torsdag 29 oktober 2009

tid att byta gryta

En dag växte jag och det är svårt att säga om det var vuxen jag blev, men ur ett logiskt grammatiskt perspektiv (se tidigare inlägg om perfekt particip) blev jag det, precis som jag blivit alla andra gånger jag vuxit. Det var en dag när jag seglade ur min lilla tillvaro och kretsade kring den som en örn kring het gröt. Och gröten var sådär bucklig som gröt ofta är lite till gröts, den glänste i solskenet och var så väldigt bekant, bara lite bättre än förr i tiden eftersom det var en årgångsgröt. Och jag tänkte att gröten kan jag behålla, men det är dags att byta gryta. Man såg det tydligt på håll, att innehållet hade vuxit ur sitt lilla kärl, att andetagen det tog inte längre var hetsiga och hungriga, men de älskade luften som man bara älskar något man har kommit underfund med. Så var det den där dagen, och även om årgångsgröt inte är något som tillhör vardagssvenskan så låg den där, vuxen och pulserande och det var dags att byta gryta. Det måste vara så det känns för eremitkräftorna.

tisdag 27 oktober 2009

blicken, planhalvorna och veckans poll

Det räcker ibland med en liten blick för att dagen ska kännas värd. Till exempel när man är på väg hem från jobbet och står på perrongen och någon under svart lugg kikar en rakt i ögonen. Det är bland annat så man känner igen en tjejgillande tjej, hon ser en i ögonen innan hon tittar på något annat. Motsägelsefullt, kan tyckas, eftersom de tjejgillande är de enda som borde få något ut av att glida med blick över kroppsdelar och stämma av med sina egna preferenser, men faktum är att massor av heterotjejer ständigt bedömer både kroppsdelar och klädesplagg på kvinnor de möter i rulltrappan. Mycket sällan möter de andra kvinnors blickar.

När jag går med min bögpolare i stan märker jag att de har samma system. Vi passerar en snubbe vid en korvkiosk och deras blickar möts i en halv sekund av hemligt samförstånd. Om jag inte vore där skulle de försvinna bakom korvmojen för lite snabbt utbyte av kroppsvätskor, hävdar mina andra bögpolare och försöker få mig att tro att de inte gör annat än att leka korvbröd. Jag har dock svårt att tro dem, för när jag en gång berättade för min bögpolare om filmkvällen jag bjöds på utan att få hångla alls och ylade harmset över falsk marknadsföring, undrade han varför i hela friden jag trodde att filmkväll betydde hångel.

Och jag undrar om det är likadant för heterosexuella. Möter man varandras blickar för att snabbt få bekräftat att den andre är heterosexuell? Inte för att flirta, utan bara för att markera lite att man spelar på motsatt planhalva? Eller vilken planhalva det nu är man spelar på som hetero. Det är lite svårtolkat, det där planhalvekonceptet, tycker jag. Som homo spelar man på ”andra” planhalvan, vilket antingen kan betyda motståndarhalvan eller den egna halvan. Är det självmål vi gör, eller har vi joinat motståndarlaget? Man kan ju vara ganska säker på att alla flator spelar på samma planhalva, så det är lätt att använda metaforen och säga ”spelar vi på samma planhalva?”, men vad frågar en heteroman en heterokvinna? ”Spelar vi på varandras planhalvor?”. Det är så mycket jag inte vet om heterosexuella. Upplys mig.

Med anledning av detta inlägg har jag fått tummen ur och ”veckans poll” får äntligen se en ny vecka. Förra veckans poll blev ungefär ett halvår gammal, men jag tänker att jag inte behöver ha ångest över deadlines som utgörs av min egen pollrubriks semantiska innebörd, när det finns så många andra deadlines att förhålla sig till. Vad beträffar förra pollens resultat, gör själva fördelningen mellan "göra världen bättre", "inspirera många" och "vara snäll mot dem runtomkring mig" att jag blir ännu mer betuttad i min läsekrets än jag redan är (jag har glömt skriva ett inlägg om hur snygga jag upptäckte att ni var när ni kom på min releasefest). Och de 23 personer som helst vill bli ihågkomna för sitt utseende, tja ... jag är säker på att ni dekorerar världen med yppersta finess.

torsdag 22 oktober 2009

allt jag behöver nu

Jag tittar ganska mycket på jackor nu för tiden. Det beror på att jag fryser lite. Jag tittar på jackor på folk som jag skulle kunna tänka mig att likna, och det de har gemensamt är att de alla ser ut att frysa. Vill man vara cool får man vara kall, vad det verkar. Av ren konsumtionslystnad köper jag i stället min hundrade svarta skjorta och ett par luddiga vintersockor, för igår tackade jag nej till en superrenoverad lägenhet i Årsta så med viss logik kan man hävda att jag har sparat två miljoner. Å andra sidan lär jag kanske snart tacka ja till någon annan lägenhet, men H&M har ju ändå tio dagars öppet köp tänker jag.

Jag är inte världens mest konsumerande människa, det ligger närmare till hands att konkurrera om motsatt titel. Jag har själv sytt väskan denna laptop vilar på, mina skor är fem år gamla och jag tar med mig gårdagens middag som lunch varje dag i samma återanvända glasslåda. Men nu har jag alltså börjat lägenhetssurfa och jag vill påstå, utan någon direkt empiri på området, att det är ungefär som att porrsurfa. Först ser man bara något som verkar lite lockande, och man klickar till lite sådär nästan oavsiktligt. Bara för att se vad det är. Och rätt som det är sitter man där, stönande ”åh, helkaklat” och ”oh, söderläge” och klickar sig tvångsmässigt vidare, vidare. Plötsligt känns det helt relevant, ja nästan verkligt, att morgondagens lunchlåda skulle kunna lagas till på en nattsvart, hypermodern grillyta i ett kök som renoverades 2008, ett med burspråk åt sydväst och öppen planlösning mot vardagsrum med parkett så långt ögat når. Att den där bilden skulle kunna vara i min tillvaro, eller min tillvaro i den där bilden, och att även jag skulle kunna ha tio minuter till jobbet i stället för femtiofem.

Jag stryker med fingret över mina nya, luddiga och tänker att jag må sitta med mina linoleumgolv i Rotebro och tvåan som borde vara en trea, men än så länge behöver jag åtminstone inte fundera över Ränteläget. En varm vinterjacka behöver jag dock, oavsett var den kommer att hänga i vinter och oavsett hur de riktigt coola människorna ignorerar den där iskalla glipan mellan byxlinning och skinnjackekant.

tisdag 20 oktober 2009

lägesrapport

En enorm blombukett fyller upp hela mitt kök sedan i lördags. Doften har svämmat över till att ockupera alla rum i lägenheten och får mig att tro att jag är nyduschad dygnet runt. Jag har köpt nya strumpor och underkläder och slängt gamla solkiga med trasig resår. Det ger mig en känsla av förnöjsamhet som ligger som en skönt vibrerande bordunton i min tillvaro. Trädet som snart blockerar hela vår balkongvy är knallgult och himlen är höstsuddig, men jag har mjukisbyxor och behöver inte gå ut på hela dagen. En enda snubbe har skrivit en sur (och spoilerfylld) recension på Udda, men alla de andra recensenterna har varit väldigt generösa och recensionen från Bibliotekstjänst var rentav översvallande. Tofflan och jag tittar på lägenheter och inser att vi snart kanske går till en helt annan närbutik för att köpa våra tomater. Jag undrar när jag ska hamna på en rejäl dejt så att jag får gå dit i mina nya underkläder och inte veta vad som ska hända. Men även om jag inte hittar en lämplig dejt har jag införskaffat fjorton flatfilmer och bytt till vintertäcke, så jag klarar mig tills ljuset återvänder. Så ligger det till.

Etiketter:

söndag 18 oktober 2009

jag är härmed förlöst!

Jag rekommenderar alla att ha en releasefest. Om ni inte har skrivit en bok; skriv en låt, en novell eller i alla fall ett litet julrim, och se till att fira det ordentligt! På Momma samlades igår en heterogen klunga personer för att fira det faktum att Udda på tre år har gått från att vara ett anonymt och namnlöst manus i min dator till att stå i butikshyllorna för världen att se och bedöma. Detta firande överträffade helt och hållet mina förväntningar. Jag vet inte precis hur många som kom till slut, men den vackra personalen på Momma hade bullat upp med 40 smörgåsar som helt klart tog slut. Jag vill verkligen, återigen, tacka alla som kom och gjorde kvällen så glad och fin!

Den som grämer sig över att ha missat mitt tal, kan härmed slappna av. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men det var säkerligen osammanhängande och utan riktig substans. Som tur var hade vi talproffset Ola Lauritzon som vet hur man klingar i ett glas, Tofflan som höll sitt löfte och klämde ur sig ett gäng fina ord, kollega J som förklarade min inverkan på hans intresse för grammatik och sist, men inte minst, mamma som kanske gjorde det finaste framträdandet av alla och läste högt ur ett alster jag tydligen skrev när jag var tio. Jag har begärt ut hela detta 19 år gamla skrivhäfte, så om ni vill ska jag presentera hela historien för er inom kort.

Tyvärr glömde jag att se till att leja en fotograf, så jag har knappt en enda bild av hela spektaklet. Om det är någon som har foton, mejla dem gärna till sara@qx.se så att ingen behöver lida brist på visuellt deltagande!

Etiketter:

lördag 17 oktober 2009

lite om tåg i allmänhet

När såna där långa godståg passerar överväldigas jag alltid av känslor. Det är ungefär som att vara Cardigans-Nina i en duett med Tom Jones - jag läste någon gång att de fick spela in ”burning down the house” i olika studios för att hennes röst inte hördes i bruset av hans. Samtidigt som jag golvas av denna evighetslånga, bullrande existens får jag ömma känslor liknande dem jag får av riktigt gamla människor med galoscher och sammetsmöbler. De måste ha varit moderna någon gång, de där sammetssofforna, och det måste vara så att man någon gång i sitt liv bestämmer sig för att hålla fast vid ett mode hur än världen omkring en rör på sig. Min ogrundade teori är att det händer vid 60. I alla fall är det samma känsla jag får inför godståg, för i mina ögon är de kvarlevor från en tid då luffare slank in i godstågsvagnarna och berättade historier för små luffarbarn som hade rymt från barnhem. Kära tåg, vill jag nostalgiskt säga och lägga handen mot dess bruna, ärrade vägg, kära tåg, det är fint att du finns kvar och påminner oss om att allt inte är facebook och sms-lån. Men då har det redan dundrat förbi, och det skulle ändå inte ha hört mig.

Eftersom jag har fått viss insikt i ett mer falliskt tänkande efter att ha levt nära en transkille, funderar jag över om godståg, ja tåg i allmänhet, kan kännas falliska. Ni vet, tåg som kör in i tunnlar, det finns folk som drar alla möjliga paralleller till sånt. Jag försöker känna efter om jag inte känner mig lite snoppig ändå, som sitter mitt i ett X2000 och åker genom tunnel efter tunnel, men känslan infinner sig inte. Möjligen är fallocentrism inte allmänmänsklig, vad än Freud sa om saken. Hur fallocentrisk människan i allmänhet är och hur kopplade tåg egentligen är till manliga genitalier i det allmänna medvetandet, är svårt att ta reda på just nu utan att göra någon typ av undersökning bland mina medresenärer. Eftersom jag både har en skrivarkurs i Göteborg och en releasefest i Stockholm att ta hand om idag, låter jag det projektet vila, och kikar i stället ut på det snorgula höstlandskapet som rusar förbi på båda sidor om oss. Den fula hösten är definitivt kommen, och allt man kan göra är att jobba upp tillräckligt många tankar kring filtar och stearinljus för att illusionen om mys ska stå sig ända till april.

jag och ordklasserna åker tåg

Jag sitter på tåget till Göteborg, och Sverige utanför fönstret är grågult. Det är etablerat: den vackra hösten är förbi. Den fula hösten är kommen.

”Kommen” är som ni alla vet perfekt particip. Och när jag sitter här, passerande någon slags bunkerstad mellan Stockholm C och Södertälje, tänker jag att det är lite udda att man använder perfekt particip på det där sättet. Normalt används det som en alternativ passivform; säger du ”jag blev bunden” så betyder det att någon annan har bundit dig, säger du ”jag blev bunden, retad och älskad” betyder det att någon... ja ni förstår. Men om man säger ”hösten är kommen” är det ju ingen annan som har kommit hösten, utan hösten som har kommit helt av sig själv. Det är just sådana saker som gör att jag gillar att åka tåg. På ett plan hade jag aldrit kommit på tanken att fundera kring hur kommen hösten är och hur underlig den saken är ur ett participperspektiv.

Om det är någon som undrar lite kring varför man säger ”bunden” med avslutningen ”en” men ”älskad” med avslutningen ”ad”, så ska jag förstås inte försitta ett tillfälle att prata lite om starka verb. Jag älskar att prata om starka verb i mitt klassrum, för då får jag spänna musklerna och ryta ”SPRANG SPRUNGIT” så att kursdeltagarna darrar av rörelse och antecknar: ”starka verb är sådana man kan ryta. Ryter, röt, rutit”. Det enklaste sättet att känna igen ett starkt verb är att det slutar på ”it” i supinum, alltså i formen man sätter ihop med ”har” i perfekt. ”Sluta nu Sara”, säger mina polare när jag har kommit så långt, men ni läsare är ju mycket mer tålmodiga i sånt här och säger på sin höjd ”vänta nu, vadå perfekt?”. ”Ja”, säger jag då, ”om du säger 'jag har druckit' så slutar det på 'it', eller hur? Men om du säger 'jag har fumlat' så slutar det på 'at'. Alltså är 'dricka' ett starkt verb, och 'fumla' ett helt normalt, sketet, svagt verb.” Starka verb gillade de förr i tiden, det är därför de trots att de inte är så vanliga ur mängdsynpunkt ändå är de allra vanligaste verben. Och det är därför man inte sjunger ”det är en ros utspringd” i juletid.

Jaha, nu har jag pratat lite om verb och det är fortfarande nästan två timmar kvar tills vi är i Alingsås. Om ni inte passar er kommer jag att köra hela ordklasspektrat och sedan fortsätta med satsdelar, satshierarki och morfologi.

Etiketter:

torsdag 15 oktober 2009

release me, again

Jag tror inte att jag tog i tillräckligt förra gången jag hyllade mitt förlag. Snittarna och välkomstdrinkarna jag nyligen utlovade till min releasefest har nu uppgraderats till regelrätta smörgåsar och riktiga glas vin (inte i oändliga antal förstås, men i alla fall tills smörgås- och drinkbiljetterna tar slut). Man kommer dessutom att kunna köpa Udda till kompispriset Orvar, dvs 100 kronor jämnt! Det är till och med billigare än på bokmässan, och lika billigt som nätpriset fast utan frakt. Plus att här ingår undertecknads undertecknande förstås. Det blir förutom detta lite högläsning, DJ, Tofflans tal (hon påstår att hon var ironisk när hon lovade att hålla tal, men med den retoriken kan man ju komma undan vilka löften som helst) och eventuellt ett par andra ord sagda av folk som vill säga dem i en mikrofon.

Min egen nagelbitaraspekt av det hela går ut på att jag ska hålla i en skrivarverkstad i Göteborg tidigare på lördag eftermiddag. Klockan 15 lämnar jag Göteborg luftvägen och hoppas att allt fungerar så att jag kan vara i Stockholm i tid för att utan anda i halsen befinna mig på Momma när allt drar igång klockan 18. Fräsch och vitaliserad av göteborsk skrivarverksamhet, föreställer jag mig eftersom positivt tänkande är det som har funkat bäst hittills.

Jag hoppas att ni alla förstår att denna releasefest är the place to be - och the place to bring sina boksugna vänner och de lektyrsuktande garderobsflatorna. En illustrerad och eventuellt animerad rapport kommer förstås för er som inte kan komma! Ni kan dessutom själva få önska vad jag ska inkludera i mitt tal.

(Fortfarande gäller att du gärna får droppa en kommentar här nedan om du har tänkt komma)

Etiketter:

måndag 12 oktober 2009

hört på stationen

Jag har på senaste tiden försökt utröna vad som kan ha menats med den konversation jag hörde på en pendeltågsstation för ett par veckor sedan. Den hölls mellan en ganska nedgången äldre man och en ganska prydlig yngre, och de liksom ropade sina frågor och svar rakt över vänthallen:

”Om du fick cigaretter för 60 spänn, skulle du röka dem då?”
”Va?”
”Om du fick cigaretter för 60 spänn, skulle du röka dem då?”
”Nej, jag röker inte”
”Va?”
”Nej, jag röker inte.”
”[mumlar]”
”Det är dumt att röka.”
”Ja, det är det.”
[tystnad]
”Golf då?”
”Nej.”

Nästan vartenda ord av den dialogen förbryllar mig. Till och med att den unge mannen svarade ”nej” på frågan om golf, för han såg verkligen ut som någon som skulle gilla golf.

lördag 10 oktober 2009

sexkuponglagen

Apropå ståhejet kring sexköpslagen, har jag mitt eget förslag till lösning. Alla som vill ha sex med någon som egentligen inte vill ha sex med dem, får först göra sin egen goda gärning och ha sex med någon de själva inte vill ha sex med men som vill ha sex med dem. När detta är gjort får de en kupong som de kan använda för att betala nästa person i denna cirkel av köpta kroppar. Det kallas kretslopp och är bra för ödmjukheten, till skillnad från näringskedjan som man kan ha turen att stå på toppen av. I prostitutionsfallet innebär denna typ av topplacering att man aldrig behöver ha sex med folk man inte vill ha sex med, men att man alltid kan köpa sig till sex med folk som inte vill ha det med en själv. Det känns skevt när man tänker efter, medan kretslopp till och med fungerar på så komplexa saker som vatten. Hur kupongsystemet ska se ut och hur man ska försäkra sig om att folk verkligen inte vill ha sex med den som erbjuder dem en kupong, tänker jag att ett riksdagsutskott får ta hand om. Jag har ändå dragit upp riktlinjerna.

fredag 9 oktober 2009

kinas drömmars stad

Eftersom man i Kina tydligen föreställer sig att vi i Sverige har en liten stad bestående av 25000 kvinnor, varav många är lesbiska skogshuggare, har jag i dagarna blivit kontaktad av inte mindre än två radioprogram som velat gå till botten med det hela. I kvällspasset blev jag igår inbegripen i begreppet den svenska flateliten vilket jag fnissar lite åt när jag lyssnar på programmet igen (det är jag som bland annat spekulerar kring flatstadens brist på stadsvapen). I Lantz i P4 fick jag idag dessutom orera lite om partikelverb. (En vacker dag i exempelvis glada bloggläsares lag ska jag gå loss på partikelverbens mer vulgära aspekt.)

Själv föreställer jag mig att man i Kina har en sjukt stor stad bestående av 25 000 000 kvinnor, varav de flesta är lesbiska bambuhuggare. Vad de gör av bambun kan man ju fundera över, ryktet i heterovärlden skulle troligtvis göra gällande att de gjorde dildos av dem allihop. Jag skulle tro att de snarare bygger sånt som hantverkslokaler och ekologiska bambutraktorer av dem, för dels är penetration inte alls lika centralt som man kan få för sig när man undersöker vad en genomsnittlig heterosexuell person fnissar åt, och dels behövs det många traktorer när 25 miljoner flator ska imponera på varandra medelst rustika transportmedel.

Skulle jag själv bli imponerad av en ekologisk bambutraktor, måste man kanske fråga sig då, för att se hur verklighetsnära denna föreställning egentligen är. Svaret är otvetydigt: ja.

torsdag 8 oktober 2009

release me

Eftersom jag vill vara säker på att alla flator ska hitta till min releasefest, har jag sett till att den hålls på Momma (det är annars lätt att hitta dit oavsett läggning, adressen är Renstiernas gata 30). Den 17:e oktober mellan kl 18-20 ska vi bara dricka välkomstdrinkar, äta (vegetariska) snittar, vara glada, träffa folk och gilla att Udda faktiskt finns ute i stora världen! Det kommer att finnas böcker att köpa till releasepris och jag kommer att ha signeringspennan med mig för alla som vill ha en egen liten hälsning. Jag kommer att läsa lite ur boken - och Tofflan har lovat att hålla tal! Jag hoppas att någon annan också vill hålla tal, för jag har inte hört tillräckligt många i mitt liv och inget av dem jag har hört har handlat om vare sig mig eller min bok. Det andra jag hoppas är att det kommer många bloggläsare, för jag ser liksom det här som mitt sätt att ge något tillbaka. Även om det bara är en snitt och lite häng.

När allt detta fröjdande över udda existenser och resultat av många års slit är överstökat kan man antingen stanna kvar på Momma och fortsätta ha lika trevligt, gå över till Högkvarteret där Club Caliente kommer att husera eller slinka in på Roxy. Det är ju så finurligt ordnat nuförtiden att allt lesbiskt liv i den här staden sker inom en gräns liknande en ytterst liten triangel vid Bondegatan.

Här kan det kanske vara lämpligt att påpeka hur förtjust jag är i mitt förlag. Jag fattade inte i början vilken tur jag hade som hamnade just på Piratförlaget, men såhär mellan bokmässa och releasefest börjar jag förstå det till fullo. Förlaget hjälper inte bara till att marknadsföra mig i alla möjliga medier, utan är till sammansättningen mer likt mitt lärarjobb än man kan tro: ett gäng helt olika människor som efter fem minuter känns som familjemedlemmar, och som aldrig blir tråkiga. När jag tänker efter vill jag inte bara uttrycka min förtjusning över Piratförlaget, utan över mina lärarkollegor, min chef, mina elever, QX-redaktionen och allt jag över huvud taget jobbar med. Och som alltid över er läsare. Om ni kommer på min releasefest lovar jag att leverera ett tal grundat helt på denna förtjusning. Det blir inte ens svårt.

ps. Om du tror att du tänker komma på releasefirandet får du gärna droppa en kommentar här nedan! Det är inte obligatoriskt, men det skulle hjälpa mig att se ungefär hur intresset ligger till och anpassa planeringen efter detta.

Etiketter:

onsdag 7 oktober 2009

den första recensionen har landat

Igår fick jag min första recension i finmedia. Jag rekommenderar er alla att inte lyssna på den, såvida ni inte har läst boken redan, för den levererar en fet spoiler. I övrigt är den nästan allt jag kunnat önska mig. En lättnadens pust spred sig över nejden när jag fick fyra radioapparater av fem, och hur missförstådd jag än blir i framtiden har jag numera en helt positiv, ojävig recension att vila huvudet mot när det blåser hårt. Den som inte har läst boken är förbjuden att lyssna, ni övriga kan klicka här.

Recensionen fick mig också att fundera över när det egentligen har varit en positiv sak att vara homosexuell och skriva om udda existenser. Recensentens inledande skepsis förklaras med att det känns ”tillrättalagt” och ”politiskt korrekt” med en lesbisk författare som skriver om annorlunda människor. För tio år sedan hade folk varit skeptiska mot det hela för att homosexuella och udda människor är så avvikande, nu är man det tydligen på grund av att vi är så politiskt korrekta. Jag undrar vilken dag övergången kom, när vi just hade slutat betraktas som avvikare och ännu inte sågs som alltför politiskt korrekta. När var det bara en positiv sak att vara udda? För jag tror att jag var sjuk den dagen.

Det är hemskt ansträngande att gå omkring och vänta på recensioner, så därför känns det skönt att vi börjar närma oss den 17 oktober, då vi ska ta och skåla för hela kalaset. Snart vet jag exakt var vi kommer att befinna oss, jag återkommer inom ett par dagar med mer info och hoppas att ni alla vill dyka upp och gilla det hela med mig!

Etiketter:

måndag 5 oktober 2009

angående kuggskap

Det är svårt ibland att koncentrera sig på att vara en följsam kugge när man mitt i alltihop kommer ihåg hur snön knarrade under ens snowjoggers när man var liten, när oset av brudhud sveper under ens näsa och när stjärnorna sticker från ovan som en himlens akupunktur. Man får trösta sig med att det där med kuggskap oftast inte kräver så mycket koncentration.

söndag 4 oktober 2009

mormorsresan

Mitt bland alla googlingar på "Mariette flata" och "Mariette Hansson lesbisk"* hittade jag plötsligt någon som googlat "Sara Lövestam hetero". Det har jag under helgen fnissat åt i mina mörka stunder, till exempel igår när jag skulle åka till mormor och tog bussen åt fel håll. Jag satt där och tyckte att bussen nog åkte lite långt åt söder när den skulle vara på väg åt norr, men gjorde liksom inte något mer av den farhågan. Eftersom jag hade varit ute och svirat kvällen innan, och inte ätit mer än ett par smuliga mackor till frukost, var det inte en helt angenäm upplevelse ens att bara leva och andas. Det blev inte bättre när jag efter sådär en timme ringde mormor och frågade om bussen verkligen skulle ta så lång tid, och fick ett litet medlidande skrockande i örat och frågan "men har du verkligen tagit bussen mot Stenhagen". I magen slet morgonens brödsmulor med att kompensera för gårdagen och regnet gned sig mot bussfönstret i väntan på att få komma innanför min halslinning. Då tänkte jag att det är åtminstone någon som har googlat min sexuella läggning, och dessutom gjort det på ett sätt som skulle få RFSL:s normkritiska pedagoggrupp att klappa händerna av förtjusning.

Jo, jag kom till slut fram till Stenhagen, inhöstade middag och kram, ställde mig åter i regnet och lät vattnet komma till under kläder och genom trasiga skosulor. Tåget var försenat och vägen till spår 7 var femtio meter vattenpöl. Men min mormor är så gullig, och har dessutom planerat att diskutera min bok med sin något äldre väninna, som såg till att få den införskaffad på bokmässan. Det är värt tio sura tår emellanåt.

*tydligen kommer man inte längre till min blogg när man googlar detta, eventuellt på grund av föregående inläggs spam-karaktär

lördag 3 oktober 2009

vad flator vill ha

Alltså det var bara lite på skoj (och lite på allvar) som jag skrev att varenda hugad flata i sju socknar kommer att googla på Mariette Hanssons sexuella preferenser, men det har visat sig att lesbianerna i det här landet agerar i enlighet med mina prognoser. Så här ser morgonens sökordsstatistik ut:

3 Oct 08:24:43 mariette idol lesbisk
3 Oct 02:22:56 marriette lesbisk
3 Oct 01:12:52 idol mariette
3 Oct 00:31:50 mariette hansson flata
2 Oct 23:46:28 sara lvestam
2 Oct 23:40:59 om man är lesbisk hur vet man om dem andra också är det
2 Oct 23:06:12 lesbisk
2 Oct 23:00:15 mariette flatan
2 Oct 22:56:38 idol mariette lesbisk
2 Oct 22:38:39 mariette lesbisk
2 Oct 22:14:28 mariette lesbisk
2 Oct 22:07:52 mariette lesbisk
2 Oct 22:04:13 mariette idol född
2 Oct 21:56:33 mariette hansson flator
2 Oct 21:51:26 vnsterhnt hjrnskada
2 Oct 21:38:06 mariette lesbisk
2 Oct 21:37:06 mariette lesbisk
2 Oct 21:33:23 attackflator /
2 Oct 21:16:56 mariette idol lesbisk
2 Oct 21:15:36 mariette idol lesbisk

Man kan ju säga att denna massiva sökinsats liksom svarar på frågan den andra undrande googlaren hade: om man är lesbisk hur vet man om dem andra också är det? Tja, uppenbarligen googlar man.

torsdag 1 oktober 2009

kast med litet namn

Jag har byggt färdigt min namedroppingsvada. Det man gör när man namedroppar, är att man berättar något helt annat än att man har mött en kändis. Till exempel kan man prata om fisk. ”Fisk är ju så himla gott”, kan man säga. ”Jag pratade om det häromdagen med Leif GW Persson, och han sa något så roligt om fula fiskar, gud jag minns inte vad det var men det var kul. Både jag och Mona skrattade. Ja, Mona Sahlin alltså, hon var också där. Jag gillar lax bäst, men jag håller faktiskt med Beyoncé, vi känner varann, om att svenska fiskpinnar kan vara riktigt gott. Det är något med krispigheten, men man måste förstås ha spenat till.”

Min egen svada går ut på att jag hade kul på bokmässan. Jag har redan lovat att inkludera Jan Guillou, Unni Lindell, Fredrik Skavlan, Fredrik Belfrage, Mark Levengood, Sara Kadefors och Annika Lantz, och håller härmed mitt löfte: "När jag åt middag med Piratförlaget", har jag bestämt mig för att säga, "blev jag spådd i handen av Fredrik Belfrages fru. Ja, Fredrik var också där, förresten, likaså hans namne Fredrik Skavlan, Jan Guillou och Unni Lindell. Tyvärr satt inte Mark vid vårt bord, ja Mark Levengood, men honom åt jag frukost med samma morgon, så vi hann prata och ha lite trevligt ändå. Fredriks fru berättade i alla fall för mig att jag skulle leva ett långt och intressant liv, men att jag inte skulle bli rik. Enligt höger hand skulle jag träffa kvinnan i mitt liv inom två år, men enligt vänsterhanden skulle det ta lite längre tid. Oavsett vilken hand som hade rätt, så skulle det bli passionerat och ordentligt gjort, och det var väl huvudsaken. Sedan pratade vi om att jag har tagit ut min tungpiercing, och Jan Guillou undrade vad som fick mig att vilja skaffa den till att börja med. Unni Lindell filosoferade kring huruvida det kan vara så att man piercar sig som ett svar på någon typ av saknad i själen, och Fredrik Belfrage tyckte att piercingarna passade mig. Det var en jättetrevlig middag, bokmässan är en så rolig tillställning och det är alltid tråkigt när man måste åka hem. Vi delade taxi med Sara Kadefors till flyget, vi pratade om några gymnasieungdomar som hade intervjuat henne på mässan och att det är fränt med så ambitiösa och driftiga tonåringar. Det var en trevlig pratstund, men jag hade ändå önskat att jag hade tagit tåget. Inte bara för miljöns skull - när jag kom till flygplatsen fick jag ett sms från Annika Lantz som undrade om vi möjligen satt på samma tåg. Att sitta spekulerandes med henne i några timmar hade varit den perfekta avslutningen på bokmässan. Men jag hade väldigt kul, som du kanske hör."

Nu när jag har lärt mig hur man namedroppar, har jag tänkt applicera det på ganska många situationer. Det räcker inte med kändisar, jag ska namedroppa alla jag någonsin hört efternamnet på. ”Häromdagen när jag pratade med Carolina Svensson, vi känner varann genom min nära vän Karin Lundgren”, ska jag säga i förbigående. ”Då kom vi fram till att hösten är en tid då man kan välja mellan att gå i ide eller att förverkliga sina idéer. Det är lite som med Börje, ja Börje Petterson, vaktmästaren, han brukar prata om att hösten är en tid när man går in i en rutin, medan Cecilia Kant i receptionen tvärtom brukar leva upp och starta en massa projekt. Det är rätt intressant faktiskt, jag ska ta upp det med Felicia nästa gång jag ser henne. Felicia Levin alltså, bibliotekarien. Jag känner henne rätt bra.” Jag föreslår att ni alla hakar på, det finns ingen ände på vad det skulle kunna skapa. Social förvirring, revolution, kaos i den sociala hierarkin? Ett konstverk?

Är det förresten någon som är sugen på lite releasefest den 17:e oktober? Det tycks inte vara kutym på Piratförlaget att ha releasefester, men jag har förklarat att jag inte vore där jag vore om det inte vore för er och att vi måste få tillfälle att skåla för allt som har varit och allt som kan bli. Oavsett hur det blir, har jag sett ut den 17:e oktober som ett extra bra datum för en skål och ett hej.

ps. Eftersom alla suktande flator snart kommer att googla "Mariette lesbisk" och "Idol-Mariette flata" i hopp om en möjlig framtid ihop, passar jag på att nämna henne också. Du kära, vilken donna.