måndag 31 augusti 2009

påminnelse

Hade ni glömt hur det kan vara att flyta runt i pölen sådär planlöst som man kan när man inte har några förpliktelser eller behov åt något håll? Hade ni glömt hur det är när ett plask i den där pölen bara är ett plask, och hur man kan stanna i halva simtag utan någon som undrar om man inte ska simma färdigt det, om man har ångrat sig, om man tänker börja simma baklänges nu, om man har fått kramp, om man inte längre identifierar sig som en simmare? Hade ni glömt hur det är att strunta i om man bottnar eller inte, och ändå veta att det värsta man kan få är en kallsup? Jag hade glömt det.

lördag 29 augusti 2009

fröken näsborrar 2009 - nu med kategori!

Om ni någonsin har undrat över huruvida jag är butch eller inte, så har ni det något överraskande svaret här.

lördag 22 augusti 2009

lite om min morgon

Jag vet inte varför (jo jag vet varför men jag tänker inte säga det), men jag småler idag när jag står på perrongen kvart över åtta på lördagsmorgonen och ser folk vara lite för trötta för att inte följa sina drifter och låta blickarna vandra. Eller göra som de kanske alltid gör, och låta blickarna vandra. Man vet vilka tjejer gubbarna kommer att vända sig om efter, och att det beror på höjden på deras klackar, längden på deras kjolar och djupet i deras urringningar. I alla fall inte vidden av deras intellekt, det må vara hur brett eller smalt som helst men är i det här fallet inte en variabel. Jag är lika förutsägbar och klockan är kvart över åtta på morgonen. Höjden på klackarna fascinerar mig men är ingen variabel, utom möjligen åt andra hållet. Man skulle göra en kurva på det där.

Det regnar också, men de där tjejerna som gubbarna tittar på har sån där hud som är van vid moisturizer så den bara absorberar all fukt och ser lika persikoaktig ut som när den applicerades i morse. Deras mascara rinner inte heller, och deras ögonfransar skjuter ut som hårda, sotade spjut från sina fästen. Böjda spjut. Liar. Märks det att jag är fascinerad? Jag stirrar troligen jag med, och ser ut att tråna lika hårt som männen på min bänk, men jag analyserar ju bara och gör liknelser med frukt och skörderedskap. Det kanske de också gör, egentligen.

Mellan Skanstull och Gullmarsplan inser jag att när jag var liten fanns det inga hopfällbara paraplyer. Någon gång mellan 1980 och nu måste någon ha tänkt på att lansera ett paraply med vajrar som vek ihop sig i stället för att bara fällas ned, och nu dinglar de ur varannan hand på pendeltåget. (Varannan har ett sånt där långt, för trots att det är 2009 har de haft svårt att göra hopfällbara paraplyer som håller. Vi står med andra ord inför en spännande utveckling.) Alternativt märkte jag inte att det fanns hopvikta paraplyer, antingen för att vi var så rejäla i vår familj att ingen höll på med sånt tjafs, eller för att jag hade begränsad allmän perceptionsförmåga (naturligtvis till förmån för mer specifikt fokus) redan då.

Sedan börjar jag tänka i hexameter. Det händer ibland om jag är lite tröttare än vad jag brukar. Jag tror att det ger en idé om hur nördig jag är när jag sover. Sen är det störande svårt att bli av med det utan en ipod. Som tur är funkar min fortfarande (även sedan jag körde den i tvättmaskinen). Strax efter att ha slaktat mina antika versmått med Ani DiFranco (för min lesbiska identifikations skull, mer om den en annan dag) är jag framme vid jobbet, och 28 lördagsglada svenskstuderande som inte alls undrar om jag har sovit åtta timmar eller tre. Så jag går in och undervisar som om det vore åtta.

måndag 17 augusti 2009

blod och spermier, de har kommit

Mina böcker har kommit. Blod och spermier simmar runt i paketet som i torsdags levererades till mitt jobb, i väntan på den sista veckan i september. Då släpps de lösa i bokhandeln och jag kan bara hålla tummarna för ... vad det nu är jag egentligen hoppas på. Ohämmad framgång antar jag, lysande recensioner och hyllningar på kultursidorna, en askungesaga få förunnad. Förmodligen förunnas den inte mig heller, mer än någon annan debutant, men i min hand håller jag i alla fall lottsedeln på 235 boksidor och bilder av mig själv i fliken. Vad jag försöker att känslomässigt gardera mig mot är svårare att avgöra. Rabalder, missförstånd och kontrovers eller kompakt tystnad, vilket vore värst? Det är lugnet före stormen - eller lugnet före lugnet, vem vet? - och jag glider med fingret över bokryggen och svarar lakoniskt på mina kollegors frågor om hur det känns att uppnå en barndomsdröm. Jo, rätt bra, svarar jag och ler åt den begynnande insikten. Är du från Norrland eller? frågar kollega J och flinar. (Och det är jag ju.*)



Blod, spermier och mina egna ord. Jag vågar knappt öppna boken, för nu är det för sent att upptäcka ett fatalt skrivfel eller miss i redigeringen. Jag har redan panikringt mamma en gång för att försäkra mig om att motorhuven på en kombi ser ut som jag beskrivit den i boken. Precis före tryckning märkte någon att jag hade placerat någon på sjätte våningen i rum 518, som alltså ligger på femte våningen, och att jag hade benämnt två helt olika kvinnor "Gun". Har vi missat än större fadäser är det för sent att göra något åt saken nu. De ligger med bokryggarna uppåt här i min påse, och det får de göra ett tag till. Schrödingers katt och så mina böcker - så länge de ligger i lådan vet ingen om de innehåller några skrivfel eller logiska tabbar. Eller om de bara är helt perfekta.


*Jag bodde största delen av min barndom i Östersund, vilket i högsta grad är Norrland när man pratar med stockholmare. Pratar man med Umebor eller såna där som inte behöver två ord för "fjällvandring" och "skolväg", då måste jag lägga till att min mamma kommer från Överkalix för att de på nåder ska erkänna mig som någorlunda norrländsk. Pratar jag med mina elever på SFI behöver jag inte bevisa mig ett enda dugg. För dem räcker det med att jag är född norr om Tyskland.

Etiketter:

tisdag 11 augusti 2009

ode till ett bibliotek

Bibliotek är något av det vettigaste man kan ägna lite yta åt. Jag kom på det när jag var i sjuårsåldern, glömde bort det när jag kom på att brudar är något av det vettigaste man kan ägna lite känslomässig förvirring åt, och kom ihåg det igen någon gång under pridefestivalen 2009. Det var då jag upptäckte att man kan logga in på stadsbibliotekets trådlösa internetuppkoppling endast med hjälp av sitt lånekort. Här sitter jag alltså nu med min lilla laptop på Medborgarplatsens bibliotek och ser regnet långsamt trilla ned över Söderhallarna. Om jag vill kan jag låna en bok om etnologi eller olika typer av lim. Hur man bygger en fladdermusholk eller hur man ritar manga. Det kan vara bra att reflektera över sådana möjligheter då och då.

Så fort pridefestivalen var över blev jag sjuk, förresten. Jag hann jobba en dag, sedan slog de till inifrån, post-pride-bacillerna. Tydligen bör man sova, äta och vila ibland. Note to self.

En annan sak som är fin med bibliotek är att alla nördiga tonåringar finns här. Man ser dem inte så tydligt annars, bland målbrottsskränande alfahannar på tåg och festande partypinglor som intar stan på fredagskvällarna. Där utgör de snarast en slags dämpande bakgrund, men på biblioteken skiner de i all sin individualitet. De hänger på en höft medan de studerar baksidan på ännu en ungdomsroman om den första kärleken, och deras hängande luggar blir gardiner bakom vilka deras vaksamma ögon registrerar upp till 100 bokryggar i minuten. De är superhjältar här och de vet på vilka hyllor böckerna finns som man kan tänka sig att läsa en gång till. När jag var fjorton innebar det bland annat alla böcker av Michelle Magorian, och alla böcker som handlade om homosexuella.

Fast det sa jag ju inte till någon, förstås. Och medan böckerna med berättelser om homosexuella ungdomar smögs in i en hög av femton tjocka ungdomsromaner med heterosexuella, pratade jag gärna högljutt om just någon av de där andra. "DEN HÄR ÄR JÄTTEBRA, EGENTLIGEN LÅNAR JAG DE ANDRA FÖR ATT HA NÅGOT ATT GÖRA MEDAN JAG VÄNTAR PÅ ATT LÄSA OM DEN HÄR, OM EN TJEJ OCH EN KILLE", sa jag ungefär och log krampartat mot bibliotekarien som verkligen inte brydde sig om läggningen på karaktärerna i böckerna den lilla nördflickan med gardinluggen lånade. Eller så brydde hon sig, för jag har hört från säkra källor att alla bibliotekarier är lesbiska. Om det stämmer så är min gaydar inte heltäckande, för om de verkligen är lesbiska på Statsbiblioteket kunde de gott vara lite vänligare mot mig. Och kalla mig medsyster eller kampsyster eller något annat systerskapsaktigt, och rekommendera något av Selma Lagerlöf eller Karin Boye. Aldrig gör de det, de bara kisar argt på mig och säger "femhundratjugosex kronor" med munnar som smala streck. Under min studieperiod (som, om vi bara räknar högskolestudier, utgör åtta år mellan 2001 och 2009) kan jag ha hållit igång ekonomin för ett helt bibliotek bara genom förseningsavgifter. Det är jag ganska stolt över.

Jag har ungefär lika mycket till att säga om bibliotek, men nu fick jag plötsligt sällskap av en halvblöt polack som jag känner (det är sådant som kan hända på bibliotek). Härmed ska jag därför försöka mig på att göra något som går emot bibliotekets hela väsen. Socialisera.

måndag 3 augusti 2009

paradbilder! Eller: bilden av dom homosexuella

Jag är, som ni kanske har märkt, lite fascinerad av den här åsikten att det "bara är en massa nakna människor och vulgära dragqueens i paraden". Den kombineras ofta med två andra åsikter, nämligen "homosexuella kommer inte att bli mer accepterade av att visa upp hur konstiga de är" och "om man nu ska ha en parad, varför kan man i så fall inte visa att man är helt vanliga människor?".

Alla som faktiskt har sett en prideparad, vet att den till 99 procent består av folk som inte har klätt upp sig mer än att de har finvästen på och håller i en liten regnbågsflagga. Har man aldrig varit på en parad kan man lätt tro att de 35 000 människorna man får veta gick i paraden alla ser ut som om de har filat på sin outfit hela året. I wish!

För alla som blir provocerade av dragqueens och nakna bröst, ger jag er härmed ett helt unikt val: min paradbildsrapportering är uppdelad i två! Några fall var oklara - skulle Mark och Jonas räknas som ekipage eller som vanliga människor, räknas man som uppklädd om man har bikini och slips och hur ska man tolka folk som ser ut som glittrande fjärilar året runt? För säkerhets skull lade jag till slut alla i någon typ av uniform (jeans och t-shirt borträknade) i den mer spektakulära avdelningen, så även mer ekipageliknande grupperingar. Jag vill varna för att även de som klassificerats som "dragqueens, ekipage, uppklädda och halvnakna människor" ser ganska normala ut, men det var vad jag lyckades hitta och jag såg faktiskt hela paraden. Vill man se mer spektakulära saker får man titta på heterosexkanalen MTV.

Klicka här om du vill titta på "vanliga människor" i paraden.

Klicka här om du vill titta på dragqueens, ekipage, uppklädda och avklädda människor.

(Jag har hört att paraden är helt full av folk som har sex också, men jag måste ha missat det år efter år och jag hittade inga den här gången heller. Folk går mest hand i hand, men det kan förstås tolkas som sex av någon som är riktigt, riktigt religiöst lagd. Den enda hångelbild jag hittade lade jag i alla fall under den mer spektakulära avdelningen, så att ni vet vad ni ska undvika. Eller uppsöka.)

Den som vill får förstås också länka till mina två bildvisningar, med egna reflektioner kring varför jag kan ha gjort på det här viset.

lördag 1 augusti 2009

inför dag 6: paraden

Idag vill jag säga till alla som börjar påpeka att "ni kommer inte att bli mer accepterade för att ni klär ut er till det andra könet och går nakna och läderklädda i paraden", att syftet med prideparaden är inte att få andra att acceptera oss. Den är till för att hjälpa andra att våga befria sig själva från onödiga begränsningar. Ta tillfället i akt, för det är inte varje dag vi orkar klä upp oss till tänderna och göra gatorna till dansande regnbågar!

(att klä ut sig till det andra könet vore för den delen en utmaning, med tanke på att det framför allt är en bok, som Simone de Bevouir skrev när hon upptäckte en annan begränsning, en annan gång)