fredag 31 oktober 2008

svadan som tryckte på

Jag vet inte vad vi har gjort, vi som bor i mitt bostadsområde, för att förlora våra fastighetsvärdars tekniska förtroende. De har i vilket fall som helst valt att inte bestraffa oss, utan istället sänka sig till vår nivå som en speciallärare eller en huld mor. Våra splitter nya tvättmaskiner är intagande babyblå och istället för tio knappar som på våra förra, finns på dessa två knappar och en ratt. Trycker man på knappen som säger "40°C" så startar maskinen direkt och tvättar i fyrtio grader. Trycker man på den andra knappen, den som säger "60°C", ja då serveras man - hör och häpna - motsvarande händelseförlopp men med förändrat gradantal. För bara ett par veckor sedan var man tvungen att för samma resultat trycka på minst två knappar med symboler man bara fick en enda chans på sig att lära sig i hemkunskapen. På torkskåpet finns tre knappar, ingen har gradanvisningar utan de heter helt charmigt "vittvätt", "strykfritt" och "stopp". Jag ska inte ens börja orera om torktumlaren och dess öppna flirt med oss som gillar att bara välja mellan "extra torrt" och "stryktorrt". Som ni kan se råder här ingen brist på engagemang och aktivitet.

Mina grannar tycks ha uppfattat det som att det där med att informera om fester är mer av en engångsinsats, för sedan två blonderade och nervöst leende blondiner kom och ringde på för några veckor sedan har det hafts ganska mycket fest och just i detta nu fylls trappuppgången av ölångor och cigarettslöjor. Om de hade varit lite yngre hade de kunnat komma och ringa på och pipa "bus eller godis!" istället utan att riktigt veta vad de skulle göra om jag svarade "ja då får det ta och bli bus". Och de hade kunnat vara utklädda till riktiga häxor med vårtor på näsorna istället för att sjunga alkoholpåverkad singstar i sina kortkorta svarta klänningar med häxhattar från Butterick's. Den största fördelen med ett sådant scenario skulle vara att jag äntligen skulle bli av med mina 200 gram disneychoklad som jag har försökt knapra i mig i två veckors tid. Den har fyra blitt leende disneyprinsessor på framsidan. Chokladkakorna har instansade prinsesshuvuden, på baksidan av förpackningen sveper deras böljande klänningar och på framsidan deras böljande hår, något som kanske skulle hämma en person med mer strikt butchiga preferenser, men det som stoppar mig är mer sammansättningen av smakämnen och en absurt hög sockerhalt (detta skrivet av en som tycker att sockret ska likna norrländska snödrivor på mannagrynsgröten). Det är upprörande hur ett animationsimperium på det där viset kan lura små barn att vad som helst är choklad bara det är lite brunt och luktar socker. Nå, hade mina grannar varit mer intresserade av bus eller godis och mindre av sina livs första fyllor, hade de kunnat komma härifrån med uppemot 180 gram "choklad". De vet inte vad de missar.

Och på teve är det ett urvattnat Idol och juryn svänger sig med ord som "stabilhet" (inte i adjektivbetydelsen "het som en stabil", vilket i sig skulle tarva ett nytt substantiv och det hela skulle urarta i ett ordbildningsinferno utan ände, utan som alternativ till ordet "stabilitet") och den ena snubben i juryn kallar den andra snubben för tjej och påminner om vad som räknas som förolämpningar ute i stugorna. Allt har återgått till det normala och som synes ger jag enkelt efter för svadan som desperat vill ut efter två veckors fokus på socialiserande med troll.

onsdag 15 oktober 2008

dagens nyheter

Läste ni också i Metro att ”turdatumet 080808, fredagen den 8 augusti 2008, lockade 417 stockholmspar att gifta sig”? Och fortsatte ni med att läsa att ”samtidigt registrerade tio män och 27 kvinnor partnerskap i hela landet”? Och ägnade ni också resten av er bussresa åt att fundera över hur den där 27:e kvinnan lyckades registrera sig ett partnerskap medan de övriga 13 paren svepte iväg på sina bröllopsresor till Skala Eressos? Hade jag varit journalisten hade jag nog lanserat det som huvudnyhet.

tisdag 14 oktober 2008

bikt av en besserwisser

En baksida med att vara en person som ganska ofta har rätt, är att man lätt blir en smått odräglig person när man råkar ha fel. Jag säger man men jag menar förstås jag. Att vara ihop med mig är att dejta någon som ler överseende med dina idéer och avfärdar dem med så många och diplomatiska ord att du inte orkar säga emot. Här kommer mina erkännanden:

Mina armar är inte naturligt och oåterkalleligt knottriga. Jag vet att jag sa det när Exet föreslog att jag skulle skrubba mig mer när jag duschar, men efter att faktiskt ha testat hennes råd kan jag avslöja att de kan vara släta som avlånga barnrumpor. Jag rekommenderar alla att skrubba sig när de duschar och att ta det till aningens masochistiska nivåer, eftersom det inte händer så mycket om man bara smeker lätt och smärtfritt med en mintgrön duschhandske från Ica. Man kan köpa duschkräm som förstärker effekten, då bör man veta att det hela på skönhetslingo heter ”peeling” och/eller ”exfoliering”.

Det funkar bättre att lägga locken till plastburkarna hos respektive plastburk än att i platsbesparande syfte samla alla lock på sidan. Jag tror att jag bestämt råkade dumförklara en flickvän när hon föreslog att jag skulle lägga locken vid rätt burkar för att inte tappa bort de ena eller de andra. Efter en vecka hade mitt ego lugnat ner sig tillräckligt för att låta resten av mig testplacera lock vid burkar, och se! Allt fick plats och locken slutade försvinna!

Att bara skölja tomaterna utan att gnugga dem det minsta, är inte särskilt insiktsfullt när det kommer till tomatsköljningens själva syfte. Jag instämmer inte i hur detta ex hanterade våra meningsskiljaktigheter (generellt rekommenderar jag att man aktar sig för folk som mordhotar, självmordshotar eller skadar sig själva för att få en att ändra sig) men tomatsköljningen hade hon helt rätt i. Vilka kemikalier försvinner för att man bara låter lite vatten trilla runt dem en stund? Jag vet inte hur många som försvinner för att man gnuggar tomaten heller, men de kan i alla fall inte vara färre.

Jag känner mig sjukt ödmjuk efter att ha skrivit dessa saker. Jag böjer mig som en huld blomma för vinden, mina partners bättre vetande. Ovanstående är dock det enda jag medger att jag har haft fel i. Allt övrigt står jag fast vid. Något ni andra messerschmits vill bikta?

söndag 12 oktober 2008

veckans poll

Det verkar vara populärt, det där med flygning och tankeläsning. Jag förstår nyttan och glädjen med att kunna flyga, jag gör det kanske en gång i veckan och alla som har begåvats med nattliga flygdrömmar vet hur förnöjsamt det kan vara att segla runt över taken och bajsa med fåglarna (men hu, vad säger jag... bara en av de där tankarna jag redigerar bort men som alla ni tankeläsare skulle få tillgång till. Jag har aldrig bajsat i mina flygdrömmar, jag vet inte vilket undermedvetet plan som föreslog den formuleringen och jag behåller den bara för att illustrera min kommande poäng). Men tankeläsning. Uppenbarligen är jag begåvad med modiga läsare (mer om mina modiga, intelligenta och reflekterande läsare en annan gång) för jag misstänker att råmaterialet i folks hjärnor inte är särskilt samhällsanpassat eller ens sympatiskt. Det krävs mod för att våga möta folks tankar innan de har blivit filtrerade och redigerade för att möta dagens ljus, att sätta sig på tåget en risig söndagsmorgon och lyssna på alla som tycker att man borde ha tvättat håret.

Själv har jag alltid velat kunna spinna som en katt. Alla som känner en katt, vet att katter spinner när de är nöjda och belåtna. Typ när någon klappar dem på deras favoritvis eller när de har hittat den ultimata platsen i solen att ligga och vräka sig på. Spinnandet fyller primärt ingen annan funktion än att svara på sköna stimuli, ni fattar vart jag vill komma. Vi har klitoris, men vi har inget kurr! När jag ser hundar njuta av omhuldande behandling ser jag på dem att de egentligen vill kurra, och bristen på kurr är vad som tvingar dem att vifta spastiskt på svansen (jag gillade förresten kommentatorn som ville ha en svans som superkraft). Se på katter. Inget svansviftande, trots att de har svansar som de hade kunnat vifta okontrollerat med. Bara lugnt, pulserande purr. Vad denna önskan har med min karaktär att göra (och vad andra val av superkrafter har med era karaktärer att göra), kan vi spekulera kring någon gång när vi inte har något bättre för oss.

Den här veckan härstammar frågan från ett gammalt blogginlägg jag skrev om flators rakande av huvuden som omedveten reningsritual. För att få veta om min teori stämmer, måste jag tyvärr först kategorisera er och ni får ursäkta mig om ni tycker att mina kategorier är lite för grovhuggna. Med minst tre kön, fyra läggningar (inklusive ”oklar” eftersom jag vet att många som läser den här bloggen inte har helt klara läggningar) och rakande och orakande av huvud* skulle vi vara uppe i 24 kategorier och då skulle ändå en del känna sig orepresenterade. Åh dessa pollars begränsningar. Som tur är finns alltid kommentatorsfältet som en mer nyanserad utväg.

*Att jag använder mig av ord som ohetero, ohemlig och orakande, har förstås med mitt norrländska arv och ursprung att göra och kompenserar för att jag efter 19 år i stockholmsträsket aldrig längre säger "fara" istället för "åka". Jag har dock kvar mina sje-ljud.

fredag 10 oktober 2008

äventyret med det magnetiska brevet

Jag glömde ju helt i all homosexfolkbildning att rapportera om gårdagens spännande korrespondensupplevelse. Jag och Tofflan kom alltså hem till ett brev som var fastsuget på insidan av vår brevlåda av metall. Bara det ganska spännande, för brev har ju annars en tendens att ligga håglöst längst ned i brevlådan istället för att klamra sig fast på sidorna. Brevet var adresserat till någon fröken vid namn Krieg, c/o Tofflan, och så hela vår adress. Tofflan var konfunderad. Jag känner ju ingen Krieg, sa hon med rynkade ögonbryn och försökte komma på vem som ville driva med henne. På baksidan stod det Hilda Frankenstein (nej inte riktigt, men vi kan ju inte hålla på och hänga ut folks hela namn utan vidare på en helt offentlig blogg utan schulmanska ambitioner), inte heller någon sådan kände vi.

Voffo... voffo... voffo då då, sa vi en stund fram och tillbaka, sedan letade jag upp Hilda på Eniro och författade ett sms: "Kära Hilda. Jag och min inneboende, Tofflan, har fått ett magnetiskt brev adresserat till en viss fröken Krieg. Vi är förstås mäkta konfunderade, emedan vi inte känner någon sådan. Kan du bringa klarhet i det hela? Vänlig hälsning Sara Lövestam". Vi fick snabbt ett svar, Hilda bad om ursäkt och bad oss återsända paketet till henne. Vi tog en sväng in på Facebook för att se hur avsändaren såg ut, sedan dalade spänningen snabbt och vi övergick till att raljera över American Gladiators och varför de får ett rep att hålla sig i på hinderbanan, det fick ju inte deltagarna i det svenska Gladiatorerna och var det egentligen inte på Gladiatorerna Agneta Sjödin var som bäst och varför gör de inte Gladiatorerna längre i Sverige? Sådär vandrade våra ofokuserade åttiotalisthjärnor för vi var de första som fick datorer samtidigt med puberteten och samtidigt kom nyordet zappa och något måste det ha gjort med oss för vi glömde alltså ganska snabbt äventyret med det magnetiska brevet. Så är vi, datagenerationen. Ständigt på jakt efter nya kickar.

torsdag 9 oktober 2008

Saras homosexpraktika för lärare, del 1

En gång skrev jag ett examensarbete som hette "Jag ägnar mig inte åt sexualundervisning". Titeln var ett citat från en SFI-lärare som tyckte att man inte behöver beröra homosexualitet* i klassrummet om man inte undervisar i sex och samlevnad. Han glömde att SFI-lärare, precis som lärare i många andra ämnen, pratar både om familj, samhällsfrågor, politik, jämställdhet, aktuella evenemang, orättvisor, relationer, kontaktannonser och lagstiftning. I alla klassrum har det någon gång hänt att en lärare har 1) ignorerat kommentarer om homosexuella, 2) reagerat på kommentarer om homosexuella, 3) undvikit att nämna samkönade relationer eller homosexualitet där det har varit relevant eller 4) nämnt samkönade relationer eller homosexualitet där det har varit relevant. Att ämnet aldrig kommer upp, eller att det bara skulle handla om sex, är bara ljug eller på sin höjd förträngning.

De flesta lärare jag intervjuade inför mitt arbete, sa att de inte vet hur man ska prata om homosexualitet i klassrummet eftersom man ska "respektera folks åsikter" samtidigt som man "reagerar på negativa kommentarer" och inte vet vad man ska säga. Det har startats en fortbildning med hjälp av mitt examensarbete, men varenda lärare kan ju inte lyckas få del av den tänker jag. Därför har jag härmed startat min lilla följetong "homosexkompetens för lärare". Utifall det skulle finnas någon lärare där ute som är sugen på några tips och tricks, alltså. En del är skräddarsytt för SFI, där jag jobbar, men det mesta är ganska allmängiltigt.

När jag säger till mina kollegor att det faktiskt inte är särskilt svårt att prata om homosexualitet ens med en klass medelålders irakiska män, säger några ”inte för dig nä, du är ju homosexuell”. Jag kan idag avslöja att nä, det är inte alls särskilt enkelt att ställa sig framför en klass man ska fortsätta undervisa oavsett vad som händer, ta några sjukt djupa andetag utan att det ska märkas utåt, reglera rösten till ett tonläge som ska förmedla ”detta som jag ska säga nu är helt normalt och därför borde ni också reagera som om det är helt normalt” och veta att domen snart kommer att falla över - mig. Och säga:
- Ja precis, Nihad. Diskriminering kan till exempel vara om du inte får jobb för att du är invandrare. Eller om jag inte får jobb för att jag är homosexuell.

Den heterosexuelle läraren behöver inte ens fundera över sin egen självbild, garderob eller hur pervers ens elever kommer att tycka att man är. På så vis är det mycket enklare att vara heterosexuell lärare och prata om homosexualitet. Fördelen med att vara homosexuell är väl eventuellt att man kan agera levande exempel, men det är inte alls något kriterium för att man ska lyckas hålla samtalsämnet på en vettig nivå. Inte någon garanti heller.

För att man ska lyckas hålla ämnet på en vettig nivå, är det mycket viktigare att ha följande punkter i åtanke:
1) Vi har ingen aning om vem som sitter i det här klassrummet och är homosexuell, sitter i garderoben, har blivit förföljd eller torterad för sin homosexualitet, har en mamma som är lesbisk, har en son som är bög, har ett rent personligt skäl att känna sig osäker, obekväm och avskydd om homohat accepteras i klassrummet.
2) "Högt i tak" betyder inte att alla åsikter måste vädras och luftas, och accepteras utifrån en neutral teori om att alla åsikter är lika viktiga och värdefulla. En åsikt som "invandrare är smutsiga och kriminella" är inget man skulle acceptera i ett klassrum, så varför skulle "bögar är så jävla äckliga (alltså det är en åsikt, jag säger bara vad jag tycker, alltså jag accepterar dem men de är bara äckliga)" få passera? Respekt för alla människor och deras rätt att vara vilka de är utan att hatas och avskys kommer först.
3) Om inte läraren plockar upp tendenser och sätter agendan för diskussionen, kommer eleverna att göra det. Antingen fortplantar sig ogrundade åsikter och nedärvd homofobi genom leden, påeldade av ens egen ovilja att ta i ämnet, eller så säger man själv "jag har hört er prata om att homosexuella är sjuka i huvudet och liknande, och jag vill inte höra det i mitt klassrum, kan ni gissa varför?" Det finns frågor man kan ställa och ingångar man kan skapa som lägger diskussionen på "rätt" nivå, den som handlar om mänskliga rättigheter och identitet istället för analsex.

Själv har jag märkt att en dålig ingång är: "Varför säger du så?". Det ger bara utrymme för mer spydd galla (och kan dessutom skapa risken att den homofobe tappar ansiktet om han/hon vill ändra sig senare) istället för att gå direkt till roten. Roten, enligt mig, är att folk inte har funderat på, inte bryr sig om eller inte har rätt information om varför folk är homosexuella och hur det kan kännas att vara homosexuell i ett heteronormativt samhälle. Åtminstone på SFI funkar alltid frågan "varför tror ni att vissa personer är homosexuella?". Svaren varierar. Ofta tror folk att det är ett val. "De vill stå utanför samhället." "De är mot familjen". Ibland inser kursdeltagare att de aldrig har funderat över varför, och bara antagit att detta handlar om folk så underliga att de av ingen anledning alls har valt ett liv utan riktig kärlek och närhet. Vissa tror att det handlar om sexmissbruk, andra gissar på sexuella övergrepp i barndomen eller att man har "smittats" av någon annan.

När detta har diskuterats en stund, har det även kommit upp till ytan lite mer varför en del är så skeptiska, detta utan att man ens har behövt diskutera folks åsikter. Det är klart att man inte är särskilt positiv till någon som har valt att stå utanför samhället eller som är emot ens egen livsstil. Om man då har en aning pedagogisk kompetens i grunden är det inte särskilt svårt att berätta att man faktiskt har information från källan, en helt homosexuell brutta som bara råkade bli kär i tjejer istället för killar. Ibland behöver man inte själv komma med den informationen - nästan vem som helst som känner en homosexuell (vilket är ganska många både i och utanför klassrum) kan berätta att homosexualitet är som vänsterhänthet, ett håll som vissa är lagda åt utan deras egen direkta inblandning. Man glömmer ofta den grundläggande informationen och hoppar direkt på "ni måste acceptera homosexualitet"-tåget - vilket för vissa låter synonymt med "ni måste acceptera självvald, kriminell perversitet".

Detta om ingångar och sånt man kan tänka på innan man ens går in i klassrummet. Det blev visst en smärre roman bara det, tur att jag skrev inledningsvis att det hela kommer att bli en följetong. Åh, vi kan prata om varför man över huvud taget ska diskutera homosexualitet i ett klassrum, varför jag känner mig manad att komma ut inför mina elever, var i skolan man pratar om heterosexualitet, vilka frågor man ska undvika och vad det hela egentligen går ut på (fyll gärna på med fler frågor). Det kommer att bli så sjukt långa inlägg. Jag hoppas att någon lärare hittar hit och orkar läsa alltihop.

*Jag fokuserar på homosexualitet bara för att det är heterosexualitetens mest etablerade motpol, och alltså den läggning som det snackas mest om i klassrummen. Om jag får en veckas temavecka att fylla med queert material, eller en klass som har grundläggande kunskaper om att homosexualitet till exempel inte är ett val, skulle det kanske vara mer logiskt att fokusera på heteronorm som RFSL Ungdom gör i sitt BRYT-material, men vi snackar kursdeltagare som tror att homosexualitet är en sjukdom och ett destruktivt livsval och för dem låter heteronormativitet mer som en lösning än ett problem.

Etiketter:

måndag 6 oktober 2008

knappen som lärde oss om livet

När jag läste otaliga recensioner inför inköpet av min Asus Eee PC, blev jag till en början avskräckt av alla recensenter som uppgav att datorns lilla tangentbord var "helt omöjligt att skriva på". Jag kan nu rapportera att tangentbordet är fullt funktionellt (ja, för alla förstås - kan storhänta datakillar upphöja sig själva till norm ska jag inte vara sämre). Det är lite hopdraget och man slipper flytta fingrarna så långt när man ska flytta dem från o till å, men det är ganska trevligt. Framför allt är den trots sin litenhet försedd med den livsviktiga "insert"-tangenten. Jag säger livsviktig, för den måste väl fylla en ganska väsentlig funktion för att förtjäna en plats på världens mest komprimerade datortangentbord?

Inserttangenten, för den som undrar, är en tangent som mest fyller funktionen att ligga på ungefär samma plats som delete-knappen och ställa till med oreda i texten när man råkar komma åt den. Jag har efter dryga decenniets datoranvändning inte hittat någon annan funktion, och en snabb undersökning bland folk som omger mig visar att oförståelsen för denna tangent är omfattande. Inserttangenten har som uppgift att starta processen att äta bokstäver i takt med att man skriver andra. Den är en ordätare och en förgörare, och jag är ganska säker på att den bara existerar för att någons chef i datorernas begynnelse tyckte att det var en strålande idé, och denna någon inte var tillräckligt mycket rumpnisse för att våga kläcka ur sig ett "voffo då då".

Jag förstår inte num lock heller (är det någon av er som använder num lock?) men den är i alla fall inte destruktiv. Insertknappen är det närmaste en datortangent kan komma ett uppblåst, parasitiskt ego med destruktiva tendenser. Det kanske är på grund av mina erfarenheter av mänskliga sådana, som jag har svårt att förstå dess existensberättigande. Men någonstans måste den ha skrivits in i ett ödesdigert kontrakt, för till och med längst upp på det lilla tangentbord jag skriver på just nu ligger den och vräker sig och meddelar viktigt: "Ins". Kanske finns den där för att lära mig om livet. Precis som med en del folk, är det bara att acceptera att insertknappen finns, att dess funktion inte är särskilt fördelaktigt designad och att det är mer effektivt att undvika den än att peta på den om och om igen i hopp om att den någon gång ska avslöja sina inre kvaliteter. Det är fantastiskt ändå, vad en enda liten knapp kan lära en om livet. Tur att de inte uteslöt den på mitt pyttelilla tangentbord, människokännarna på Asus.

Etiketter:

söndag 5 oktober 2008

veckans poll

Nio av tio utav er skulle alltså inte ändra sexuell läggning om ni kunde och en av de nej-röstande är jag. Det hade jag väl aldrig förutsett när jag var fjorton år och fylld av lesbisk ångest. Enligt kommentarerna tycks det mest vara bisexualitet som det önskas till eller från, och min analys är att folk alltså 1) inte tycker det vore värt att byta hela sin attraktion mot något man inte är attraherad av och 2) inte tycks nämnvärt påverkade av att man som icke-hetero möter lite fler hinder än om man vore hetero. Som sagt, vem hade gissat det 1994?

Den här veckan ska ni få välja superkraft. Själv gillar jag när superhjältar egentligen bara har en liten, konstig superkraft, som spindelmannen som mest bara kan skjuta klibbiga trådar från handflatan, men jag kan se poängen med att kunna flyga och se igenom väggar också. Om det kommer konstiga ljud från lägenheten bredvid till exempel och man vill veta om man ska ringa polisen eller Sverok. Vad gör en klibbig tråd från eller till i ett sådant sammanhang, menar jag, varpå mina ivriga inre spiderman-anhängare försvarar honom och hänvisar nördigt till wikipedias uppräkning av spindelmannens olika förmågor, så för att inte orsaka mer kontroverser har jag inte inkluderat klibbiga trådar i veckans poll. Jag vet vilken superkraft på listan jag skulle välja, men motivera er gärna så kanske jag ändrar mig.

Jag: Tofflan, vilken superkraft skulle du välja om du får välja fritt?
Tofflan: Jag skulle nog välja att kunna flyga, men jag ser inte riktigt det som en superkraft.
Jag: Vad ser du det som? Ett val? En möjlighet? En grekisk tragedi om högmod och fall?
Tofflan: Räknas det som superkraft alltså? Då väljer jag det.
Jag: Varför då?
Tofflan: Jag har alltid velat det. Det verkar asskönt.
Jag: Tycker du inte att det verkar lite jobbigt också? Typ "ååh fan det regnar och är kallt men eftersom jag är den enda här som kan flyga är det ändå jag som måste dra iväg till Coop efter mjölk, varenda jävla gång."
Tofflan: Jag kan ta det.

lördag 4 oktober 2008

prylflatan är den nya prylbögen

Häromveckan vann jag 2044 kronor på joker, och helt utan att räkna på hur mycket jag och Tyche (Τύχη är slumpens och lyckans gudinna och dagens grekiska referens) egentligen är skyldiga varandra, bestämde jag mig på att slösa dem på leksaker. Innan någon rättskaffens börjar hojta om återvinning och hållbar utveckling, vill jag bara säga att min mobiltelefon är fem år gammal, att Lilla I är den enda laptop jag någonsin har köpt och att jag har införskaffat min tegelsten till mp3-spelare på Blocket. (Dessa tre uppgifter borgar alltså för att jag egentligen är en återhållsam och ansvarsfull person, om det inte framgick.)

Idag har jag köpt ett länge önskat kamerastativ och en trådlös bredbandsrouter, som jag nu har ägnat en god timme åt att koppla in eftersom den enligt marknadsföringen idiotenkla installations-cd:n knöt sig och sa att jag inte hade kopplat sladdarna rätt. Vilket jag uppenbarligen hade, för: ta-da! Jag sitter just i denna stund trådlöst uppkopplad som en riktig yuppie i svängen! CD:n rapar fortfarande sitt "Click´n Connect kan inte hitta routern", helt ignorant av hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten. Det första jag gjorde när jag gränslade mitt trådlösa Internet var förstås att låsa uppkopplingen så att mina grannar inte kan stjäla den av mig; ett öga för ett öga, en router för en router.

Ett minneskort har jag också införskaffat och nu har jag 700 kr kvar att förlusta mig med. Så jag undrar såklart: Vad är din bästa pryl för 700 spänn och hur har den gjort ditt liv och/eller andras bättre?

fredag 3 oktober 2008

...och hon kysser som en karl ska

Ni som röstade på butchkrönikan kan alla tacka "Den Främmande", vinnaren av min förra bildtävling, för att hon önskade just den som pris. Alltså, här följer min QX-krönika från decembernumret 2007:

"Hon är lyftkransreparatör", säger min vän exalterat och får det att låta som jordgubbar med vispgrädde. "Jaså", säger jag, "och vad är det hos henne som gör att du är så tänd på henne"? "Du kanske inte hörde", säger polaren. "Hon är alltså lyftkransreparatör".

En ordväxling som får representera butchvurmen, som florerar ymnigt i flatvärlden och vars existens så många utanför den lesbiska sfären har svårt att se. Mina heteronormativa bekanta får rynka sina pannor i yttersta ansträngning för att försöka greppa det – fjällan jag refererar till som världens snyggaste brud är inte tjejen som klapprar förbi byggställningen på gatan med håret böljande efter sig, utan byggjobbaren de hittills har trott är en manlig praoelev från högstadiet. Prillan, boxershortsen och den korta spretfrisyren hos flator världen över är inte ett rop på extreme makeover utan ett säkert sätt att få ragg. Det är mycket för mina heterosexuella normisar att smälta, och måste så ha varit i alla tider. De attraherar oss inte, har gubbar över hela världen tänkt förbryllat och skapat myten om den manhaftiga bruden som i ren desperation blir tvungen att rikta sin kurtis mot det egna könet. Som om omeletten kom före ägget.

I mitt förra liv hade jag en pojkvän som kopplade in stereon och bar alla våra tunga kassar från ICA. Egentligen var han bara en del av den stora värld som uppmuntrade till passivt beteende och förtvinande av eventuella muskler. I mina sönderlästa sagoböcker hade prinsessor genomskinlig hud och händer som aldrig hade snuddat vid ett verktyg och de bevisade sin höga status genom att klaga på ärtor under madrassen. Jag bevisade min egen status genom att aldrig ta reda på hur mycket jag egentligen orkade. Vid nitton års ålder kom jag ut ur garderoben och hamnade i en värld där armbrytning och gyttjebrottning stod högre på agendan än rädda rådjursögon.

På det har jag lärt mig både att jag kan bära en ICA-kasse alldeles själv och att muskler är som tamponger och trånga jeans; ju mer man använder dem, desto större blir de.

Självklart finns det heterosexuella brudar som lyfter ångvältar på löpande band och flator som inte lyfter ett lillfinger för andra syften än att inspektera nagelbanden. Generaliseringar ska sväljas med stora doser salt, om än alls. Men jag sätter min slagborr på att om fler små prinsessor skulle ta sig minst en liten svängom i flatvärlden, så skulle fler upptäcka att de kan lyfta både det ena och det andra och kanske rentav skruva i en glödlampa.

På baksidan av det flingpaketet står förstås butchkomplexet. ”Oj, sa jag just att jag gillade J Lo’s läppglans i den där videon? Jag menade att öh, ska vi ta en öl och se vem som kan svälja flest gaffeltruckar?” flinar artonåriga fjällor med byxorna på halv stång, inte helt olikt hur artonåriga pojkar socialiserar med varandra men utan obligatorisk ryggdunk vid kram. Som tur är avtar den mesta hetsen enligt mina undersökningar med åldern, dessutom kan man alltid ropa allas vårt safeword, QUEER! och komma undan med vad som helst.

Jamen varför ääär det så då, frågar minst 50 procent av alla som har läst ända hit. Varför vill de vara som killar? Och jag ropar ”queer, queer, queeeeer”, men de var inte med när vi bestämde safeword, så jag sansar mig. En reaktion mot heteroidealet, säger jag till exempel. Försök själv att inte vara en stereotyp heterotjej och folk kommer att tro att du försöker vara kille, för folk har i allmänhet bara två fack som de använder. Dessutom, om det blir mörkt och du inte har Per Gessle till hands märker du förr eller senare att det där med glödlampor varken var särskilt svårt eller särskilt jobbigt. Och så skruvar du i den, och så kommer det en brud förbi och säger något om dina glödlampskompetenta överarmar och du tänker shit, om en glödlampa kan ta mig hit, hur långt kan jag komma på en svets?

Om någon fortfarande hör det eka i huvudet: ”som killar... som killar...”, så går det bra att sluta nu. Några meter måste vi ha kommit från stenåldersmannen som donkade sin stenåldersdam i huvudet med en heterosexuell matris och drog in henne i normisgrottan.

torsdag 2 oktober 2008

test av svada på en Asus Eee 901

Jag förstår att ni alla trillar av stolarna nu när jag berättar att jag skriver detta på min nya Eee . Men det är bara till en viss gräns jag kan ta hänsyn till er upphetsning och jag måste faktiskt hålla mig till sanningen. För att mildra er våldsamma eufori kan jag dock meddela att jag fortfarande inte har hittat något fungerande trådlöst nätverk, jag har bara stoppat in en sladd.

Jag har idag varit på universitetet och haft en pratstund om min magisteruppsats, den som först skulle handla om partikelverb men sedan blev helt suddig i kanterna och sedan nästan försvann. Nu lyser den starkare än någonsin och jag är helt säker på att ni alla skulle bli helt till er i galoscherna (ja jag tänkte jag kör galoschtema ett tag för den där retrokänslan vi annars bara uppnår genom att googla "Ebba och Didrik" på Youtube) om ni visste vad jag ska skriva om. Men jag väntar lite med att basunera ut något, ni vet hur det är när man precis har börjat baka och man inte är helt säker på om det kommer att jäsa till sådana imponerande höjder som man gärna vill skryta om innan man ens har hunnit smula någon jäst.

Under vår uppsatssession fick jag ännu en gång höra att jag är så lik en viss person. Det har sagts av både kända (Annika Lantz) och okända (någon på qruiser) människor, det finns till och med någon som har börjat kalla mig Sally. Många (alltså många!) som har träffat mig har frågat om jag kände Stieg Larsson, eller snarare om han kände mig. Jag har inte social fobi och ligger inte med medelålders manliga journalister, men eftersom Lisbeth Salander är den coolaste romankaraktären sedan Pippi Långstrump känner jag mig blott och bart hedrad. Och när jag talar om för de Lisbeth-refererande att jag faktiskt har en tatuering över halva ryggen, blir de så lyckliga över sina träffsäkra referenser att jag känner att jag gör världen en liten tjänst, bara genom att existera. En känsla jag varmt rekommenderar.

Nä men om man skulle ta och skriva sig ett litet PM till sin ångande färska uppsats, den som kommer att bli så naggande god nybakt med lite smör och som bara behöver göras för att bli gjord. Eller om det var scones.