lördag 31 januari 2009

25 år senare

När jag var barn var jag lika delar skraj och oförstående, till "storpojkarna" som rusade omkring och vrålade på dagis av ingen synbar anledning. De drog omkring i klasar och bråkade om oväsentligheter. Jag satt oftast på en stol och skrev berättelser med korrekt stavning och grammatik, och jag var lika delar skraj och oförstående när de svepte förbi och skrek svärord som jag aldrig skulle släppa över mina femåriga läppar. Satt jag däremot i ett träd kunde jag betrakta dem ovanifrån och mest bara vara lika delar oförstående och antropolog.

Ungefär så känner jag just nu, när jag ser ned på vad som troligtvis är anhängare till något hockeylag, som står i klasar vid en av Globens ingångar och skrålar. Det är någon slags melodi, eller så höjer de och sänker sina stämmor simultant som i en extra lyckad improvisationsteater. Likt fiskars tysta kommunikation i ett stim. De är hundratals och jag kan inte riktigt bena ut vilket lag de hejar på, för den enda flaggan jag ser är en blågul. Ibland åker en spetsad hand upp i vädret, men det är väl inga nazistlag som spelar i Globen idag? Jag kollar på Globens hemsida men där står det bara att biljetterna till Tina Turners konsert har släppts. Det skulle förvåna mig om det är till den biljettförsäljningen de är på väg, de hoppande. Men det vore fräscht. Åh ni skulle se dem. Små som myror, med enorma prillor och tatuerade armar och samstämda som om de kom direkt från körslaget. Är det månne dit de ska? Jag försöker komma på en känd blond, öldrickande hockeysupporter som kan ha fått äran att starta en kör, men jag kommer inte på någon. Eventuellt blir de inte så kända utanför kretsen. En man blir ryggdunkad av flera andra män, han är nog känd i kretsen.

Polisen står som dagisfröknar vid sidan av och pratar om frugan och vabben och chefen. Ibland griper de in. Nä nu, säger de och tar bråkkillen åt sidan. En gång tänder någon en fackla, och en polis lufsar in och hämtar den. Vad har vi sagt om att leka med elden? Väldigt många hoppar upp och ned på fläcken, i takt med varandra och eventuellt med sången, det är lite svårt att urskilja. Massajer skulle skratta åt dem, men för att vara lulliga svenskar är de ganska ihärdiga.



Ni ser själva. De har det varmt och skönt där, då är det ingen konst att hoppa högt. Här i kylan står våra svenske män och huttrar minsann, men en av dem har t-shirt så så farligt kan det ändå inte vara. De är små här ovanifrån, jag sitter på nionde våningen och det är till och med högre än ett träd. De är så glada och så ilskna på något sätt, de klappar i händerna och studsar så kaggarna vibrerar. Jag sitter nio våningar upp och rättar uppsatser. "Bättre stavning nu", skriver jag, "men tänk på att skriva infinitiv efter hjälpverb". De är storpojkarna, 25 år senare. De drar omkring i klasar, och jag ser inte så långt, men jag misstänker att de svär.

2 kommentarer:

Anonymous Chris sa...

Aww, ljuva nostalgi :)

1 februari 2009 12:53  
Anonymous r sa...

jag och en kompis som skulle bakishandla på ica i globen lyckades precis matcha ett lass med de där skrikande hockeykillarna och det var ju lagom trevligt med våra dunkande huvuden.

1 februari 2009 20:55  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida