fredag 31 juli 2009

dag 5: normaliseringsprocessen

Normaliseringsprocess, kallas det när man i en destruktiv situation börjar tycka att det hela är normalt och att det till exempel inte alls är konstigt att ens flickvän kastar in en i ett staket för att man har hängt hennes tvätt fel. Normaliseringsprocessen jag tänkte berätta om angående pridefestivalen handlar inte alls om något sådant hemskt, utan bara om att man efter fem dagars pridande börjar tycka att det är helt normalt att tvätta händerna i bakteriedödande skum och träffa alla sina ex så fort man ska gå och köpa något att äta. Och säga "hej!" med strålande leenden till folk man inte riktigt minns om man känner för att de har hånglat med ens ex eller för att de snodde ens öl på Bitch 2001. När jag går förbi bajamajorna står dörren till pissoaren på vid gavel. Två killar står med ryggarna mot varandra och strilar processad parköl i varsin ränna. De sjunger på ledmotivet till "Titanic". Det är ganska vackert.

dag 4: andra andningen

För den som tror att pride börjar när parken öppnar på onsdagen, låter "pridetorsdag" kanske inte som något särskilt utmattande. Det låter på sin höjd som en schlagerkavalkad, ja "pridetorsdag" och "schlagerkavalkad" står rentav som synonymer i SAOL. Kunde i alla fall ha gjort, om någon i Svenska Akademien hade varit så pass insatt i våra priderutiner här i landet.

Nåväl, för en som håller igång med seminarier och aktiviteter sedan pridestarten på måndagen, är pridetorsdag också dagen som skiljer de tuffa från de svaga. Jag var nästan svag, för jag var ruskigt nära att sälja min biljett till tjejfesten för att i stället åka hem och sova. Mest var det min kvinnliga cykel som var svag, för tjejfesten hade verkligen inte konfererat med min livmoder innan den valde dag. Således satt jag stora delar av festen och höll mig för min obstruerande, menstruerande livmoder, men kvävde tidvis smärtan för att min rumpa skulle få skaka lite på det ångande dansgolvet i källarvåningen. Den hade ju inte gjort något ont, och kollektiv bestraffning är faktiskt förbjudet (Genevekonventionen, artikel 33). Festen var grym, ska kanske tilläggas, och efter nio pridefestivaler har jag lärt mig att välja dansgolv och hålla mig där, i stället för att lubba upp och ned för de där satans trapporna i jakten på grönare gräs. Efter festen upptäckte vi, genom att vänta på bussen i 40 minuter, att nattbussarna har bytt sträcka och inte åker förbi Norra Bantorget längre. Så vi lärde oss någonting också, denna schlagertorsdag!

onsdag 29 juli 2009

Dag 3: Parken

Just nu sitter jag i presstältet i Pride Park. Det är strängt taget inget tält, utan ett litet område bredvid bajamajorna där man kan sitta och pressa om man har pressbiljett. För tillfället pressar jag inget speciellt, utan lyssnar på det dova ljudet av karaoken på andra sidan staketet, blandat med lite jubel och ljud från invigningen av parken. När jag hör ekot av God-des & She blir jag tvungen att rusa ut bland plastglas och öldrickande bögar för att se dem på stora scenen. "Det är God-des and she!" förklarar jag för bögarna i tältet och de ser oförstående på mig, för tydligen vet folk i allmänhet inte vilka de är. Kanske är det därför de inte alls står på stora scenen utan på lilla. Eller kanske är det på grund av att de inte står på stora scenen utan på lilla, som folk inte vet vilka de är. Hur som helst är den prioriteringen helt åt helskotta, för efter att min inledande förälskelse i uppenbarelsen God-des hade lagt sig, så upptäckte jag även hur sjukt bra musik de gör. Nästa år får prideplanerarna smisk om de inte placerar dem på stora scenen, även om det skulle innebära att Magnus Carlsson får några minuter färre. Det vore förresten fräscht att få se honom och schlagergänget på lilla skruttscenen i stället. Det skulle ge perspektiv.

I kväll ger jag mig iväg med min nyfunna insikt om att pride inte bara är jobb, och skakar röven på ett dansgolv på Norrlandsgatan medan miss gay sweden utses på ett annat i samma lokal.

dag 2: känslan

Det har hittills mest varit ett flängande och ett maratonskrivande för mig, detta pride 2009. Det blir lätt så om man har tagit på sig att skriva tre artiklar per dag under vad som egentligen ska vara den festligaste veckan på året. Men igår, framför danstävlingen "open floor" kom jag plötsligt på vad det handlade om. Det behövdes några skuttande tomtar, några halsbrytande volter och några sjukt bra breakdansare för att rycka loss mig ur rapporteringen och kasta mig rakt in i stämningen. När God-des & She sedan spelade på kulturhustaket lossnade det sista av höfterna. Nu kan vi börja.

måndag 27 juli 2009

dag 1: premiären

Har ni tänkt på hur alla som klagar på prideparaden alltid säger att den "förstör bilden av er homosexuella, ni är ju helt vanliga människor men det förstår folk inte när man ser den där paraden"? Alltid pratar de om hur andra människor inte förstår, medan de själva förstår att vi är helt vanliga svenssons, och jag får snart ta fram luppen för att börja leta reda på de där som faktiskt inte förstår att en parad skiljer sig från kärnkraftsdemonstrationer och vanlig måndagsrusning i t-banetunneln. Nåväl, om de verkligen finns, de där som inte förstår, så hoppas jag att de kom till prideinvigningen i Kungsträdgården idag. Där såg folk nämligen ut såhär:


Inte en fjäderplym i sikte, representation när den är som normalast! Jag hoppas att alla medier hoppar på tåget. (Är jag ironisk? Eller kanske inte? Eller är jag? Jo jag är nog det ändå. Eller?)

Dagens största bedrift för min egen del var förstås när jag genomförde mitt livs första jobb som videoreporter. Jag försökte lägga in videon här, så att ni alla lätt skulle kunna förundras över hur min röst inte alls låter som ni hade tänkt er (jag har hört att det är en normal reaktion) men då kom det bara upp en helt annan film på en höna som värpte ägg på ett biljardbord och jag vet inte hur ni hade tolkat det, så jag lät bli. (Hur hade ni tolkat det?)

Det har gått en dag av Pride 2009 och jag håller redan på att dråsa ihop i en liten pridehög - jag som har tänkt skriva tre qx-artiklar om dagen, gå på Miss Gay-festen på onsdag och tjejfesten på torsdag och samtidigt vara ett under av social kompetens hela veckan ut! Lyckligtvis har jag fått ett tips om att sömn kan ta hand om just trötthet och dråsbesvär. Jag ska ge det ett försök.

fredag 24 juli 2009

vad man med fördel kan göra på pride

Jag är inte riktigt klar... Måste bara häpnas lite, lite till över alla som tror att ingen bryr sig om vad som händer på Pride House. På qruiser hittar man otaliga inlägg av följande kaliber: "Saken är att man försöker framställa Priden som något seriöst och viktigt i media men alla vill egentligen festa. Och det är inget FEL i det. Men säg gärna det då och sluta larva till det med krystade teman och sådant." Nu kan vi häpnas lite tillsammans, och sedan kan jag tipsa om vad jag själv tycker att pride "egentligen" går ut på. Denna gång i form av en tio-i-topp-lista!

10. Tiina Rosenberg. Jag ångrar fortfarande att jag inte spelade in HELA hennes brandtal på min digitalkamera förra året. På onsdag kan man lyssna på henne klockan 12, då hon ska prata om Kerstin Thorwall och bekännelselitteraturen. (Säger det något om mitt begynnande tantskap att det låter enormt lockande i mina öron?), eller så kan man gå på fredag efter ÖFA-kollektivets föreställning och se henne duellera oralt (alltså med ord, kära perverterade bloggläsare) med min forna kollega (eller tja, chef) Annika Lantz!

9. Religion. Svenska kyrkan arrangerar ett gäng aktiviteter som handlar om allt från bibelns queera läckage till varför påven har fel. Två andra seminarier handlar om Islam - lite förenklat kan man säga att ett handlar om hur islamofobi drabbar hbt-muslimer och ett om hur islam drabbar hbt-muslimer...

8. Teater. Alla som missade "Kyss min plysch" förra året har tur, showen visas upp i år också! Detta är min starkaste enskilda rekommendation i år, för den som vill uppleva ett helt rum fullt med flathumor. Och det vill ju nästan alla. ÖFA-kollektivet är jag också riktigt nyfiken på, de kan nämligen hitta på precis vad som helst.

7. Politik. Till exempel finns det ett seminarium om det jag själv har undrat över ett tag: "hur queer får man vara enligt den nya antidiskrimineringslagen?" Den nya lagen innefattar som ni förstås alla vet även könsöverskridande identitet och uttryck, och jag är mäkta nyfiken på hur politiker har tolkat den saken. Räknas till exempel burlesk dragqueen som könsuttryck, och måste i så fall McDonald's börja tillhandahålla XL-korsetter för sina anställda? (åh jag hoppas!)

6. Musik. Och då pratar jag inte bara stora scenen i parken, utan också kulturhusets tak! Finsk tango, singer-songwriters, gospel, electro-jazz-klezmer, reggae-dancefloor, Frida Selander och inte minst Öppen Scen, kan man få sig till livs helt gratis (just det, även utan någon pridebiljett!) om man orkar ta sig uppför alla (rull)trapporna. Dessutom kommer Fitt-crew Göteborg att utse "breaker of the floor" på tisdagskvällen.

5. Sex. För sex i praktiken har det visat sig vara framgångsrikt att gå på några av de många festerna som hålls under veckan, men jag rekommenderar som vanligt alla att ta kontakt på vilka sätt som helst (inom rimliga gränser) för det är inte bara du som går på Pride för att få ragg. Det finns dessutom i Pride House en aktivitet kallad "träffa en pridekompis". Vill man dessutom komplettera (eller grunda) med lite teori, kan man till exempel gå på tisdagens frågestund om klitorissex, onsdagens frågestund om analsex eller seminariet "onani i praktiken" (som jag ändå misstänker blir mest i teorin, eftersom det beskrivs med orden "talar onani och delar med oss av våra bästa tips").

4. Hallongrottan. Jag skriver Hallongrottan men jag menar hbt-litteratur. Eller så menar jag faktiskt Hallongrottan, för att den är ett fenomen i sig och mer än en vanlig bokhandel. Hallongrottan kommer att hålla seminarium om queer barnlitteratur, visa Hallon-tv och dessutom plocka ut hela sortimentet till Pride House och Pride Park. Där kan vi alltså alla frossa i litteratur om vad som helst från butchar som vill ge men aldrig få, till handlingskraftiga prinsessor eller vad genuspedagogik egentligen betyder. Mitt tips: spara pengar genom att dricka er öl utanför parken, och gå sedan in och spendera allt ni orkar i Hallongrottan! Eller klottra i klotterexemplaret av min bloggbok som nog kommer att ligga där någonstans också.

3. Fest. I år är RFSL:s knökfulla tjejfest tillbaka (torsdag), och trots att jag aldrig trodde att jag skulle säga det så saknade jag den när den var borta. Kanske för att jag mer och mer har börjat uppskatta motion, och det får man verkligen när man knatar uppför alla de där trapporna för att förgäves leta efter kompisar, ragg eller armbandet man tappade medan man försökte se över 1500 brudar på burleskshowen. Andra fester att rekommendera är till exempel Queer Allstars (onsdag) och Club Caliente (fredag). När jag var ung (som ni kanske minns blev jag just ett-år-kvar-till-tretti) och inte ägnade pride åt att skriva flera artiklar om dagen, gick jag på fester varenda kväll under pride. Det var inte helt dumt, och så länge de har halloumiburgare i parken (bättre bakis- OCH grundmat finns inte) kan jag tänka mig att göra en repris!

2. Stolthet. Och innan någon hinner säga "en sexuell läggning är väl inget att vara stolt över", hojtar jag för att överrösta: "INTE över vår sexuella läggning eller könsidentitet, men över att vi vågar berätta och uttrycka oss, att vi inte begränsar oss efter regler gjorda för andra människor, trots all skit vi fått ta emot och fortfarande gör". Man ska vara stolt över att man står upp, och man ska stå upp för att man är stolt.

1. Inspiration. Åt båda hållen, ska tilläggas. Det verkar som om vissa tror att Pride är till för att homosexuella ska accepteras av heterosexuella, men då har man fått saken helt åt bakfoten. Pride är i mina ögon till i andra hand för att queera normbrytare ska kunna inspirera ett heteronormativt samhälle att expandera och nå sin fulla potential. I första hand för att festivalbesökarna själva ska inspireras av varandra att fortsätta på sina snirklande stigar vid sidan av motorvägen. Den inspirationen kan man få nästan överallt, men vill man ha några programpunkter kan kanske (utöver teatrarna och humorföreställningarna) "tranimationer", "pimpa ditt hetero", "livscoaching för hbt-personer", "svar på tal" och "aspiequeer" falla någon på läppen! Och förstås paraden, den största programpunkten av dem alla (och ett måste för alla som är på pride för första gången)!

(Dessutom kan jag tipsa om skrivarworkshopen som hålls på tisdag, "för alla som fortfarande skriver om gråtande stjärnor och blödande rosor." Har ni någonsin surfat runt på qruiser så förstår ni kanske varför en sådan programpunkt fyller sitt syfte, och även om dina stjärnor inte gråter så är en skrivarkurs nästan undantagslöst en källa till utveckling.)

Min egen prideblogghappening kommer bara att hända om någon annan tar första steget. Så här går det till: Om du ser mig någonstans på Pride, kom fram till mig och säg att du vill vara med i min prideblogghappening. Resultatet kommer att bli "dagens bloggläsare" och hamnar förstås i bloggen på en ytterst hedervärd plats! Om ingen kommer och avslöjar sig som bloggläsare blir det förstås ingenting, och då får ni hålla tillgodo med mina dagliga reportage på qx.se, och eventuellt en och annan liten reflektion här i min älskade, kreativa slasktratt!

"that's a beautiful spackelspade ... are you surprised I know what it is?"

Idag har jag för övrigt mestadels stått väldigt flatigt på en stege och målat väggar så svetten glänste och jag hade gjort mig i vilken kalender som helst. Var det någon som sa Corky? Jag gick även för att köpa spackel, vilket fick till resultat att jag fortfarande har "vacker utan spackel" ringande i öronen. Tänk er Bound till ett soundtrack av Martin Svensson ungefär, så har min dag varit fast utan sexet, maffian och pengarna.

torsdag 23 juli 2009

pride och pingviner

Min pappa sa en gång att "den som ständigt är tillgänglig är aldrig riktigt närvarande". Han kan ha sagt det för att slippa ta med sig mobilen ut i skogen där alla björnarna lätt äter upp dem (ni vet hur det jämt ringer i björnmagar när man sätter örat intill) men jag har i alla fall praktiserat teorin i några dagar och det är därför ni inte har blivit serverade några ord på senaste tiden.

Så fort jag vände ryggen till civilisationen gick de homosexuella pingvinerna och blev hetero. Det står det i alla fall i tidningarna, men man kan ju opponera sig både på semantiska och bisexuella grunder. De flesta som jag känner, som gick från ett homoförhållande till ett hetero-dito, tycker inte att de gick från att vara homo till att vara hetero, utan att de till exempel upptäckte en bisexuell sida hos sig själva eller att de populärt "blev kära i personen och inte i könet". Vad vet för övrigt tidningarna om den nya pingvinens egen könsuppfattning - eller om pingvinen som ändrade sig? Kanske är "han" tvärtom en lesbisk MtF, men det spekuleras det minsann inte om någonstans. Ni märker ju hur detta kan problematiseras utifrån långt fler aspekter än vad som får rum i en liten notis i en sidospalt.

En annan teori är förstås att pingvinerna har tagit årets Pride-tema [hetero] på fullt allvar. De ligger förresten rätt i tiden, pridetematikerna, som alltid. Det här året är det fler flator än någonsin (jodå, fråga SCB) som har halkat över på andra sidan spelplanen. Det handlar framför allt om människor som man en gång i tiden har kallat (eller som själva en gång har kallat sig) überflator - de där som skulle fortsätta vara lesbiska även om hela klientelet på Momma's konverterade till heterosexualitet. En dag ska jag analysera hela fenomenet, men idag ska jag bara använda det som en ingång till att prata lite om pridefestivalen.

För min del kommer jag från och med måndag att flänga runt på Pride House med min laptop för att skriva två-tre qx.se-artiklar per dag om allt som händer där. I en panelartikel i julinumret av QX läste jag att många tycker att pride börjar när parken öppnas på onsdagen och att Pride House för de intervjuade var en plats som de knappt hittade till (tips! Det ligger i kulturhuset och man går förbi det så fort man är i Stockholm centrum). Åh kära nån. Själv tycker jag att det är lite tråkigt när "house" stänger på fredagen och allt som återstår av pride är uppträdanden i grusgropen och svindyra fester, men så har jag ju aldrig utgett mig för att vara normal heller. De intervjuade kanske man inte heller ska lita stenhårt på, någon hade aldrig hört talas om God-des & She ... (test: om jag inte tycker att God-des är lika het i år som jag tyckte förra året så betyder det att min brudsmak har mognat och att jag är redo för stabilitet - alternativt att mina hormoner mystiskt har försvunnit)

I helgen ska jag se till att vara riktigt närvarande, och således inte särskilt tillgänglig förutom för de andra lesbocamparna. Årets skogsmulle-upptakt till pride inleds nämligen med Lesbocamp på en camping nära dig (kolla in qruiserklubben "lesbocamp" för att få veta var) och sedan är det redan måndag! Därför ska jag se till att posta ett nytt inlägg imorgon med mina pridetips till den house-sugna, så att jag inte glömmer det. Dessutom - min egen bloggpridehappening! Vänta och se!

fredag 17 juli 2009

varför får inte pojkar ha klänning?

Det finns inget som skapar så arga människor som när man säger att man tycker att pojkar ska tillåtas att leka med dockor, och flickor med bilar. De blir faktiskt så arga att de inte ens hör vad man säger. Till exempel tror de att man säger att man vill att alla barn ska bli precis likadana, alternativt att pojkar ska "göras om" till flickor och tvärtom. Detta inlägg är ett experiment, som utgår från hypotesen att minst en kommentator ilsket kommer att påstå att jag vill antingen det ena eller det andra. Att jag antingen vill uniformera barn och utplåna alla skillnader mellan dem, eller tvinga stackars pojkar att bära klänning och rosetter trots att de känner en biologisk drift att bära blå/gröna/svarta byxor. Eventuellt kommer denna kommentator dessutom att klämma till med "mångfald" och tro att det har något att göra med dualism.

En teori jag har är att det är för enkelt. Kan det verkligen vara så att de där genuspedagogerna bara vill att alla barn ska få så många möjligheter som möjligt - nej, de måste ha en dold agenda och sätta personliga intressen före (de stackars) barnens. Agendan är lite luddig, men den har något att göra med en viss feministmaffia, som inte vill acceptera att det finns skillnader mellan alla pojkar och alla flickor. Jag behöver inte skriva så mycket om vad genuspedagogik egentligen innebär, för det har så många redan gjort. Det är fascinerande hur olika alla barn är, oberoende av kön, men kanske ännu mer fascinerande hur ilskna folk kan bli så fort man säger ordet "pojke" och "klänning" i samma mening. Det spelar egentligen ingen roll vilka ord man säger däremellan, de är som kaliumklorat och antimonsulfid i rigmorska öron. Se rubriken ovan som en fiskekrok, så lutar vi oss tillbaka och ser vad som händer!

torsdag 16 juli 2009

bara några påminnelser

I måndags fyllde jag under stoj och gamman 29 år. Det var inte förrän någon sammanfattade det senaste av dem som jag insåg att jag visst gjorde en hel del av det här året. Eller att det gjorde saker åt mig. Eftersom det är sådär lagom kul att läsa andra människors summeringar av en viss period, tänkte jag i stället härmed förmedla all livsvisdom jag har lyckats absorbera under året:

1. Trägen vinner. Jag har nu försökt i ungefär 10 år att skriva en utgivningsbar roman. I början samlade jag refuseringsbrev L word-Jenny-style, sedan bestämde jag att varje standardbrev fick sörjas i femton minuter innan det fogades till det förflutna och slängdes med DN-liken. Om jag hade gett upp efter de åtta första åren, hade jag aldrig fått skriva på ett enormt kontrakt med Piratförlaget ett par år senare.

2. Det gäller att exponera sig för turen. Det var när jag satt hos en rumänsk spåtant häromåret, som hon spände blicken i mig och sa: "Du är en person som har ditt eget öde i dina händer. Om du agerar tillräckligt, kommer du att lyckas. Om du inte gör det, kommer det att knalla på som vanligt." Ungefär så sa hon, fast på rumänska, och oavsett om hon har direktkontakt med stjärnorna eller inte så var det kloka råd rakt igenom. Det var dem jag tänkte på när jag halvvägs in i mitt tjugonionde år såg den där manustävlingen i en tidning och bestämde mig för att se hur långt jag kunde ta mig.

3. Man kan göra något av kritiken. Om du har turen att få individuellt riktad kritik från kompetent håll, sug musten ut den och lämna resten därhän. Till exempel om du har skickat in ett bokmanus och plötsligt får ett personligt utformat refuseringsbrev, där det till exempel står "du har ett eget och inspirerande språk men karaktärerna är alltför endimensionella och historien för förutsägbar" (bara som exempel alltså). Då kan du först svära en stund, men tänk för all del efter om du innerst inne håller med, och hur du kan göra nästa manus ännu bättre. Skilj på beröm, kritik, bajs och ignorans. Det första kan ta dig framåt, men det andra ännu längre, det tredje bakåt och det fjärde ingenstans.

4. Sluta vänta. På den stora kärleken eller på att det ska bli bättre på jobbet. På att skaffa barn eller starta eget, att flytta ut på landet eller bygga din egen vespa. Ta en ärlig titt på livet som det ser ut, och utgå från vad du har just nu. Vi är starkare än vi verkar vid en första anblick, och vi får bara för oss att vissa saker (chefsjobb och barn) förutsätter andra saker (dräkt och bostadsrätt) för att andra har talat om det för oss medelst subtila signaler som de har ärvt från någon annan som inte heller riktigt vet vad som skulle hända om man försökte.

5. Spotta inte på gatan. Det lärde jag mig inte under mitt tjugonionde levnadsår utan under mitt tredje eller fjärde, men alla verkar inte ha fått den lektionen så jag säger det nu och hoppas att det gör skillnad. Det är alltså äckligt att spotta på gatan, och i de flesta länder helt otänkbart. Vi har svalg designade för att svälja just spott, och det finns ingen som uppskattar de lokala skotvättar som haglar sporadiskt över trottoarer och perronger och till och med bussgolv. Det är ett otyg.

Eftersom tjugonio är en ålder så respektabel att man av mycket små barn kan bli tagen för tant, förstår jag att min målgrupp troligtvis varken läser eller inspireras att följa det femte rådet ovan. Resten hoppas jag ska påminna någon om något den hade glömt, för man kan ju inte alltid hålla alla sina visdomar i huvudet.

Etiketter:

lördag 11 juli 2009

tillbaks på nästa ruta

Alla som tror att jag för stunden ligger i ett tält och lesbocampar, misstar sig gruvligt! Lesbocamp är uppskjutet till helgen före Pride, och själv sitter jag vid ett halvstädat skrivbord och surfar på Facebook. Jag är inte en flitig facebookbesökare, jag har inte ens poäng nog att familjärt kalla det "fejan", men om man behöver hitta någon är det onekligen på facebook man ska leta. Hittills har jag stalkat sju-åtta gamla gymnasiepolare utan att riktigt kunna luska ut vem det var som "var otrevlig mot mig i gymnasiet" - en kommentar som, när jag stötte på den, konfunderade mig lite. Jag har förträngt nästan allt dumt som folk någonsin har sagt till mig, och spatserar vidare i livet med föreställningen att de flesta nog har varit väldigt trevliga och att resten nog bara inte kunde formulera sig rätt. Jag klickar mig alltså vidare på facebook och hittar en gammal gymnasiepolare som var så gullig och rar - i mitt minne var vi kompisar, men jag har just förklarat hur mitt godtrogna minne fungerar, så det kan ha varit hur som helst med den saken. Jag ska just klicka på "bli vän" eller vad det är man klickar på, när jag slänger ett öga på hennes klubbar och ser att "bevara äktenskapet" står bland de översta. När mina nosiga fingrar automatiskt klickar på länken, kan man läsa det kryptiska "denna grupp är [inte?] skapad för att vara emot något, utan att vara FÖR det fina obefläckade äktenskapet mellan man och kvinna. Och ja, därmed är vi självklart emot könsneutrala äktenskap." Jag överväger att konfrontera min gamla klasskamrat och ta en liten pratstund om äktenskapsbegreppets innebörd genom tiderna, men distraheras plötsligt av de enbarmligt översatta google-annonserna som pryder sidans högerspalt. Så är det nämligen med informationssamhället, tvångsmässigt flyttas uppmärksamheten från ruta till ruta så att man i slutet av dagen har läst 17 uppdateringar som informerar om vilka kompisar som har "ätit en god middag", sett 23 fragment av Bones på TV8 och irriterat sig på 134 särskrivna reklamannonser, som hjärnan får bearbeta när man sover och komma fram till: intet. Om sådana saker försökte jag blogga häromveckan när jag åkte runt och letade campingplats, men jag hade bara ett block och en penna, så följande får ni se som retroaktiv blogg:

Att åka omkring och leta efter campingplatser har varit en stärkande upplevelse för kropp och själ. Visste ni att man kan åka ända till Grisslehamn på ett SL-kort? Vilken stockholmare som helst kan alltså slita sig från de där ändlösa repriserna av Simpsons, sätta sig på en buss och plötsligt vara omgiven av björkar och sjungande entitor. Just nu sitter jag vid en strand som jag aldrig hittills vetat om, och får mina hörselgångar masserade av vågornas kluckande mot bryggan. I den lilla kiosken/campingcentret/kanotuthyrningen jobbar en kvinna i jeans och utsläppt hår, och när jag tar bussen tillbaka kommer hon fortfarande att jobba här. Mest sitter hon på en trädgårdsstol och läser tidningen.

Man är inte så stor, tänker jag en timme senare, när jag har gått några meter in i en skog och hittat en snigel. Man ser det som finns omkring en och inte mycket mer. Basala insikter som man lätt glömmer med ett Windows Vista, för i Explorer kan man ha flera fönster öppna och genom ett enda klick på musen få en översikt över qruiser, San Franciscos gaymap, jobbmejlen, privatmejlen, RFSL:s annonssida, Blockets utbud av skrivbord samt programmet för Pride Park. Här i det fria betyder "klick på musen" inte ens något raljant, sexuellt. Det betyder ingenting. Eller möjligen något bondskt och jordnära om råttfällor.

Vad ska vi dra för slutsats om den saken? Ja, fråga inte mig, jag är redan på nästa ruta. Men jag kan i alla fall lugna min gamla klasskamrat och alla andra som bekymrar sig över äktenskapets fortlevnad: Vi som förälskar oss i folk av vårt eget kön har kunnat gifta oss sedan i maj, och har man sett på maken - äktenskapet försvann inte!

söndag 5 juli 2009

barn är ingen rättighet, det är en fyllegrej

Som en förberedelse inför sommarens stora happening (aka Lesbocamp) var jag och Tofflan igår ute på vägarna och inspekterade campingplatser. Jag hade tänkt använda erfarenheten som stoff för ett blogginlägg om minigolfbanor och badplatser, men sedan gick vi och åt pizza på Vaxholms pizzeria och då glömde jag allt utom vilken sorts människor som får ha barn och inte.

I Sverige går man nämligen igenom ett test innan man skaffar barn. Man fyller i ett formulär där man kryssar för att man lovar att alltid behandla sina barn med respekt, att inte snäsa av dem helt utan anledning, att inte bli stupfull inför dem och att inte äventyra deras liv och hälsa. Sedan placeras man i en simulator som läser av ens reaktioner på möjliga situationer som kan uppstå, och klarar man inte minimikraven får man avslag. Minimikraven är ganska beskedliga, de går ut på att man har en grundläggande förståelse för hur ens leverne kan påverka ett barn och tarvar varken hög månadslön eller pedagogisk teoribas.

Nej, så var det ju förresten inte. Det var ju så att på pizzerian i Vaxholm satt fyra fulla vuxna och rökte med öldimmiga blickar klockan fem på eftermiddagen. De garvade åt varandras tråkiga skämt (humor är dock inte ens ett krav hos min tänkta socialstyrelse så det får man överse med) och utvecklade sina resonemang med en koncentrerad långsamhet som bara alkohol kan frambringa: ”Alltså jag älskar den hunden va. Den är liten, visst, men jag älskar han. Han är inte nån Båtsman va. Men han är ändå det va, jag säger jämt det, han är en liten jävla hund i en stor hunds kropp. (bullrigt skratt) Eller vänta ... jo det var rätt. Men man kan ha två va. Det är inga problem att ha två hundar. Då kan man ha en stor och en liten. Den här hunden va. Han är en Båtsman i en liten hunds kropp. En Båtsman, ni vet, Båtsman. Jag älskar han.” Bland ångorna och dimmorna satt även en unge på sådär tolv bast och flinade osäkert åt de vuxnas skämt, som han uppenbarligen inte riktigt förstod (om du 12-åring läser det här: du missade inget). Ibland skickade de in honom för att köpa mer mat och öl, och när han kom tillbaka tackade de honom med ett ”var du tvungen att ta en så jävla liten va” eller genom att dyka ned i de pommes frites som han köpt åt sig själv, följt av kommentaren ”vem fan har betalat för det då, jo jag” och blåsa rök på barnet som ett litet komplement till nikotinet pojken redan fick i sig via snuset han hade under läppen. Till slut fimpade pappan på hunden och lade armen stadigt om mamman. För att hon inte skulle trilla, visade det sig. De raglade iväg längs gatan med barnet gående framför sig. Vi följde dem med blicken och lämnade till slut våra halvätna pizzor för att ruska klumparna ut våra halsar och köra till nästa campingplats. ”Så maten dög inte”, bräkte en av de män som satt kvar, och satte igång att råflabba.

Så är det nämligen med barn, att de blir till genom att spermier möter ägg, och det gör de ganska ofta när heterosexuella människor har oskyddat sex med varandra. Det enda man kan kontrollera är därför alla som inte har fungerande ägg eller spermier, och som söker sig till sjukvården och adoptionsorganisationerna. Jag hade en gång en mycket sympatisk och ansvarsfull manlig vän, som tyckte att jag skulle vara den perfekta mamman till hans barn. Själv tyckte jag att han skulle vara den perfekta pappan. Vi kom ända till planeringsstadiet och hade börjat skissa upp ansvarsbiten, vårdnaden och umgängesrätten, semestrarna, naturintresset och förmedlandet av gemensamma värderingar. Tyvärr var hans spermier infrusna på grund av en tidigare sjukdom, och för att få ut dem måste vi leva i en parrelation. Tja, säga vad man vill om de alkoholosande föräldrarna som svärande vinglade fram på trottoarkanten bakom sitt barn, men en parrelation hade de helt klart.

onsdag 1 juli 2009

med största sannolikhet solblekt

Jag fyller snart 29 och idag hittade jag vad som kan ha varit mitt första grå hårstrå. Jag är inte helt säker på att det är ett riktigt grått hår, för häromdagen hittade jag Tjosans första och det var väldigt distinkt på ett sätt som mitt inte var. Men det går inte att utesluta, för det var väldigt, väldigt ljust och vad jag vet är det ovanligt att helt oprovocerat bli så partiellt ljusblond. När jag informerade Tofflan sa hon att hon också har fått sådana hår, men att hon inte räknar dem som grå eftersom ett grått hårstrå bör vara mer övertygande än så. Hon föreslog att vi ska härleda all ljushet i våra hår till solen, tills vi har klara bevis och hårstrån som kritvita antennkablar fladdrande från våra hjässor. Eventuellt sa hon det med en aning panik i blicken.

Det närmar sig för övrigt Lesbocamp 2009 och jag och Tofflan åker snart och provcampar. Det är alltså sista tjing för den som har ett grymt tips på gräsmatta eller annat badnära ställe där man kan sätta upp ett gäng tält. Alla som vill följa med och lesbotälta runt den 10-12 juli, kan med fördel bli medlemmar i lesbocamps qruiserklubb. Den qruiserlösa kan slänga iväg ett mejl till mig i stället. Vi garanterar absolut ingenting utöver sällskap, inte ens en ynka tipsrunda, utan planerar att fylla hela helgen med enbart häng! Jo, möjligen kan vi erbjuda pinnbröd med örtsmör, och ganska IQ-befriade konversationer av typen "vad blir du mest nyfiken på, svällande bröst i en urringning eller hemliga bakom en T-shirt?" eller "om ni fick ha sex med Shane i L-word på riktigt, tror ni att ni skulle bli besvikna eller skulle själva tanken på att ha sex med Shane i L-word vara tillräckligt för att vad som helst skulle vara skönt". När jag tänker på dem, örtsmöret och de ytliga konversationerna, blir jag varm som ett pinnbröd och inser hur mycket man faktiskt går runt och fokuserar när man har ett heltidsjobb, heltidsplugg och hundra skrivjobb med deadlines som skriker på en när inget annat gör det. Inte undra på att man får gråa hår.