onsdag 29 april 2009

mmm... 32-åringar...

Jag insåg igår att jag har en böjelse för åldrar. Detta gäller åldrar i spannet 27-35, vilket ingalunda utgör någon form av åldersgräns (jag dejtade till exempel alldeles nyss ett 24-årigt troll). Men om jag snackar med en i övrigt intressant brutta och hon säger att hon till exempel är 31 år, så blir jag kroppsligen lite livad. Det är som om själva åldern gör så att bruden utkristalliseras, lite som när kvällstidningarna övergår från att säga "gärningsmannen" till "45-åringen" och man förstår att de har identifierat en person. Om människan dessutom är född två-tre år före mig, får jag förtjusta och omedvetna associationer till att gå på högstadiet och dejta någon på gymnasiet. Jag trodde att det var så för alla, men Tofflan såg på mig under förbryllade ögonbryn och sa att det nog ligger i topp bland mina konstiga fetischer. Händer det er?

tisdag 28 april 2009

språkpolisernas löpträning

Jag trodde ett tag att min mamma hade lurat mig att springa Vårruset. Det var nämligen så, att hon skrev ett ganska övertygande mejl om att jag och mina systrar borde springa Vårruset med henne och hennes polare. Jag och en annan syster tänkte att ja, det är klart att vi vill jogga i klunga med ett helt eget nummer på magen bland bara brudar (kan man förresten ragga i ett vårrus eller är det inte kutym?) och känna oss som en del av ett flåsande folkhemssverige. Ja nu när jag läser det, ser det inte riktigt ut som om det var vår mamma som lurade oss, det ser mer ut som om hon frågade och vi svarade.

Vi betalade in anmälningsavgifter och skickade in våra adresser. Men igår läste jag den lilla tidningen man kan läsa om det hela, och blev lika förbluffad som när det visar sig att någon man trodde var transsexuell egentligen var transexuell: Över hela tidningen står skrivet: Vår Ruset. Och man måste ändå utbrista, att "Vårt Rus" heter det väl ändå i så fall?

Etiketter:

måndag 27 april 2009

döende pappersberg överallt

Vi har börjat få DN. Det kändes som en bra idé när vi bestämde oss för att ta det, ett bra erbjudande var det och vi såg framför oss långa morgnar på balkongen med Dagens Nyheter och en kopp te. Vi skulle påbörja samtal som "läste du kulturdelen i morse om Pharata Sri-onnihas virkade lampskärmar?" och citera krönikor som inte handlade om hur det är att ha småbarn. Men nu. Som ett monster ligger den i brevlådan varje morgon och väntar på att bli läst - och då snackar vi inte 20-minutersläst på ett tåg, eller halvläst som en roman med ett bokmärke. Vi snackar timmar av nyhetsläsning under tidspress, för nästa dag kommer det en ny och då gäller det att känna sig färdig med den förra. Runt om i lägenheten ligger de i högar. Döende små pappersberg, som ångestfyllda, uttynande vinbergssnäckor om hösten. Tofflan gör sitt bästa för att se fryntlig ut när hon öppnar dagens nya projekt på - just det - balkongen, men jag vet att bakom den godmodiga fasaden håller hon också på att förtvina. Kanske borde vi börja använda DN som de flesta använder den, som ett smörgåsbord utan ättvång. Eller bara som en statussymbol på köksbordet.

söndag 26 april 2009

forskningsbakgrund

Jag sitter åter med min magisteruppsats. Och jag tänker att 1999, det var väl inte så länge sedan? Men det var det. Inte bara höll Bitch Girl Club öppet varannan lördag, och inte bara var Lidl på Sveavägen 57 en helt annan typ av köttmarknad, nej en "chatt" beskrevs även i nätforskningsböckerna på följande vis: "Vanligen chattar man via Internet och allra användarvänligast är de så kallade webbchatten. Ett tiotal inlägg åt gången visas på skärmen, i strikt tidsordning även om det ofta bara skiljer sekunder mellan dem. För att läsa vidare begär man uppdatering genom att klicka på en speciell ruta. Man kan då även passa på att skriva ett eget inlägg. Då anger man en avsändarsignatur, som sedan kommer att stå på översta raden i alla inlägg man skriver, samt användas av andra chattare när de söker kontakt."

Jag vet inte hur det känns för er, men själv blir jag en aning nostalgisk. Själv satt jag 1997 på Gröna Chatten och kallade mig Vegansara. En dag såg jag någon som kallade sig Vegan Sara, och efter en ganska sansad fejd om vem som hade rätt till namnet, blev vi polare. Vi åkte till Hultsfred, där jag rakade av mitt 45 centimeter långa hår och vi höll varandra i handen och ropade provokativt "vi är lesbiska" utan att vilja veta hur rätt vi hade. Ingen blev provocerad och vi kröp in i ett tält hos några punkare istället. En gång gick vi och såg Fucking Åmål på bio och jag kom hem och sa till min pojkvän att idag är jag tyvärr lesbisk, men imorgon kanske jag är normal igen. Sara gick steget längre och skaffade sig en flickvän, varpå jag blev lite för svartsjuk på konceptet för att vara just så normal som jag gärna ville. Ja, sen vet ni resten, på ett ungefär. Jag började hänga på RFSL-chatten och hittade på klotterplanket ännu en Sara, som tog mig till TipTop på Sveavägen 57 och visade mig en värld där eyeliner betydde bisexuell och där flickor ville ta på andra flickor. Jag försökte hångla med en tjej på Grottan men det sket sig för att hon egentligen inte alls var bisexuell som hon hade sagt. Jag försökte hångla med en tjej i FVK men det sket sig, för att hon egentligen bara var en teaser och ville imponera på sin pojkvän. Jag fick till slut hångla på Bitch Girl Club. Allt detta måste jag nu tänka på när jag egentligen försöker skriva en sansad forskningsbakgrund till min magisteruppsats. Ni förstår varför det har tagit ett och ett halvt år.

lördag 25 april 2009

sommarplanerna: raggarbåt och lesbocamp

Jag och Tofflan har precis märkt att solen har kommit fram och att vi bör planera sommaren. Det är första gången vi båda är singlar på närmare fyra år och vi kan inte bara häcka på balkongen längre och vänta på att någon klättrar upp för lönnen och tar oss med storm.

Mitt första förslag var att vi hyr en raggarbåt och kör söderut, lägger till vid varje hamn där det kan finnas flator och ser vad orten har att erbjuda. Tofflan tände på alla cylindrarna, så nu efterlyser vi en båtförare eftersom ingen av oss är vana vid livet till havs och tror att styrbord är hållet man styr åt och babord är en av elefanterna i Celesteville. Du bör kunna köra båt, helst ha en båt, samt utgöra någon form av lesbiskt ögongodis.

Om vi inte hittar en båtförare med medföljande båt, kommer vi att göra vårt yttersta för att uppamma intresse för Lesbocamp 2009 - en slags festival utan festival som vi inbillar oss att varenda flata i sju socknar skulle dö för att få komma till. Om vi fixar en eldstad och bestämmer campingplats, kommer ni då?

lite om att kommentera prinsessan victorias frisyr och flyga flygplan som registrerad partner

I Aftonbladet läste jag i veckan följande kryptiska meddelande, angående prinsessan Victorias beslut att ha lockar i håret:
”Kanske är det också för att fira den nya förlovningen?
- Detta är kanske ett sätt att visa att Victoria är en kvinna nu. En sexig kvinna.”

Utan att bli alltför akademiska kan vi konstatera att här kryllar av presuppositioner. Jag satt på tåget och försökte reda ut dem för mig själv. Victoria är alltså en kvinna nu. För att hon har lockat håret, och för att hon har förlovat sig. En kvinna som inte är förlovad, är kanske inte riktigt en kvinna, kan man förstå. Eller möjligen en kvinna som inte har lockat håret, men det är ändå förlovningen som kom först. Orsakskedjan ser ut så här: 1. Hon levde i 31 år. 2. Hon förlovade sig, och blev därmed en kvinna. 3. Hon lockade håret för att visa att hon blivit en kvinna.

Jag arrangerar det hela i uppställningar, jag gör en grafisk representation av det hela och kallar det Figur 1, men det hjälper inte om jag inte tar till det gamla titulationssamhället. Ni vet, då män var män oavsett vad, men kvinnor var antingen jungfrur/fröknar, fruar eller gamla ungmör. Det låter föråldrat men förekommer faktiskt i modern tid, så så långsökt är det faktiskt inte. Flygbolagen gillar till exempel fortfarande att dela upp oss i tre kategorier människor - män, ogifta kvinnor och gifta kvinnor. Om de verkligen vill göra nytta med att ha tre kategorier, kunde man ju tänka sig att kategorin ”annat” hade fyllt en viktigare funktion för alla som annars faller mellan flygplansstolarna. Men det är alltså mer relevant för dem att ha reda på vilka av deras kvinnliga passagerare som har en lagbunden relation med en man, kanske för att veta vilka som kan behöva en locktång på resan. (Vad fyller man förresten i om man har ingått partnerskap? Mrs, skulle jag instinktivt föreslå, men om partnerskap inte gäller i andra länder behöver man kanske ta med sig tip-ex och en hårsnodd så att man är redo för gränsen.)

Det är möjligt att hon inte gjorde hela analysen från 1800-tal till flygbiljett, hon som skrev artikeln. Det kan ha varit så att hon helt enkelt måste skriva 100-200 tecken om Victorias frisyr för att få betalt. Jag klandrar henne inte, och jag klandrar henne inte heller för att hon själv kanske känner just så, att hon liksom blev en kvinna och kände för att locka håret just när hennes snubbe friade till henne. Det finns faktiskt de som är så vana vid att ha sina egna upplevelser upphöjda till norm att de pratar om dem i generella ordalag hela livet. Men som ett alternativ, kan vi kanske presentera våra egna 100-200 tecken om varför Vickan kan ha lockat håret just den dagen?

måndag 20 april 2009

butcharnas och flatkammarnas tidsålder

Det är dags att konstatera att Stockholms flatvärld har förändrats sedan jag kom ut för snart tio år sedan. På den tiden var Bitch Nordens största flatklubb, med öppet varannan lördag oavsett årstid. När man kom in på Bitch, trodde man att man hade kommit till en heteroklubb, eller kanske en herrklubb. Skjortor och säckiga jeans var man än såg, och prillorna låg i luften precis som smockan, om man bjöd fel brud på öl. Stämningen var så att säga hjärtlig, men rå. Min polare Lane gick dit i kjol och blev tillsagd att heteron inte är välkomna, jag fick kommentaren på TipTop att jag såg på sin höjd bisexuell ut. Nu tycker jag att man bara ser läppglans och långa hårmanar vart man än vänder blicken - men det kan hända att jag är så indoktrinerad att jag bara ser dem för att de avviker från min injobbade norm.

Min gissning är ändå att butchnormen har suddats ut i takt med att alla ftm har kommit ut - ett rent manfall alltså. Jag skulle också gissa att butcharna, när folk kom ut som ftm till höger och vänster, blev marginaliserade utifrån något nytt slags särartstänkande, eller kanske könsinsikt. Själv har jag gått och ”blivit” mer feminin sedan jag genom samtal med diverse transpersoner har insett hur sjukt nöjd jag är med att vara kvinna, och jag frågar mig hela tiden: är det den infiltrerande heteronormen som gör att jag plötsligt definierar mig mot mansidealet som mina närmaste ftm:s positionerar sig själva vid? Eller är det ett avståndstagande från den normativa butchvurmen och kravet på autentisk flatighet? Rebellar jag eller bräker jag med i fårskocken? Jag vet inte längre, men jag vet att det hela är en pendel och en balansgång, och att jag vid det här laget hungrar efter någon som kan beundra mig mer för min förmåga att lyfta tunga saker än för flickighetsgraden i mitt nagellack.

Jag hoppas att de inte är på väg ut, de queera och de butchiga. De som gör att man aldrig kan säga att det bara finns två kategorier, de som är levande bevis på motsatsen. Jag hoppas att det finns fler än jag, som varken är nöjda på den ena eller andra sidan. De som vill bygga en koja med mig i mitten och påminna mänskligheten om att vi inte lever i en endimensionell värld, inte ens en tvådimensionell.

Något annat som har förändrats sedan jag kom ut, är att den så kallade "flatkammen" har börjat försvinna ur frisyrrepertoaren för att ge plats åt den strama hästsvansen, som numera tycks stretcha pannan på varje kaxig spännflata med självaktning. Jag saknar den inte nämnvärt, flatkammen, men man får lov att erkänna att den var ett tydligt kännetecken att spana efter på bussar och tåg. En annan sak är att färre och färre i flatgeggan är äldre än jag och fler och fler är yngre. Underligt, det där.

Någon viktig spaning jag har missat?

lördag 18 april 2009

ålderstecken

Det är tydligt nu. Jag klarar inte lika mycket som när jag var ung. På skärtorsdagen köpte jag sju hekto smågodis och jag har fortfarande inte lyckats äta upp det.

fredag 17 april 2009

om vad som kom först

Såhär efter påsk kan man ju prata lite kön, samtidigt som man kan parafrasera diverse äggrelaterade frågeställningar och fråga sig: Vad kom först, definitionerna eller könen?

”Könen”, bräker förmodligen de flesta (nå de bräker inte egentligen, jag bara skrev att de bräkte som ett stilistiskt argument för deras förmodade fårmentalitet) med diverse referenser till alfahannar och modersinstinkter, men ganska många förstår nog samtidigt vart jag är på väg. Tänk er att det inte fanns något språk. Tänk er att ni var en riktigt moderlig moder, en urkvinna med enorm attraktion till maskulina, penisförsedda människor och en instinktiv böjelse att vicka på höfterna när ni gick. Och ni träffade andra moderliga mödrar med samma höftvickning och dragning till maskulina snoppmänniskor, och ni träffade en massa snoppmänniskor av olika maskulinitetsgrad. Och ni träffade en dag en människa med bröst, som inte vickade på sina höfter och som inte var någon moderlig moder. Om ni inte hade ett språk, skulle ni antagligen bara lägga till denna människa till er kunskap om vilka olika människor det finns, ni vet, som barn gör. Men har ni vuxit upp med ett språk som delar upp alla människor i två, med dagisfröknar som kallar det vilda gänget för ”buspojkarna” och med tryckarballader som ”en kvinna och en man” men inga ”when a mtf loves a tomboy” eller ”I kissed a butch and I liked it” - då blir det svårare, ja det blir nästan som om denna underliga människa inte existerar. För om könet kom först, då kom alla kön på en gång, men om könet kom just när vi slutade kalla varandra för ”ugh", då är kön bara manliga män och kvinnliga kvinnor. Vi har alltså två svar på frågan: 1) Könen kom först, och när definitionerna kom försvann alla utom två. 2) Definitionerna kom först, för innan vi började definiera fanns bara en massa olika människor. Som för all del inte ens hette människor.

Det hela är förstås bara en hypotes, för jag har varken tid, energi eller forskningsanslag att föda upp en by människor utan språk.

För att återgå till hönan och ägget (det har ju ändå varit påsk). Det verkar som om vi människor gör en väldig skillnad på hanar och honor, när djuret och dess kön fyller en funktion i våra människoliv. Kor och tjurar, suggor och galtar, tuppar och hönor blir så åtskilda att de får olika namn, medan älgar och rävar kan vara just älgar och rävar men vid behov preciseras med tilläggen -hona och -hane, -ko och -tjur. Fiskar, flugor och örnar bryr vi oss inte alls om att könsbestämma, kanske för att vi tycker att de alla ser likadana ut, men troligen mest för att vi inte behöver veta. Har man en gris på logen kan det ju vara bra att veta om hon kan producera fler små grisar, men har man en fluga i sovrummet är prioriteringen bara att få tyst på den. Jag skulle gissa, att så länge vi människor inte höll oss med tamdjur så spelade det ingen som helst roll för oss vilket kön fågeln hade som ruvade på de vilda äggen vi gjorde vår omelett av. Ägg, sa vi antagligen sådär härligt primitivt till varandra, när vi på stenåldern firade påsk och gick ut i skogen på jakt efter fågelbon. Men "höna" var det ingen som behövde säga, för vi hade ingen anledning att dela upp fåglar efter kön när vi ändå inte hade några hönsgårdar (påsk firade vi alltså däremot). Och äntligen har vi svaret på gåtan - det löste sig när vi blev lite lingvistiska: Ägget kom först.

Etiketter:

apropå nakna pojkar och talang

Innan nu någon börjar hojta om att "om det var nakna tjejer på scenen i Talang 2009 så skulle det minsann bli ett ramaskri", vill jag bara påminna om den fantastiska Ursula Martinez på Gaygalan 2008. Nejvisstnej, av någon anledning visade de inte det i TV-sändningen...

Nåväl: här är länken.

Vi fortsätter på temat dagens Talang 2009 (titta, hon lajvbloggar!) och när Bert säger åt den lilla 13-åriga bruden att hon aldrig kan bli en tuff rockbrud. Ha! säger jag bara. Vänta tre år och se vem du möter på gatan i kängor och piercingar. Är det inte hon, så nog tusan är det någon annan hittills ljuv 13-åring med blonda lockar. Vem känner inte en punkrockare som kamouflerade sig som normisbarn hela vägen till gymnasiet? Åh Bert, vad vet du om vad 13-åriga flickor har inom sig...

tisdag 14 april 2009

livet är som en läpp

Jag har nu varit singel lite längre än ni tror. Och brudar är så sjukt aptitliga, men inte samma brudar som brukade vara det. Det är underligt hur saker som en gång var präktiga, blir sexiga och hur det som brukade vara oemotståndligt bara räcker till en suck. Det är underligt hur man kan följa sina instinkter precis som vanligt och ändå vara på väg åt ett annat håll.

Jag har fått rynkor under ögonen som inte går bort. Och jag är nöjd på något sätt, för de säger att här, här har vi ögon som har skrattat och gråtit tills det har blivit en del av dem. Och aldrig kommer jag kanske att bli någon som är helt nöjd med att låta håret växa rakt och brunt, eller låta vita väggar vara vita. Brunt och vitt är färger man kan låta trötta fåglar skita, för att rimma på saken.

Det är några veckor efter avslut, som bilderna brukar börja klarna över vad man Vill Egentligen. Några veckor före avslut, är man antingen lyckligt ovetande om att slutet är på väg, eller grubblande över hur det hela ska gå. Nu kommer viljorna. Jag vill åka till Tanzania och Bagamoyo och komma ihåg min swahili igen och köpa nya kangas. Jag vill köpa lesbiska kläder och sitta lesbiskt på tunnelbanan med benen isär och vara jättejättelesbisk utan nagellack, lesbisk som man var lesbisk när jag kom ut och man bara var lesbisk om man samtidigt hade rakat huvud och nedgångna gympadojor. Jag vill åka till San Francisco för att se hur det är. Jag vill ha ett vardagsrum med möbler som hör ihop med sig själva.

I mitt vardagsrum har jag nämligen ett skrivbord som inte ens hör ihop med sig själv. Det består av två hurtsar som råkar vara lika höga, men där slutar likheterna. Ovanpå dem ligger ett bräde som råkar vara lika brett som djupen på de båda hurtsarna. Nyckelordet är ”råkar”, och jag är inte säker på att det är den bästa grunden för det liv man vill ha. Jag vet inte om det är meningen att man ska gå på loppisar och tänka ”det duger”, jag tror på spretigheten men jag börjar luta åt att all ens spretighet åtminstone ska ha något att göra med ens egen smak och vilja. Oj hoppsan, där slank vi visst in på livet. Underligt hur man alltid gör det, hur man än försöker fokusera på krukväxter, grammatik eller möblemang.

(Om jag var mer inne på bloggutmaningar, skulle jag göra det här till en. Den som känner sig manad får förstås skriva svaret på sin blogg och skriva sina egna frågor, som en äkta bloggutmaning, men det går lika bra bland kommentarerna.) Vuxenpyssel; fyll i meningarna:

Livet är som en fågel, _______________________.

Livet är som skräp, _______________________.

Livet är som en lastbil, _______________________.

Livet är som en läpp, _______________________.

måndag 13 april 2009

Just nu går det så bra att skriva uppsats, att jag hela tiden avbryter mig själv med tanken "nu måste jag sluta med det här roliga och börja ta itu med uppsatsen snart", bara för att därpå glatt upptäcka att det ju är uppsatsen jag håller på med. Just så borde det vara med livet.

Etiketter:

söndag 12 april 2009

för anständighetens skull

Jag fick ett mejl från Vulkan om att det är 20 % rabatt på deras under påsken - sista dagen för billigare böcker är på måndag. Jag tyckte först att jag har tjatat alldeles för mycket om mina böcker här i bloggen, där jag egentligen borde hålla mig till att skriva om vårsolen som värmer mina knän genom byxorna, min nya civila status och hur underligt det är att ingen har börjat ragga på mig där jag sitter helt exponerad på balkongen. Men sen tänkte jag att det kanske finns någon som verkligen vill veta det där om Vulkan, antingen för att de vill beställa mina gamla brudböcker eller för att de vill köpa något annat. Så jag kniper igen om det där med balkongen - förresten är det inte över huvud taget anständigt att förvänta sig svärmerier förrän minst ett halvår efter uppbrott, och är det något man ska hålla på så är det som bekant anständigheten.

fredag 10 april 2009

lite om aprilhimlen

Och himlen är sådär blå som om vi alla satt i ett ljusblått Cosmonova, en matt och lysande bildskärm som krymper och förstorar våra pupiller om vartannat - vi vill ta in så mycket, vi klarar så lite. Och jag är singel, om ni undrar, och var kan man bättre vara singel än framför en aprilhimmel? Inte för att våren får flickorna att gå ut i skira kjolar, eller något annat en medelålders singelgubbe med gitarr kunde få för sig att skriva. Men för att det är mycket som är för stort för att man ska kunna dela det i två. Visst finns det en atom, eller något, som får en mindre massa när man delar den i två, och visst är det sånt man kan bygga bomber av? I rest my case.

tisdag 7 april 2009

mitt bokmanus är i semifinal!

Alltså, kära vänner ... Jag vet inte hur jag ska säga det här, men ... mitt bokmanus blev utvalt av lektörerna i bok-SM på Kapitel1.se, utvalt bland sådär 460 andra manus, och nu är det faktiskt med i semifinal! Jag fick reda på det en kvart innan jag skulle gå in i klassrummet och prata infinitiv och hjälpverb, och det enda hjälpverbet jag fick fram i mitt huvud var "hjälp" (vilket alltså inte är ett hjälpverb, precis som "verb" inte är ett verb, vilket åtminstone "hjälp" kan vara). Om ni hade suttit och lusläst spekulationerna på forumet på kapitel1 varenda dag, hade ni troligtvis blivit lika skakiga om det var ert bokmanus som plötsligt stod där på listan av de fem. Som ett vandrande, fånleende asplöv gick jag in i klassrummet och var till slut tvungen att förklara för min klass vad som gjorde mig så konstig - att det inte var exempelmeningen "nu ska han byta blöjor" utan mitt första litterära avancemang. Jag är fortfarande i chock. Dock vid tillräckligt god vigör för att tala om, att det är nu fritt fram att gå in på www.kapitel1.se, läsa de elva finalisterna (sex framröstade av folket, fem utvalda av lektörerna) och rösta på dem man tycker om!

Etiketter:

lördag 4 april 2009

det är vår och babyflatorna kommer ut ur sina tonårsrum

Jag blev lite uppspelt igår morse, när jag fick syn på kvarterets babyflator*. Det var i ett väntrum hos tandläkaren, och de satt på barnstolarna sådär som femtonåringar gärna gör för att visa att de är förbi åldern då gunggungande och lekplatshäng är en barnslighetsmarkör. De var inte som babyflatorna var när jag var yngre. Det vill säga, de hade långt hår. Resten var ganska likt. ”Hur går det med brudarna då”, frågade den ena. Den andra gungade på sin pyttelilla stol och informerade den andra tjejen och vem som helst i väntrummet som kunde tänkas vara intresserad, att den första tjejens ex fortfarande inte har kommit över henne. ”Shit är du säker, det är liksom år sedan vi gjorde slut, äh alla vill ha mig”, sa den första och log nog ett sånt där leende som en gång hade fått nämnda ex på fall. Jag fördes tillbaka tio år i tiden, till den allra första insikten om att tjejer faktiskt får gilla andra tjejer och prata om dem som ”brudar” och hur mycket den saken en gång pirrade i magen. När jag kände efter, satt minsann ett ihållande pirr kvar där, mellan hjärta och underliv. Det har suttit där hela tiden och klivit fram när någon sagt Lesbisk, men på sista tiden hållit sig undan för mer aktuella djupdyk om kön. ”Nog om skvaller”, sa den ena lilla lesbianen. Sedan flyttade de sig till de mer bekväma sofforna och började prata om skolämnen som det inte gick så bra i. Själv gick jag in till min grekiske tandläkare och fick halva ansiktet bedövat och genomborrat. Det betalade jag 1074 kronor för.

*ordet "babyflator" säger jag alltså med all kärlek jag någonsin kan uppbåda, för dessa samhällets bedårande frön som ännu inte vet hur många hjärtan de kommer att krossa på kolingsborgs dansgolv (läs: skulle ha krossat, om det hela hade varit för tio år sedan och Bitch fortfarande höll hov varannan lördag... nu får de troligen gå någon annanstans och krossa, men större skillnad än så vet jag inte om det blir).

torsdag 2 april 2009

sånt som kommer ut med svetten

Jag har nu gått minst två gånger i veckan på gymmet så länge att jag vid det här laget kunde ha tillskansat mig en helt egen SATS-handduk, om jag hade anmält mig när utmaningen började. För att belöna mig själv ska jag köpa en handduk i alla fall, och skriva SATS på den med tygfärg från Panduro. Det funkar lika bra, det har jag sett i Afrika där de säljer stora korgar av gräs med invävda bokstäver som säger "NIKE" och "PUMA". Men det var inte min allmänna tillfredsställelse över mig själv och mina gymprestationer som det här skulle handla om, utan om allt man kommer på när man sitter och pressar utåt, utåt med knäna tills man hjulbent raglar iväg för att stretcha det som finns kvar. Jag måste börja ta med mig ett anteckningsblock. Se här bara:

  • Lesboläger: Hyra en lägergård någonstans och leva kollektivt lesboliv i en vecka. Te varje morgon och kväll, en katt per rum, L Word i lägerlokalen, hårverkstad med inhyrda instruktörer i hockeyfrilla och flatkam samt pepp för den rakningssugna. Vegetarisk mat förstås. Fyll gärna på.
  • Dikt: Ode till en yttre blygdläpp. Innehållet slipper ni, eller så får ni läsa det i någon obskyr antologi i framtiden.
  • Plötsliga insikter om kön: som att könsframställning är att positionera sig tills folk vet var man står på könsskalorna (obs plural), och för de flesta är det inte som att kämpa sig från en position till en annan som en annan mellanchef, utan ett flyttande fram och tillbaka på en dikotomibefrämjande linje, som om man var den lilla bubblan i ett vattenpass.

Jag kommer alltså på fler saker än så, när jag sitter där och ror mitt låtsasvatten och kikar på andra brudars armar i smyg. Men jag har hittills inte tagit mig för att börja anteckna. Kanske är det för väl. Kanske var det mellan gymstånkens sporadiska snilleblixtar, som det började. Det där ... Twitter.