lördag 28 november 2009

debutantparadoxen: när det sista blir det första

Nu har det gått två månader sedan Udda kom ut i butikerna, och en liten halvtidsbetraktelse kan kanske vara på sin plats?

Först och främst vill jag tacka alla som har varit så enormt gulliga och tagit sig tid att skriva berömmande ord till mig efter att ha läst boken. Ni som har bloggat och spridit ordet om den, tusen tusen tack! Ni som berättat att ni blev berörda, inspirerade, glada, snyftiga, stolta, nyfikna - tack för att ni lät mig veta! Kanske ska jag särskilt nämna Revaxörskan, som flera gånger påpekat att Udda gav henne läslusten tillbaka. Vad mer kan en skrivande människa någonsin begära?

En sak som en del har påpekat, i recensioner och andra referenser, är att Udda är min debutroman. Ofta tycks det likställas med "första bokmanus", och det skrivs en del om hur pass väl jag har lyckats överföra språket från blogg till roman, eller på vilka sätt det märks eller inte märks att det är min första bok. Det är förstås så man bedömer en debutroman, så jag är inte ute efter att raljera på något sätt. Men utifrån mitt eget lilla perspektiv så är det förstås lustigt att detta, mitt fjärde bokmanus, är det som betraktas som mitt första.

Mitt första bokmanus handlade om en tjej som hette Nina. Sent en kväll sprang hon på en strippa som hette Lucia, vilket blev upprinnelsen till en komma-ut-historia med passager som: "Sedan undrar hon om Lucia såg på henne när hon hade somnat. Alltså såg på henne … lesbiskt." Min pappa fick läsa manuset och kommenterade det med: "Det handlar ju ganska mycket om sex, och det är svårt att skriva bokmanus men fortsätt du med dina försök, övning ger färdighet". Det var i början av 1999, och några månader senare kom jag ut ur min egen garderob. Till min förvåning blev min pappa inte särskilt förvånad.

Det andra bokmanuset var en historia om en högstadietjej vid namn Bitte. Det började jag skriva i december 2000, men efter hundra sidor tog det stopp och jag kunde inte avsluta. Ett år senare skrev jag det tredje manuset, om bruden Barbie som tumlade runt i Stockholms flatvärld och försökte förhålla sig till sexiga mc-flator, binyfikna butiksbiträden och butchkomplex under ett ständigt filosoferande i rasande tempo. Det kom tillbaka från förlagen med kommentaren "bra språk men förutsägbar story", varpå jag kände mig som ett stackars missförstått geni i ett par år och sedan gav mig attan på att skriva en historia som ingen kunde beskylla för att vara förutsägbar. En dag i slutet av 2006 satte jag igång med att skriva Udda. Den blev färdig den 27 januari 2008, och bara dagar efteråt befann jag mig åter i slutet av boken om Bitte, som plötsligt nästan skrev sig själv.

I ungefär tio års tid har jag alltså suttit och harvat med långa word-dokument och pillat med ord som ska försöka lysa upp mer än sig själva och sin omedelbara omgivning. När jag skrev mitt första manus fanns det inte ens något som hette "blogg", och med tanke på den saken känns det förstås konstigt att läsa om hur mitt språk har överförts från blogg till roman. Och jag undrar hur andra debutanter förhåller sig till att det senaste de skrev nu behandlas som det första de har skrivit.

Som ni säkert misstänker, sitter jag alltså nu och läser i mina gamla bokmanus i stället för att fortsätta med min betraktelse över världens mottagande av Udda. Jag är ytterst tacksam över att det första manuset konsekvent refuserades av förlagen, men känner ändå en viss drift att publicera valda delar här på bloggen. Om ni inte passar er är det just det jag kommer att göra.

Etiketter:

7 kommentarer:

Blogger annika sa...

låt oss läsa allt om Barbie och flatvärlden, tror boken är grym!!

Håller med om att Udda är en fantastisk bok och helt galet ovanligt oförutsägbar. Den tog ju tvära vändningar hela tiden och jag njöt varje sida. Kändes tomt när jag läst ut den, vad ska jag nu göra av min tunnelbanetid?

28 november 2009 17:24  
Anonymous e3 sa...

Då var boken Udda utläst. Jag kunde inte sluta när jag väl började trots att jag hade en rejäl huvudvärk som talade om för mig att jag borde sova i stället för att läsa. Hur som helst, boken förgyllde min lördag, så tack för det :)

28 november 2009 20:14  
Anonymous Anonym sa...

JAA! :) Jag vill läsa ditt refuserade manus! *blinkar snällt*

29 november 2009 10:46  
Anonymous Revaxörskan sa...

...att hon är hedrad och glad och alltid och förevigt tacksam! (och dessutom osmakligt smickrad över att bli omnämnd).

29 november 2009 18:09  
OpenID tofflan sa...

Jag tycker att du ska landa lite, men sen fundera på nästa bok. Jag vill läsa mer Sara Lövestam!
/Tofflan d ä

29 november 2009 21:10  
Blogger Sara Lövestam sa...

Annika och Anonym: Ett stycke Barbie är på gång!

Tofflan dä: Ett stycke nytt bok är också på gång. En tredjedel är rentav skriven, och förläggaren inkopplad. Men det kommer att ta sitt lilla tag att förfärdiga alltihop, förstås.

E3: Tack!

29 november 2009 23:31  
Blogger 6.48 AM sa...

Du är bäst

5 mars 2010 21:59  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida