla i string och pushup var lurade och allt var konstruktioner. Eller snarare, när konstruktioner var enkla saker som man kunde välja att bortse från. Det var lättare på ett sätt och svårare på ett annat, för hur förklarar man för sig själv sina drifter att svassa runt i boa och korsett om det innebär att man inte har sett igenom?

Inte för att jag inte hade tusen poänger (och fortfarande har). Jag är så sjukt tacksam över att jag kom ut som lesbisk, började hänga med radikalfeminister, pluggade genusvetenskap och blev tvungen att ifrågasätta allt jag någonsin hade lärt mig om kön. Hade jag inte gjort alla de där sakerna hade jag fortfarande varit obekvämt lagomkvinnlig och suttit fast med en pojkvän som jag tvingade att göra alla de där sakerna jag inte trodde att jag kunde, för det enda jag hade att njuta av var makten som satt i rumpa och tuttar och innanför: tomhet.

Fram till en viss punkt i min barndom var det party varje dag i mormors utklädningslåda. Jag paxade den mest dramatiska peruken, de högsta klackarna och den tårtigaste kjolen. Den mest guldbestänkta porslinshunden fick agera mitt husdjur långt innan Paris Hilton fick sin första chihuahua. Det var inte förrän prinsessigheten började känna kravet på att vara lagom, som det slutade vara roligt. Det var när jag plötsligt fick moderiktiga kjolar och toppar i julklapp istället för klänningar med spets och puff och överdådighet, som jag började förstå att det handlade om Verkligheten. Det var när jag förstod att Verkligheten var en plats där femininitet handlade om vad som skulle attrahera män, som jag började känna mig trängd. Och när jag insåg att femininitet i Verkligheten dessutom betraktades som något underordnat, det var då jag förstod att femininitet inte var något för mig. Oavsett sexuell läggning tror jag att det hade stört mig. Att jag själv dessutom inte var attraherad av snubbar var bara grädde på moset.

Jag ägnade några år åt att försöka Förhålla mig till det. Det gick ungefär som när man försöker förhålla sig till ett ex genom att aldrig släppa taget. Sedan ägnade jag några år åt att ta en paus från det, raka huvudet och köpa killdeodorant för att den enligt min genusanalys borde vara bättre. Precis som med vårt parallella exempel, fungerade det bättre. Nu verkar det som om universum, eller eventuellt jag själv, har bestämt att jag är redo för kompromisslösa orgier i femininitet när så önskas, och total avsaknad av dem när jag inte har lust. (Mixa och omatcha, som det skulle ha hetat om det här var ett modereportage.) Vill ni se mig i lågklackade skor och sommarkjol får ni däremot vänta lite till; jag har kommit en bit men jag är inte redo för lagom. Eventuellt inte ens gjord för.

Som en musikalisk illustration av nämnda genusanalys, passar det ju bra att härmed presentera Mitt liv som musikant, del 6, en spontan hemmainspelning under måttlig men inte obetydlig alkoholpåverkan, anno 2003. Här kan du läsa del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5.

tisdag 2 september 2008

apropå att alltid förvänta sig det oväntade

I helgen blev jag även misstagen för att vara Isabella Löwengrip, aka Blondinbella. Det är sant. Nedan bifogas jämförelsematerial, om någon funderar på att göra om det.

"Blondinbella"

Jag

måndag 1 september 2008

äntligen baksmälla

Det var länge sedan jag kände hjärncellerna enkelrikta sig såhär som efter en all-inclusive utekväll. Söndagen har bestått av varma mackor, Coca-cola, teve, teve och teve. Det känns som om "dagen efter" äntligen har hunnit ifatt mitt schema och presenterat mig för en kombinerad baksmälla från greklandsresa, pride, en extrem arbetsvecka och så gårdagen. Det var på tiden.

Gårdagen var en orgie i allt som konstituerar en lyckad utekväll. Förfest hos Tjosan - check! Nachos och fjolldricka - check! Bibrud som förklarar för en vad hennes bisexualitet betyder och att den egentligen är lite mer som heterosexualitet - check! Bibrud som förklarar för en att hon bara kallar sig för bi för att det skulle vara för radikalt att komma ut som flata i hennes norrländska samhälle - check! Några udda inslag var de två heterokillarna som råkade hamna på vår förfest, blev utskällda av Tjosan för att de hade med sig världens största joint, verkade ganska nöjda med sin hunsade position och filosoferade över den udda erfarenheten att plötsligt vara i sexuell minoritet. Vi hann även med att dansa modern dans över hela Tjosans lya och diskutera förekomsten av regler för bidrag till Melodifestivalen, innan vi träffade Exet på stationen och tog oss till Mouse Club.

På Mouse Club fanns alla jag någonsin träffat, och det är bara en liten överdrift. Förutom de vanliga ansiktena hittade jag tre av mina gamla kursdeltagare på SFI, ett par av dem med tillhörande flickvänner. Det händer alltid när jag går ut, och om någon SFI-lärare (eller annan lärare för den delen) läser det här, kom ihåg att dina elever kan gilla killar såväl som tjejer när du frågar dem om de har pojkvän. Vid närmare eftertanke ska jag nog skriva ett helt eget blogginlägg om det vid tillfälle.

Nästan alla fick ragg. Jag hade en teori förut om att raggfrekvensen har lugnat ned sig i Stockholms flatvärld, åtminstone i min åldersfalang, men jag anser mig härmed motbevisad. Själv fick jag ducka för två hångelmanövrar och försöka svara vänligt men avböjande på alkoholinbäddade komplimanger av explicit natur, och de flesta av mina polare traskade ut från Kolingsborg klockan tre med en varsin blondin i handen.

Det är något med att stå i kön till korvkiosken vid Slussen fem över tre och svara på frågor av killar som "alltså helt säkert känner igen dig, bor inte du typ i Nacka? Nähä, Jakobsberg då?". Myrorna som har befolkat min hjärna i några veckor nu, lade sig ned och dog helt frivilligt, för allt var som det alltid har varit, in i minsta detalj som att korvkillen hade slut på bearnaisesås. Idag har jag varit helt utmattad, och inte på grund av jobb och allt som kräver att man ska vara på alerten, utan för att jag hela kvällen sket i allt det där och gick ut och skakade rumpa som en vanlig normal människa som inte ens är på klubb för att skriva ett mingelreportage. Äntligen.