söndag 28 juni 2009

ska vi påta lite i min trädgård (du och jag, wowowow)

Jag ska ut och påta lite, säger jag, oavsett vad jag ska göra på balkongen. Påta låter så folkhemsträdgårdskt, så allmogedrömskt och det är så sällan man får använda det. Eller, påpekar Tofflan, så låter det som kåta. Eller peta. Jag lyser upp och förklarar påtning som det nya begreppet för utvalda lesbiska kärleksuttryck, men (för att använda konceptuell idiomatik) det faller inte i god jord och Tofflan raljerar en stund på en av alla dialekter hon behärskar. "Fick du påta nåe då?" "Haru påta na än?" "Blev det nåt påta i helgen?". Okej, vi skippar det - myntande av begrepp är ändå så ansträngande och inget man orkar ägna sig åt i 28 graders värme. Jag går och påtar lite i mina word-dokument i stället, och ser vart det leder.

fredag 26 juni 2009

en annan runa

Det var omöjligt att starta lektionen idag utan att först låta kursdeltagarna från hela världen avreagera sig om Michael Jacksons död. Jag försökte halvhjärtat med tidsprepositioner och allemansrätt, men halva styrkan satt och sneglade i Aftonbladet och slog i sina lexikon på "angelägenhet" och "uttrycksform" (andra ord, som identifikationsobjekt och poplegend, förstår de utan vidare) och inte ens en halvkass pedagog skulle låta det tillfället gå en förbi. Det blev liksom extra tydligt där, i mitt klassrum med svenska för invandrare, att det inte bara är i svenska och amerikanska klassrum det har moonwalkats till leda, utan att Michaels nuna idag pryder nästan varenda blaska i nästan vartenda land. Det är stort. Vi pratade om Michael Jacksons liv och död, om hans stränga far och grymma musikaliska talang, och om man bäst skulle beteckna Michael Jackson som "underlig", "konstig", "exceptionell" eller "excentrisk". Jag funderade en stund på att författa en skrivuppgift; skriv en text om Michael Jackson under en av följande rubriker: "Ett tragiskt liv, en tragisk död", "Michaels död - en bluff?", "Jag trodde att han var av plast och aldrig kunde dö", "Michael - musikens Obama", "En förlorad barndom, en förlorad ålderdom". Men så var det någon som väckte mig ur mitt kreativa rubriksättarflow och försiktigt frågade varför man säger "en gång om dagen" men "en gång i timmen". Jag såg på mannen med det vita ansiktet och den krympande näsan på Aftonbladets framsida och jag tänkte "nog får du väl tillräckligt med krönikor skrivna idag för att inte sakna tjugotvå elevtexter på en skola i Globen Centrum?". Så vände jag mig till min vetgiriga kursdeltagare och svarade, fortfarande liksom filosoferande över liv och död: "För att det är så".

torsdag 25 juni 2009

runstenar och andra penisförlängare

De senaste ett och ett halvt åren har jag fått en unik och välbehövlig inblick i det manliga psyket och vitsen med ett manligt könsorgan. Utan att gå för djupt in på det hela (jag vet att både mina föräldrar och min konfirmationspräst läser den här bloggen) kan jag säga att det manliga könsorganet inte har spelat någon framträdande, och särskilt inte någon positiv, roll i mitt liv, men att jag visste att jag förr eller senare skulle behöva förhålla mig till det. Nu känner jag att jag har nått en viss förståelse, för om det finns någon som är mer fokuserad på snoppar än cisfödda bögar, heteromän och heterobrudar tillsammans så är det en transman med en längtan.
Jag förstår så mycket nu. Jag förstår varför Freud trodde att flickor drabbades av penisavund, varför män köper långa, dyra bilar och eventuellt varför folk reste runstenar för tusen år sedan. Jag förstår liksom, samtidigt som jag inte alls förstår. För jag har aldrig haft någon relation till denna kroppsdel, jag har tänkt på den mindre rentav än andra extremiteter och organ såsom lilltår och njurar. Inblick i diverse transkillars vardag har fått mig att förstå, att den i själva verket är närvarande i glass- och korvätande, i skämt och kommentarer om extremt stora eller små saker (eller mjuka eller hårda, eller långa, eller korta) och i samtliga meningar som börjar med orden "du vet väl vad man säger om killar som". Jag har äntligen förstått att ALLT handlar om snoppen. Jag som trodde att nästan inget gjorde det.

tisdag 23 juni 2009

vem vill bli miljonär?

Den som känner sig arbetslös och fattig får härmed världens bästa tips, som en service från mig till er! Dagens scoop i arbetslöshetens Sverige är sidan worldwidework.se, där man kan söka hundratals jobb på svenska turistorter. En bekant till mig blev anvisad dit, när han hade sökt ett jobb på Arbetsförmedlingens hemsida. Som svar på ansökan kom meddelandet: "Tack för ansökan den var jättebra men jag har vallt att använda mig av ett nytt rekrytering företag som har endast utlands jobb. Jag är fortfarande intresserad av dig men du får ta kontakt med dom och lägga upp din profil och cv där."

Åh finns det ett jobbparadis på jorden så nog är det worldwidework! Ett lockande antal bartendrar söktes, likväl som modeller för catwalk (ingen erfarenhet krävs), servitriser, entertainers, receptionister och biljettförsäljare. Allt man behövde göra var att betala "en medlems avgift på endast 300 kr för profilbyggnad och administrativa avgifter" så var saken biff. Själv ska jag härmed säga upp mig från mitt lärarjobb, betala 300 kronor till worldwidework, ta jobbet som bartender på Ayia Napa eller servitris på Kos och servera drinkar till rika spolingar som tjänat ihop till lyxsemestern genom att profitera på arbetslösa ungdomar.

ps. Tipset som aviserades i början av inlägget är alltså att starta en jobbsökarsida som tar betalt av desperata offer för arbetslösheten.

pps. Skulle man börja tvivla på worldwideworks seriositet så är det bara att läsa informationen att sidan faktiskt är Sveriges ledande jobbsöksida för utlandsjobb - och detta bara en vecka efter att den öppnades!

fredag 19 juni 2009

från manus till bok på fyra månader, del 1

Det är nu ungefär två och en halv vecka sedan jag stod på Piratförlagets scen och sneglade mot resultattavlan för att försäkra mig om att jag hade sett rätt. Effekterna av vinsten har hittills varit så många och konkreta att jag ännu inte har förstått det stora och abstrakta: att min bok kommer att stå bland de andra böckerna i hyllorna på Åhléns och Pocketshop. Att det snart kommer att vara utom min kontroll, vilka som läser mina ord på tunnelbanan och diskuterar dem med sina mostrar i mobilen. I natt drömde jag att Lotta Engberg ropade upp mig på allsångsscenen medan TV-kamerorna zoomade in mina läppar, och jag dolde dem med min scarf för att dölja att jag inte kunde texten. Jag vet inte vad det säger om mig, att Lotta Engberg i mitt undermedvetna får illustrera etablissemanget, men i övrigt påminner drömmen om den jag hade som nyanställd lärare, där jag stod framför mina kursdeltagare utan vare sig lektionsplanering eller byxor.

Till de många och konkreta effekter jag just nämnde, hör bland annat att jag på posten har fått en kopia av en dikt jag skrev till skolavslutningen 1991. Det var min mellanstadielärare som i ren stolthet (tror jag) bestämde sig för att påminna mig om hur jag en gång rimmade skolavslutning på njutning i eget versmått och skrev om ben som ”rycker och vill ut i sommaren” (som jag kanske har nämnt, var jag ett lillgammalt barn). En annan effekt har förstås varit att jag har fått mitt manus som en tjock bunt papper fulla av kryptiska blyertstecken som föreslår omkommateringar, påpekar upprepningar, uppmärksammar inkonsekvens i detaljer och undrar om det ”verkligen var så Lelle sa”. Min redaktör har dessutom föreslagit att jag ska ta bort en karaktär.

I skrivande stund sitter jag alltså och petar i mitt manus som om det vore en sån där sifferplatta från 70-talet. När alla förtydliganden är gjorda, alla kommatecken övervägda och alla konsekvenssökningar färdiga, ska jag skicka tillbaka det till redaktören. Närmare bestämt ska detta ske på måndag. Hon ska läsa allt en gång till, se om det finns ytterligare något att kanske ändra på och göra om manuset till sättningsfärdig fil. Sedan skickar hon manuset till korrläsning. På detta sätt ska manuset harva runt mellan mig, redaktören och korrläsaren fram till den 15:e juli. Den 15:e juli är också dagen då omslaget måste vara spikat och klart, vilket i dagsläget känns som en avlägsen utopi. Det är alltså en ytterst ödesdiger dag, som vi kan kalla ingen återvändo, för då går boken till tryck, allt hamnar utom min kontroll och jag kommer att se Lotta Engberg så fort jag blundar.

Etiketter:

onsdag 17 juni 2009

so you think you can't trans

So You Think You Can Dance dansar två killar med varandra och domar-Nigel säger att han väl är "en av de där som tycker att killar ska vara killar och tjejer ska vara tjejer". Han ler liksom nöjt åt sin egen konservativa läggning medan han säger det, som om hans uttalande någonstans hade med sunt förnuft att göra. Domar-Mary säger att hon blir förvirrad av att se hur de växlar roller, så att båda ibland är maskulina och ibland feminina. "Confused", säger hon om och om igen med en rynka mellan sina bruna medan Nigel går på om att ingen vill se två män dansa med varandra på det där sättet, och jag ser bestört på Tofflan. Det hela är som en illustration av hela heterosamhällets förvirring kring vem som är mannen och vem som är kvinnan i homoförhållandet, hur vi egentligen gör det och hur vi får ekvationen att gå ihop när vi inte är hänvisade till ett varsitt hörn av mänskligt beteende. Tofflan är inte alls lika bestört, för hon har inte glömt kommentarerna från förra säsongen, men själv fräser jag åt Nigel: JAG blir förvirrad, när ni bara har folk som hela tiden ska spela en enda könsroll (som i sin tur måste matcha genitalierna). Det känns lite som att gå runt i ständig profil för att inte råka visa sin vänstra eller sin högra sida. Jag blir trött i nacken och får svårt att andas, kanske räknas det som förvirring. Jag är väl en av de där som tycker att människor gärna kan vara människor.

torsdag 11 juni 2009

jag minns mina glödheta knogar

Jag har fått reda på att bruden jag var betuttad i i högstadiet, nu är helt gift. Med en snubbe. Det känns lite sorgligt, för någonstans har jag tänkt mig att hon liksom också kände något då och att jag åtminstone skulle se henne i en sån där stuga med en katt och en fru som sörplar te med henne till frukost och tänka att ja, hon var faktiskt också sån. Det kan hon naturligtvis ha varit ändå, inget har tidigare hindrat folk från att förälska sig i sina tjejkompisar för att senare gifta sig med män. Man kan nog rentav påstå att det förfaringssättet har varit en slags dold konvention. Men ändå. Det hade varit något, att möta hennes blick i paraden på väg till Tanto och komma lite närmare, så att man kunde gå nära varandra, svänga lite med armarna och snudda varandras händer med knogarna sådär oavsiktligt. Eller så hade det inte varit något alls. I alla fall inte sådär som det var något, när man gick med knoppande pubertet och sneglade på hennes fjuniga kind på väg till biblioteket. Och kände knogarna bränna glödheta.

torsdag 4 juni 2009

all those in favour of att komprimera rubbet till vecka 23, say "aye"

Alltså, tusen tusen tack för alla gratulationer jag har blivit översköljd med sedan i måndags! (Ett särskilt tack till dig som dessutom skrev i din kommentar att jag var snygg) Jag är rent rörd över hur rara ni är allihop, och inte blev jag mindre blötögd av att bli välkomnad till jobbet av entusiastiska elever och medarbetare, blommor och bubbel. Jag är inte van vid att bli firad offentligt, jag fyller ju år i juli.

När de där uppe planerade vecka 23 för mig, verkar det som om de plötsligt kom på hur långsamt tiden gick de där åren 1999-2003 och bestämde sig för att komprimera lite aktivitet för att komma ikapp planeringen. Därför har jag den här veckan på ett väldigt plötsligt vis rott hem ett förlagskontrakt, suttit i SVT:s morgonsoffa, blivit intervjuad av ett gäng tidningar, gått på stadsvandring med mina elever, haft en hel dags diskussion på jobbet om kursplaner och arbetsplaner och ventilerat min magisteruppsats på Stockholms Universitet (den blev godkänd, fast jag vet inte än exakt hur godkänd). Man kunde ju tro att det vore nog för en vecka, men då bedrar man sig. I morgon ska jag lämna in en 15-poängstenta som med stor sannolikhet är min allra sista tenta (om jag inte plötsligt kommer på att jag ska plugga något helt annat bara för att det är så kul, det vore just likt mig), sedan ska jag förhandsrösta i EU-valet och åka till Göteborg för att fira mina släktingar som har stora födelsedagar på gång.

Det var väl egentligen det jag skulle komma till, att jag kommer att hänga i Göteborg på lördag. Troligtvis ganska tärd efter denna osannolika vecka, men ändå liksom glad och på humör att fira att jag äntligen har blivit intervjuad i Sigtunabygden (tidningen som jag i ur och skur delade ut som 14-åring på en cykel, för 111 kronor i veckan). Om det är fint väder kommer jag att befinna mig i Slottsskogen med ett plastglas i handen sådär vid 14-tiden på lördag, och jag skulle verkligen bli glad om någon göteborgsläsare vill göra mig sällskap så att jag inte ser ut som ett ensamt och vilset stockholmsfyllo utan mål och mening med mitt plastglas och irrande blick. Jag vet att Slottsskogen är stort, men om jag sitter helt stilla kanske ni hittar mig (annars får ni fråga trollen i de gula kläderna, eller någon annan som har mitt nummer). Om det inte är fint väder har jag fått rådet att ta mig till Kelly's på Andra Långgatan, så det får utgöra plan B, som alltså fortfarande innefattar firande. Plan C är en plan som jag ska ta till om jag inte hittar någonstans, och den går ut på att ringa Kompanjonen och fråga var jag är. Eventuellt inleder jag med plan C, för att spara tid. Men poängen är alltså att ni som befinner er i Göteborg gärna får komma och tränga er in i min späckade vecka och göra den ännu mer minnesvärd. Och hittar ni inte mig (alla göteborgare jag har pratat med säger att Slottsskogen är ett så ofantligt stort ställe) så är det ju ändå trevligt med picknick.

ps. Nu börjar det glunkas bland kommentatorerna om picknickfestivalen i Göteborg. Om du verkligen vill vara säker på att ge mig chansen att skåla med dig, är ett hett tips att kolla bland kommentatorerna på lördag förmiddag, då Kompanjonen ska få i uppdrag att rapportera precis hur det blir.

Etiketter:

tisdag 2 juni 2009

Vann jag?

Som en del av er redan tycks ha upptäckt, så gick jag som kvällens underdog och vann hela kalaset i Bok-SM igår kväll! Jag, som bara skulle svänga förbi finalen, kika på Piratförlagets lokaler, gratulera vinnaren och äta lite gratis buffé. Alltså jag visste ju att min bok var med och tävlade i finalen, och jag tyckte väl själv att den inte var så pjåkig, men jag räknade kallt med att någon annan skulle ta hem det hela och jag skulle skriva in finalplatsen i mitt cv och känna att jag i alla fall kom en bit på vägen. Och här sitter jag nu med SVT-smink i fejan och har suttit och svamlat i morgonsoffan om vad min bok handlar om (jag MÅSTE hitta ett bra svar på den frågan snart). Plötsligt stod mitt namn högst upp, plötsligt hade jag ett enormt kontrakt i min hand och var tvungen att vända mig till en av mina medtävlare och kontrollfråga: Vann jag? Det är alltså sant som de säger i Triss-reklamen. Men inte nödvändigtvis just gällande Triss, för på de två lotter jag köpte idag för att se om turen höll i sig, vann jag inte ett öre. Kanske är det så att turen inte kommer sjokvis. (Eller kanske var det så att min vinst rentav inte berodde på turen, utan på att jag har jobbat hårt i många år med att utveckla mitt språk och lära mig hantverket för att en dag lyckas skriva en bra roman.)

Samma dag som detta skedde, fick för övrigt min syster en eftertraktad projektanställning på Livsmedelsverket, och jag citerar henne avslutningsvis: "det här är det största som har hänt sen den där dagen i Östersund när du vann en teckningstävling och jag fick en chokladrulle".

Etiketter: