lördag 31 januari 2009

25 år senare

När jag var barn var jag lika delar skraj och oförstående, till "storpojkarna" som rusade omkring och vrålade på dagis av ingen synbar anledning. De drog omkring i klasar och bråkade om oväsentligheter. Jag satt oftast på en stol och skrev berättelser med korrekt stavning och grammatik, och jag var lika delar skraj och oförstående när de svepte förbi och skrek svärord som jag aldrig skulle släppa över mina femåriga läppar. Satt jag däremot i ett träd kunde jag betrakta dem ovanifrån och mest bara vara lika delar oförstående och antropolog.

Ungefär så känner jag just nu, när jag ser ned på vad som troligtvis är anhängare till något hockeylag, som står i klasar vid en av Globens ingångar och skrålar. Det är någon slags melodi, eller så höjer de och sänker sina stämmor simultant som i en extra lyckad improvisationsteater. Likt fiskars tysta kommunikation i ett stim. De är hundratals och jag kan inte riktigt bena ut vilket lag de hejar på, för den enda flaggan jag ser är en blågul. Ibland åker en spetsad hand upp i vädret, men det är väl inga nazistlag som spelar i Globen idag? Jag kollar på Globens hemsida men där står det bara att biljetterna till Tina Turners konsert har släppts. Det skulle förvåna mig om det är till den biljettförsäljningen de är på väg, de hoppande. Men det vore fräscht. Åh ni skulle se dem. Små som myror, med enorma prillor och tatuerade armar och samstämda som om de kom direkt från körslaget. Är det månne dit de ska? Jag försöker komma på en känd blond, öldrickande hockeysupporter som kan ha fått äran att starta en kör, men jag kommer inte på någon. Eventuellt blir de inte så kända utanför kretsen. En man blir ryggdunkad av flera andra män, han är nog känd i kretsen.

Polisen står som dagisfröknar vid sidan av och pratar om frugan och vabben och chefen. Ibland griper de in. Nä nu, säger de och tar bråkkillen åt sidan. En gång tänder någon en fackla, och en polis lufsar in och hämtar den. Vad har vi sagt om att leka med elden? Väldigt många hoppar upp och ned på fläcken, i takt med varandra och eventuellt med sången, det är lite svårt att urskilja. Massajer skulle skratta åt dem, men för att vara lulliga svenskar är de ganska ihärdiga.



Ni ser själva. De har det varmt och skönt där, då är det ingen konst att hoppa högt. Här i kylan står våra svenske män och huttrar minsann, men en av dem har t-shirt så så farligt kan det ändå inte vara. De är små här ovanifrån, jag sitter på nionde våningen och det är till och med högre än ett träd. De är så glada och så ilskna på något sätt, de klappar i händerna och studsar så kaggarna vibrerar. Jag sitter nio våningar upp och rättar uppsatser. "Bättre stavning nu", skriver jag, "men tänk på att skriva infinitiv efter hjälpverb". De är storpojkarna, 25 år senare. De drar omkring i klasar, och jag ser inte så långt, men jag misstänker att de svär.

torsdag 22 januari 2009

yes we can

I förrgår upptäckte jag att även jag kan bygga en muskel. Jag vet inte var jag fick det ifrån, att alla andra har muskler som kan växa och krympa beroende på träning, men att jag själv är utlämnad åt det jag fick från början. För alla er som också går runt med den föreställningen, kan jag härmed i en något mer småskalig Obama-anda meddela att jo, vi kan. Det är svårt att helt och hållet förmedla den förundran som slog mig när jag i tisdags, bara för att testa, lade på vikterna som jag inte kunde rubba för ett par månader sedan. Döm om min förvåning när jag bara lyfte hela omöjligheten - det var plötsligt inte svårare än att lyfta ett par mjölkpaket. Ett par sjukt tunga mjölkpaket, men ändå lyftbara och inte limmade mot golvet. Man kan nästan kalla det ett slags uppvaknande, en återgång till min tro på att allt är möjligt. För jag, Sara Lövestam, fordom blott en spenslig makaron, kan numera sätta pinnen tre snäpp ned i maskinen som är min största motståndare, den som heter "bröst 1" men som jag kallar armhävningsmaskinen. Detta mirakel och bevis på att allt är möjligt sker alltså samtidigt som Obama svär presidenteden i USA. Coincidence? I think not.

söndag 18 januari 2009

veckans poll!

Veckans poll är som ni kanske märkt numera "veckans" bara till namnet. Jag har fortfarande ambitionen att fixa en ny poll varje söndag, men det är bara onödigt att skaffa sig plikter utöver dem man redan har, så bli inte arga kära ni om jag inte lyckas precis varje vecka.

I den senaste pollen bevisade ni i alla fall min tes, att ni är ett gäng generösa, positiva, ärliga, empatiska, tålmodiga, hjälpsamma, öppensinnade, pålitliga och förlåtande människor. Just som jag misstänkte. Allra mest är ni empatiska, ett sympatiskt karaktärsdrag liksom tvåan och trean, ett öppet sinne och positiv inställning. Den positiva och konstruktiva inställningen skulle nog vara det jag själv skulle beteckna som min största positiva egenskap, och i dess anda vill jag härmed uppmana er att ännu en gång begrunda alla era positiva egenskaper, för att sedan gå över till att klicka i nästa poll.

Den här "veckan" ska vi helt lättsamt ta reda på vilken karaktär i L Word som kittlar era kittlare allra mest. Om du inte har någon kittlare, eller inte blir kittlad av L Word-karaktärer, kan du bara välja den som känns mest intressant. Om du inte kan en enda L Word-karaktär kan du kolla klipp på YouTube tills du känner dig övertygad. Eller kolla in de "nya" avsnitten på TV400 på måndagar. Alternativen för denna poll är begränsade till huvudkaraktärerna i de första avsnitten, men fyll gärna på i kommentatorsfältet med karaktärer, från vampyrbruden som Alice dejtade till Lisa, the lesbian identified man. Själv skulle jag inte tacka nej till militärbutchen som Alice dejtar just nu på TV400. Etnobutchpreferenserna går aldrig ur, som Tofflan sa.

lördag 17 januari 2009

via broarna i gamla stan

Ganska ofta ber Tofflan mig att gå in på Eniro för att kolla vägbeskrivningar åt henne. Jag brukar sjunga "från Djursholm till Danvikstull" medan jag letar, bara för att jag gillar att förse mina situationer med passande soundtrack. Det kan bero på att jag alltid försöker hitta en sång att ackompanjera aktuellt tema med på mina lektioner. Har vi tema bostad, som vi råkar ha den här veckan, letar jag till exempel efter en låt på temat som vi kan ha lyssningsövning med, och frågar alla mina kollegor om de vet någon sång som nämner olika möbler och namn på rum. Det finns väl inte, Sara, säger de och skrattar och jag googlar lite till. Och oftast stämmer min teori, som kan formuleras ungefär så här: har ingen annan gjort en sång om det, så har Galenskaparna gjort det.



Detta inläggs huvudsakliga poäng är, vilket kanske inte framgår över huvud taget, Tofflans förslag att Eniro eller Hitta.se inför en tjänst som sjunger vägbeskrivningen istället för att presentera den i text. Gärna med ångestladdade inslag som "vem ska ta hand om denna obrukbara spillra av en man", som kanske inte tillför något till själva kartläsningen men som ger det hela en touch av svår konstnärlighet. Den som gör slag i idén får den helt gratis, som en tjuvstart på min och Tofflans Ge Bort-gala.

torsdag 15 januari 2009

sikta mot stjärnorna

Det har visserligen redan hunnit bli en bit in i januari, men det fina med framtiden är att det aldrig är för sent för att fokusera på den. Jag har aldrig varit så bra på nyårslöften, kanske mest för att jag tar så hårt på löften att jag nästan aldrig vågar ge dem. Men mitt undermedvetna har på något sätt automatiskt genererat ett par-tre ambitioner för 2009, och när de kom upp till ytan verkade de så sympatiska att jag anammade dem med själ och hjärta.

Min första ambition är inspirerad av pöbeln, den stora massan som den första januari varje år bestämmer sig för att börja träna. Förra året tvingade jag mig själv att börja jogga och börja gå på gym, det här året ska jag dessutom njuta av det. Det börjar oförskämt bra - jag har spelat pingis, bokat in squash med systrar, ex och Troll och i morse hittade jag mig själv på bussen till Sats Väsby utan att ens reflektera över att jag satte mig på den. Jag har dessutom gått från de allra lättaste vikterna på tricepmaskinen, till de näst lättaste. Jag är inte farlig, säger jag till spärrvakter, barn och tonårsgäng. Jag vet att mina muskler är snudd på monstruösa och kan verka skrämmande, men jag läste min Bamse när jag var liten och är helt på det klara med att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll.

Min andra ambition är att bli kompis med tanterna på gymmet. Det börjar också bra, en av dem kom fram till mig idag och sa att jag hade fräck frisyr och att jag är en levande Lisbeth Salander. Jag kan snart inte räkna till alla som har sagt det - Annika Lantz hade en av de roligaste reaktionerna på att jag faktiskt dessutom hade en tatuering över halva ryggen (vilket alltså Lisbeth Salander också har), en av er läsare envisas med att kalla mig Sally och folk har faktiskt kommit fram till mig på stan och sagt ”VET du vem du påminner mig om?”. Jag hoppas verkligen att filmen gör oss rättvisa, mig och Lisbeth. Och jag har en teori om att vi udda små brudar med punkiga frisyrer, tatueringar och nördiga jobb har fått ett kollektivt uppsving i social status genom succén med Millenniumtrilogin. Tack för det, Stieg Larsson.

Tanterna på gymmet ska jag alltså bli kompis med för att de är så tuffa, inte för att en av dem tyckte att jag var lik Lisbeth Salander. Har ni någonsin sett en tant på 70+ vråla ordentliga stön i magmaskinen vet ni vad jag pratar om.

Min tredje ambition är så intim att jag knappt törs skriva den i bloggen, men allt annat ligger ju utfläkt här så vad gör lite extra information? Under 2009 har jag alltså tänkt hitta en pappa till ett eventuellt framtida barn. Efter några års grunnande över spermabanker, delad vårdnad och kompisbefruktning har jag lyckats bena ut hur jag skulle vilja ha det - en sån där slutsats som inte ens är en slutsats för den tvåsamma heterobruden utan en utgångspunkt så självklar att folk dånar om hon säger att hon inte vill ha barn. Vi andra måste fundera över alla hundratals alternativ vi har mellan spermabank och ifrågasättande av fundamentalismen i vår homosexualitet - kanske kan man ändå gilla en snubbe tillräckligt för att lyckas forma en heterosexuell kärnfamilj till slut? Eftersom jag tvivlar på att den heterosexuella attraktionen är något som kommer att drabba mig inom överskådlig framtid, har jag skippat den ambitionen (den verkar dock vara populär hos andra och det är tydligt att man aldrig ska säga aldrig, se min tidigare spaning på området) och siktat in mig på det där med överenskommelser. Helst skulle jag vilja komma överens med en sympatisk snubbe om att han bidrar med simmarna, jag bär runt på magen. Sedan skulle jag gärna komma överens om att barnet bor hos mig men har ganska mycket kontakt med pappan. ”Ganska mycket”, säger kanske ni, ”hur står det till med modaliteten egentligen?”. Jo det är klart att jag vet precis hur jag önskar mig att det hela skulle se ut, men det tar jag hellre direkt med pappan när jag hittar en. Hur jag nu ska hitta en blir en annan femma - känner ni någon (eller är ni någon) som ni tror att jag letar efter får ni så gärna tala om det för mig på sara@qx.se. Annars finns ju alltid möjligheten att ringa till femman och säga att man har ett fräscht upplägg till dokusåpa och en twist på Bachelorette.

Detta om mina smygande nyårsambitioner - dela gärna med dig av dina! Det knepigaste blir kanske att hitta en far till mina barn, men jag misstänker att när året är till ända är det ändå tanterna på gymmet jag fortfarande inte har vågat närma mig.

söndag 11 januari 2009

nomineringar, föresatser och en i stort sett heltäckande redovisning av 2008

Åh kära nån... Självaste kulturbloggen tittade just in för att meddela att jag har blivit nominerad till Kulturblogg Award. Om vi tittar lite mer noggrant kan vi se att jag rentav är nominerad i två klasser. Jag är förstås omåttligt smickrad, och en aning förvånad, för jag trodde nog inte att den här bloggen gjorde tillräckligt med kontroversiellt väsen av sig för att bli nominerad någonstans. Jo eventuellt i min och Tofflans toalettbok, där galan för Muffler Awards 2008 är i full gång (The Mufflers är för er oinvigda mitt och Tofflans tvåmannagäng). Alla flator som under 2008 började dejta killar har belönats för bästa biroll och priset för årets pinsammaste har tillfallit offentliga spyor i allmänhet (för att inte peka ut någon speciell och ge detta års gala nästa års pris för årets pinsammaste 2009). Just nu ska någon till att utse årets mest lyckade insats, vi väntar andäktigt tills någon har gått på toaletten och skridit till pennan.

Här kan det ju vara på sin plats med en rent allmän tillbakablick på 2008. Det får gå snabbt, för jag har en ny ambition (ej att förväxlas med nyårslöfte) att lägga mig före tolv, så att jag kan vakna före nio, så att jag inte får så ont i huvudet de dagar jag måste gå upp klockan sju. Mer om mina rabiata sömnbehov en annan gång. Här kommer genomgången av 2008 i expressformat:

I januari blev jag uppraggad av Annika Lantz, som bisittare i Lantz i P1, och funderade precis som jag gör nu över det här med prinsessdrömmar och flickmarkörer. I februari åkte jag till Thessaloniki, dessutom började jag i smyg att skriva på en helt ny blogg. I mars lämnade jag Brudens blogg om brudar och hamnade här. Dessutom skaffade jag en ny tatuering som i princip symboliserade allt jag förförts av, förstörts av och förkovrats av, och som troligtvis skulle påminna mig om en massa klokskap dagligen om det inte vore för att den sitter på ryggen. Dem första april skaffade jag mig en digitalbox och gjorde följaktligen inte så mycket mer under april än att recensera olika teveprogram. I maj kom våren. I juni skrev jag den här bloggens hittills enda sportkrönika och i juli åkte jag tillbaka till Thessaloniki men kände mig ändå ganska hemma och sedan var det pride. Pride fortsatte i augusti, som också var den månad då jag suktade som mest efter en Asus Eee 901. I väntan på den köpte jag en ny hårtrimmer. I september kunde jag äntligen lägga vantarna på min Asus Eee, dessutom delade jag med mig av mina favorittermer i svensk grammatik. I november skaffade jag mig ett medlemskap på Sats och har därefter lyckats ganska bra med ambitionen att träna två gånger i veckan, mycket med hjälp av squashhallarna som finns på mitt gym. I december sydde jag fem mössor en eftermiddag, köpte en hysterisk gran och hade en helt sjukt skön jul.

lördag 10 januari 2009

kvinnligheten och mobiltelefonerna

Den senaste veckan har jag funderat över det här med tjejtelefoner. Det började med att jag, till synes helt könsneutralt, skulle gå och köpa en ny mobiltelefon. Sånt är lättare sagt än gjort nuförtiden, för i sin iver att pilla in så många funktioner som möjligt har mobiltillverkarna glömt att tillgodose grundläggande behov av batteritid och fickvänlighet. Således är det ett gytter av blanka touch screens och kameramobiler som är mobilkameror, vissa i samma storlek som min gamla freestyle från 80-talet, som möter en i jakten på något man kan ha i fickan och skicka sms med. När jag ironiserar över det känner jag mig som en tant, en som skulle kunna häva ur sig "ja det där med s&m och eminem har jag aldrig förstått mig på, det duger så gott att gå ner till lådan och posta det man vill ha sagt, det blir liksom mer handgripligt så". Men kalla mig stofil, jag vill ha något med sköna knappar, lång batteritid och behändig storlek. Dessutom vill jag ha en mobil som behärskar grekiska, och där går tydligen den definitiva gränsen. Ericsson har två modeller som är kompatibla med det grekiska språkpaketet man kan köpa till, Nokia har ingen. Jag ska inte tråka ut er med alla modeller av Samsung och LG som har funnits en gång men inte finns längre eftersom alla bara lanserar mastodonttelefoner liknande de där mini-TV:arna som en gång spåddes bli den nya flugan. Istället ska jag återgå till att fundera över tjejtelefoner.

Där stod jag alltså, i ett Phone House, och pillade på mobiltelefoner och frågade ovetande ynglingar om grekiska språkpaket. "Jo men asså det står här på Internet, grekiskt språkpaket, öh, till Ericsson, så det ska lugnt funka" sa min finnige utvalde och började hämta mobiltelefoner från lagret eftersom jag inte var intresserad av pekskärm och inbyggd fax. (Minns ni när det var ett under av teknologi när de satte en ficklampa i en penna? Jag misstänker att hela Ericssons framgång grundar sig på Bengt Alsterlind och hans påfund att göra saker av andra saker i Hajk) Jag var inte så förtjust i något han plockade fram, och till slut kände jag mig (kvinnligt?) manad att säga något snällt så att han inte skulle gå hem och känna sig ledsen.
- Den här gillar jag lite, sa jag uppmuntrande.
Han drog på mungipan.
- Jag tänkte väl att du skulle göra det, sa han med säkert (och eventuellt manligt?) tonfall.
- Jaså, vad grundar du det på? frågade jag.
Han ryckte på sin manliga mungipa igen och såg på mig under sänkta ögonlock.
- Tjejtelefon.

Mitt samröre med transkillar har fått mig att reflektera mer över de män som inte menar något illa och som säger "tjejtelefon" på samma sätt som de säger "tjejtoalett" utan att mena mer än att den är lite renare och saknar pissoar. Därför svalde jag förtreten, den som sade mig att han tyckte att det var en tjejtelefon för att den var söt och blank i utbyte mot att den saknade bluetooth och att kameran hade färre pixlar. Vid närmare eftertanke inser jag att det var tjejigt gjort av mig att hålla tyst, och mest bara bidrog till att vår mobilförsäljare fick sin bild bekräftad. Till mitt försvar kan sägas att det var ett led i min resa mot ett mer nyanserat sätt att tolka unga mäns uttalanden, men mot det finns alltid motargumentet att unga män genom tiderna redan har varit utsatta för ett oproportionerligt stort antal tolkningsförsök och att jag åtminstonde borde ha frågat vad han menade. När jag kom hem frågade jag Tofflan vad han menade. Sådär som unga kvinnor så ofta frågar varandra vad unga män menar - jag ser ju att jag åker rakt i fällan vad jag än gör. Tofflan fnös ljudligt och sa att jag är för välvilligt inställd till vad folk kan tänkas mena (kvinnligt?) och att han förstås menade att det var en tjejtelefon för att den var tekniskt underutvecklad.

För att få ett manligt perspektiv frågade jag sedan kollega D, som sa att en tjejtelefon har spegel och sämre funktioner eftersom tjejer inte bryr sig om teknik, vilket han vet för att han har läst 40 poäng etnologi. Det bidrog endast marginellt till min slutsats, som landade på att unga spolingar som jobbar i affär inte ska dra slutsatser om folk baserat på vilket kön de tror att de har.

Och att jag gillar små blanka mobiler med speglar och runda hörn, oavsett om jag bidrar till den statistiska sannolikheten eller ej. Alltså. Snart är det på tiden med ett inlägg som behandlar genansen över att bekräfta stereotyper med sin existens.

lördag 3 januari 2009

ett synnerligen gott år

Ett synnerligen gott nytt år tillönskar jag er, mina välartade bloggläsare. Själv inleder jag det med fem kravlösa dagar och återkommer till alla mina mer (magisteruppsats) och mindre (blogg) betungande plikter den 6:e januari. Jag rekommenderar er alla att göra detsamma, och mer specifikt att bygga ett pepparkakshus som avkoppling. Om ni är lagda åt det hållet.