lördag 27 december 2008

bisexualitet är det nya svarta

Om trenden 2007 var att komma ut som transsexuell FtM och 2008 handlade om att avsluta sjukt etablerade förhållanden, så är 2009 året då alla flator börjar dejta män. Jag ska inte nämna några namn, men om jag gjorde det skulle ni dåna och säga "HON? Ärkeflatan Flatula? Med en SNUBBE?" Jodå, här håller vi inte på gränserna mer än nödvändigt. Jag, som har känt mig som den mest heterosexuella i sju socknar på grund av mitt samröre med ett grekiskt manstroll i kvinnligt fodral, får se mig omsprungen i den heterosexuella kapplöpningen av inte en, utan två nära vänner, tillika till synes inbitna lesbianer, som såhär i juletid deklamerar att det är dags för ett hårigt bröst och en brummande mansröst. Eller, för att vara noga, lite okomplicerat spel där man vet att man spelar bytet och får det man vill när man vill det.

Man kan se tecken på att denna mansdejtingtrend sammanfaller med trenden att göra slut på sitt 5-6-åriga lesbiska förhållande. Mantrat verkar nämligen lyda: "tjejer är så sjukt komplicerade och jag vill ändå inte ha något seriöst, och det är så himla enkelt att bara ragga upp en snubbe, man behöver inte ens ragga, bara vifta på en ögonfrans och inte säga nej". Den kan de ju marinera en stund, alla heterobrudar som utbrister att det skulle vara så enkelt att vara lesbisk och inte behöva krångla med krångliga manshjärnor.

Åh alla analyser vi kan ägna oss åt under 2009 med utgångspunkt i dessa mina två vänner som härmed har upphöjts till trendsättare. Vi har männen som sa "du är inte lesbisk, du har bara inte träffat rätt kille än" och som härigenom får vatten på sin kvarn. Från januari till april kan vi på olika sätt diskutera hur det hade varit att låta dem diktera villkoren genom att ignorera den egna viljan för att inte bidra till deras argument, och dra paralleller till andra saker vi gör mest bara för att visa andra att de har fel. Vi har identiteten, begäret, behoven och preferenserna som vi kan kombinera och tugga på i säkert fyra-fem månader. Och sist men inte minst, det eviga mysteriet heterosexualiteten. Det räcker gott och väl över nästa årsskifte, så bloggåret 2009 känns ganska säkrat.

För den som ändå inte tar den enkla vägen, bjuder bloggen härmed på årets raggningsreplik, som kom så naturligt att jag inte ens märkte att det var en förrän det var för sent med en örfil (jag har sett på TV att det är med en sådan en duktigt heterosexuell kvinna svarar på raggningsrepliker): "That would sound so much better if you said it laying down. And if you screamed it instead of saying it. And if it was my name."

söndag 21 december 2008

veckans poll

Alltså veckans poll måste ha varit en av de mest intressanta i den här bloggens historia. Jag dånar till exempel över att 10 personer har erkänt att de är otrevliga mot främlingar - jag hade tidigare en teori om att folk som är otrevliga mot folk de inte känner bara inte förstår att de är det. Se den inställningen som ett resultat av min uppfostran. Jag är allra mest imponerad av alla som har fyllt i att de manipulerar, ljuger eller är snåla, kanske för att det för mig är de egenskaper jag själv skulle skämmas mest över och inte riktigt vilja erkänna för mig själv. Och erkännandet måste ju som regel komma först.

Själv har jag jobbat hårt på min snålhet. Efter viss analys har jag kartlagt varför jag en gång i tiden inte kunde ställa fram en skål godis på bordet av misstanke om att alla andra skulle ta de bästa bitarna innan jag fick chansen, varför jag krävde tillbaka lånade femkronor av folk med viss passion och varför jag aldrig lånade ut mina glitterpennor. Hela analysen kan vi spara till en annan gång, men min uppskattning är att hälften sitter i vad man har råkat ut för och dragit för slutsatser, och hälften i en hamstrande och försiktig (läs uptight) personlighet. Men det går att ändra, på ren vilja och uppmärksamhet. För mig gick det genom att låta mina inre logiker överrösta känslan av att jag måste vakta på allt jag äter, köper och tjänar för att inte förlora allt. För sju år sedan satt jag på fest med min egen påse lantchips i knät och lät folk ta ett chips eller två på nåder. Någon gång 2003 påbörjade jag analysen av mitt beteende och startade en slags hemmasnickrad kognitiv beteendeterapi. Nu häller jag upp hela påsen i en skål och skickar runt den som normala människor gör, och om folk grabbar åt sig sådär som folk i allmänhet gör och jag känner nervositeten välla upp, så påminner jag mig själv: Om jag nu verkligen måste ha en massa lantchips, så kostar de bara 19,90 på kiosken och lagret tar aldrig slut. Min hemmaterapi har eventuellt slagit över åt andra hållet, och resulterat i att jag till exempel har lånat ut lite väl mycket pengar till folk varav en del aldrig kommer att återfås, men det ger ändå en annan slags ro i själen än att sitta och ruva på saker utan att fundera över varför.

Även de 6 personer som fyllde i "jag har inga dåliga egenskaper" förtjänar förstås viss uppmärksamhet. Eftersom jag känner till hur otroligt begåvade läsare jag har, betvivlar jag inte för ett ögonblick att åtminstone 6 av er är helt fria från skavanker, så det är naturligtvis bara på ren association jag nämner den välmanikyrerade kickan som deltog i "Sanningens Ögonblick". Ni vet hon som först deklamerade att hon är den mest perfekta människan hon känner, sedan erkände att hon skulle ligga med sin bästa väns pojkvän om hon visste att det aldrig skulle avslöjas. Jag kopplar också till en diskussion jag hade för åtta år sedan (mitt ordminne är det som sagt inget större fel på) där jag hävdade att alla har något de kan bli bättre på, och min meningsmotståndare sa åt mig att koppla av och tänka tanken att jag kanske faktiskt var perfekt precis som jag var. Hon hade inte bara en poäng, hon hade, som min polare skulle säga, Superpoängen Oscar. Det hade å andra sidan jag också, för det är det fina i diskussioner där svart och vitt är en definitionsfråga, att begrundan är primärt och "rätt" och "fel" ligger kvar på trappen.

Jag skulle kunna skriva om den här pollen flera dagar i rad. Om min polare som ljuger om allt för alla för att hon inte vill göra någon ledsen, men bara snor in sig i sina egna lögner och utplånar sig själv. Om den bästa vännen som alltid sade saker hon inte menade när hon blev arg, men som en dag sa en sak för mycket. Om hur jag ibland får för mig att jag manipulerar folk, och i preventivt syfte måste informera objektet för min manipulation om att jag antagligen manipulerar, vilket bara föder tanken att jag dubbelmanipulerar genom att informera om manipulationen och framstå som en ärligare människa än jag är. Den saken kan vi ganska enkelt härleda till specifika situationer i min bakgrund, men så roligt ska vi inte ha idag.

Vi ska däremot ha ännu roligare än så, för den här veckan ska vi vältra oss i våra goda egenskaper istället! Jojo, nu börjar sötebrödsdagarna - alla som har fyllt i att ni är egocentriska får vältra er i era egna företräden utan minsta dåligt samvete och alla som har kommenterat om era dåliga självförtroenden får en liten skjuts till nyårslöftet om att fokusera mindre på era dåliga egenskaper och mer på era bra!

lördag 20 december 2008

"håll er på spelområdet ... väggen kommer nu"

Om inte annat, så gör det lite ont i hjärtat när folk inte förstår att det bara är lite svängrum man begär. Att man inte vill gå med armarna tätt, tätt intill sidorna eller krumbukta sig åt fel håll för att ens form var för liten, att man inte vill att livet ska vara ett enda långt Hål i Väggen.



"Det är gjort för en kungspudel som ska lyfta på häcken", säger Felix Herngren och tar orden ur munnen på mig, när formen inte passar och jag antingen måste bryta ny frigolit eller ägna all min energi åt att böja mig åt onaturliga håll. Trots att mänskligheten enligt vissa har utvecklat mig till en viss speciell roll i tusentals år, har jag och många andra av någon outgrundlig anledning ändå svårt att känna oss hemma i den. Det är underligt att jag kan känna så, när en helt etablerad fil dr i matematik påpekar att fasta roller för pojkar och flickor är helt okej, så länge de värderas lika.

Det är inte problematiskt, skriver hon, matematikern Tanja Bergkvist, med olika roller så länge de värderas lika. Men hur kan det inte vara problematiskt, när det finns folk som har problem med det? En femåring nära mig går på ett dagis där pedagogerna förklarar att det är "viktigt att bekräfta barnens könsidentitet", där de själva sprider uppgifter om att rosa är en tjejfärg och att pojkar leker med pinnar. Tjejen som vill leka med pinnar, eller killen som gillar sin rosa tröja, hjälps inte direkt av att det de hänvisas till värderas lika högt som det de egentligen vill.

På det rosa tåget är jag däremot med. Byt ut "flickor" och "pojkar" mot "femininitet" och "maskulinitet" och jag kan till och med tänka mig att spatsera med den glittrande fanan i täten. Säg att rosa är en fin färg, att alla som vill får ha gymnastikdräkt med volang och att det gäller alla barn. Säg att det är roligt att snickra och att det inte är konstigare att Fia gör det än att Manuel gör det. Uppmuntra alla bra sidor, hos alla barn, åt alla håll, sådär som vi inte gör nu eftersom vi har ett gäng frigolitväggar i bakhuvudet.

En hel drös med bloggare är oroliga för vad "genusmaffian" ska göra med deras stackars barn, nu när flickorna ska tvingas leka med he-man och pojkarna knyppla sina egna förkläden. Och jag vill hoppa upp och ner och förklara tills det går fram: Det är ju NU de tvingas till saker, genom att bli bemötta som två olika arter endast utifrån formen på sina könsorgan.

Jag tror, som jag kanske har sagt, att den genomsnittliga pojken har något annorlunda beteenden och behov än den genomsnittliga flickan. Jag är inte en total socialkonstruktivist, jag tror att vi föds med olika förutsättningar att utveckla olika personlighetsdrag och att det bland annat influeras av vilka doser av olika hormoner vi exponeras för i vårt ursprungliga käll. Men det har ingenting med saken att göra, för vem av oss är egentligen spegelbilden av ett genomsnitt av en grupp vi råkar tillhöra, och hur är det farligt att pojkar lär sig att ta hänsyn eller att flickor vågar klättra i träd? De killar som växer upp till så kallade "riktiga karlar" dör nog inte av att få prata om sina känslor, lika lite som de tjejer som växer upp till modebloggare tar skada av att höra "vad stark du är" istället för "oj kom ner från trädet så du inte gör illa dig och akta klänningen". Sådant som genuspedagogik handlar om.

Även om de flesta småflickor skulle plocka upp en docka och de flesta pojkar en plastbil vid ett "fritt" val, är det helt absurt att göra majoritetens upplevelse till lag och titta konstigt på den nittionionde pojken när han står och tröstar en bebisdocka. På ett dagis med fungerande genuspedagogik skulle inte blicken laddas med värderingar baserat på hans val av leksak, och de omgivande pojkarnas fördömanden skulle bemötas som fördömanden bör. Själv ville jag alltid leka med sparkcyklarna, men jag gjorde det nog inte en enda gång. Det var ju killeksaker. Jag kom ändå lindrigt undan, om man tänker på butchbarn, fjollbarn, transbarn, barn som hämmas och trycks ihop mer än någon vuxen förstår, för att behaga frigoliten. De som klagar på att "genusteoretikerna ignorerar naturliga skillnader" och att "det har gått för långt med jämställdheten", förstår inte att de normer som känns naturliga för dem, blir självmordsförsök och många timmars terapi för andra. Jag tror inte att herr Herngren visste hur djup frågan var, när han ställde den: "Vem fan har sågat upp den här skiten från början?"

fredag 19 december 2008

del 2: vi är får

Jag har inte kunnat släppa reklamen med det svarta fåret, mest för att den säger mig så mycket om Människorna och Vår Tid. Alltså: Det svarta fåret reste sig över den vita flocken och bestämde sig för att gå sin egen väg - så långt är jag med. Han sökte efter sig själv, gick på college och liftade runt i världen, sådär som svarta får gärna gör. Jag får (eh) nog betraktas som ett någorlunda svart får själv, och min erfarenhet bekräftar det liftande fårets autenticitet någotsånär, för visst har jag både pluggat och flängt runt i världen. Men sedan. Fåret hittar ett gäng andra svarta får, och plötsligt är den homogena massan i full gång igen, denna gång bestående av svart fårkrull istället för vitt. ”Vi är billiga!” utropar deras ledare från ett podium och det låter nästan, men bara nästan, som ”vi är får” på engelska, därav reklamens själva berättigande.

Där någonstans börjar analysen, för just billigt kan man ju tycka att det är, när svarta får sluter sig samman bara för att inte släppa in andra som inte är som de (en av reklamfilmerna går ut på att en människa utklädd till får söker jobb på Tele2 men blir avslöjad som oäkta). Som ni förstår är jag nu långt bortom ambitionen att fnysa lite åt en reklamfilm. Vi kan se den som en katalysator, ett upphov till en hord funderingar kring det mänskliga psyket. Kring originalitetens kollektiva dragningskraft och ”alla vill ha samma typ av annorlunda saker”.

Vi gillar alltså att vara speciella nuförtiden, och då inte bara att vara speciella för vår egen utvalda, vars ord vi knarkar och vars armar omkring oss är de enda vi behöver. Nej, man bör helst vara speciell för en hel grupp människor, helst för alla. Och det skulle ju vara ganska lätt att åstadkomma, om det bara räckte med det. Men man vill liksom vara speciell på ett lite bättre sätt, och när man tänker efter vill man inte vara speciell helt ensam, utan som en del av en grupp som är väldigt speciell och som helt tveklöst är bättre än alla som inte får vara en del av gruppen. Det speciella blir till överlägsen gruppidentitet och det är där någonstans jag hittar fnyset, som jag fnyser när min kollega frågar om jag inte känner igen mig, jag som "väl är ett svart får". "Ett riktigt svart får", säger jag, "skulle inte sitta och döma ut folk som inte är exakt som det. Ett riktigt svart får blir kanske glatt och lyckligt av att se att det finns andra svarta får här i världen, men skulle ändå behålla någon typ av skepsis mot masspsykoser à la 30-talets Tyskland. Det är inte svartfårigt." "Svartfårigt", säger kanske hon, "det är inte riktigt ett etablerat ord vet du". "Nej", säger jag, "det var lite svartfårigt av mig".

Åh grupptillhörighet och individualism. Det är knappt möjligt att uttala sig objektivt, för det där med att definiera sig som gruppdeltagare eller inte gruppdeltagare är en av våra allra mest grundläggande mekanismer och något som inte går att distansera sig från, bara navelskåda tills man får ont i nacken. Men vi återgår till de svarta fåren och drar en parallell till flatvärlden, åtminstone som den såg ut för några år sedan (ungefär när någon vid pseudonym Bruden började blogga om den). På den tiden var butchnormen mycket tydligare och kom man till Bitch Girl Club i kjol frågade tio pers om man hade kommit fel. Går man tillbaka en bit i deras historia, alla flatiga och butchiga brudar (och de som visade sig inte alls vara brudar) så kommer de/vi alllihop från vita fårskockar, som bräkte åt oss: ”det ska vara kille och tjeeehehehej”, ”tjejer ska gå i kjol och hålla käääähähähäft”, ”fotboll är en killspooohohohort”. Vi bröt upp, åkte nervösa till TipTop en kväll i våra mest avgörande tonår och hittade en hel hjord svarta butchfår. Alla hade de snus och säckiga brallor och några av dem påstod med subtila medel att man faktiskt inte var ett riktigt svart får om man inte körde in den bruna geggan under läppen. Från ena sidan staketet, vips över till den andra, men utan en tanke på att göra flis av själva staketet. ”Du är inte som vi” tycks vara en ståndpunkt vi homosar sapiens tycks vara hemskt måna om att få inta då och då.

Sådant tänker jag på när jag ser det dryga svarta fåret. Och jag tänker på finniga mobbade pojkar som finner styrka i att de åtminstone är arier, vilket vid närmare eftertanke är något väldigt överlägset som genererar ett högre existensberättigande än konkurrerande genetiska arv. Det var nog inte deras tanke, när de satt där på reklambyrån och någon reste sig upp och utropade: "Svarta får! Där har vi det! Cheap och Sheep låter ju exakt likadant, vi får använda våra nya dataanimationsprogram och folk förstår att vi, vi är de som reste sig ur flocken, infogade sig i en ny flock och började sälja teletjänster! Vi är får!"

torsdag 18 december 2008

reklambetraktelser, del 1

I Gillette-reklamen visar de hur Tiger Woods fick en golfklubba i present när han var liten, sedan hur diverse tennis- och fotbollsproffs fick tennisracketar och fotbollar i present och sedan föreslås man köpa en Gillette rakhyvel, för att "rätt gåva kan ta fram det bästa hos folk". Jag undrar varje gång vad de syftar på. Ska han bli en superrakare? Ska han börja raka katter, pingviner och tanter med ledvärk som inte når ner till vaderna längre? Eller bara sig själv? Ska han med potentialen i sin nya rakhyvel äntligen börja raka pungen, är det det reklammakarna tror är de julklappshandlande fruarnas hemliga önskan? Eller kanske ryggen. Finns det folk som rakar ryggen förresten, eller är det en totalt vaxdominerad domän i och med den begränsade åtkomsten? Den väcker så många frågor, den där reklamen.

tisdag 16 december 2008

mössans julafton

Jag visste inte om det just när söndagen började, men söndag var alltså hattmakardag. När man väl börjar är det svårt att sluta, och följande mössparad ska väl kunna övertyga även den mest förhärdade skeptiker om att nej, jag har inte slutat vara kreativ bara för att jag har börjat träna på SATS.





Jag har ingen aning om vad jag egentligen ska med de flesta mössorna till. Mössa 3 använde jag igår och kände mig som en tomtehybrid precis som meningen var. Mössa 5 var resultatet av min tanke att skapa mig en mössa som passar till alla mina kläder (stjärnan ska justeras lite, så ni behöver inte vara oroliga över bristen på symmetri). Mössa 1,2 och 4 kommer troligen att ligga på min hatthylla tills den svämmar över (eller tills någon vill ha dem). Men de har i alla fall givit mig några små sömnadsinsikter och det där inre välbefinnandet man alltid råkar ut för när man knåpar. Jag rekommenderar er alla att sätta er och göra ett par mössor, själv har jag alltså fyllt min kvot för veckan.

måndag 15 december 2008

Jag har julbord upp över evaäpplet och är sekunder från att falla in i julbordskoma och drömma om efterrätten jag inte klarade av att äta upp. Jag orkar inte ens spekulera kring snapsvisor som svenssonmarkör och alkohol som socialt glidmedel - ris à la maltan har lagt sig som bomull kring de raljanta spetsfundigheter som jag vet ligger där inne och vill ut. Vi får helt enkelt hålla oss tills imorgon, då jag om inte annat ska visa upp det gäng mössor jag råkade sy igår istället för att läsa om modern generativ grammatik.

söndag 14 december 2008

veckans poll

Med 13 procentenheters övertag vinner Modesty Blaise som den uppdiktade person flest av er vill bli uppraggade av. Själv har jag aldrig förstått grejen med henne, och jag har heller inte förstått grejen med att jag inte förstår grejen, för jag förstår ju att jag borde förstå grejen med en hård, modellsnygg brutta i kroppsnära kläder. Det ligger i själva verket inte alls långt ifrån mitt eget val, Catwoman (i Michelle Pfeiffers version, vilket även någon av er påpekade i en kommentar). Jag har naturligtvis analyserat saken länge och väl, och kommit fram till att skillnaden ligger i att Catwoman är kortare och har en piska.

Den här veckan ska vi vältra oss i våra tillkortakommanden. Eller åtminstone ta en liten funderare över vad vi skulle kunna jobba på för att bli ännu mer fantastiska. En av mina sämsta egenskaper är att jag tänker lite väl mycket på vad som är mina sämsta egenskaper, en liten effekt av mitt samröre tidigare i livet med folk som inte var ute efter mitt bästa. Ändå vet jag att jag inte är värst, jag har folk i min närhet som nästan går under av tankar på vilka dåliga människor de tror att de är. Sådant tänkte jag inte att vi skulle använda pollen till - jag tänkte bara dela med mig av min släng av självrannsakan, för de där slängarna har hittills inte bara varit av ondo. Det är liksom inte förrän man spänner blicken i sina egna tillkortakommanden som man kan få bukt med dem, och i förlängningen bli gladare rakt igenom, tänker jag.

Vi kan också se det som en tuktvecka, för att nästa vecka få gona oss i våra goda egenskaper, gå från minus till plus och komma ihåg vilka enastående människor vi faktiskt är.

lördag 13 december 2008

texten som förgats

Vad natten går när den går tunga fjät vet troligtvis de flesta av mina kompetenta/nördiga läsare, och vet ni inte det så googlar ni snabbt som attan för att låtsas som om ni alltid visste - tro inte att jag inte känner er! De fjät som den går (tunga sådana till skillnad från de lätta som Gullefjun trippar med) handlar alltså om vad som produceras när man sätter ena foten framför den andra. För att göra svenska folket mindre förvirrat angående detta ord, som uppskattningsvis har 99 procent av sin användning förlagd till december, funderar jag på att använda det i andra sammanhang där dess mer kända synonym, ”steg”, förekommer ymnigt. Jag önskar mig en fjäträknare, ska jag säga, och ett litet fjät för människan, ett stort fjät för mänskligheten. Det skulle vara ett fjät mot större förståelse av luciatexter menar jag. Känn er välkomna att haka på.

Vi fortsätter. Åter in i tysta vrårna, säger jag varje lucia till mina inre, falska besserwissrar som fortfarande tror att solen har förgätit jorden som skuggorna ruva kring. Varenda år säger jag fel, trots att jag vet att det är förlåtit den har gjort, och jag kan bara förklara det med min tidiga vurm för besserwisseri som fick mig att tro att en upprörd vuxen, som jag träffade någon gång i lågstadieåldern, verkade kunna sina grejer och antagligen kunde bistå mig med hemlig kunskap om hur det egentligen ska vara. Hon förklarade med drypande ironi att solen naturligtvis inte har förlåtit jorden - vad har jorden gjort mot solen och när bad den om ursäkt? Förgäta låter mycket mer logiskt, gör det inte? frågade hon och jag nickade säkert snusförnuftigt som det lillgamla barn jag var. Jag visste redan att förgäta betyder glömma, för det hade jag läst i en blombok.

Min tidigaste luciasångsauktoritet glömde däremot att tala om/ta reda på att förlåta även kan betyda ”överge” eller ”lämna”, och framför allt att ”förgät” är imperativ och inte preteritum. Ska vi sjunga om en sol som förgäter, så är väl det minsta man kan begära att vi tar lite hänsyn till tempusharmonin och sjunger ”kring jord som soln förgat”, vilket i sin tur ställer till det för fjätet som inte längre har något som ger det lite mer existensberättigande genom att rimma på det.

Allt sådant glömmer jag när jag står där i min vita särk och sjunger. Kring joooord som sol'n förgääät, trallar jag glatt i kör med den falska besserwissern i mitt huvud. Hon ler och ser så översittaraktigt lycklig ut, ögonen glänser sådär som de bara kan glänsa hos en besserwisser som nöjsamt vältrar sig i sin egen känsla av att ha rätt. Men jag vet, och detta blogginlägg manifesterar det. Det är dags att förlåta henne och gå vidare.

Läs även andra bloggares , åsikter om , , , ,

Etiketter:

fredag 12 december 2008

luciatåget som inte kunde sluta

Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva det, vårt något anarkistiska luciatåg bestående av mig själv och åtta svenskstuderande, som för fem minuter sedan skred (nåja) genom Globen Centrum sjungande luciasånger med rysk och kinesisk brytning.

Det var egentligen inte meningen, sådär som väldigt sporadiska luciatåg sällan är. Meningen var att vi skulle sjunga inövade luciasånger i skolans två lokaler, en längst in i Globen Centrum, en ganska nära ingången. Men efter avslutat ärende, blev jag fasthållen i ett klassrum där vanliga, olussande kursdeltagare ville ta bilder på mig som tärna (ja ni) och när jag kom ut var alla mina medlussetågare borta. När jag kom ut, visade de sig allihop stå uppradade framför granen bredvid McDonald's, sjungande kring jord som soln förlät som om någon hade beställt dem. Klockan var halv tio och tre byggjobbare satt och åt hamburgare vid ett plastbord, annars var det ganska tomt. När mina åtta deltagare hade sjungit färdigt applåderade byggjobbarna, och mina kursdeltagare såg nöjda ut. "Nu alla tåg", sa en av ryskorna resolut. "Tåg, tåg, tåg, alla". Vad hade vi att sätta emot?

Så vi tågade genom hela Globen Centrum, som för er som inte känner till det är en avlång och ganska lång galleria, sjungande luciasången, staffansvisan och den som också heter luciasången men som inte är själva luciasången. Folk som hade något ärende i Globens affärer stannade och såg konfunderat på oss. Troligen funderade de över vem som kunde ha beställt ett luciatåg där nio vuxna kvinnor går och viftar med elektriska tärnljus, där ingen reagerar om tåget måste stanna och vänta på någon som tappar ett sånghäfte i golvet och där Locia har jos i haret. De flesta följde det som har blivit vår nya kutym när vi ser något underligt: tog en bild med mobilkameran och gick vidare.

Behöver jag säga att det var min bästa luciaupplevelse på länge? Väl tillbaka i lärarrummet uppkom efter min beskrivning fler och fler exempel på folk som har lussat för oförberedda människor på ren lussevilja. Det är något med ett luciatåg som kommer oannonserat och ställer sig och sjunger om tunga fjät och apelgrå fålar. Ingen kan liksom sätta sig emot, utan man måste snällt vänta tills de har sjungit sitt sista sankta lucia och försvunnit i fjärran. Kom luciatåget mitt i en konferens eller just när man skulle börja montera ihop ett IKEA-kontor? Tough shit, ingen stoppar ett luciatåg. Ju mer jag tänker på det desto mer lockande blir det - överraskningslussande kan bli min nya sport efter squash. Vem är med på noterna 2009?

tisdag 9 december 2008

rackarna som inte fanns

Mitt nya kall är squash. Det är ungefär som bordtennis - det enda sportaktiga jag kan spela med någorlunda kvalité - men man spelar det mot en vägg. Och bollen är hårdare. Och racketarna är mer som badmintonracketar. Och det finns inget bord, och man spelar det överallt i hela rummet. Och det finns inget nät. Annars är det precis som bordtennis, fast lättare, och det enda jag sörjer är att jag inte har någon att spela med. Man tröttnar lätt på att high-fivea sig själv efter en lyckad serv och utmana sig själv med svåra bollar. Så jag tänkte att ni kunde få turas om allihopa, att åka till SATS i Infra City och spela squash med mig 9.30 varje vardagsmorgon. Är det för mycket begärt?

Som en logisk, lingvistisk följd av dagens ämnesval, låt oss en stund begrunda ordet racket. En del gillar att kalla det "rack", och det följer ungefär samma logik som när mina kursdeltagare tror att man säger "det lilla lägenhet". Man får alltså för sig att "-et" på slutet skulle indikera neutrum (även kallat "ett-ord") bestämd form, och tror att man kan ta bort "-et" för att göra det obestämt. Jag gör med alla rack-sägare som jag gör med mina deltagare - berömmer dem för grammatisk slutledningsförmåga och förklarar att det tyvärr är helt åt skogen. "Åt skogen?" frågar mina deltagare, "vem åt skogen och varför åt han inte något godare?" Och vad svarar man på det, utan att behöva förklara prepositioner i hundra år?

ps. Pollen syns inte i högerspalten just nu för att pollservern verkar vara nere... Det har hänt förut och den har alltid kommit tillbaka, så håll ut! (Anledningen till att jag inte kan göra pollar med blogspot, vilket en påpasslig läsare har föreslagit, är att det inte verkar gå att använda blogspots widgets när man publicerar med FTP på egen domän)

Etiketter:

söndag 7 december 2008

veckans poll

Till skillnad från minst 25 procent av er, skulle jag aldrig känna igen min snabbköpskassörska på krogen. Tofflan blev förvånad över att det ni mest kommer ihåg är ansikten, och motiverade med att ansikten ju är det svåraste som finns. Bara ett exempel på hur lätt man tror att ens egen hjärna är norm. Ett annat är när ett ex till mig gick upp i limningen över att jag inte kunde komma ihåg vilken färg det var på etiketterna på våra matvaror. Jag ska inte säga vad hen kallade mig den gången, men jag kan berätta att jag minns orden, för ord som slinker in i min hjärna har en förmåga att förses med kardborreband. Precis som det alltså verkar vara för 24 procent av er.

Jag rekommenderar alla med lite tid över att läsa kommentarerna till förra veckans poll, bara för att det är ett så vackert exempel på mångfald och sådant vi alla borde känna till om andra människor och hur de fungerar.

Den här veckan ska vi ta upp ett gammalt tema och fantisera om folk som inte finns. Jag har inte lagt till ett alternativ som heter "annat", vilket förstås innebär att ni är så illa tvungna att välja den som ligger närmast er preferens. Däremot är kommentatorsfältet helt öppet för diskussion, spekulation och fantasier om allt från smurfar till orcher till ninja turtles!

lördag 6 december 2008

tillbaka i könsmatematiken

Det börjar kännas trångt med definitionerna. Det är ganska etablerat att kön består av en massa olika saker, bland annat socialt och biologiskt kön. Men, som vi redan har etablerat ett par gånger, det är som med det mesta annat inte bara uppdelat i två. Vi har genusuttryck, kroppsidentitet, juridiskt kön, könsidentitet, könad anatomi, genus, kön som levd erfarenhet och en massa annat som låter som akademikersvada men som plötsligt har helt praktiska effekter.

För hur kan vi utan lite utökad terminologi förklara att hälften av mina ex numera har kommit ut som transkillar? Hur kan vi förklara att jag blir helt livad i hela kroppen när någon kommer ut som ftm? Den som svarar att det beror på att de egentligen är tjejer, har aldrig känt skillnaden så som jag har känt den. Den som säger att det är för att jag egentligen är hetero, har aldrig känt det totala ointresse som biologiska killar (så kallade XY-människor) väcker i mig. Det är helt annorlunda att hänga (och med "hänga" menar jag "hångla") med en transkille än med någon som identifierar sig som tjej - om det beror på några inneboende essenser eller på min inställning när jag vet att de är killar ska jag låta vara osagt. Det är något med identiteten som trans, den flirtar med mina preferenser för androgynitet, och min heterofetisch i hörnet får en lagom dos utan att det slutar vara queer.

Sara säger:
Men även om alla mina ex vore transkillar så är det skillnad nu. Med mina ex visste jag ju inte att de var trans när vi var ihop, så jag kunde njuta av deras tjejdelar på ett lesbiskt sätt liksom...
Kompanjonen säger:
jag måste härmed erkänna min ytterst extremt icke existerande ftm-erfarenhet och inte ha en aning om hur man njuter av dem på ett icke lesbiskt sätt.
Sara säger:
Alltså med en ftm som man vet är ftm, kan man liksom inte njuta av bröst och sånt och tänka "mmm jag tar på en tutte" sådär lesbiskt du vet. För man blir liksom störd av vetskapen att tuttbäraren själv inte känner det som att man tar på ett bröst. Och samma med resten av kroppen, man vet att det man tar på tags emot som om man tog på en killkropp, även om det inte känns som en.
Kompanjonen säger:
ja...ha... lite förstår jag nog. eventuellt
Sara säger:
tänk dig att du får en tjej i säng, och så säger hon att hon förresten känner sig som en kille, och när du tar på hennes tjejdelar reagerar hon inte alls som en tjej vanligtvis gör, men när du tar på andra ställen av kroppen (typ höftben och annat som killar kan reagera på) så reagerar hon som alla killar du trots allt har haft sex med i dina dar.
Kompanjonen säger:
jaha
Sara säger:
Och hennes information förstärker ditt kroppsliga intryck och du fattar att du är verkligen inte i säng med en tjej
Sara säger:
så det man (jag) njuter av är dels androgyniteten som man har lyckats få i säng, och dels vetskapen om att man har makten att få den här människan att känna sig som sig själv trots att hen har blivit utrustad med fel delar från början.
Kompanjonen säger:
alright... jag tror att jag fattar. Jag skulle nog också gå igång på det faktiskt... men alltså, hur håller man sig från att bli psykskadad av grubblerier medan man håller på?

Förutom mina ex, så är det åtta personer i min bekantskapskrets, som jag kan komma på just nu, som har kommit ut som transkillar medan jag har känt dem. Eller som någon uttryckte det i en diskussion i somras: "Man kan inte längre lita på att alla flator heter Anna längre, de har ju bytt namn till Anton allihop". Majoriteten kom ut under 2007 - det stora FTM-året. Eventuellt för att de flesta jag känner var 27 under just det året, och jag har lagt märke till att det är en sån där ålder då många börjar komma fram till vad som är viktigt och ta tag i saker. De flesta av dem går på så kallad "könsutredning", några har påbörjat hormonbehandling och en har bestämt sig för att leva som kille men utan att göra några ingrepp eller få behandling.

Och ibland undrar man om det kommer att finnas några butchar kvar. Var de allihop ftm, hade Rigmor rätt hela tiden? Fast det vet jag ju att hon inte hade, för i så fall skulle jag inte känna mig så störd på tanken att inordna mig i vad andra människor anser vara kvinnlighet. Och Tofflan skulle inte "råka" köpa nya verktyg hela tiden för att det är så praktiskt att ha en skiftnyckel i köket och en i sovrummet.

I alla fall, så börjar det kännas som att det finns lite för få läggningar. Om det inte bara finns en massa helt entydiga kvinnor och män, med könsidentitet och beteende som hänger ihop med klädval och anatomi, hur kan man då kategorisera bara tre läggningar - den som dras till sitt eget kön, den som dras till "motsatt" kön och den som dras till båda (alternativt alla, men absolut inte "bara ts-kvinnor" eller "bara biomän och transvestiter")? Snart kommer jag att göra sådär som jag egentligen inte gillar när folk gör. Snart kommer jag att säga "kan inte folk bara vara som de är, utan några etiketter och trånga kategorier?" En fråga som är lite svårare än den känns just när man uttalar den, för att den lämnar så mycket åt de osynliga normerna att i smyg sätta tänderna i.

För det där med kategorier är som hörnen på en cirkel. Har ni tänkt på det?

fredag 5 december 2008

frågor man inte svarar på hur som helst

(Jag och Tofflan har varit på Coop och handlat tillsammans)
Jag: Skönt att vi fick det gjort.
Tofflan: Var det lika skönt för dig som det var för mig?
Jag: Jag tror det. Kanske. Vem kan egentligen säga hur skönt det var, det är väl en väldigt subjektiv upplevelse?
Tofflan: Ja... nej det har du rätt i.
Jag: Det handlar ju inte bara om ett mätbart behag, det har ju med massor av saker att göra!
Tofflan: Dagsform, omständigheter...
Jag: Ena dagen kanske jag skulle säga att det här var jätteskönt, medan jag andra dagen skulle tycka att det bara var rätt så skönt, och att då svara på en sån här fråga tycker jag känns inte bara irrelevant, utan orättvist!
Tofflan: Ja jo... Jag är ledsen att jag ställde en så komplex fråga.
Jag: Och "lika" skönt? Menar du om det var exakt lika skönt för mig som för dig?
Tofflan: Det vore kanske omöjligt.
Jag: Eller har vi en femprocentig marginal? Skulle det räknas som lika skönt om min upplevelse var två procent skönare än din? Tio procent? Tjugo?
Tofflan: (är tyst)
Jag: Och hur mäter vi? Skönt jämfört med det skönaste man någonsin har haft, eller jämfört med det mest osköna man någonsin har haft? Var börjar skalan och var slutar den, och skulle vi jämka våra skalor utefter våra egna upplevelser av behag och obehag? Tänk om mitt obehagligaste är mycket värre än ditt, då är min skala mer negativ och även om jag upplevde den här episoden som medioker och du tyckte att den var underbar, så skulle det ändå se ut som om det var "lika skönt" för oss.
Tofflan: Ja det var dumt.
Jag: Ja, jag är lite upprörd nu.

(uppföljningen:)
Tofflan: Vet du vad det obehagligaste är som du har gjort?
Jag: Ja, vet du?
Tofflan: Ja.
Jag: Mitt är sexuellt.
Tofflan: Mitt med.
Jag: Det är nog de flestas. I alla fall tjejers, om man ska könsgeneralisera.
Tofflan: Det värsta är att en del av dem, om man frågade vad deras skönaste var, inte skulle komma på tanken att det kunde vara sex.

torsdag 4 december 2008

Test: Är du blöt?

Efter våra heta diskussioner om Salma Hayek och Shane och våra idoga testanden av oss själva, kan det ju passa bra att göra testet jag just grävde fram ur mina gömmor. Jag tycks ha konstruerat det någon gång 2003, men det har aldrig sett offentlighetens ljus förrän nu.





Om du inte ser testet, kan du pröva att klicka här.

Etiketter:

onsdag 3 december 2008

Slagträ För Inkompetenta

Som SFI-lärare häpnas man ibland över politiska förslag och åsikter som rör invandrare och svenskundervisning. Som när folk utgår från att alla kan lära sig svenska på högstadienivå bara de vill - motivationen kan vara en personlig lust att lära, eller en utvisningspiska som viner inspirerande över deras huvuden. Alla friska 25-åringar jag har stött på på SFI har sugit åt sig svenskan som en svampbob och klarat nationella provet inom sådär ett år. De flesta friska, läskunniga 45-åringar också. Men vem som helst som umgås med några olika kursdeltagare i en vecka, kommer att inse att de allra flesta 62-åriga analfabeter från Somalia (eller något annat land där språket inte ens påminner om indoeuropeiska språk) inte har en möjlighet att någonsin kunna skriva en mening som "Därför föreslår jag att kommunen öppnar fler bibliotek i förorterna, för att alla ska ha möjlighet att läsa böcker gratis"* (en typisk mening från texterna man ska skriva i nationella provet). Det spelar liksom ingen roll om man lockar med tio tusen i bonus.

Det hör inte riktigt till saken, så jag ska inte börja ironisera över det av regeringspartierna föreslagna kontraktet, det där som beskrivs som "ett kontrakt om att de (invandrarna) känner till svenska lagar, regler och värderingar" och gör att jag måste fundera ett tag över vad kontrakt egentligen betyder - kan man verkligen skriva på ett kontrakt om att man känner till något? Inbegrips inte någon form av avtal, en överenskommelse om något man förbinder sig att göra (eller inte göra)? Förutom ironiseringar över vad som egentligen är en svensk värdering, inbegrips även juridisk terminologi i vad jag inte tänker fördjupa mig mer i just nu, så vi lämnar det.

Politiker älskar att prata om SFI. Det är nämligen en sån där verksamhet som nästan alla har åsikter om, men nästan ingen har någon insikt i. "Ni borde ha nivågruppering", säger folk ibland, som om ingen hade tänkt på det. "Ni borde ha en klass för högutbildade och en för lågutbildade eftersom de lär sig på olika sätt", "ni borde sluta att bara undervisa grammatik", "ni borde ha individuella studieplaner", "ni borde samarbeta med arbetsmarknaden", "ni borde ha aktuellt material"... Jag vet inte vad de tror att vi gör. Rabblar verblistor och hoppas att något ska gå in? Nu senast är det riksdagsledamöterna Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé som inte har koll på vad SFI egentligen håller på med (eller kanske vad man ska med språkkunskaper till). Det brukar politiker visserligen nästan aldrig ha, SFI-undervisningen används när politiker vill debattera något som de flesta inte har någon insikt i men som har haft dåliga konnotationer sedan 60-talet (då nivågruppering och utbildade lärare på SFI var något exotiskt). Ni kan läsa artikeln om ni vill, annars kan jag sammanfatta den såhär:

SFI har funnits i över 40 år och utvärderats och förändrats gång på gång. Det är ohållbart. Därför vill vi förändra det igen. Vi vill också ge det ett nytt namn för att låtsas att det är något helt annat än SFI. Den nya utbildningen ska heta Startsvenska och den ska ha lite lägre ambitioner än SFI. Vi tycker att det räcker att man kan säga spik och hammare för att få jobb som snickare, för vem behöver egentligen snickare som kan läsa en hel dagstidning eller hjälpa sina barn med läxorna? Vi låtsas inte om att massor av SFI-skolor redan har praktikanknutna utbildningar, studievägledare och yrkesvägledare, utan vi låtsas att det är vår helt nya idé att svenskundervisning och praktik ska gå hand i hand. Vi låtsas också att hela denna nya idé grundar sig på att SFI inte fungerar, när vi egentligen vill spara pengar på bekostnad av invandrares språkkunskaper.

Det (för mig personligen) mest intressanta i sammanhanget är att jag satt bredvid Tomas Tobé på förra årets gaygala, ni vet, när han blev utnämnd till årets homo. Jag minns tydligt hur vi över våra sallader pratade om SFI, hur vi har nivågrupperad undervisning, yrkesutbildningar och nära samarbete med arbetsförmedling och praktiksamordnare och hur det underligt nog är något politiker tycks ha missat. Han verkade hålla med. Men han väntade också på att eventuellt bli årets homo, så det kanske var på samma sätt som jag instämmer med folk som jag pratar med i telefon, medan någon på TV är på väg att vinna Project Runway.

*förutom vokabulär och stavning kräver en sådan mening att man bland annat (medvetet eller omedvetet)
1) vet att kommunen och förorterna skrivs i bestämd form (som oftast bestäms av ett antal grundkriterier men ibland tycks vara helt godtycklig)
2) vet att bibliotek och böcker skrivs i obestämd form (som också har sina kriterier, och sina undantag)
3) vet hur man böjer alla substantiv, t.ex. att "bok" blir "böcker"
4) vet att verb i vissa typer av bisatser måste skrivas i presens även när de rör framtiden
5) vet att ett verb som följer ett hjälpverb måste skrivas i infinitiv
6) vet att ett verb som följer direkt på "att" måste skrivas i infinitiv
7) vet vilken preposition som föregår "förort"
8) vet att verb kommer på andra plats i en huvudsats
9) vet att bisats inleds med bisatsinledare och subjekt

Etiketter:

tisdag 2 december 2008

Ni vet, de där allra spännigaste flatorna, som sprätter omkring i omänskligt tighta jeans och vita tank tops och liksom vrider axlarna medan de går som om de föste luften till höger och vänster? Så att ingen ska komma på tanken att mopsa sig med mindre resultat än att bli spetsad på en bicep. Idag går jag omkring precis likadant, och jag har äntligen förstått varför de gör det. De har träningsvärk.

måndag 1 december 2008

veckans poll

Ni tycks vara ett förlåtande släkte, mitt herrskap. Räknar vi ihop alla som skulle förlåta en otrohet med dem som inte har monogama relationer, kommer vi nästan upp i 70 procent. Tretton personer skulle vara otrogna tillbaka, något som en kommentator föreslog kunde vara åldersrelaterat (uttryckt något annorlunda: "självklart otrogen tillbaka, så gör alla under 20"). Några av er skulle ägna resten av livet åt att hämnas. Jag kan relatera till känslan.

Själv vill jag opponera mig mot själva frågan lika mycket som ni andra. Ångrar hon sig, den hypotetiskt vänstrande flickvännen? Har jag varit otillgänglig, har vi barn, hur länge har vi träffats, är hon kvinnan i mitt liv? Generellt skulle jag förstå och förlåta, och utgå från vad det nu är jag har förstått. Jag har själv aldrig varit otrogen men de flesta jag har varit ihop med har varit det mot mig, och det jag har kommit fram till är ungefär en sån där livsläxa som man blir serverad i varje avsnitt av 7th Heaven. Jag mår inte bättre av att gå runt och hata.

Jag mår heller inte bra av att gå runt och känna mig bedragen, så i de flesta fall skulle jag avsluta relationen, men inte alltid. En gång var jag ihop med en tjej som provokationshånglade upp två brudar mitt framför ögonen på mig. Henne tog jag hem och spände ögonen i och sa att hon måste ha högre tankar om mig än att tro att hon kan få mig att göra slut med ett enkelt trick, vilket man kan säga blev starten på något mycket bättre för oss. En annan ringde mig mitt i natten, storgråtandes för att hon just hade börjat hångla med en annan tjej på fyllan - det går liksom också att ta sig förbi.

Värre är det som görs men inte sägs, det som inte ångras eller det som lättsinnigt upprepas. Efter att ha gjort ett gäng felaktiga försök, vet jag att det som sitter i min ryggmärg nu är att förstå, förlåta och göra slut. Jag ska inte säga att det är vad jag alltid kommer att göra, för även när ryggmärgen säger sitt, drar hjärtat åt sina håll och kanter och ibland går det att ge folk en andra chans. Men det är i alla fall en ståndpunkt som har hållit mig vid bättre mental hälsa än andra och den har en ganska enkel formel: Respekt för henne, vem hon är och varför hon gör saker. Respekt för mig, vad jag behöver och vad jag är värd.

Den här veckan (ursäkta förseningen, jag ska försöka hålla mig till söndagar framöver) ska vi ta reda på vad ni minns bäst. Jag har redan förklarat hur mitt obefintliga visuella minne ställer till det för mig; jag kommer bara ihåg färger och former om jag aktivt lägger dem på minnet, och ansikten jag ser för första gången minns jag inte hur aktivt jag än försöker memorera dem. Däremot kan jag citera böcker jag läste för 15 år sedan och ordagrant återge konversationer jag har hört under veckan. Jag inkluderar inte lukt- eller smakminne i pollen eftersom jag har för mig att det är belagt att det är mycket starkare än övriga sinneminnen (heh) hos typ alla - rätta mig om jag har fel.

Jag är redan själv irriterad över att man bara får välja ett alternativ, så det lär ni också vara. Själv skulle jag välja ord och detaljer. Jag vet precis var det helt oförhappandes ligger en häftapparat, en trasig penna, en sax eller en post-it på mitt jobb. Men jag skulle inte kunna tala om vilken färg de har.