tisdag 29 september 2009

om jag hade en attackflata

I Aftonbladet frågar de idag fem personer: ”Är du trött på Anna Anka?”. En jeppe vid namn Jan Andersson svarar: ”Nej, det är kul när det kommer upp kontroversiella saker. Hon behövs som motvikt till alla attackflator och feministlesbianer”. Mitt intresse, som dittills varit ganska svalt eftersom jag fortfarande inte kan uppamma några känslor över huvud taget kring Anna Anka, vaknar omedelbart. ”Var? Var?” skriker mina inre och hormonellt styrda brudjägare. ”Var är feministlesbianerna och hur får man deras nummer? Var lever du Jan, och får vi flytta in?”

Jag läser citatet igen och kommer på mig själv med att humma lustfyllt mitt på pendeltåget. ”Alla attackflator och feministlesbianer”. Det låter som om det är helt fullt av dem, gör det inte? Jag tittar mig omkring med mitt nöjda grin, men ser inte en enda attackflata. Kanske är de alla förklädda till suckande kvinnor med handväska, långt hår och vindjacka, men det känns inte som om attackflator väljer sådana förklädnader. Om jag hade en attackflata, tänker jag drömmande. Då skulle jag reta henne, bara en aning, tills hon attackerade. Dels för att mäta kraften i hennes attack, och dels för att det kan vara väldigt stimulerande att bli retad om det görs på rätt sätt. Jag skulle måna om hennes reaktioner, tänker jag, och provocera henne precis lagom för att hon skulle flina tillbaka och sätta in en stöt. En attack. Jag lutar huvudet mot pendeltågsväggen och funderar lite grundligare kring attacken och hur jag skulle lura fram den, reta upp den till dess att jag motattackerade och det sprakande slaget var igång, hur hennes ögon skulle glimma och mina giftpilar skulle gifta sig med hennes. Jan Andersson, om du läser detta, kan du inte skicka mig en liten attackflata? Som en motvikt till alla vindjackeheteron och handväskestrejta brudar som sitter här på tåget utan en enda glimmande blick?

klipp mig, älska mig!

Jag ska snabbt reda ut detta med de asymmetriska frisyrerna. Det är svårt att undgå dem, om man går på flatspotting i Göteborg. De är liksom kortklippta på ena sidan av huvudet, och på andra går en lång svans ned som man kan lägga framför axeln, nästan alltid den högra. Enligt min (förtjusande) källa har alla flator i Göteborg dessa distinkta frisyrer för att de alla går till en och samma frisör. Tydligen ger hon rabatt till alla icke-heterosexuella brudar, och tydligen är det ändå inte därför alla går och klipper sig där utan för att hon är så het. ”En Shane i Göteborg!” utbrast jag förtjust och började överväga en asymmetrisk frisyr. Det skulle se lite lustigt ut, eftersom jag bara har det här lilla håret i en remsa över huvudet, som skulle reduceras ytterligare av adderad asymmetri. Dessutom är jag ju inte kvar i Götet längre, och i Stockholm har jag inte hört om några heta lesbiska frisörer med flatrabatt. Eller finns det? Jag blir nervös av bara tanken. Det är något särskilt med dem vet ni, det vittnar inte bara alla axelsvansade göteborgskor om. Lätta på handen, med precision i sina lena fingrar och makten att göra dig skitsnygg eller klippa av ditt öra. Även om Shane är vårt mest uppenbara exempel, får vi inte glömma Dee som vann Shear Genius. Själv har jag inte varit hos en frisör sedan 1986 utan klipper mig själv i badrummet, men om Dee någonsin kommer förbi ska jag omvärdera hela mitt system. Klipp mig, älska mig!

måndag 28 september 2009

bokmässan, dagen efter

Jag är hemma och det sorlar inte längre kring mina öron. Det ekar inte längre av alla intervjuer som färdas genom båsväggar av wellpapp mellan vilka otaliga författare svarar på frågan "hur fick du idén till den här boken". Det är ungefär som när Pride är slut, och man vaknar av att man varken har en regnbågsboa i näsan eller Lili och Susie i öronen. Tomt, men ganska skönt.

Bokmässan har minst sagt varit en upplevelse. Myllret av små och stora bokförlag, serietecknare, skrivarskolor, studieförbund och bibliotek upplyste mig plötsligt om vilken enorm bransch jag har hamnat i, och vilken tur jag har haft som har hamnat på förlaget med montern där folk trängs som allra mest. Det är inte bara ett förlag med trånga montrar, utan även ett förlag där de lyckas få varenda liten debutant att känna sig lika viktig som Jan Guillou och Liza Marklund, vilket man måste säga är en bedrift. Själv blev jag intervjuad på piratscenen två gånger om dagen av Fredrik Belfrage (jag har hört att det är en liten video på väg) och fick till min stora glädje, och förlagets milda förvåning, en signeringskö efter varenda intervju utom två. En gång blev jag nämligen intervjuad precis före Mark Levengood, vilket fick till effekt att alla flatorna satt kvar tills även han hade talat färdigt och tog plats vid signeringen. "Vi glömde ta hänsyn till homoeffekten i schemaplaneringen", konstaterade Ann-Marie när det hände. Vid min sista signering blev det ingen kö heller, för då var alla mina böcker slut. Även detta mottogs med viss uppståndelse av detta entusiastiska förlag, för enligt dem är det inte så vanligt att debutanter säljer slut på mässan.

Jag har ätit hemskt dyr gratismat, pratat skrivande med andra skrivande människor och kommit hem med flera kilo tyngre packning än jag kom dit med. Jag har även lärt mig en del om namedropping och utvecklat flera teorier kring detta. Just nu filar jag på en kortare svada jag kan leverera vid behov, där jag kan inkludera både Jan Guillou, Unni Lindell, Fredrik Skavlan, Fredrik Belfrage, Mark Levengood, Sara Kadefors och Annika Lantz. Ni får den imorgon.

Sist, men verkligen inte minst, fick jag äran att träffa flera av er bloggläsare och en del som hade läst boken när den låg ute på nätet. Det är er jag borde namedroppa, för det var ni som gav hela mässan diamantkant.

Etiketter:

lördag 26 september 2009

är det bloggen som skriver mig?

Jag är idag aningen lullig efter att ha suttit och pratat Anna Anka med kära forna kollega Annika Lantz och kommit överens om att det är konstigt att denna Anka får så väldigt mycket uppmärksamhet. Annika tycker att det intressanta är själva fenomenet att hon får uppmärksamhet, jag säger att kärnan kanske är Sveriges lillebrorskomplex som gör att vi bryr oss alldeles för mycket om vad någon säger så fort hon bor i USA. Vem hade brytt sig ifall Anna Anka var en stackars lyxhemmafru i Indonesien, hur oralt hon än stimulerade sin karl på morgonkvisten? Sedan inser vi att vi just har diskuterat själva Anna Anka i en halvtimme nu, och att hon måste besitta någon typ av medialt klister som vi själva gärna skulle lägga vantarna på om det hjälpte till att sälja böcker. Annika har skrivit en självbiografisk bok som heter "Annika har fått löss". Nej, det var visst en barnbok, en som kan få vem som helst att vilja skaffa barn bara för att köpa den. I den står sådant som: "Annika har fått löss. Eller är det lössen som har fått Annika?". Min favoritpassage är den om snoret, men jag minns den inte helt nu så jag får referera till den imorgon i stället. Efter att ha läst den där boken sitter man i alla fall och kreativt omprövar hela sin tillvaro. "Jag väljer jordnötter. Eller är det jordnötterna som väljer mig?" "Jag pillar mig i naveln. Eller är det naveln som sväljer mitt finger?" Poängen är egentligen att jag har druckit vin under hela denna konversation om Anna Anka och att jag därmed inte kan ställas till svars för vad jag än må säga eller skriva under alkoholens inverkan. Men jag ville bara meddela att det i denna sekund lobbas för att jag ska gå till "Gretas", ett ställe jag hittills bara hört ryktas om i göteborgsbloggarna. Ska det leva upp till mina förväntningar? Ska alla flator ha asymmetriska frisyrer och snegla distanserat på mig som jag är rädd att de ska göra? Eller - är det de asymmetriska frisyrerna som har göteborgsflatorna?

fredag 25 september 2009

i myllret sitter jag

I myllret av spontana bokälskare och alla som måste älska böcker för att det är deras jobb, sitter jag och svarar "författare" om någon undrar vad jag är här som. På ett sätt trodde jag aldrig att jag skulle få göra det, på ett annat sätt har jag alltid vetat. Min bok står på en hylla i ett hörn av Piratförlagets monter, och ibland går folk dit och vrider och vänder på boken. Oftast sätter de tillbaka den igen. Först när jag upptäckte det, blev jag bedrövad. Sedan kom jag på att det är så man gör när man köper böcker. Man ställer tillbaka 95 procent av böckerna som man drar ut och det är ingenting personligt.

Det har hittills varit en fröjd att bevista denna bokmässa. Två gånger har jag blivit intervjuad på scenen av Fredrik Belfrage, båda gångerna hade jag kul, och folk som jag inte kände kom och ville ha sina böcker signerade! Jag har kommit hit med förhoppningen om att åtminstone 3-4 personer ska köpa min bok, vilket får till effekt att allt därutöver gör mig helt sprudlande lycklig. Ungefär som när man hoppas att någon viss person åtminstone ska titta på en, och hon kommer och köper en en öl (vi behöver inte gå in på att jag inte dricker öl, vi vet alla att det är tanken som räknas och vilken tanke det rör sig om).

Särskilt glad blev jag över att se några bloggläsare i publiken. Några kom fram och sa att de läser bloggen, andra gissade jag mig till när jag såg att frisyrer och klädval hos min publik skiljde sig något från den Martina Haag hade... Jag blir lätt en aning blödig när jag pratar om hur glad jag är att ni finns och att ni läser, men det är för att jag menar det.

Nu ska jag iväg på flådig förlagsmiddag, och sedan ska jag eventuellt en sväng runt Göteborgs flatfästen. Om jag inte slocknar på hotellet, vilket förvisso skulle vara en bra idé med tanke på att jag ska sitta på den där scenen igen imorgon bitti klockan 10... Jag hoppas att se några av er där imorgon också, för att beskåda min morgontrötta nuna! (Om någon vill ha reda på mitt schema så ligger det bara ett par inlägg nedåt i bloggen.)

Etiketter:

bokmässan, upptakten

Nu har jag packat min pärm och min väst, och känner mig så redo jag kan vara att inta bokmässan. Imorgon bitti lämnar jag Stockholm och landar på Landvetter för att för första gången få se mina böcker stå i en hylla för försäljning. Det liknar känslan jag hade inför min första pridefestival. Snart kommer jag alltså ut som författare, på ett enormt mässgolv i Göteborg. Jag hoppas att få se några av er där!

Etiketter:

torsdag 24 september 2009

vuxenpoängen attackerar

Idag var jag på lägenhetsvisning och frågade om stambyte och renoveringsår. På vägen hem bestämde jag mig för att ta ut min åtta år gamla tungpiercing, och så gjorde jag det. Nu slinker tungan omkring i munnen utan styrning eller broms, och jag sitter här med ett litet häfte som inte heter häfte utan prospekt. Det skulle inte förvåna mig om jag plötsligt börjar pensionsspara.

tisdag 22 september 2009

Udda - snart nära dig

I alla fall om du bor i Göteborg. Men annars också, för jag har hört att bokhandeln får börja sälja Udda den här veckan. Officiellt releasedatum är den 30 september, men boken kan alltså redan ligga på hyllor här och var, och på nätet har man kunnat bevaka den länge (snart tror jag att den går att beställa i qx-shoppen också).

På bokmässan i Göteborg kommer jag och min bok att umgås i Piratförlagets monter och vid sex olika tillfällen ska jag intervjuas på deras scen av Fredrik Belfrage, som kommer att köra intervjumaraton hela helgen med alla Piratförlagets författare. Jag vet inte hur man fixar att göra en sådan sak med så många författare under en så lång tid. Eventuellt har det med professionalism att göra. För den som vill se hur jag (eller han) klarar pressen, ser mitt schema ut som följer:

Fredag
12.30-12.50
15.40-16.00

Lördag
10.20-10.50
14.55-15.15

Söndag
12.10-12.30
14.40-15.00

Jag vet inte hur stenhårt klockslagen kommer att passas, men det är förstås också vid de tiderna som man säkrast kan hitta mig vid piratmontern om man skulle leta efter mig av en eller annan anledning. Jag hoppas att någon gör det, för det skulle få mig att känna mig lite mindre som en obetydlig debutant i ett hav av Liza Marklund och Jan Guillou.

För den som bor i Stockholm tänkte jag också försöka göra mig tillgänglig. Det blir ingen flådig releasefest på något hyrt hotell (inte för att jag inte har försökt...), men i ren flatig DIY-anda tänkte jag bjuda in oss alla någonstans på Söder för en skål och ett tal för dem som har hängt med hela vägen - eller som vill börja hänga med nu. Jag återkommer om den saken när jag har funderat mer på datum och konsulterat Tofflan. Men det blir ganska snart.

Jag är både smickrad och lockad av alla som vill ha mig i Malmö. Ja, kanske inte ha mig, men både på qruiser och här har jag fått frågan när jag kommer dit. Svaret är precis som svaret på frågan när jag kommer till Umeå eller Östersund: När någon ger mig ett erbjudande jag inte kan tacka nej till. Jag gillar att resa, men har fastnat på något någon sa en gång (åh fler lesbiska litterära referenser, jag borde använda fler), om mål och mening med vår färd. Ett jättefint mål och lika fin mening fick jag när jag blev inbjuden till Umeå Pride, men tyvärr var det precis samtidigt med bokmässan i Göteborg. Jag hoppas att det finns någon norrlänning som förhåller sig lite envist, så att jag får chansen att åka uppåt snart ändå. Och förstås hoppas jag lika mycket på skåningarna, så att jag får möjlighet att gå ned på Sverige i höst.

Till slut vill jag bara tacka er alla som fortsätter läsa det jag skriver, som tänker köpa mina böcker i present till er själva och till era intet ont anande kusiner, som har bloggat eller tänker blogga om Udda, som redan har börjat tjata på era bibliotek och som skriver så fina och uppmuntrande brev till mig. Ni ger mig så mycket.

Etiketter:

lite korv? nähä... lite korv då?

”Fler killar än tjejer raggar på mig”, stod det häromveckan i en rubrik på qx.se, och för ett ögonblick trodde jag att de hade intervjuat en flata på Qruiser. Det riktigt heta nyhetsstoffet hade i så fall varit "fler tjejer än killar raggar på mig", insåg jag sedan, och mycket riktigt handlade det om någon heterokille som plockade gaypoäng genom att berätta att han inte stör sig på att killar stöter på honom och genom att säga att han är ungefär 50 procent gay trots att han i nästa mening förklarar att han är hetero. (Varje år frågar på samma tema qx.se alla årets idoldeltagare hur gay de är på en skala mellan ett och tio, och varje år är det alltid flera stycken som först säger att de bara attraheras av det motsatta könet för att sedan placera sig mellan 5 och 10, med hänvisning till att de har så många homosexuella vänner och en gång hade på sig ett par paljettbyxor.)

Dagens reflektion handlar alltså om alla heterokillar som surfar runt på hbt-communityt Qruiser och raggar på flator. Ett fåfängt företag kan tyckas, men likväl lockar det män att varenda dag slänga ut sina förfrågningar och starta konversationer med lesbiska för att sedan försöka styra in dem på sex. Eller "mys" som de ofta föredrar att kalla det. De flesta av er vet detta, det är inte nyheter. Jag vet inte varför jag skriver det. En tvångsmässig drift att fortsätta en en gång påbörjad folkbildning in absurdum? Jag vet inte.

Så här gör de flesta män som raggar på flator på qruiser.se:

1. Skriver ett andefattigt meddelande av typen "gör du då". Detta kan varieras med något som ska föreställa charmigt, med något mer fullständig syntax. Typ: "vad gör en söt tjej som du såhär på lördagskvällen då, sitter själv här och har tråkigt, pussen och kramen på damen". De kan också gå rakt på rödbetan och fråga lesbiska tjejer om de vill ha sex, om de är kåta, om de är sugna, om de känner sig ensamma eller om de gillar att, just det, mysa.
2. Väntar på svar. Vilket svar som helst funkar, precis som med nigeriabreven. "Jag är ingen dam och varför utgår du från att du får pussa på mig" funkar, för då kan de svara att inga tjejer är damer egentligen och att det känns så fräscht med en brud som inte gömmer sig bakom sådan prydhet, och om man inte vill att han ska pussa en så är det för att man inte vet vad man går miste om. "Har du inte sett på min sida att jag inte är intresserad av killar" funkar, för då kan de svara att de är undantag, att de vet att tjejer bara skriver så för att slippa stalkers (vad de definierar sig själva som framgår inte) eller att de ju bara tyckte att man var så himla snygg och det är ju faktiskt en komplimang. "Fuck off" funkar, då fokuserar de bara på innebörden i första delen av meddelandet. De är positiva gynnare, de där.
3. Svarar något som a) ignorerar andemeningen i brudens svar och b) innehåller minst en av hennes kroppsdelar. Genom att inkludera en kroppsdel har de nämligen vunnit även om de förlorar själva kampen om sexuell medgörlighet. Låt mig ge ett autentiskt exempel:

Man 56: söker du sex kompis eller ? kk
Flata: Vad i min presentation får dig att tro det?
Man 56: en undran bara ??
Flata: Kanske var det när du läste på min presentation: "Killar, även om det rycker i flirtnerven - kära ni, ragga inte på mig." Och så tänkte du: "Men ... jag är ju ingen kille, jag är ju en gubbe. Så då går det nog bra."
Man 56: För det första så är jag ingen gubbe !!!!!!!!!!
Flata: I så fall förstår jag inte hur du kunde missförstå min presentation. Men bara som ett tankeexperiment, hur hade du tänkt dig att en 29-årig lesbisk tjej skulle kunna vara intresserad av en gubbe... jag menar kille? Hur resonerade du kring det innan du skrev till mig?
Man 56: ja jag känner ett par leb tjejerr som vill ha riktig kuk men du kanske är så liten så det får plats ett finger o en tungspets hos dig

Jag vet inte om bögar har samma upplevelse av heterosexuella tjejer och tanter som raggar på dem och börjar spekulera kring deras kroppsdelar, men jag tror inte det. Inte så att det är ett veckovis inslag på samma sätt. Jag har förstås som en god akademiker ett antal teorier kring det hela:

1. De har inte lärt sig tolka kvinnors signaler.
2. De är emotionella masochister som njuter av att gång på gång bli förödmjukade och avvisade.
3. De tror att Internet är en stor, fet frizon för den som egentligen vill nypa sin sekreterare i rumpan men vet att hon skulle anmäla en för sexuella trakasserier.
4. De sitter med loja halvstånd och skickar påstridiga meddelanden till varenda uppkopplad kvinna de kan hitta, utan att fundera över vad de flesta av dem egentligen ska tycka om saken. Då och då får de svar från någon yppig blondin som egentligen är någon annan snubbe bakom en annan burk, vilket sporrar dem i deras uppfattning att det bara gäller att vara ihärdig.

Fyll gärna på. Mina egna empiriska undersökningar tyder på att teori 3 och 4 är de överlägset mest belagda. Tofflan försöker hjälpa till med fler, men kommer fram till att hon måste göra något fel eftersom inga snubbar skriver till henne. "En gång var det någon typ av transperson som skrev till mig för att hen sökte jobb, men det kanske inte bidrar till ditt statistiska underlag", säger hon och vi måste skapa nya teorier kring vad Tofflan har gjort för att slippa dessa närmanden. Den dominerande hypotesen benämner vi "Öppet mål". Den går ut på att hon inte erbjudit tillräckligt mycket frestande motstånd, då hennes hela presentation ganska länge har bestått av orden: "Lite korv är aldrig fel." Ett tips, alltså, till den flata som tycker att det räcker nu.

lördag 19 september 2009

jag startar min motor

Nämnde jag att jag älskar att vara singel? Jag kikar på bruden mitt emot, hon har lila hår i tuppkam och hon kikar på mig också. Det kan förstås finnas hundra anledningar till att hon gör det, kanske undrar hon mest var jag har köpt mina piercingsmycken, men jag är alltså singel nu och utgår som varje respektabel singelflata att all brudlig uppmärksamhet innebär att hon vill ha mig i smyg. Jag spanar och kikar, jag bygger min deal, trallar det i mitt huvud. Jag vågar och glider och drar med min fil. Nagelfilen alltså, för med långa naglar sänder man ut så blandade signaler. (Jag vet, som en äkta flata borde jag slita bort naglarna med motorsåg eller bara automatiskt ha korta naglar, men jag utgår från att även flatbibeln är tolkningsbar, särskilt som den bara finns i våra huvuden)

När vi har suttit och utbytt blickar en stund går hon av tåget, och jag börjar tänka på vad folk kan tänkas tänka. Jag har själv ganska ofta fått frågan av äldre män varför jag vill se så oattraktiv ut, när jag hade kunnat vara så söt. Med ”söt” menar de långhårig och med ”oattraktiv” menar de korthårig och piercad (så att ni följer med i lingot och inte blir helt förvirrade). Och jag undrar om de förstår att bruden med tuppkammen som de följer med bekymrade blickar just blev så sjukt inspanad; jag tror inte att de vet det.

På samma tema läste jag häromdagen i Stockholm City att det var svårt för regissören att se Noomi Rapace som Lisbeth Salander för att hon var för feminin. ”Hon var för snygg”, helt enkelt, står det i artikeln. Och jag som upptäckte Noomis snygghet först när hon iklädde sig de trasiga jeansen och skinnjackan! Det är uppenbarligen något fel på mina preferenser. Kanske finns de inte ens. För en annan spaning jag har gjort är att bara vissas preferenser riktigt räknas, när det handlar om att klassificera vad som egentligen är attraktivt. De som attraherar majoriteten av människor, representanter för modeindustrin eller normgivande kändisar räknas som attraktiva. De som attraherar andra människor är liksom ändå inte attraktiva. De har tur.

Nåväl, om du är en brud i Göteborg med coolt hår och något innanför blicken, så har du helt klart tur. Dit kommer enligt ryktet snart en donna som gillar just såna. Om en vecka ska min bok Udda nämligen lanseras där på bok- och biblioteksmässan, och en varning kan kanske vara på sin plats. Ducka för mina heta ögonkast eller ta dem som en kvinna.

ps. För att vara lite mer seriös: Mitt schema för bokmässan är färdigt, och jag lägger snart upp det ifall någon skulle vilja komma och lyssna på mig, prata med mig eller få en bok signerad!

torsdag 17 september 2009

ge inte bort rösten

Det är tur att Sverigedemokraterna har pepprat hela mitt bostadsområde med "SD-Kuriren" inför kyrkovalet, så att vi kommer ihåg att rösta. Om det inte skulle räcka med själva påminnelsen, har de skrivit ett slags hotmeddelande som första rubrik: "Sverigedemokraterna knackar på riksdagsporten". Kyrkovalet må låta som något ur en gammal Emil-bok, men det kan samtidigt bli Sverigedemokraternas trampolin.

Jag och Tofflan har faktiskt alltid röstat i kyrkovalet, vilket gör oss till udda fåglar i vår åldersgrupp. Men betänk: Svenska Kyrkan är en av försvinnande få kyrkor som tolkar kärleksbudskapet med kärlek, som redan har välsignelseceremoni för samkönade par och som representeras i prideparaden. Det är också den kyrka jag har vuxit upp i och sjungit: "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du". Någon gång ska jag skriva något som visar hur fantastiskt det ändå är, och hur kyrkan inte är så långt ifrån oss som vi kanske kan tro. Det kan fortsätta gå framåt om tillräckligt många röstar, eller börja gå bakåt om vi inte bryr oss.

Även om jag själv faktiskt bryr mig om hur det går för Svenska Kyrkan, är det inte bara den som påverkas av valets utgång. Ju större främlingsfientliga homofobpartier blir i kyrkovalet, desto mer börjar folk tro att de är några att räkna med - och därmed rösta på. Jag brukar inte hålla på med uppmaningar, men om jag kan få någon att gå och rösta som inte skulle ha gjort det så gör jag ett undantag. Alla Svenska Kyrkans medlemmar över 16 år kan rösta på söndag. (Vet ni hur många 16-åringar som är sverigedemokrater?)

tisdag 15 september 2009

nobody puts baby in a corner

Eftersom mitt starkaste minne av Patrick Swayze är när han släntrade förbi alla de där stela sommargästerna och yttrade sin replik om bäbisar i hörn, tänkte jag i stället för en runa använda det för en liten reflektion.

Ett tag var jag nämligen ganska inne på att bli räddad. När jag såg Dirty Dancing första gången var jag femton år. Jag minns det för att jag inte så långt senare försökte se den med min första pojkvän, som mycket hellre ville spela elektronisk musik eller gräva med sin tunga i min mun. Därför såg jag till att snabbspola mellan de bästa scenerna, så att han skulle stå ut med att se hela filmen och förstå storheten i slutet, vilket han inte alls gjorde. Eventuellt på grund av min snabbspolning.

Han räddade mig tyvärr inte, den där första pojkvännen. Det var en stor besvikelse för mig, för jag hade då ägnat ett flertal pubertetsår åt att föreställa mig att allt jag behövde för att känna mig räddad var en pojkvän. Han skulle rädda mig från:
  • uttråkning
  • snobbhålan där jag var tvungen att bo
  • föreställningen att ingen kunde älska mig
  • föreställningen att ingen kunde förstå mig
  • farhågan att jag skulle dö okysst
  • den molande misstanken om att jag egentligen var lesbisk
Resultatet av de veckor vi var tillsammans, var att en (1) av ovanstående punkter kunde prickas av. Det var minst sagt en missräkning. Men man får väl komma ihåg att jag ägnade en ansenlig del av min barndom åt att läsa sagor om prinsessor och prinsar, medan han antagligen inte ens visste vad "ridderlig" betydde eller hur många mil en redig stövel bör ta i ett kliv. Vi ska kanske heller inte bortse från det faktum att mina blickar drogs åt en brud i parallellklassen samtidigt som jag försökte bli så räddad som möjligt av denne pojk från grannkommunen. Såhär i efterhand är det lätt att se vad som gick snett.

Jag lät mig dock inte nedslås någon längre tid. Någon skulle förr eller senare komma förbi där jag satt och avvaktade i väntan på liv, väsa "nobody puts Sara in a corner" åt de odefinierade, begränsande som höll mig på min plats, dra iväg mig till rampljuset där jag fick ha mitt hår utsläppt och ändå dansa revolutionerande till musik som kapellmästaren inte hade "sheet music" på, för att till slut lyfta upp mig på raka armar. Jag skulle svanka som en Anja Persson-säl och utstråla mitt autentiska jag två meter upp i luften medan alla runtomkring dansade synkroniserad pardans över alla ras- och åldersgränser. Upplyft av ett par starka armar skulle jag äntligen triumfera, min potential skulle blomstra, jag skulle slå dem med häpnad och få dem att utbrista: "I think she gets it from me".

Dittills hade jag bara lyckats med konststycket att inte förbli okysst. När jag slutade nian tog jag själv itu med att flytta ifrån hålan där jag inte kände mig hemma (jo det är väldigt vackert i Sigtuna, det har Sveriges äldsta affärsgata, kyrkoruinerna, runstenarna och den vackra strandpromenaden med alla änderna, det är fint och pittoreskt där) och började på Rytmus musikgymnasium i Stockholm. Där höll jag mig sysselsatt med konserter, musikskapande och en sorts multiaktivism mot alla orättvisor jag kunde hitta. Jag demonstrerade varje lördag mot Shell, köttindustrin, porren, McDonald's, Coca-Cola, barnarbete, oljeutsläpp, skogsskövling och grönsaksbesprutning, och letade samtidigt efter min räddare i leden. Det närmaste jag kom var en frukterian som jag trodde förstod mig, för han var så tyst och medhållsam, men som sedermera visade sig bara vara lite dimmig på grund av näringsbrist. Till slut raggade jag upp en pojk i trapporna på Kulturhusets ungdomshäng Lava. Han älskade mig och räddade mig till och med från att vara inneboende hos en tjurig tant genom att få ett förstahandskontrakt på en etta, där jag flyttade in. Jag var alltså älskad, och ändå kändes det bara sådär.

Ett år senare tog jag själv tag i den molande misstanken om att jag egentligen var lesbisk. Till skillnad från de övriga farhågorna löste sig denna genom att jag gick på själva farhågans linje, varpå den upphörde att vara en farhåga. Jag kom ut ur garderoben och började leta efter en tjej som kunde rädda mig i stället.

Jag vet inte när jag lade ned huvudverksamheten i mitt väntande och insåg att jag redan var så fri, älskad, förstådd, levande och underhållen som jag någonsin behövde, helt av mig själv och utan att någon svept iväg mig från platsen jag hade berett åt mig själv. Jag vet inte heller vad som egentligen är sunda insikter och vad som är bittra slutsatser. Men ju mer jag tänker på den där filmen, desto tydligare blir det att det var självaste Baby som gjorde allt; räddade Penny och Johnnys uppvisning på The Sheldrakes, räddade Penny från att förblöda, förförde objektet för sin åtrå, stod upp för Johnny och räddade pensionatet från en säker undergång. Allt Johnny gjorde när han sa "nobody puts baby in a corner" var egentligen att konstatera det uppenbara. Jag såg nog Patrick Swayze uttala den där repliken minst hundra gånger i mina tonår. Kanske kände jag på mig att jag en dag skulle förstå den.

söndag 13 september 2009

nitton år senare

Snart visar det sig om det är sant, att min roman blir publicerad på riktigt. Det verkar nästan så när man går in på Bokus och ser den helt till salu för 101 kronor, och när min förläggare talar om för mig att recensionsdatum är den 30:e september. Men ser man på det historiskt så är det fortfarande ofattbart. När jag var fyra år skulle jag bli församlingspedagog och författare. När jag var sju skulle jag bli lindansös och författare, och när jag var femton skulle jag bli musiker och författare. För att belägga detta, har jag raskt rotat fram min gamla mina vänner-bok från 1990 och fått reda på följande:

Namn: Sara Lövestam
Intressen: skriva, läsa, rocka med rockring, spela piano
Roligaste skolämnet: matte
Den bästa bok jag läst: Heidi
Djur jag tycker om: grodor och ödlor
Mitt favorit TV-program: Foo yang
Vad jag helst vill bli: Författare eller jobba på cirkus

Och jag landar förstås i frågan: Vad tusan är Foo yang?? Youtube tiger som muren, Google har inget att tillägga och hur mycket jag än gräver i mitt vanligtvis välfungerade minne ligger denne Foo yang envist kvar under sin filt och vill inte komma fram. Nå, oavsett vem/vad Foo yang var, så planerade jag vid tio års ålder att bli författare eller jobba på cirkus. Det blev inte så mycket cirkus av, men jag har i alla fall gått i prideparaden nio år i rad, och författardrömmen tycks nästan kunna bli en sådan som man inte behöver vakna från. Om två veckor ska jag stå på Piratförlagets scen på bokmässan i Göteborg och göra något slags framträdande, och ett par dagar senare kommer boken ut i butikerna. Jag har å det grövsta försummat mitt rockringsrockande, men jag tror ändå att mitt tioåriga jag hade varit stolt.

Etiketter:

torsdag 10 september 2009

en titt på den fria spermiemarknaden

Sedan i vintras har jag så smått undersökt möjligheterna för den lesbian som vill försöka få barn. Jag har bland annat upptäckt att det finns ett stort gäng fyrtiofemåriga bögar som plötsligt har kommit på att de vill lämna mer efter sig än märkeskläder från 90-talet och en etta i innerstan, och som nu sonderar terrängen i jakt på en hugad presumtiv mor. Det varierar vad de är ute efter; några vill ha delad vårdnad medan andra tycker att det räcker med umgängesrätt, och en tredje kategori kan tänka sig vilka arrangemang som helst så länge barnet vet vem som är pappan. Det är uppenbarligen svårt att hitta kvinnor som är beredda att dela föräldraskap, av naturliga orsaker. Det finns ju en uppsjö möjligheter för oss att få tag i de små kornen som behövs, medan det för snubbar är en mycket omständlig process att hyra in sig på en livmoder eller komma fram i adoptionskön.

Även om de fyrtiofemåriga bögarna är i majoritet, finns det män av alla möjliga läggningar och åldrar som av olika anledningar vill hjälpa till med barnalstrandet. Själv fick jag kanske 40 svar på min annons, från män som ville allt från att sprida sin säd till att bygga barnets spjälsäng och sova på madrassen bredvid den. Baserat på dessa svar, och på de annonser som ligger ute på qruiser och rfsl, skulle jag härmed vilja rikta mig till dessa potentiella fäder med ett par tips och varnande exempel:

1. Skriv i din annons varför du vill ha barn/donera spermier. "Här finns en spermadonator" eller "jag vill bli pappa" säger mindre än du tror.

2. Du kommer antagligen inte att få så många barnlängtande kvinnor att nappa om du lägger ut en annons med texten: "Jag vill ha barn!!!!!" bredvid en presentationsbild föreställande din nakna rumpa.

3. Inte heller med texten: "runkar 4-5 gånger om dagen,,bättre ge sperman till någon än att slösa bortde till ingen nytta" eller "Erfaren spermadonator genom samlag finnes. Är 50+, singel. Vill vara anonymhela tiden".

4. Var försiktig med att jämställa spermadonation med surrogatmödraskap. Kvinnan som ska gå omkring med ditt barn i magen i nio månader tycker eventuellt att det känns som en något större påfrestning än att onanera en gång, och kan vara känslig inför dylik retorik.

5. När (om) tjejen har uttryckt att hon vill göra detta medelst insemination, börja inte flirta med henne eller prata om att "det finns ju ett skönare sätt att göra det". Inte ens på skämt.

Jag hoppas att detta ska vara till lite nytta i processen. De flesta pappamaterial tycks vara helt sansade män som har förstått det grundläggande, men andelen män som tror att spermadonation är ett genialt tillvägagångssätt att få gratis sex är ändå oroväckande hög. Detta gäller naturligtvis inte bögarna, som för övrigt ofta kommer i par och har sjukt stabil ekonomi, men som också är överrepresenterade när det gäller rumpbilder och käcka namnval som "huddingegrov" eller "slav_söker".

Generellt är det ett rikt spektrum av människor som möter den som besöker dessa internetsidor för barnalstring. De flesta vill framhäva sina fantastiska utseenden, sina blonda hårsvall, sin höga gymfrekvens och sina högskolepoäng, men du hittar också mannen som presenterar sig med orden: "tjaa! sladda in här, heter rogge...suttit inne ett tag men gör sista tidenpå behandlingshem nu nära stockholm. är ny testad..tror donator betyderokänd på grekiska typ..är du jej som vill bli mamma så skicka på ett mail". Dessutom finner man allt från det heteronormativa "obs inga lebbar" till det enormt queera "Är en 37 årig tjej som önskar bli pappa till mitt kommande barn". För brudar som är intresserade av min digra lista intressenter, är det bara att kontakta mig för förmedling. (Alltså, jag menar det. Jag har en lista som redan är städad och klar, med "Rogge" redan exkluderad pga etymologisk inkompetens.)

Min översikt över den fria spermiemarknaden har härmed bara inletts. Jag har bloggmaterial så det räcker till decennieskiftet (ja visst låter det futtigt efter att just ha erfarit ett millennium-dito).

ps. För diverse efterforskningar undrar jag om jag till äventyrs har några bloggläsare i Östersundstrakten? Lugnvik är av särskilt intresse.

måndag 7 september 2009

toffelhjälten som blev äldre

Idag tycker jag att vi helhjärtat ska ägna oss åt att fira Tofflan, som fyller år idag. Ät något gott eller gör något roligt eller skönt och rapportera sedan vad du gjort, för arkivering!

lördag 5 september 2009

Som utlovat: inlägget om min lesbiska identifikation.

Det är så att jag ibland liksom slås av hur lesbisk jag är. Det är förstås fruktansvärt oqueert att sitta och kategorisera sig själv sådär mitt på ljusan dag, men å andra sidan hemskt befriande. Det befriar mig både från motsägelsefulla queera påbud (motsägelsefulla för att ”queer” egentligen är det friaste som finns) och mot heterosexuella dito, och det får mig att känna att jag kan lägga mig ned och slappna av ut i fingertopparna. För när jag kom ut ur min garderob var det ut jag kom.

Känslan av att vara så sjukt lesbisk blir extra tydlig när man har befunnit sig i extra straighta sammanhang, som när man till exempel har kommit hem från länder där homosexualitet ”inte finns” eller när man har varit ihop med en i grunden heterosexuell transkille ett tag och så smått börjar återgå till flatosfären.

Definitionen av lesbisk är alltså något i stil med "en brud som gillar brudar", den saken behöver vi inte diskutera den här gången. Men min lesbiska identifikation går dessutom ut på ett gäng kulturbundna koder och ett annat gäng högst personliga känslor kring min egen position bland könen. Det mesta ligger förstås och hänger däremellan, för jag bedrar mig själv om jag inte förstår att till och med smutsen under det här pendeltågssätet är kulturbunden. Eller för all del att inte allt är subjektivt. I min egen lesbiska identifikation ingår för min del saker som:

- Att inte prata om tjejer i kontrast till något annat (till exempel killar)
- Att tycka att det är normalt att vara kompis med ex
- Att prata om sex som en själarnas kontakt och om kroppsdelar som ”linjer”
- Att inte se penetration som den primära sexakten och det som avgör huruvida man har sex eller inte
- Att inte tycka att det är konstigt att androgyna brudar får många tjejer
- Att inte få några speciella associationer till rättikor, tåg, torn, ledstänger eller vaniljsås

Jag vill understryka 1) att jag inser att ett gäng snubbar (och heterotjejer) med utgångspunkt i denna lista kommer att framhålla sin lesbianism i kommentatorsfältet och 2) att det inte är något fel på att gilla feminina tjejer eller att associera grönsaker till genitalier. Det är helt normalt och i vissa sammanhang rentav lesbiskt. Men ska vi ringa in några saker som gör att jag fylls av lesbisk insikt, så är det just sånt där som funkar. Häromdagen satt jag och pimplade vin med en förtjusande brutta, vi pratade om ett problem och hon sa ”it's just so big and hard”. Hon menade ingenting, förutom att problemet var stort och svårt, och hon hörde inte ens hur hennes ord skulle kunna tolkas i en mer fallocentrisk kontext. När jag sedan pratade med Tofflan om heta brudar sa hon ”men tyvärr finns det inte så många heta, de flesta är ganska tråkiga” (det lesbiska i det sammanhanget var för mig att het ställdes mot tråkig i stället för mot ful, vilket eventuellt kan handla om mognad mer än sexuell läggning). En annan pingla förklarade att hon vill kunna vara superfemme och superbutch, hålla upp dörrar, få komplimanger för sina ögonfransar, beundra sin tjej när hon monterar upp hyllor, för att sedan bära de tunga väskorna åt henne. Och jag vet inte hur många som förstår varför det var viktigt för mig att höra, men jag dök rakt upp i luften, och jag flög.