söndag 30 november 2008

söndagsreflektioner

Jag kan förstå homofober och motståndare till samkönade äktenskap ganska bra, tror jag. När jag tänker på att gifta mig med en (biologiskt definierad) man, känns det fel i hela kroppen och något irriterat inom mig skriker "det är inte meningen!". Det måste vara samma motstånd de känner, homofoberna, och utvidgar sin egen upplevelse till norm. Det måste vara ganska lätt att råka göra det, när inga överväldigande majoriteter i omgivningen fungerar på motsatt vis och motbevisar en genom dess existens. Vi kan inte klandra dem. Bara sätta dem på ett tåg till San Francisco.

fredag 28 november 2008

dagens nära-barn-upplevelse

Åh ungar, tänkte jag i morse och drog ett djupt andetag, för batteriet i min ipod var slut och hörlurarna var bara för syns skull. Den där ”syns” brukar hjälpa mot alkisar och påflugna snubbar, men inte mot barn. Mittemot mig satte sig tre åttaåringar i knät på varandra, på sätet på andra sidan satte sig fem, bakom oss satt fyra, tåget var igentäppt med skolbarn. Snart skulle de börja hojta tvärs över vagnen, vräka sig fram, vräka sig över tanter och farbröder, vräka sig tillbaka, plötsligt häva upp ett ”men ååååh Sebbe måste du alltid PRUTTA när jag sitter bredvid dig” och diskutera idoldeltagarna med röster som om de var en farmor med en mobiltelefon. Jag stålsatte mig. Båda flickorna och pojken öppnade munnarna samtidigt, som i en ansats att börja förorena tågluften med gälla diskussioner om Idol-Johan och vilken hund som är sötast. Ut kom sporadiska luciasånger i ren barnsopran. Runtom i vagnen stämde övriga barn in i sångerna, tog överstämmor och började nynna på andra luciasånger. Det var sagoaktigt och lite bisarrt. När mixen av olika julvisor i änglafalsett hade klingat ut, började de konversera. Ett litet sammandrag:

pojke: Vilka sånger gillar ni att sjunga mest?
Flicka 1: Jag gillar de som har många stämmor
Flicka 2: Jag gillar tärnans sång.
Pojke: Ja jag också, för den låter så bra med stämmorna.
Flicka 1: Pom pom pom...
Pojke: Pom pom pom pom...
Flicka 2: Pom pom..
Pojke: Har ni sett någon kille som sminkar sig någon gång?
Flicka 2: Inte i vår ålder, men det finns en som sminkar sig som är vuxen.
Pojke: Ja jag har också sett en. Han har såhär inte bara mascara och sånt, han har till och med sånt där... vad heter det... Fashion? Det är något på engelska.
Flicka 1: Ögonskugga?
Pojke: Nej på engelska sa jag. Fash... fashion? Fashion? Det är sånt som man har på huden liksom.
Flicka 1: Brunkräm?
Flicka 2: Nej på engelska sa han. Fashion... Men ååh vad heter det?
Jag, som inte kan med att se barn plågas så: Foundation heter det.
Pojke: Ja! Foundation har han. Åhh jag har liksom fysträning efter kören. Med fotbollen.
Flicka 1: Samma här, fast med hockeyn.
Flicka 2: Hockey är mycket hårdare än fotboll, jag ska också börja spela hockey.
Pojke: Men du kan väl inte spela hockey?
Flicka 1: Det är ju därför hon ska lära sig fattar du väl.
Flicka 2: Jag åkte konståkning förut.
Pojke: Men det är inte alls samma sak. Och tänk på tacklingarna!
Flicka 1: Man får inte tacklas i tjejhockey.
Pojke: (upprört) Va!! Får man inte! Är det sant? Får ni inte tacklas?
Flicka 1: Nej, men vi gör det ändå.
Pojke: Men varför får ni inte tacklas?
Flicka 1: (ironiskt) För att tjejer är ömtåligare.
Pojke: Det är de ju inte!
Flicka 2: Det är alltså reglerna som säger det, inte vi.
Flicka 1: I have a talent, a wonderful thing...
Pojke: Cause everyone listens when i start to sing, i'm so greatful an proud...
Flicka 2: All i want is to sing it out loud.

Vad vi ska göra för poäng av detta, kan ju vara upp till läsaren. Tänk gärna något insiktsfullt och/eller raljant om välartade medelklassbarn i sångkörer, eller könsroller hos den uppväxande generationen. Eller om mitt ordminne, som har stulit all kapacitet från det som skulle ha varit beståndsdelarna i mitt visuella minne och gjort att jag knappt känner igen mina egna kollegor när de har varit hos frisören.

tisdag 25 november 2008

PB i maskinintroduktion!

Idag har jag så haft min "maskinintroduktion" på SATS. Det gick till så att en lång snubbe (jag uppskattar hans ålder till 19-20, men jag misstänker att han uppskattade min ålder till detsamma och det var ju i så fall helt åt bängen fel, så jag kan förstås likaväl ha haft fel så in i just bängen) gick runt med mig bland maskinerna, frågade "vad heter den här maskinen tror du?" och pekade på skylten där det stod vad maskinen hette. Om jag svarade rätt fick jag ett "braaa" som hade fått vilken vovve som helst att bli helt till sig i pälsen, och så fick jag gissa igen, den här gången på hur man kan tänkas justera maskinen. Jag kände mig mer infantiliserad än jag varit på länge, men jag svalde det med stoltheten och svarade "jag vet inte" på retoriska frågor. Det bästa med det här gymmet jämfört med det jag vanligen går till, är att det tar mig tio minuter att komma dit och att man inte behöver hänga tillbaka en massa grejer på väggen. Det läskigaste är hur de stimulerar en att liksom öppna plånboken hela tiden.

Det bådar i alla fall gott för den här bloggens transformation till fitnessblogg, för hade det inte varit för deras (hemskt genomskinliga) övertalningstekniker hade jag inte bokat in mig för tre pass med personlig tränare. Innan ni vet ordet av kommer jag att sitta och dela med mig av mina träningsresultat - och inte i slingrande svada om ni trodde det, utan i excel-tabeller där jag rapporterar hur många reps och sets jag har gjort, och kiloskillnaden jämfört med förra måndagen. Och så fort jag klarar något för första gången, ska jag kalla det ett PB.

Imorgon bitti ska jag förresten sätta ett PB i luciaträning, när jag för första gången ska leda sångrepetition på SFI.

måndag 24 november 2008

veckans poll

Det har visat sig att drygt hälften av oss äter kött, något jag (utan riktig grund) misstänker är en rätt låg siffra jämfört med genomsnittet. Själv blev jag vegetarian 1997, på ett ganska drastiskt vis. Från att ha levt på en hemskt begränsad korv- och köttbullediet, blev jag vegetarian över en korv, slängde halva korven, ringde hem och informerade om min nya inriktning. Jag hade varit ett förskräckligt kräset barn fram till dess och ville i princip bara äta tomat, gurka och bruna saker, så mamma blev minst sagt skeptisk, men den där avgörande sekunden över en korv i Hökarängen bestämde jag mig för att börja äta broccoli, rättika, morot, blomkål, kikärter och ett gäng andra suspekta existenser jag dittills hade bannlyst. Jag har fortfarande väldigt svårt för lök och paprika, men mamma betecknar det ändå som ett mirakel. Ett par månader senare blev jag vegan och åt inget animaliskt på sju år.

Men säll den veganism som varar. En varm och hungrig dag på en nio timmars bussresa mellan Quito och Cuenca, Ecuador, övertygade mig min dåvarande flickvän att köpa en bit mjölkchoklad av en pojke med argumentet: I care about the cows too, I really do, but this little boy will have to sell his body if we don't buy his chocolate. Hon lovade att äta chokladen själv, men just när vi hade betalat kom hon på att hon bantade och viftade med chokladen under min näsa tills jag kapitulerade. En mästerlig manöver, såhär i efterhand. Eventuellt var hon utsänd av Arla, i en konspiration inkluderande världsomspännande nätdejting och ecuadorianska gatupojkar. Jag tror dem om vad som helst.

Generellt är det, som någon påpekade i kommentaren till förra "veckans poll", lite svårt att hålla sig till en strikt vegansk kost när man flänger omkring i världen och försöker vara en del av alla möjliga sociala sammanhang. Det är otroligt hur många ingångar som bygger på att man äter samma sockerkaka som alla andra, jag förstår det fortfarande inte riktigt. Sedan jag luckrade upp mina principer (men utan att direkt ändra åsikt, sådär som man kan ha åsikten att Läkare utan gränser är en bra grej utan att man själv tar sig för att åka till Nigeria och vaccinera barn) har jag ibland testat några fiskar och skaldjur som jag har tyckt verkade goda medan de var off limits, men nästan allt har varit besvikelser och när jag har ätit ett par räkor på prov drömmer jag senare att de simmar omkring mig med stora, anklagande hundögon. För att inte tala om tarmarnas vaga men tydliga protester - eventuellt är de lierade med den vingförsedda vegetarianen på min högra axel.

Den här veckan tänkte jag att vi ska ta reda på vad ni gör när er eventuella partner helt missar vilka kap ni är och förirrar sig ut på andra territorier. Jag vet att det vanligaste svaret blir "det beror på... är det en engångsgrej eller en romans, är det i början av vårt förhållande eller är vi rentav gifta, har vi barn, kan vi prata med varandra i allmänhet och vad menar du egentligen med 'otrogen'?". Jag kommer inte att bistå med några svar på slika frågor. Ni får helt enkelt gå på känsla, tidigare erfarenheter och egna resonemang, och om det kniper är ni som vanligt välkomna att förtydliga er i en kommentar!

lördag 22 november 2008

det är lördag och jag testar mig själv igen

Till råga på allt könsmixande som pågår i den här bloggen, har jag nu fått reda på att jag har en manlig hjärna. Istället för att läsa Goffman och skriva om identitetsframställning i min uppsats, har jag nämligen gjort ett test som jag hittade hos Trollhare och blivit könsbestämd. I slutet får man veta det genomsnittliga resultatet hos kvinnor respektive män, men eftersom de aldrig frågar om könet i det där testet undrar man ju en aning varifrån de får den informationen. Eventuellt har jag blivit registrerad som man eftersom jag fyllde i att jag gillade kvinnor.

I slutet får man se var man hamnade, på en barometer som går från female till male - ni vet där vanliga barometrar går från sånt där som noll till femtio (alla kan göra sin egen analys av den saken, det klarar eventuellt till och med en kvinnlig hjärna). Först blev jag lite nöjd över att hamna så långt "upp" på skalan, sen var jag tvungen att rannsaka mig själv och undra varför man ska vara så nöjd över att få fler manliga än kvinnliga poäng. Svaret jag fick av mig själv var: 1) man blir alltid glad över att hamna långt till höger i en barometer efter ett test och 2) "manligt" låter ungefär som "bättre" i den allmänna associationsrymden. När jag hade kommit så långt, blev jag ganska upprörd, vilket borde tyda på en kvinnlig hjärna ändå.

Enligt BBC är min manliga hjärna framför allt manlig för att jag kan rotera tredimensionella figurer och identifiera vinklar (jag är hemskt stolt över mina resultat i de grenarna, vilka rent praktiskt eller socialt egentligen inte ger mig några som helst fördelar), men lite kvinnlig eftersom jag kan identifiera känslor genom att titta på bilder av ögon, och eftersom jag bara skulle begära 25 dollar av min kompanjon om vi skulle dela på 50. De testade om man gillar feminina eller maskulina ansikten också, men redan när jag valde att titta på kvinnoansikten misstänker jag att jag blev man eftersom "studies have shown that men tend to prefer feminine faces. But women tend to vary in what they find attractive. Some women prefer masculine men while some women prefer feminine men". Inget utrymme för lesbianer alltså, vilket får mig att fundera...

...eftersom de tycks könsbestämma en efter ens sexuella preferenser i det där testet, borde "män" kallas "tjejgillare" och rent teoretiskt skulle alla "kvinnor" kunna vara bögar och "män" flator. Eftersom jag verkligen borde skriva på min magisteruppsats vid det här laget, passade jag på att skicka ett mejl till BBC och fråga hur de bestämde sig för vilka som var män och vilka som var kvinnor. Vi får se om de har tid att svara en konfunderad svensk lesbian.

fredag 21 november 2008

om vad vi vill egentligen

Det är intressant hur de där mer sexuellt orienterade "guilt by association" fungerar åt bara ena hållet. Jag tänkte på det när jag befann mig mitt i diskussionerna till mitt inlägg om Shane och Johan Palm, att så fort man säger att man gillar tjejer som kan misstas för fjortonåriga killar så anklagas man för att "egentligen" gilla fjortonåriga killar. Medan brudar som gillar fjortonåriga killar som ser ut som 25-åriga butchflator aldrig riktigt blir misstänkta för att egentligen gilla 25-åriga butchflator. Män som gillar transvestiter (mtf), blir misstänkta för att egentligen vara bögar fast i garderoben, alternativt vara så dumma att de inte förstår att det inte är "riktiga" kvinnor de raggar på. Medan män som raggar på hårdsminkade kvinnor aldrig blir misstänkta för att egentligen tända på transvestiter. Mönstret är ganska uppenbart: Man kan inte tända på en mix av olika könsuttryck, så folk som gör det uttrycker egentligen en längtan efter antingen det ena eller det andra.

Modellen går att applicera på det mesta där det finns normer: Folk tycks ha sjukt svårt att förstå att det finns andra människor som mår bättre av att ha hårfärger, jobb, familjebildningar och inredningar som inte kvalar in i Normala Klubben. Kommer ni ihåg alla tomboys som blev indragna på scenen i Ricki Lake på 90-talet, kläddes i prinsessklänningar och stilettskor till publikens förtjusta leenden och fick den retoriska frågan "visst känns det mycket bättre nu när du får uttrycka din kvinnlighet"? Och de gjorde grimaser och sa att de hellre skulle gå tillbaka till sina snickaroveraller, men ingen hörde för askungen var äntligen förenad med glasskon, hur ont den än skavde. Sånt tänker jag på när folk påstår att man egentligen tänder på killar för att man gillar butchflator, att man tatuerar sig för att man mår dåligt och att jag nog kommer att växa ur ofoget att omge mig med kulörta lyktor och zebramålade golvlampor. Lyssna lite extra nästa gång, så kommer ni att höra det i bakgrunden. Det vresiga väsandet från normaliteten som försöker motivera sin egen existens.

tisdag 18 november 2008

den rafflande historien om mitt val av gym

Åh jag var på vippen att välja Friskis & Svettis (om inte annat så för att diminuitiv används alldeles för lite i svenskan) men insåg i sista sekunden att de för bövelen inte har öppet när jag har tid. Det var SATS som gällde, alternativt 34 minuters bussresa till Sollentuna Sim & Sporthall. Förra tisdagen var jag på studiebesök i just Sollentuna Sim & Sporthall, men skrämdes redan på bussen av spacklade tonårsansikten och ohängda ynglingar (jag är inte säker på att jag hade känt mig lugnare om de hade varit hängda). När jag kom fram kutade ungar omkring runt fötterna på mig. Eller om det kanske var jag som gled förbi fötterna på dem med tanke på min och deras längd, poängen var att det var fullt av såna där ungdomar som jag inte ens förstod när jag själv var ungdom. De stod i dikena och diskuterade vem av dem som var den mest etablerade rökaren av dem, flickorna kastade med sina hår och pojkarna slängde svordomar omkring sig, eventuellt för att attrahera honorna eller jämföra sina manligheter utan att ta till måttband. Åka buss i 34 minuter för att ta mig igenom sådana horder är inget jag vill betala för en tisdag, tänkte jag ganska omgående och blev därmed utlämnad åt SATS och Friskis. Som alltså uppenbarligen inte har öppet när jag kan gå dit, så i realiteten blev jag bara utlämnad åt SATS.

Jag lugnades av en diskussionstråd där majoriteten tycktes vara överens om att SATS var för bögar och brudar. Slå ihop dem så har ni mig, tänkte jag och tog bussen till närmsta SATS. Det tog sex minuter. Jag såg varken bögar eller brudar, det var i själva verket ganska tomt, och det fanns inga glasväggar mot några affärsgator eftersom det låg flera trappor upp och i utkanten av den där ansamlingen betonghus i Infra City som mest ser ut att bara innehålla mer betong. Jag pratade med en trevlig receptionist/personlig tränare, skaffade mig ett medlemskap och ska tillbaka på tisdag för en sån där introduktion som man alltid får gratis på gym. Nu ska jag börja jobba på min video från muskellös till muskulös, ni vet som den här:

Jag har redan börjat med att träna in slutposen.

söndag 16 november 2008

veckans poll

Det har visat sig att de flesta av er framför allt behöver umgås med folk, vara kreativa eller lära er saker för att må bra. Jag trodde faktiskt att fler än två personer skulle fylla i "konsumera", med tanke på allt man kan konsumera i den här världen och hur mycket man uppmanas att konsumera det. Eventuellt beror den låga procenten på att min blogg har en något annan typ av läsare än exempelvis Blondinbellas. En annan intressant siffra är att fem personer har angett "raljera/ironisera/klaga" som det som driver dem i livet. Jag vet att de finns, jag har träffat dem i tvättstugan, men jag måste säga att jag är imponerad av självinsikten.

Den här veckan ska vi ta reda på vad ni äter. Svarsalternativ "jag äter allt" är vid närmare eftertanke lika missvisande som en del av Expressens testsvarsalternativ, men ni behöver inte äta träpinnar och gamla trasiga bläckstråleskrivare för att fylla i det - det räcker med kebab eller bacon. Vid veganalternativet lade jag till "inte animalier", för det finns både frukterianer och lufterianer som inte heller äter animalier. Någon lufterian har jag personligen aldrig träffat, men en frukterian träffade jag på en hardcorekonsert 1997 och dejtade i ett par veckor tills jag insåg att anledningen till att vi inte kunde kommunicera berodde på inre dimma och inte inre svåråtkomliga djup.

lördag 15 november 2008

tevekrönikan

Jag vet inte vad som stör mig mest i Tele2-reklamen - att de svarta fåren beter sig som vilka självförhävande brats som helst eller att man låtsas att cheap och sheep uttalas likadant. Men mer än av Tele2-reklamen störs jag av alla viskreklamer som går nu. Jag får krypningar i hela kroppen när folk viskar (ni kan tänka er hur jag led genom alla de första avsnitten av L Word, där Jenny viskgrät sin frustration åt alla håll och kanter så att mina ben nästan grävde sig ur kroppen på mig) och nu verkar det vara högsta mode både i teve- och radioreklam. Det värsta är när de halvviskar. "Och du, vi har redan motsvarande försäkring för dig som bor i lägenhet" väser den där rösten så det går genom märg och ben och jag måste byta kanal innan jag får mardrömmar. Min syster har samma problem. Vi har härlett det hela till vår barndom, när vi alltid var tvungna att viska i kyrkan.

Jag får även krupp av speakerrösten i Ensam mamma söker, för att gå vidare till dokusåporna. Okej att man låter lite extra gladmysig och förtjust när man säger något särskilt gemytligt, men om någon sitter med högstadiefniss i halsen när hon säger "hon bor i stockholm tillsammans med sin dotter som är sju år" eller "hos Peter finns det en osäkerhet i papparollen" så börjar en annan förr eller senare undra vad det är som är så roligt.

För att ge Idol en välbehövd queer twist, tänkte jag slutligen sätta på pränt det fler än jag måste ha tänkt: inte för att han verkar lida någon brist som det är nu, men Johan Palm i Idol skulle få sjukt många tjejer som flata. Han är sinnebilden av en sån där brud man vänder sig dreglande om efter, bara för att besviket inse att det bara var ännu en pojk i puberteten. Sveriges egen Shane, bara med en y-kromosom för mycket. Alla som redan har tänkt tanken, räck upp en hand!

Johan Palm i Idol 2008 och Shane i The L Word.

torsdag 13 november 2008

test: vad vet du om expressens normalitetsbegrepp?

Den som inte har något annat för sig kan till exempel göra Expressens test: Vad vet du om kvinnors sexlust? och förundras över både frågor och rätta svar. Vad sägs till exempel om påståendefrågan: "En normal välanpassad kvinna har stark sexlust"? Jag och Tofflan höll på att gå i bitar i jakt på ett alternativ som problematiserade orden "normal" och "välanpassad", men tvingades så småningom kryssa för "sant", efter att först ha diskuterat Expressens normalitetsbegrepp och kommit fram till att deras uppfattning om en "välanpassad" kvinna troligtvis syftade på en genomsnittlig kåt och glad kvinna. Det visade sig vara fel, vi skulle ha hållit fast vid vår ursprungliga känsla av att en väl anpassad kvinna inte har ordentligt med utrymme att gå runt med spetsad klitoris. Även vårt svar på "det är normalt att ha sex flera gånger i veckan" var fel - jag och Tofflan tyckte att det vore synd och skam att påstå att det är onormalt, emedan Expressen motiverade det rätta svaret ("falskt") med att "det är omöjligt att säga vad som är normalt". Och det hade de ju i helt rätt i förstås.

Vi hade även fel på påståendet "Sund sexlust innebär att känna ett häftigt passionerat begär efter sex". Även om det inte alltid är så, så är det ju inte direkt osunt att gå runt och känna ett häftigt passionerat begär, tänkte vi stackars pilska lesbianer och missade helt påståendets modalitet. Sammantaget kan jag alltså meddela att jag och Tofflan - tillsammans - endast har en 70-procentig förståelse för kvinnlig lust.

Vi kan förstås spekulera i vad mina och Tofflans subjektiva erfarenheter spelar för roll i våra felaktiga svar, eller vem på Expressen som bör gå en kurs i testkonstruktion. Men istället böjer jag mig huld för den tredje statsmakten och lär mig av Expressens resoluta vis att använda "normal" som etablerad definition och endast ge två svarsalternativ, här i mitt eget snabbtest om kvinnlig lust.





Frågor vi också kan fundera över, i Expressens andra sextester, är till exempel frågan "Kan en slida vara för trång?" som endast kommer med tre varianter av "ja", men utan att specificera vad den skulle vara för trång för. Eller frågan "Kan man bli gravid utan att ha samlag?", med svarsalternativen "Nej", "Hos vissa religiösa sekter förekommer jungfrufödsel" eller "I sällsynta fall om sperma kommer i närheten av slidöppningen". Uppenbarligen har de aldrig hört talas om Danmark.

tisdag 11 november 2008

allt jag vill är att jogga lojt bland pensionärer

Bland det läskigaste jag vet är gym med glasfönster ut mot vältrafikerade gator, där man måste svettas snyggt för att inte bli utskrattad på någon blogg eller åtminstone i sin egen fantasi. Jag vet inte vilka som går dit och orädda möter sitt öde som skyltdockor och djur i bur. Troligen är det folk av en helt annan art. Troligen är det människor som aldrig blev förödmjukade på gymnastiken i högstadiet, som aldrig hörde "men åh, passa inte till Sara, då förlorar vi ju bara" och som aldrig tyckte att det var ett mentalt kraftprov bara att kasta en boll.

Det ultimata gymmet är som det som ligger två kvarter från min syrras hus, med femton år gamla maskiner och tjocka väggar hela vägen om. Folket på ett gym bör övervägande vara stammisar i joggingbyxor, pensionärer som läser sitt schema på lappar de har fått av sjukgymnasten, någon enstaka förortsmuskelbyggare som stånkar framför spegeln så att han både får se och höra sig själv ordentligt och ett par mulliga brudar som traskar makligt på löpbanden bredvid varandra medan de diskuterar pirogrecept och Bonde Söker Fru.

Jag har i en veckas tid försökt hitta just ett sånt sunkigt litet trivselgym i närheten av mitt hem, men Eniro, Google och sl.se talar sitt tydliga språk: Om jag vill göra allvar av min vision att träna flera gånger i veckan och inte tillbringa mer tid på bussen till gymmet än på själva gymmet, kommer jag att behöva transformeras till skyltdocka och cykla skiten av mig i ett spegelblankt fönster - jag bor sju minuter från SATS. Så... vad är det som gäller nuförtiden? Cykelbyxor och benvärmare? Träningsoveraller och svettband? Åh om så vore.

söndag 9 november 2008

return of the veckans poll

Veckans poll blev en långkörare, men å andra sidan gav den oss massor av procent att plaska omkring i. Till exempel:
Det är 44 procent av er som är tjejer som inte är hetero. Av dessa har 25 procent rakat huvudet, jämfört med 22 procent av heterobrudarna - en mindre skillnad än förväntat. De med procentuellt flest rakade huvuden av er är heterokillarna, med 55 procent. Om vi inte räknar med de killar som räknar sig som icke-hetero förstås, där siffran är hela 60 procent, men i och med att de endast uppgår till fem personer är det svårt att räkna det som statistiskt säkerställt (hur statistiskt säkerställt resten av resultatet är kan vi ju diskutera en annan gång). Av alla "queera rakt igenom" har 30 procent någon gång rakat hela huvudet, och alla dessa queera med och utan rakade huvuden utgör 23 procent av min samlade läsarstyrka. Vad mer behöver vi egentligen veta?

Ja, kanske vad som driver er i livet. Själv drivs jag av att skapa, inget annat kommer i närheten. Sitter jag på tåget skriver jag krönikor, romaner, noveller. Ska jag baka pepparkakor ryker de förformade pepparkaksformarna efter fem minuter till förmån för en mer kreativitetsvänlig kniv. Jag har fyra byrålådor fulla med olika sorters färg och fyra med material, förrådet är fullt av tyg och när jag var liten ägnade jag en sommar åt att bygga olika typer av sandaler av värmländskt gräs. Andra drivs av att umgås med folk och blir deprimerade om de inte får sin dagliga dos "häng". Det är en bra sak och en relationsräddande insikt, när man kommer på att man inte drivs av precis samma saker.

Frågan handlar alltså ungefär om vad det är man framför allt behöver göra för att må bra. Jag vet att jag inte har täckt in allt med min poll, mina alternativ får ses som förslag och resten får ni som vanligt kommentera i bloggen!

lördag 8 november 2008

homosexkompetens för lärare, del 3 (denna gång utan homosex)

Över huvud taget tror jag på det där med att vara sig själv i klassrummet. Det, och att vara genuint intresserad av att lära ut något. Det är därför det funkar med att komma in första dagen i röd mohikan och piercingar - även den mest konservative medelålders herre från Iran, Kina, USA, brukar acceptera mig och min lärarroll tämligen omgående. Jag är själv lite förvånad över hur konsekventa kursdeltagarna tycks vara i sin absoluta acceptans (och sitt uttryckta gillande) av mig. Jag har många teorier om det hela; en är att det oftast räcker med att lugnt och självklart utgå från att alla kommer att gilla en, så gör de det.

Folk tror oftast att det är mycket svårare att sticka ut, än vad det är. Eller så är det jag som inte märker att det är svårt att sticka ut, eftersom jag har mycket mer problem med att smälta in. Framför allt tror folk att jag blir sämre behandlad än vad jag blir och att mina kursdeltagare måste vara väldigt skeptiska till mig. (Till skillnad från dem alltså, de som frågar, som är väldigt mycket mer öppensinnade.) Kanske blandar de ihop rosa mohikaner och ansiktspiercingar med otrevligt bemötande eller avskräckande odör, vilket jag misstänker har mycket större effekter på folk än en färgglad kalufs.

Jag mår bäst av att uttrycka mig på utsidan som jag känner mig på insidan. Hade mina tatueringar och andra yttre attribut handlat om något destruktivt, eller något jag inte uttryckte inifrån, hade det säkert märkts och skapat andra reaktioner hos folk än det gör nu. Jag har förstås fått min beskärda del av "do, lärare??" både beroende på mitt alternativa yttre och det faktum att många tolkar min ålder som 16-18 år, men det går över på fem minuter. Gör det inte det automatiskt så gör det det efter att jag har förklarat adjektivkongruens eller satsadverbialets placering i bisats, för kursdeltagarna på mitt jobb (särskilt de medelålders herrarna) är grammatikjunkies precis som jag. Annat jag kan tänkas pyssla med är att förbluffa dem genom att leka "gissa åldern" eller berätta hur många år jag har jobbat som lärare. Ett maktmedel så gott som något.

Äsch det här handlade visst inte så mycket om homokompetens, det blev mest bara en betraktelse av mig själv... relatera den gärna till er själva, så kan vi åtminstone vara navelskådande tillsammans!

Etiketter:

tisdag 4 november 2008

grejen

Såhär när jag sitter på tåget till Kil för att fira min farmors nittioårsdag, slår det mig. Det är fyra timmars tågresa jag behöver. Varje dag. Total rumslig begränsning, en anvisad plats att sitta på, ett tillhörande fällbord, ingen teve och dålig mottagning på mobilen. Jag har skrivit klart tre krönikor (min produktion är inte helt anpassad till mitt engagemang på en krönika varannan månad i QX) och tänkt på saker jag inte har hunnit begrunda på flera veckor. Utanför fönstret växlar landskapet automatiskt, som det borde göra utanför alla ideala fönster i varje välutrustad skrivarlya. Och jag kan inte nog understryka hur sympatisk den är, min Asus Eee 901, som när jag når Karlstad fortfarande har halva batteritiden kvar. Åka tåg är grejen, om någon hade missat det.

homosexkompetens för lärare, del 2: lärargarderoben

Det är alltid lite läskigt, att komma ut som homosexuell lärare längst fram i ett klassrum och inte veta vad som pågår bakom tjugofem lagom utslätade pannor. De som sitter där, i klasar kring grupparbetsborden, är människor som kommer att fortsätta gå i ens klass oavsett hur det går. Det är folk som har makten att respektera eller ignorera en, som kan fabulera fram vad som helst om en och gå till ens chef med hittepå, som kan sprida hat bakom bänkar och i korridorer utan att man någonsin får tag på det. De första två-tre åren jag jobbade på SFI (svenska för invandrare) undvek jag alla frågor om familj, svarade inte på vilken tidning jag skrev för, nämnde inget om mig själv när jag såg dem snörpa på munnen inför könsneutrala sambolagar och partnerskap. En gång testade jag att komma ut, och hur hårt mitt hjärta än slog och hur osäker jag blev på några yngre irakiers inställning till mig senare, var det helt klart en vändpunkt i min garderobs fortsatta SFI-karriär. Nu funderar jag nästan aldrig på hur jag ska besvara frågorna om pojkvän, eller om jag ska ge mina egna exempel på hur diskriminering på grund av sexuell läggning kan se ut. Det är helt enkelt inte upp till mig att ljuga för att andra ska må bra av att tro att alla omkring dem är heterosexuella.

Det är inte självklart på något sätt att man som lärare vill komma ut för sina elever. Det mest logiska är snarare tvärtom - som lärare är man redan utlämnad till elevernas godtycke och det sista man vill är att ge dem en chans att tycka att man är ett pervo. Jag vet många andra lärare som aldrig kommer ut, som svarar undvikande på alla frågor och klamrar sig fast vid det könsneutrala "sambo" när de tvingas kläcka ur sig något om sina familjer. Varför envisas jag med att faktiskt svara på frågorna om jag har pojkvän? Svaret är ganska enkelt, och uppdelat i tre.

Först och främst vill jag inte ge självföraktet en chans. Det ligger liksom alltid och lurar, redo att dra ner en i sin äckliga spiral om man börjar ducka för frågor som har svar man egentligen inte skäms för. Nä, jag har ingen pojkvän. Om jag trivs med att vara singel? Eh... ja? Ibland måste man undvika faror och till exempel inte vifta med några regnbågsflaggor när mer militanta homofober flockas i bombarjackor på pendeltåget, det känner nog vartenda homo i ryggmärgen. Men ibland är faran bara en liten oro i feghörnet av magen, och ändå ger man efter och säger "i helgen? Jag ska bara stanna hemma med min tje... sambo". Och någonstans inom en känner man att man kanske skäms ändå, man kanske föraktar sig själv och inte tycker att man helt och hållet är värd samma möjlighet att prata om sitt liv som alla som ska hem till gubbar och frugor av föreskrivet motsatt kön.

För det andra så är jag den första icke-heterosexuella personen majoriteten av mina kursdeltagare någonsin har träffat. Vad de vet, alltså, deras kusiner kan ju i smyg kuttra med hemliga älskare och älskarinnor i små homogrottor maskerade som bokklubbar och vedhuggningssällskap, men det hjälper inte mina kursdeltagares homosexbildning i någon större mån. Jag har sett effekterna på nära håll, varenda gång jag kommer ut i klassrummet. Ibland ser jag dem omedelbart i deras ögon, tankarna som säger "och jag som trodde att homosexuella var sjuka i huvudet, det tycks alltså inte stämma", eller "vad konstigt, hon skäms inte... tänk om det alltså inte är något att skämmas för". Ibland får jag det svart på vitt, eller åtminstone utsagt i klassrummet som hos den muslimska mamman som sa "jag var väldigt emot homosexualitet förut men nu när jag vet att man inte kan välja det själv tänker jag att jag måste säga till min son att jag kommer att acceptera honom oavsett vem han blir kär i". Det är så hjärteknipande att jag fortfarande efter tre år ryser när jag tänker på det.

För det tredje blir jag en bättre lärare när jag vet att alla mina kursdeltagare känner till vem jag är. Jag behöver inte längre vara rädd för vilka kommentarer de ska droppa när vi läser om samboskap, jämställdhet, familjekonstellationer, diskrimineringslagar. Tycker de att homosexuella är perversa, så håller de det i alla fall för sig själva, och för min del passar det mycket bättre än att jag skulle hålla min läggning för mig själv. Vissa lärare är väldigt privata som personer och skulle aldrig svara ens på frågan om hur gamla de är eller om de bor i hus eller lägenhet, men den inställningen funkar inte med min person och jag tror att kursdeltagarna känner det. Jag behöver inte ducka för frågor, jag kan berätta vad jag ska göra på semestern och blir aldrig längre introducerad för estniska bröder. Det gör mig till en mycket bättre lärare och till någon som kan slappna av, svara på frågor som vilken heterosexuell lärare som helst och släppa in alla som vill släppa in mig. Jag är helt säker på att det märks i klassrummet.

Dessutom har mitt ständiga utträde ur garderoben fått den effekten att homosexuella kursdeltagare vänder sig till mig. Och inte bara homosexuella kursdeltagare förstås, utan kursdeltagare med lesbiska systrar, bögkompisar och frågor om var man helst ska stå för att se prideparaden ordentligt. Plötsligt smyger någon in en referens till en pojkvän i hemuppgiften, tar mig åt sidan eller slappnar bara av mer när homosexualitet kommer på tal. Och det gör det, oavsett om vissa lärare gillar att säga "jag undervisar faktiskt inte i sexualkunskap". Mer om vad man kan göra när någon häver upp sin stämma och deklamerar "homosexuella är sjuka i huvudet" i ett kommande avsnitt av denna min homosexpraktika för lärare av alla läggningar.

Det finns förstås anledningar till att inte komma ut också, men enligt min erfarenhet kan de alla komprimeras till ett enda ord: konflikträdsla. Absolut ej att förringa, men inte heller något jag vill bygga mitt arbetsliv på.

Etiketter: