fredag 27 februari 2009

apropå manliga jobb

Det är väldigt, väldigt sällan man ser män gå omkring i högklackade skor. Beroende på vad man menar med sällan, förstås, men lever man inte i en permanent pridefestival är det väldigt mycket oftare man ser en kvinna bemästra en högklackad sko, än en man. Däremot kan jag inte komma på en enda instruktör i ämnet, som inte är mer eller mindre man. I dagens City berättas om Jardel Oliviera de Sousa, som leder kurser i hur man går i högklackat. I alla Top Model-program jag har sett, oavsett land, finns en snubbe (i vissa fall är man inte helt säker på hans identitet som just snubbe, men programledarnas användande av pronomen får stå som ledstjärna i den bedömningen) som lär brudarna hur de ska glida fram på catwalken. På Stockholm Pride och på queerqultfestivalen var det Åke Cappelin som hade klackworkshop i Tantogården. Så länge fenomenet med kurser i hur man går i högklackat har funnits, har det funnits män som har stått i täten. En analytiker kan ju inte annat än begrunda hur det kan komma sig.

Kanske ger det mannen en annan typ av status om han gör sitt udda intresse till ett specialintresse där han kan betrakta sig som auktoritet? Kanske är kvinnor mer injobbade i systemet att rätta sig efter vad en man säger åt dem att göra? Kanske tänker de att en man som kan något, automatiskt kan det bättre än en kvinna som kan det? Ni vet, sådär som en pappaledig man är något magiskt, medan en mammaledig kvinna nästan är motsatsen till något speciellt. Kanske känner kvinnorna att det där med att gå i klackar inte är tillräckligt speciellt för att man ska börja ta betalt för att visa hur man gör. Men speciellt kan jag intyga att det är, efter att igår ha travat omkring på tio centimeter hela kvällen (jag gör det endast vid väldigt speciella event, så tro inte att det är en syn man får sig till livs bara man råkar gå förbi mig på gatan). Jag förstår inte hur Carrie Bradshaw och brudarna klarar att gå omkring på stan på sina små stolpar mest varenda dag. Eventuellt behöver jag en man som lär mig hur man gör.

På samma tema undrar jag sådär i förbigående vad som konstituerar ett snyggt ben. Till exempel hävdas det att Vicoria Beckham har snygga ben, men jag förstår inte vad det är som avgör den saken. Miss J i Top Model (han som lär folk att gå i högklackat) får också jämt höra att han har snygga ben. Jag har aldrig kollat på ben och vet inte hur man bedömer saken, men jag kan inte påstå att jag är särskilt imponerad av just miss Beckhams eller J:s spiror. Armar är jag däremot ganska noga med, och skulle just på grund av armfrågan inte lyckas jobba upp ett tillräckligt begär för att kunna hångla med Angelina Jolie - allas er våta dröm.

Min andra spaning är att finanskrisen kommer att göra att vinnaren i ESC blir något jordnära, känslosamt och eventuellt etniskt. Folk får upp ögonen för de sanna värdena när de måste börja äta middag tillsammans vid köksbordet istället för var för sig på lyxig restaurang, förklarar jag för Tofflan, som dock håller på sin teori om att folk i kristider är sugna på extra mycket flärd. När det väl smäller får vi se. Vinner Tofflan får hon bjuda mig på flärd på lyxig restaurang, vinner jag ska jag ge henne en hemlagad crêpe med ett sant värde.

Etiketter:

måndag 16 februari 2009

strosa eller stressa

Det har alltså hunnit bli både schlager och alla hjärtans dag, men jag måste nog inleda med att tacka för alla översvallande kommentarer om mitt bokmanus! Det är lite nervöst att släppa ifrån sig en hel hoper ord på det där viset, men nu känns det bättre. Särskilt tack till dig som mejlade mig, dig som skrev den utförliga instruktionen bland kommentarerna om hur man röstar, dig som kom fram till mig på perrongen och framför allt till er som har lyckats rekommendera mig trots den möda det innebär att behöva rösta på två extra böcker! Jag fick ett förslag om att upplåta mitt kommentatorsutrymme på bloggen åt rekommendationer till andra som inte orkar plöja 200 bokmanus för att hitta de tre bästa, och jag är inte den som är den. Om du alltså har hittat några guldkorn i kapitel1 och Piratförlagets boktävling, dela med dig!

Ända sedan jag blev mer bekväm med att vara singel än att beteckna mig som någon som är i en relation (jo, jag har ett romantiskt sinnelag men det har bara inte fått så mycket nyttigt att äta), har jag tyckt att det har känts väldigt skumt att vara tvåsam just på alla hjärtans dag. Jag gillar att ägna dagen åt att småle åt stressade damer som sliter åt sig en slips på Dressman vid stängning och rosförsäljarna som gör halva årets inkomst på en dag i stresstunneln mellan tunnelbanan och pendeltågen. Jag trivs med att traska förbi finniga tonårspar med snus och blonderad hästsvans och skriva nya låtar om självständighet och frihet. Jag strosar aldrig så bra som på alla hjärtans dag. Det är liksom alldeles särskilt tydligt just den dagen, varför man mår som bäst genom att vara singel. Lyckas jag inte vara singel på alla hjärtans dag, låtsas jag gärna att jag är det, köper något fint åt mig själv och äter en cheesecake bakom en tidning, på Coffeehouse by George.

Så till schlagern. Det som satte sig riktigt ordentligt var, såhär i efterhand, mannen med den brinnande rumpan och Petra Medes hysteriskt roliga leverans av repliker. "Har de skrivit manus för sådana som oss i år?" frågade Tofflan och jag nickade. "Kan tro det. Det är väl därför hon har fått så dålig respons. Det var likadant med Lena Ph, om du minns". Tofflan tokröstade på Lili och Susie, men insåg när adrenalinet hade lagt sig att Zelmermannens bidrag inte var så tokigt ändå och att vi kunde acceptera röstningsresultatet. Det är allt jag har att säga om gårdagens delfinal, men som det homo jag är återkommer jag förstås nästa lördag med ännu en rapport.

Och för er nyfikna som undrar om jag faktiskt råkar sitta i en relation nu eller om man borde ha skickat ett gäng rosor till min balkong såhär på allahjärtans: Rosor tycker jag inte riktigt ska vara beroende av kalkyl, ni får skicka dem precis när ni vill och med vilka dolda motiv som helst. Själv kommer jag i så fall att sniffa lite på dem och langa dem vidare till Tofflan för beskärning. Hon beskär så fint, se, hon har ju utbildning.

ps. Tofflan undrar om det är någon som vill hångla med henne.

Etiketter:

torsdag 12 februari 2009

en hel klump text, någon?

Alltså jag vågar knappt informera er om att jag har laddat upp ett av mina bokmanuskapitel1 och Piratförlagets boktävling. På riktigt fixar jag knappt att skriva att jag skulle bli så hjärtans glad om alla som gillar det skulle orka ta sig tid att rekommendera det, så att min bok har en chans i konkurrensen. Kanske är det Jante som ligger över Sollentuna som en tung, förlamande skugga. Kanske är jag skraj för att exponera en hel klump text på det där viset för just er som läser mig regelbundet. Men för att ta mig ton riktigt ordentligt: Jag tror att en del av er skulle gilla mitt manus. Ge det en chans, och om ni gillar det eller bara tycker att det borde vara lite mer queert på topplistan, rekommendera det hemskt gärna till tävlingen! (Ännu gladare blir jag förstås om ni sprider det hela utanför dessa två websidor)

Och för er som har grymtat lite om att jag skriver för sällan: de sista kapitlen kommer att publiceras ett efter ett, dag för dag en vecka framöver!

Etiketter:

måndag 9 februari 2009

Tankar nö ett tåg

I tidningen hittar jag idag en förbryllande annons. ”Kock/kallskänka sökes. Manlig eller kvinnlig”. Jag får stå emot lusten att ringa dem. Om jag jobbade för en sån där provokativ, putslustig intervjuspalt i en gratistidning, skulle jag göra det. ”När ni skriver kvinnlig eller manlig”, skulle jag säga, ”menar ni då att man måste vara av manligt eller kvinnligt kroppsligt kön? Innebär inte det en diskriminering av alla som föddes med tveksamma genitalier?” ”Hur skulle en genitalie kunna vara tveksam av sig”, skulle de troligtvis inte svara, men det vore uppfriskande om de gjorde det. ”En genitalie är väl en genitalie helt enkelt, den är varken glad eller ledsen, tveksam eller tvärsäker”. ”Åh kära du”, skulle jag svara om det var så de hade sagt (vilket det alltså troligen inte var), ”har du aldrig haft en glad genitalie är det mer synd om dig än om alla intergendertyper som går miste om att bre mackor på din restaurang”.

Det är praktiskt att ha femininitet och kvinnlighet helt åtskilda som i engelskan. De har de bra, de. De kan säga ”hon är manlig och kvinnlig” och förstå precis vad som menas, medan vi andra är hänvisade till kontexten. Är hon manlig till sättet men kvinnlig till kroppen, eller kanske tvärtom? Vi dör som bekant om vi inte får veta vilket kroppsligt kön alla omkring oss har, det är därför folk är så hemskt benägna att gå fram till folk på bussar och bibliotek och fråga vilket kön de har.

Eftersom vi bor i Sverige får vi fortsätta att undra. Menar de att kocken/kallskänkan måste vara antingen feminin eller maskulin men absolut inget däremellan? Eller vill de vara säkra på att inte få in några intergender som skulle kunna tvinga dem att addera ett pronomen till sin vokabulär? Det upplevs nämligen ungefär som lika jobbigt som om någon plötsligt skulle införa en ny preposition och kräva att man istället för ”på bussen” och ”i bilen” använder det nyproducerade ”nö” framför alla fordon (en åtgärd som mina elever för övrigt skulle uppskatta). Vi har ett inbyggt motstånd mot att acceptera fler prepositioner, pronomen och satsadverb än dem vi redan känner till, för att inte tala om sånt som obestämda artiklar, medan vår acceptans för verb och substantiv knappt vet några gränser. ”Jag jobbar som placement assistant produktchefsmanager” kan du säga och bara få till svar ett gäng lätt nickande huvuden. ”Jag vill att ni använder 'hen' när ni pratar om mig i tredje person” tarvar minst ett familjeråd och helst ett psykologutlåtande.

Vad de än menade när de formulerade annonsen, var nog inte avsikten att stimulera en reflektion kring svenskans tvetydighet kring var genus möter kön, eller människans inbyggda motstånd mot pronomen hen inte känner till. Kanske ville de bara att smörgåsarna skulle bli bredda. Kanske ville de förtydliga hur oväsentligt det var vilket kön den som bredde hade - en i grunden queer tanke. Man får kanske acceptera att de hade deadline för annonsen och inga bredda smörgåsar, och att det inte alltid finns tid för reflektioner kring dualismens begränsande effekt.

Etiketter:

lördag 7 februari 2009

att grunda för en melodifestival

Som en uppvärmning inför kvällens deltävling i melodifestivalen sitter jag på golvet och syr ett par blå tofflor medan jag lyssnar på en inspelning av den allra första melodifestivalen 1959. De blå tofflorna har förstås inget med saken att göra, men de kommer att hålla mina fötter varma när jag inspekterar 60-årsspektaklet i kväll. Att det är 60 år sedan men bara 57 melodifestivaler på grund av strejker och bojkotter är information som jag förstås undanhåller er för att ni inte ska få för er att mitt intresse för melodifestivalen skulle luta åt nörderi. Å andra sidan är ni tillräckligt nördiga för att redan känna till saken själva. Dessutom är de ganska lustiga, anledningarna till att vi bojkottade ESC på 60-och 70-talet, särskilt 1975 då den officiella förklaringen lär ha varit (alltså jag har inte förstahandsinformation eftersom jag föddes fem år senare, någon med känslomässig koppling till det hela får hemskt gärna kommentera) att vi inte har råd att vinna en gång till. Vi avstod alltså officiellt från ESC för att inte riskera att vinna den igen, men dammråttorna på vinden, som troligtvis är äldre än jag, viskar att det egentligen handlade om proggrörelsens protester mot ESC:s kommersiella profil.

En annan gång bojkottade hela Norden ESC för att vi nordbor var upprörda över reglerna som sa att flera länder kan vinna om de får lika många poäng. Även den kommersiellt profilerade melodifestivalen tycks alltså ha ryckts med i 70-talets era av politiska protester och känslan av att en bojkott faktiskt kan leda någonstans. Fokus för bojkotten kan kanske tyckas vara lite "libresse", men även om man också hade kunnat välja att bojkotta melodifestivalen när den hölls i politiskt tveksamma värdländer är det ju ändå fint med någon typ av engagemang, och med moderna mått mätt skulle en bojkott av en eurovisionsschlagerfestival av vilken orsak som helst vara en alldeles för drastisk åtgärd mot vad det vara månde.

I alla fall, så lyssnar jag på melodifestivalen 1959, och det är ganska roligt. Först är det roligt för att det meddelas att melodifestivalen fick in "inte mindre än cirka 150 bidrag", som skrevs av speciellt inbjudna medlemmar av kompositörföreningen SKAP. Ingen öppning för allmänhetens musikaliska kreativitet här inte, inte ens en skenbar en som idag. Sedan är det roligt för att det visar sig att radiolyssnarna fick vara med och välja ut finalisterna. Demokratin var alltså ett inslag i denna tävling långt innan SMS-rösternas intåg - det visste väl ni som har varit med ett tag, men själv växte jag upp med en enväldig jury som stående årligt och omutbart inslag att hoppas på och förbanna.

Det är också roligt för att tävlingsprogram i TV på den här tiden uppenbarligen var så färska att konstpausen ännu inte var uppfunnen. Så fort resultatet är färdigt, meddelar Thore Ehrling utan vidare att det vinnande bidraget är Augustin, för att fortsätta med tvåan, trean, fyran och resterande placeringar. "Hur kan han så lättvindigt avslöja vinnarbidraget och förstöra hela spänningsmomentet?" kan man kanske harmset undra, men då glömmer man att spänningsmomentet på den här tiden inte handlade om vilken låt som vann, utan om vem som hade skrivit den. Alla låtskrivare har nämligen fått skriva under pseudonym, och programmets höjdpunkt är när det vinnande låtskrivarteamet avslöjas, kallas upp på scenen och får dela på 500 kronor. Den vinnande sångerskan Siw Malmkvist fick inte direkt Perrelli-uppvaktning - direkt efter resultatredovisningen avslöjas att den som får sjunga låten i finalen i Cannes är Brita Borg. Ett tankeexperiment om hur reaktionerna skulle bli idag om man plötsligt gjorde en kupp och gick tillbaka till 1959 års upplägg, lämnar mig småfnittrande på golvet bland blått tyg och toffelvaddering.

Detta är alltså ett exempel på hur man kan grunda för en melodifestival om man vill göra det ordentligt. Egentligen ska jag göra det med exet C, vi ska steka champinjoner till pizzan och lyssna på Bra vibrationer. Men jag vet inte var hen är. (Jag har blivit ihop med sju "hon" varav tre numera är "han" och en är "hen", alltså det kräver sin grundliga reflektion någon dag när jag inte är upptagen med att sy babyblå tofflor) Kanske skrålar hen stad i ljus någonstans på ett kafé. Det skulle inte förvåna mig.

ps. Det är ingen som har skickat in ett enda bidrag till min teckningstävling om den dominanta tummen. Det är alltså en helt sjukt lättförtjänt påse akrylögon som väntar den som gör en ansträngning.

tisdag 3 februari 2009

teckningstävling!

I gårdagens inlägg ifrågasattes om man verkligen får säga "min bra tumme". Själva den språkpolisiära frågan är inte så viktig här, utan snarare de bilder som kom upp i mitt huvud när Tofflan föreslog att man istället skulle säga "min dominanta tumme". Barnförbjudna barnböcker som "den undergivna tummen skurar golv" och "den dominanta och den undergivna tummen går på picknick" uppenbarades omedelbart i bibliotenusan, ni vet den lilla delen av hjärnan som alltid plockar fram nya scenarion att bygga bokmanus på. Så här kommer min första teckningstävling någonsin! Gör alltså en valfri illustration till böckerna om den dominanta och den undergivna tummen och skicka den till sara@qx.se som jpg-fil före den 10 februari. Som första pris får man välja mellan 1 påse akrylögon, 1 hemgjord kylskåpsmagnet och 1 inbjudan till pysselkväll hos undertecknad. Inte illa, eller vad säger ni?

söndag 1 februari 2009

begrundan vid granen

Man vet inte riktigt hur mycket man använder sin bra tumme förrän man kör över den med en skida. Om jag hade begrundat den saken hade jag tänkt mig för idag innan jag kraschade i en skidbacke med tummen underst. Nu hade jag inte så mycket tid för begrundan just när skidorna korsades och jag väjde för en gran. Det måste vara det jag ska jobba på till nästa gång för att undvika fler malörer. Mer tid för begrundan vid granen.