lördag 7 februari 2009

att grunda för en melodifestival

Som en uppvärmning inför kvällens deltävling i melodifestivalen sitter jag på golvet och syr ett par blå tofflor medan jag lyssnar på en inspelning av den allra första melodifestivalen 1959. De blå tofflorna har förstås inget med saken att göra, men de kommer att hålla mina fötter varma när jag inspekterar 60-årsspektaklet i kväll. Att det är 60 år sedan men bara 57 melodifestivaler på grund av strejker och bojkotter är information som jag förstås undanhåller er för att ni inte ska få för er att mitt intresse för melodifestivalen skulle luta åt nörderi. Å andra sidan är ni tillräckligt nördiga för att redan känna till saken själva. Dessutom är de ganska lustiga, anledningarna till att vi bojkottade ESC på 60-och 70-talet, särskilt 1975 då den officiella förklaringen lär ha varit (alltså jag har inte förstahandsinformation eftersom jag föddes fem år senare, någon med känslomässig koppling till det hela får hemskt gärna kommentera) att vi inte har råd att vinna en gång till. Vi avstod alltså officiellt från ESC för att inte riskera att vinna den igen, men dammråttorna på vinden, som troligtvis är äldre än jag, viskar att det egentligen handlade om proggrörelsens protester mot ESC:s kommersiella profil.

En annan gång bojkottade hela Norden ESC för att vi nordbor var upprörda över reglerna som sa att flera länder kan vinna om de får lika många poäng. Även den kommersiellt profilerade melodifestivalen tycks alltså ha ryckts med i 70-talets era av politiska protester och känslan av att en bojkott faktiskt kan leda någonstans. Fokus för bojkotten kan kanske tyckas vara lite "libresse", men även om man också hade kunnat välja att bojkotta melodifestivalen när den hölls i politiskt tveksamma värdländer är det ju ändå fint med någon typ av engagemang, och med moderna mått mätt skulle en bojkott av en eurovisionsschlagerfestival av vilken orsak som helst vara en alldeles för drastisk åtgärd mot vad det vara månde.

I alla fall, så lyssnar jag på melodifestivalen 1959, och det är ganska roligt. Först är det roligt för att det meddelas att melodifestivalen fick in "inte mindre än cirka 150 bidrag", som skrevs av speciellt inbjudna medlemmar av kompositörföreningen SKAP. Ingen öppning för allmänhetens musikaliska kreativitet här inte, inte ens en skenbar en som idag. Sedan är det roligt för att det visar sig att radiolyssnarna fick vara med och välja ut finalisterna. Demokratin var alltså ett inslag i denna tävling långt innan SMS-rösternas intåg - det visste väl ni som har varit med ett tag, men själv växte jag upp med en enväldig jury som stående årligt och omutbart inslag att hoppas på och förbanna.

Det är också roligt för att tävlingsprogram i TV på den här tiden uppenbarligen var så färska att konstpausen ännu inte var uppfunnen. Så fort resultatet är färdigt, meddelar Thore Ehrling utan vidare att det vinnande bidraget är Augustin, för att fortsätta med tvåan, trean, fyran och resterande placeringar. "Hur kan han så lättvindigt avslöja vinnarbidraget och förstöra hela spänningsmomentet?" kan man kanske harmset undra, men då glömmer man att spänningsmomentet på den här tiden inte handlade om vilken låt som vann, utan om vem som hade skrivit den. Alla låtskrivare har nämligen fått skriva under pseudonym, och programmets höjdpunkt är när det vinnande låtskrivarteamet avslöjas, kallas upp på scenen och får dela på 500 kronor. Den vinnande sångerskan Siw Malmkvist fick inte direkt Perrelli-uppvaktning - direkt efter resultatredovisningen avslöjas att den som får sjunga låten i finalen i Cannes är Brita Borg. Ett tankeexperiment om hur reaktionerna skulle bli idag om man plötsligt gjorde en kupp och gick tillbaka till 1959 års upplägg, lämnar mig småfnittrande på golvet bland blått tyg och toffelvaddering.

Detta är alltså ett exempel på hur man kan grunda för en melodifestival om man vill göra det ordentligt. Egentligen ska jag göra det med exet C, vi ska steka champinjoner till pizzan och lyssna på Bra vibrationer. Men jag vet inte var hen är. (Jag har blivit ihop med sju "hon" varav tre numera är "han" och en är "hen", alltså det kräver sin grundliga reflektion någon dag när jag inte är upptagen med att sy babyblå tofflor) Kanske skrålar hen stad i ljus någonstans på ett kafé. Det skulle inte förvåna mig.

ps. Det är ingen som har skickat in ett enda bidrag till min teckningstävling om den dominanta tummen. Det är alltså en helt sjukt lättförtjänt påse akrylögon som väntar den som gör en ansträngning.

5 kommentarer:

Blogger Malte sa...

Det är kanske så att ingen är intresserad av akrylögon. Sedan är det ju lite diffust med en "dominant tumme".

7 februari 2009 18:21  
Blogger Översättarhelena sa...

Men vad är akrylögon för något?

7 februari 2009 19:30  
Anonymous exet c. sa...

men gulle! varför var du inte här och såg melodifestival idag? får bli nästa deltävling kanske. idag var jag dock lat och åt köpepizza, fast jag var ändå tillräckligt huslig för att svänga ihop hembakt efterrätt. <3

8 februari 2009 01:02  
Anonymous Idan sa...

folk kanske sitter och skissar förtvivlat fortfarande, jag tror att du fått flera bidrag skickade till dig inom en vecka eller nåt!

8 februari 2009 11:16  
Anonymous Tanten sa...

Intygar härmed att exet C höll måttet gällande såväl schlager-nörderi som efterrätter. Detta toppades givetvis med trivsamt sällskap och bortskämmelse av rang! Det enda som saknades var faktiskt uppladdning med sång... Men det kan vara så att jag, med "hjälp" av Connex kreativa trafikanter, får ta ansvar för de uteblivna bra vibrationerna. Nästa gång blir det bättre planering!
Och exet C har helt rätt: Du skulle varit med!

8 februari 2009 12:23  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida