söndag 31 maj 2009

lite om lesbocampstandard

Ju mer jag rekognoserar inför min och Tofflans Lesbocamp 2009, desto mer fundersam blir jag kring campingbegreppet. På en del campingar kan man inte ens tälta, visste ni det? Man kan bara ha husvagn eller bo i stugor, och hur ska man då känna rötterna under ryggraden, hånglande med någon annan lesbian med barr i håret? Hur ska man få känslan av en sten under svanskotan, vibrationen av en mullvad i bäckenbenet?

Nå, vi har fortfarande en och en halv månad på oss att hitta den perfekta platsen. Hittills har 15 tappra friluftsfrämjare blivit medlemmar i klubben Lesbocamp på Qruiser, så nu väntar vi bara på resten. Alla får vara med och ge förslag om lämpligt ställe, helst ett som man lätt kommer till från Stockholm så att Tofflan också kan komma förbi en sväng. För er lesbocampare i Göteborg som inte fixar att ta er över Sveriges bäcken och möta oss på höften i juli, kan jag informera om att jag nu på lördag kommer att befinna mig i Göteborgstrakterna för att se vad staden har att erbjuda. Då kan ni ju ta med tälten ut, menar jag, så snabbcampar vi i Slottsskogen (jag har hört att det är där man kan hitta flator) som en liten upptakt och ser hur väl de göteborska mullvadarna svarar mot lesbocampstandarden.

tisdag 26 maj 2009

rapport från mitt första vårrus

Det var en surrealistisk upplevelse, Vårruset. Bajamajor på en lång rad, förväntan i luften, kvinnor i cykelbyxor och tofs, utspridda i klasar i väntan på aktivitet. Lite som en prideparad för heterobrudar, nej förlåt, tjejer. "Tjejer!" ropade mannen (!) som under hela evenemanget outtröttligt informerade om kosttips och borttappade barn. "Tjejer! En bra regel är att äta tre lagade mål per dag, och två mellanmål!" "Tjejer! Nu sätter vi igång och värmer upp med våra instruktörer från Friskis & Svettis!".

Alla 20 000 bru... tjejer ställde sig i olika fållor beroende på om man ville springa, jogga, lunka eller strosa. Jag och Snurran ställde oss bland joggarna, trodde vi. Det tog en evig tid att komma fram till start, vi fick stå och titta på Blossom Tainton i tjugo minuter tills röstmannen först förmedlade "tjejer! De första tävlande är nu på väg in i mål" och sedan "tjejer! Sista startgruppen startar nu!". Vi såg förvånat på varandra, i våra matchande joggingdressar. Befann vi oss plötsligen bland strosarna? En titt på omgivande motionärer bekräftade den farhågan; jeans, barnvagnar och handväskor omgav oss. Nå, vi joggar väl förbi dem, tänkte vi naivt.

Vi joggade förbi dem ungefär lika enkelt som man joggar förbi barnvagnsmaffior på en trottoar, alltså inte alls. I stället stod vi skuffandes i en människopropp mitt i skogen i sådär en kvart, tills vi kom loss en aning och lyckades börja sicksacka mellan stavgångarna. Det var ett livsfarligt uppdrag, det förstår alla som har försökt slinka förbi en stavgångare någon gång. Gångstav är det nya krokben. Vi skuttade som ystra kaniner över stavarna, passerade rullstolar, mödrar joggande med barnvagn framför sig och rockband ropande "kom igen nu tjejer" från vägkanten där de fått sig ett gig. Förr eller senare skulle vi komma fram till joggarna, det var vi säkra på.

Vi passerade kilometerskylt efter kilometerskylt, ännu ihärdigt joggande, men alla omkring oss lunkade fortfarande makligt på som om Anna Skipper bara fanns i vår fantasi (det kanske hon gör, tänkte jag säga men Exet C har faktiskt sett henne på riktigt stå och tjuvröka backstage på Pride, så hon finns nog). Det mest imponerande var att se de stora ändorna och kvinnor som flåsande forslade sina stora kroppar framåt - att trippa fram en 50-kilosbit kändes inte som någon prestation i det sammanhanget. När vi kom fram till målet hade vi fortfarande inte kommit ifatt några joggare - alternativt hade de slutat jogga efter ett par kilometer och förklätt sig till strosare. Men vi möttes i alla fall av några ynglingar som delade ut medaljer och håglöst repeterade med målbrott i sina röster: "Bra insats ... Bra insats ... Bra insats".

För att vara en samling med tusentals brudar, var raggpotentialen ovanligt låg, för den som undrar. Det kan bero på att många fler flator går runt i tofs och cykelbyxor nuförtiden och bara märks när de hånglar upp en. Det kan också vara så att Vårruset precis som Ladies Night är en sån där tjejaktivitet som mest attraherar heterotjejer. Men för alla flator som läser detta, så kan jag till nästa år locka med att Vårruset troligen är den mest 100-procentiga chans du får att frotteras mot svettiga brudar i en skog. Det och Lesbocamp.

måndag 25 maj 2009

vad framtiden har i sitt sköte

Jag fick ett sms från en engagerad syster som påpekar att jag måste blogga lite, för snart kan man inte rösta i Bok-SM längre och om man får läsa lite blogg kanske man också vill hjälpa till och rösta i sluttampen (det sägs att vi ligger ganska jämnt). Det har hon ju rätt i, och dessutom ska ni stackare inte behöva läsa samma tradiga rubrik om frånvaro så fort ni loggar in på den här sidan. Ni borde belönas i stället, med bakelser och hurrarop, det är jag väl medveten om. Men just idag blir det mest en liten redovisning över den närmaste framtiden och hur den troligen lär te sig:

Imorgon ska jag förevisa mina viga krumsprång i Vårruset (jag vägrar fortfarande att acceptera att det heter Vår Ruset, det låter absurt och just i det här fallet är jag rent emot friheten till självdefiniering - i andra fall som bekant för). Jag bävar lite för det, men ser det också som en milstolpe i min bekantskap med svenssonnormen. Jag ska spana på den inifrån, wallraffa bland de vita nummerlapparna och själv försedd med ett nummer ingå i massans unisona rörelse - var det någon som sa fittstim? Om jag hade kunnat skulle jag ta med min netbook och liveblogga, men jag misstänker att det blir tillräckligt flåsigt bara att släpa på en vattenflaska och min egen lekamen.

En snabb översikt över någon vecka framåt, visar att jag är en upptagen donna som kommer att behöva den motion morgondagen kommer att erbjuda:

I helgen skulle jag hjärtans gärna vilja gå på Uppsala Pride, som dels brukar vara ett allmänt kreativt andningshål i vardagen och som jag dels skulle kunna använda som förevändning att gå runt bland bohemerna i Uppsala och köpa kläder som känns annorlunda för att de köpts i en annan stad. Men se det går icke, för den helgen ska jag klämma in tio veckors pluggande i en liten men skrämmande tenta, för att någon gång kunna plocka ut den där magisterexamen jag har jagat i några år. Kläderna jag hade kunnat köpa om jag hade åkt till Uppsala, skulle jag behöva nästa måndag. Då avgörs finalen i Bok-SM, där mitt bokmanus Udda fortfarande ligger och vinglar mellan hopp och förtvivlan (rösta här fram till den 27:e maj kl 12.00). En liknande känsla ligger sedan runt hörnet, då jag ska försvara min uppsats den 3:e juni.

Sedan ska det väl kunna bli lite makligare tempo i den här fållan, så att man kan koncentrera sig på saker som vilken filt man ska ha med sig till vilken park.

tisdag 19 maj 2009

ang. frånvaro

Jag vill bara meddela att anledningen till att jag inte skriver så mycket blogg för tillfället är att jag i mitt anletes svett sitter och piskas av deadline för min magisteruppsats. Jag har då och då fått frågan i bloggen, vad det är jag skriver om. Tyvärr kan jag inte avslöja det, då det rör statshemligheter och gömda dokument kring tvetydigheter i eurovisionomröstningen. Nej, äsch, fel, men det rör i alla fall sidor på Internet som helst inte bör få reda på att jag skriver om dem.

Jag vet inte hur länge jag inte har haft någon helg. Lördagsundervisning och mastodontpass framför uppsatsen, som det i söndags när jag skrev i åtta timmar utan ens en kisspaus, tycks utgöra lejonparten av mina helger nu för tiden. I lördags lyckades jag i alla fall slita mig från mina plikter (efter att ha jobbat nio timmar) för att ta mig till en välförtjänt schlagerfrossa hos Exet C. Åh, alla ni som känner C, visst är det något visst med hängivenheten, den som yttrar sig i färgglada tipsrundor med frågor som "hur många gånger har Grekland representerats av samma artist" och "Vad hade Carola på fötterna 1983" (nå de var inte de exakta frågorna för dem minns jag inte, men andemeningen är densamma) och gemensam ballonguppblåsning inför den stora finalen. Det kan ha varit så att jag var lycklig över att inte sitta med en enda plikt och att lite petande i naveln hade haft samma effekt, men nog är det speciellt när sex brudar och andra människor av mer och mindre grad av brudskap vrålar "dum tek tek" så fort Turkiet får poäng, eller alla grekiska ord de kommer på när Grekland får det (TZATZIKI OPA SOUVLAKI). Fina tider.

Apropå fina tider har jag just startat qruiserklubben Lesbocamp, så jag hoppas att ni drar dit alla hugade lesbocampare ni kan hitta!

tisdag 12 maj 2009

lesbocamp, första uppropet

Puh, nu verkar pollen funka. Och pollenet, för den delen, för visst känner man våren riva sådär härligt i ögonvrån?

Vilket förstås direkt för tankarna till Lesbocamp 2009. De 6-7 personer som hittills har hakat på, åtminstone i sinnet, är så entusiastiska att mitt hjärta sväller, och det är väl klart att jag menar allvar. Jag och Tofflan tänker oss en campingplats/gräsmatta där man kan grilla, ha ett gäng tält och eventuellt bada, några dagar i juli. Det lockar ju ens ordvitsande själ att bestämma sig för Flatenbadets camping på en gång, men jag lämnar öppet för diskussion. Och bestämmer att det hela kan röra sig kring andra helgen i juli, då jag dessutom råkar fylla mitt sista år som börjar med en tvåa. Om jag inte blir över tvåhundra år, vill säga.

söndag 10 maj 2009

veckans poll!

Sedan januari har jag frågat er vem som är er favorit i L Word, och tendensen var klar redan från de första späda rösterna. Allas era hjärtan (nå 39,3 % av dem) klappar för Shane. Kanske för att hon kikar kalenderpojkaktigt under spretig lugg och säger att hon inte gör relationer, kanske för att hon bara behöver vifta på lillfingret för att få ragg. Kanske för att hon har en mystisk, tragisk bakgrund som vi alla vill rädda henne från. Sist på listan - ja, Jenny kom inte sist - är Tina med 4 röster. Kanske för att hon är så tråkig, kanske för att hon är lite tråkig. Kanske för att hon är tråkig. Men ändå lite rolig liksom, med tanke på att Laurel Holloman spelade Randy Dean i "Two girls in love". Jag hade aldrig känt igen henne, om det inte hade varit för att mitt ansiktsminne är så dåligt att jag måste memorera röster för att komma ihåg folk.



Åh det var tider, när vi såg Two Girls in Love och tänkte att en dag kanske vi också får sitta på en motorhuv och prata med en tjej om hur gräset luktar. Nåväl, Lesbocamp 2009 är ju på gång och då lovar jag att prata om gräs med den som frågar. Åtminstone en mening eller två, om det blir köbildning. Hela fem personer har ju anmält anonymt intresse, menar jag.

Den här veckan (jo, jag ska försöka hålla mig till veckopollar precis som under våra glada tider i höstas) ska vi ta reda på hur ni vill bli ihågkomna i världen som lever vidare oavsett om vi själva gör det. Det är knepigt till och med för mig själv att ta ställning, så jag förstår om ni vill piska upp mig en aning för mina svarsalternativ. I så fall kommer även detta att erbjudas på Lesbocamp.

onsdag 6 maj 2009

solo i solen

Det är ljust när jag går från jobbet 21.30, ska jag be att få tala om. Jag är inte en person som använder ä-ordet i onödan, men jag älskar ljuset. Jag vill slå hål på taket och sova tätt intill soluppgången, den som bländar grekiska troll till vansinne men som kysser mina ögonlock med en passion som inte går att förneka. Varje år i april kommer jag plötsligt ihåg att jag lever.

Jag har lyckats vara ihop med flera människor som inte gillar våren och ljuset, som trivs bäst regniga höstdagar, i mörker bland döende löv. Jag vet inte om det beror på att ungefär hälften av oss faktiskt har sådana preferenser, eller om jag har lyckats pricka in dem, precis som jag har lyckats dejta ett oproportionerligt stort antal transkillar i min så kallat lesbiska karriär. Och jag ska inte förneka att det förtar en liten bit av glädjen, att inte kunna dela solen med varandra. Jag har förstått att det är något liknande rockbrudar känner när de bara vill dejta andra rockers för att de vill kunna headbanga i takt och prata om hur System of a Down når dem bortom orden.

Det är dela solen med varandra som jag tror att vi försöker göra, alla vi som tvångssitter på skeppsbrokajen med våra glassar och speglar oss i vattnet där svanarna kissar. Vi kastar lite överblivet vintergrus i svanarnas glittrande vårkiss, vi kisar mot solen och säger in i varandras munnar att det är så sjukt skönt väder. Men hur djupt vi än proppar orden in i munnarna på varandra, sköljs de liksom bara omkring och räcker inte riktigt till. Jag hamnar alltid vid min egen spegelbild, där den guppar runt och säger åt mig att vissa saker inte går att dela. Men det gör inget, säger den och ler.

Kanske ler den också för att jag faktiskt gick till final med mitt bokmanus.

tisdag 5 maj 2009

Tofflans första tatuering och andra avgörande ögonblick

Bzzzzzizizizizzzz, låter det ganska konsekvent medan Tofflan får sin första tatuering. En andra och en tredje surrande nål stämmer in i sången från båsen bredvid, och så håller det på. Själv har jag stått ett tag och inspekterat maskinen som just nu torterar Tofflans arm. Jag stod där tillräckligt länge för att hennes hud skulle hinna dövas av smärtan, och innan jag gick och satte mig igen informerade jag henne vänligt om att smärtan, efter att ha försvunnit ett tag, kommer tillbaka och blir outhärdlig de sista timmarna. Jag erbjöd mig att rita en kurva över smärtupplevelsen men hon avböjde.

Min rapport från tatueringsstudion inbegriper även en spaning: tatueringar har blivit en familjeangelägenhet. Under den första timmen jag har suttit här, har två mödrar kommit in med sina döttrar och tatuerat text på engelska. För att vara specifik, så kom den första modern in utan att direkt bli tatuerad själv, men hennes blonda dotter fick en radda ord på armen under insyn av den lika blonda mamman. Den andra kom in med två döttrar och beställde små textsnuttar till alla. ”It's always better when we are together”, snappade jag upp med mina långa öron och funderade en stund över om alla tatueringar hade varit på franska om det hela hade varit på 1700-talet. Det hade de antagligen, de hade skrivit citat av franska trubadurer på sina pudervita underarmar och varit svåra i peruk och hittat paralleller mellan sina franska citat och nästan allt annat. På medeltiden hade de tatuerat sig på latin med små ramsor om kyrkan och feodalsamhället, och om det hade varit på det viktorianska 1800-talet hade de allra fräckaste tatuerat stolar med kjollösa ben på sina rumpor.

Sådant sitter jag och funderar på till ackompanjemanget av tre surrande tatueringsnålar, istället för att bita på naglarna över att röstningen på semifinalisterna till Bok-SM avgörs imorgon (alltså onsdag) klockan 12.00, och att jag själv och mitt bokmanus ligger och vinglar precis på strecket...