söndag 29 november 2009

en glimt av 2001 års produktion

Efter att ha suttit och läst flera hundra gamla opublicerade romansidor från mitt förflutna, vore det lite väl snålt att sitta och tjuvhålla på så mycket text, tänker jag. Och så bad ni så snällt, Annika och "Anonym". Således: här kommer kapitel 7 ur min refuserade text om Barbie och flatvärlden, från 2001 och med arbetstiteln "Vem behöver en motorcykel?":

Varje gång jag går ut ser jag motorcykeln stå och vara ledsen. Till slut bestämmer jag mig för att gå med den till en verkstad och fixa den. Eftersom jag inte får igång cykeln ringer jag min far som får bogsera dit den med sin bil.

Genom verkstadsdörren kliver hon ut, som tagen ur mina drömmar, verkstadsbruden med oljefläckar på händerna och skiftnyckeln i högsta hugg. Jag säger snabbt till pappa att jag klarar mig själv nu och kan han vara så vänlig och åka hem, vilket han är så vänlig och gör. Kvar står jag och undrar hur man förför en äkta bilreparatör, sedan tänker jag att det nog inte är helt olikt hur man förför vanliga dödliga och så undrar jag hur fan man gör det då för det har jag glömt.

Bruden tittar mycket längre på motorcykeln än på mig. Märker hon inte att det är kvinnan i hennes drömmar som står rakt framför henne, tänker jag purket och bestämmer mig för att hon på ett eller annat vis ska behöva lägga märke till mig. Jag kan i alla fall ana en glimt av intresse, eller så är det bara solen som reflekteras i hennes ögon och det är ju romantiskt bara det. Hon plockar in motorcykeln i verkstaden och ber mig följa med så att jag kan fylla i mina kunduppgifter. När jag gör det ställer jag mig så nära henne som möjligt, så att hon ska känna att jag minsann också luktar lite svett. Jag snuddar vid hennes hand när jag lämnar tillbaka pennan, ser henne djupt i ögonen och ungefär där går gränsen för hur mycket jag vågar ragga på en riktig verkstadstjej. (Jag tror förstås inte att det ska räcka för att hon ska komma över till min sida av skrivbordet, lägga handen på min höft och hångla upp mig mot Volvon som står placerad närmast mig, men tanken på att hon skulle kunna göra det räcker för att jag ska få en glasartad blick och fukta läpparna.)

När jag möter hennes blick igen är jag tvärsäker på att hon är plaskvåt och väntar på att jag ska komma och hångla upp henne, men jag tänker att det är hennes territorium och hon som har upphånglingsrätten. Förresten ska jag komma tillbaka och hämta motorcykeln igen och det kan bli pinsamt om vi har haft sex innan. Antingen blir sexet skitdåligt och då är det pinsamt därför, eller så blir det skitbra och då kanske någon av oss tror att vi är ihop. I vilket fall som helst blir det besvärligt eftersom vi kan känna förväntningar på oss att ha sex igen och då kommer det definitivt att bli skitdåligt. Några sådana ursäkter hittar jag på och tänker att annars hade jag naturligtvis direkt gått fram och nafsat henne i låret.

Jag blir själv lite nostalgisk av den totalt sexfixerade och rakt igenom vilt associerande svada som utgör hela denna historia. Det var tider, när jag satt i mitt hyrda källarrum i en villa i Fruängen och författade den, med blödande hjärta och duckande för villaägarens ilskna blick in genom fönstret (hon tyckte att jag inte städade tillräckligt väl eller hade tillräckligt välanpassad frisyr för att få bo där i källaren). Det var tider, tänker jag nostalgiskt, men man behöver inte lyfta blicken särskilt radikalt för att inse att det egentligen är bättre tider nu.

Etiketter:

lördag 28 november 2009

debutantparadoxen: när det sista blir det första

Nu har det gått två månader sedan Udda kom ut i butikerna, och en liten halvtidsbetraktelse kan kanske vara på sin plats?

Först och främst vill jag tacka alla som har varit så enormt gulliga och tagit sig tid att skriva berömmande ord till mig efter att ha läst boken. Ni som har bloggat och spridit ordet om den, tusen tusen tack! Ni som berättat att ni blev berörda, inspirerade, glada, snyftiga, stolta, nyfikna - tack för att ni lät mig veta! Kanske ska jag särskilt nämna Revaxörskan, som flera gånger påpekat att Udda gav henne läslusten tillbaka. Vad mer kan en skrivande människa någonsin begära?

En sak som en del har påpekat, i recensioner och andra referenser, är att Udda är min debutroman. Ofta tycks det likställas med "första bokmanus", och det skrivs en del om hur pass väl jag har lyckats överföra språket från blogg till roman, eller på vilka sätt det märks eller inte märks att det är min första bok. Det är förstås så man bedömer en debutroman, så jag är inte ute efter att raljera på något sätt. Men utifrån mitt eget lilla perspektiv så är det förstås lustigt att detta, mitt fjärde bokmanus, är det som betraktas som mitt första.

Mitt första bokmanus handlade om en tjej som hette Nina. Sent en kväll sprang hon på en strippa som hette Lucia, vilket blev upprinnelsen till en komma-ut-historia med passager som: "Sedan undrar hon om Lucia såg på henne när hon hade somnat. Alltså såg på henne … lesbiskt." Min pappa fick läsa manuset och kommenterade det med: "Det handlar ju ganska mycket om sex, och det är svårt att skriva bokmanus men fortsätt du med dina försök, övning ger färdighet". Det var i början av 1999, och några månader senare kom jag ut ur min egen garderob. Till min förvåning blev min pappa inte särskilt förvånad.

Det andra bokmanuset var en historia om en högstadietjej vid namn Bitte. Det började jag skriva i december 2000, men efter hundra sidor tog det stopp och jag kunde inte avsluta. Ett år senare skrev jag det tredje manuset, om bruden Barbie som tumlade runt i Stockholms flatvärld och försökte förhålla sig till sexiga mc-flator, binyfikna butiksbiträden och butchkomplex under ett ständigt filosoferande i rasande tempo. Det kom tillbaka från förlagen med kommentaren "bra språk men förutsägbar story", varpå jag kände mig som ett stackars missförstått geni i ett par år och sedan gav mig attan på att skriva en historia som ingen kunde beskylla för att vara förutsägbar. En dag i slutet av 2006 satte jag igång med att skriva Udda. Den blev färdig den 27 januari 2008, och bara dagar efteråt befann jag mig åter i slutet av boken om Bitte, som plötsligt nästan skrev sig själv.

I ungefär tio års tid har jag alltså suttit och harvat med långa word-dokument och pillat med ord som ska försöka lysa upp mer än sig själva och sin omedelbara omgivning. När jag skrev mitt första manus fanns det inte ens något som hette "blogg", och med tanke på den saken känns det förstås konstigt att läsa om hur mitt språk har överförts från blogg till roman. Och jag undrar hur andra debutanter förhåller sig till att det senaste de skrev nu behandlas som det första de har skrivit.

Som ni säkert misstänker, sitter jag alltså nu och läser i mina gamla bokmanus i stället för att fortsätta med min betraktelse över världens mottagande av Udda. Jag är ytterst tacksam över att det första manuset konsekvent refuserades av förlagen, men känner ändå en viss drift att publicera valda delar här på bloggen. Om ni inte passar er är det just det jag kommer att göra.

Etiketter:

fredag 27 november 2009

Amelia och jag, del 2

Något jag inte tidigare visste om Amelia, var till exempel sidantalet. Visste ni att exemplaret jag håller i min hand är 146 sidor långt? På sida 122 handlar det plötsligt om nästan samma sak som jag en gång skrev en magisteruppsats om, nämligen förförelseknepen som sprider sig via böcker och internetforum män emellan. Men medan min uppsats var en tämligen akademisk analys av terminologin, är reportaget i Amelia mer empiriskt inriktat och handlar om hur man försvarar sig mot knepen i verkliga livet. Särskilt gillar jag knep 4: Han härmar dina rörelser. "Mannen vid bardisken som pratat med dig alldeles för länge gör samma svepande gest över håret som du gör, skjuter upp glasögonen på näsan på samma sätt som du, eller drar sig i örsnibben precis som du gör när du pratar om ett svårt ämne. Varning - han försöker skapa ett band mellan er genom att helt enkelt härma ditt rörelsemönster"

Innan vi går in på svaret kan vi ju stilla betrakta det faktum att det finns en värld där man behöver varna ena halvan av befolkningen om att en representant ur den andra försöker ragga upp en.

Svaret får mig att fnittra: "Gör yvigare och yvigare gester, vansinnigare och vansinnigare. Prata med en arm uppsträckt i luften i tre minuter. Jogga på stället medan du berättar om en film du har sett. Se hur långt han är beredd att gå." Min inre bild av detta scenario blir min största behållning av denna Amelia-tidning. Det, och bilden av en mjuk pepparkaka dränkt i kristyr på sida 94. Den påminner mig om att det årstidsmässigt är fritt fram att gå loss på kristyren till pepparkakorna, vilket jag härmed ska ta och göra.

Men först varningen som jag börjar bli van att förmedla: Om du inte har läst Udda, läs inte vad Amelia skriver om den. Det där med att avslöja handlingen tycks utöva en oemotståndlig lockelse på så många som skriver om boken, och jag blir förstås en aning irriterad men försöker hitta en positiv aspekt i det att de tydligen bara inte kan låta bli att prata om den.

Amelia och jag, del 1

Det är inte bara Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning Offensiv som har skrivit om Udda, vill jag bara påpeka. Även Amelia har plockat upp den, och föranlett mig att köpa mitt livs första exemplar. Nu när jag är sjuk har jag ägnat mig åt att försöka läsa den, och jublade till en början över att jag på köpet tycktes få bloggmaterial för en hel månad. Det visade sig att det mesta i tidningen var reklam, men jag måste i alla fall säga att jag är imponerad av hur de lyckats dra ut ett reportage om Pernilla Wahlgrens relation till sin svägerskas stövlar över elva sidor. Kanske har jag missuppfattat själva intentionen, ju mer jag funderar över det desto mer förstår jag att det hela är ett fotoreportage med avsikten att visa Pernilla och hennes svägerska i olika typer av klänningar. Och jag funderar över hur en alternativ flatvariant skulle kunna se ut, en tanke som följer mig genom hela tidningen. Jag uppmanar er härmed att göra elva sidor fotoreportage om er själva och vad ni tycker om varandras kläder (att döma av förlagan är det endast uppskattning som gäller), så ska jag försöka göra detsamma med mig och Tofflan. Det blir svårt eftersom hon är lite kameraskygg, men jag får rigga en kamera någonstans och sedan fösa henne i rätt riktning och liksom i förbigående fråga vad hon tycker om mina nya gympadojor.

Jag bläddrar vidare, och hittar ett reportage om hur Malin Wollin hypnotiseras till att acceptera stök. "Man ska ju vara metrosexuell och skrita i allt sånt där", står det bland annat i artikeln och nya begreppsinnebörder kommer flygande till mig, för jag trodde att "metrosexuell" var ett ord man använde om killar som är heterosexuella men ändå (!) bryr sig om sitt utseende. Det verkar alltså som om man kan använda det åt andra hållet, med innebörden att en metrosexuell kvinna är en heterosexuell kvinna som ändå slackar till det då och då. Skulle det innebära att flator är extra slackiga och slarviga, vill jag harmset frusta då, men eftersom jag själv är just ganska slackig och slarvig får jag inte till det riktigt indignerat. Jag kanske får ringa Exet C för att höra någon göra det autentiskt.

I den lilla intervjun med hypnositören, frågar Malin Wollin (eller kanske inte Malin Wollin, någon vid namn "anonym" har skrivit en kommentar som ställer den saken i ett annat ljus) om det även går att få män att börja städa. Jag konfunderas en stund över frågan och drabbas av en mindre könsidentisk kris omfattande nästan alla jag känner, men accepterar snart att detta är en värld och en kultur som jag inte har någon vidare insikt i och därmed inte kan bedöma. Dessutom är jag ju ändå lesbisk, föredömet för de metrosexuella kvinnorna som ska "sitta med kompisarna i ett modernt och skitigt kök med ett glas vin, klia mig i skrevet och diskutera politik och sex". Hypnotisören svarar att det kostar 1500 kronor att få en man att gilla städning, och informerar även att det enda han inte har hört talas om att man kan hypnotisera bort är sexuell läggning. Själv har jag långtgående tankar på att hypnotiseras för en viss fobi, och när jag gör slag i saken ska jag se till att det hela dokumenteras i ett sånt där glassigt livsstilsmagasin.

Åh det finns mycket att hämta i Amelia, jag kanske borde nappa på erbjudandet om fem nummer för 69. Så behöver jag aldrig ha bloggtorka mer. Nå, jag ska läsa färdigt min tidning och återkommer med någon ytterligare analys mot kvällningen.

torsdag 26 november 2009

jag har varit här hela tiden, bara där borta i soffan

Efter den lilla försynta undran över min belägenhet som yttrades i kommentatorfältet igår, har jag bestämt mig för att klämma ur mig några ord igen. Det är så att jag är hemma och är sjuk, och fördriver mina dagar med att konsumera gamla repriser av Oprah och Project Runway. Min energi har alltså mestadels gått åt till att smälta informationen Oprahs sexexpert ger om vad man säger till barn om sex ("sex är det som en man och en kvinna gör för att få barn"), men idag påmindes jag om att jag var en bloggare. Det var när ett litet paket damp ned i min brevlåda, innehållande två regnbågssmycken av glas. Nu sitter jag och smeker det ena ömt mot min kind och funderar över hur det kommer sig att det hamnat här vid mitt nyckelben.

Teori 1: En hemlig beundrare (eller än hellre beundrarinna) har skickat det för att bedyra sin kärlek och beundran.

Teori 2: Det är någon typ av trojansk häst, försedd med antingen avlyssningsutrustning eller någon form av vapen, utsänd av heterosexmaffian eller någon annan maffia. Jag vet inte vad de förväntar sig att höra, just nu är det mest snörvlingar och hostningar men en vacker dag kanske det går hetare till och de kan sälja sin ljudinspelning på Tradera för att få in pengar till Rörelsen.

Teori 3: Jag har äntligen uppnått blondinbellastatus och får saker skickade till mig i hopp om att jag ska nämna dem på min blogg.

Det var den senare teorin som påminde mig om att jag var en bloggare. Jag har under eftermiddagen blivit djupt förtjust i mitt regnbågsglas, och om det är bloggandet jag har att tacka för detta (som sagt, teori 1 och 2 kan inte uteslutas) vore det rent oförskämt att inte skriva någon blogg efter över en veckas torka. Om ni undrar vem ni har att tacka för detta blogginlägg (som alltså handlar om att jag åter skriver ett blogginlägg, jag utgår från att det har förgyllt er tillvaro och berikat era sinnen på alla nivåer) så är det alltså ett glassmycke från livefusion. Och i förlängningen den som skickade det till mig - heterosexmaffian, mormor, tjejen jag träffade i lördags, rättvisepartiet socialisternas medlemstidning, min chef?

ps. Det är inte första gången jag föräras smycken på det här viset. Låt oss inte glömma pärlmuffen, som fann sin väg till mitt hjärta över en cheesecake - för övrigt det bästa sättet för vad som helst att finna sin väg till mitt hjärta.

tisdag 17 november 2009

dagens tips (via lite ordgarnityr)

En ytterst charmerande person frågade mig häromdagen: "Vad gör ögonen med orden när de läser?" Och jag hamnade mitt i tankar utan slut, som jag ofta gör i november, för vad ögonen gör med orden är ungefär vad vi människor gör med varandra. Och om jag har träffat människor ibland som är som långa, akademiska monstermeningar, så finns det andra som är enkla till strukturen men komplexa till innehållet. ”Även om somt här kan förklaras med behovet av rytmiska slutfall och med det starkt grecierande i hans stil återstår ändå tillräckligt mycket som endast inom den här presenterade ramen får en nöjaktig tolkning”, står det i Mimesis (som jag just drog ut ur hyllan för att illustrera mitt resonemang alltså), och trots min vurm för komplexitet känner jag mig bara berörd på en ganska ytlig (och mestadels språknördig) nivå. "Ja visst gör det ont när knoppar brister", skrev Karin Boye och orden slöt sig någon gång självklara till mitt medvetande och hjälpte det att växa. Det var det jag insåg en gång i tiden och kanske alldeles för sent, att det inte måste vara jobbigt bara för att det är komplext. Vad gör ögonen med orden när de läser? De kämpar mot en del av dem, drar och sliter i dem för att komma någonvart. De öppnar sig inifrån så stort de kan för andra, för att fånga så många av dem som möjligt i stora klunkar. De smälter samman med dem enkelt som en aprilbäck med en annan, rinner vidare och hittar nya vägar, väter torra mossor och skvimpar kämpaglatt när de stundom rinner uppåt.

Vad pratar jag egentligen om, kanske någon undrar nu. Och jag pratar förstås om att man ibland kan se till att umgås med människor som får en att må bra.

onsdag 11 november 2009

universum vs polyester

Så blå natthimlen är, tänker jag förundrat med blicken ut genom pendeltågsfönstret. Efter ett tag märker jag att det blå inte är himlen, utan fönstrets spegling av de blå sätena. Reflektion av polyester. Ester hette min favorittjej i bibeln, jag brukade följa linjerna av hennes kropp i min Barnens Bibel och njuta av hur det kändes att dra fingertoppen längs en kvinnomidja. I efterhand kan jag meddela att upplevelsen är starkare i verkliga livet, men ändå innebär samma typ av tjusning. Åter till fönstrets spegling av polyester. Etymologiskt eller i alla fall morfologiskt kan man hävda (utan att för den skull ha rätt) att polyester skulle kunna vara detsamma som en helt hord av Ester i min Barnens Bibel, ett harem av vitt siden och mjuka höfter. Det skulle också kunna vara ett gäng människor från Estland, eller allra troligast en polyamorös brud vid namn Ester. Enligt reglerna för betonade förled skulle vi då ha betoning både på ”poly” och ”ester”, till skillnad från om ”poly” bara skulle vara ett vanligt simpelt prefix.

Sådant far genom mitt huvud och jag funderar över hur jag ska tolka min uppfattning om natthimlen. Jag spänner blicken i det som finns bakom spegelbilden, men det är hemskt undflyende eftersom svart har en förmåga att inte synas så bra. Jag tänker att om jag ser det så kan jag förhålla mig till det, och förlika mig med att det inte är blått. Och jag drar en parallell till livet, för det är det jag gör nuförtiden. Med allt. En man mitt emot mig hamrar med fingrarna mot benet och jag tänker ”nämen, det är ju precis som livet! Upp och ned och ändå liksom kvar på samma ställe, samma manchesterbeklädda knä”. Med natthimlen tänker jag så, att man då och då måste göra val som avgör om man ska se den blå reflektionen eller det bottenlösa, och hur lätt det är att välja reflektionen. Fastän man vet att den starkaste känslan man kan uppleva är den där man faller uppåt, uppåt och uppåt.

lördag 7 november 2009

dagens exponering

Om det är någon som känner att det inte räcker med att läsa blogg från och till, kommer härmed dagens dos av mig själv i form av radio. Det borde räcka med att klicka här. Annars får man gå in på den här sidan och klicka vidare till del 3. Egentligen börjar det några minuter tidigare, men det lilla inslaget kan ni säkert leta reda på om ni har tillräckliga stalkerkunskaper eller bara grundläggande internetinsikt.

Som om det inte vore exponering nog, kommer jag i kväll att frottera mig på Momma och Roxys gemensamma tillställning Momma & Roxy goes Nightclub. Det är sagt att "alla" ska vara där, och jag tror att jag tillhör dem så jag kunde inte säga nej.

Mer exponering behöver man strängt taget inte på en och samma dag.

tisdag 3 november 2009

äktenskapets fördelar och nackdelar

Jag hann vara glad ett litet tag över att vi homosar äntligen får gifta oss. Men nu inser jag att jag kanske inte helt har satt mig in i de plikter och uppoffringar som följer med äktenskapet. Detta efter att ha läst om plastikkirurgen Reza som byggt om sin fru efter sina preferenser:
"Plastkirurgen Reza Vossough, 48, som har en klinik i Berlin var inte alls attraherad av sin 33-åriga flickvän Canys kropp. Men han gifte sig med henne ändå – eftersom han ”såg hennes potential”.
– Hennes kropp hade en del fysiska svagheter. Hon hade bland annat stora höfter och lår, så vi bestämde oss för att göra lite förändringar, säger han till the Sun. Fem år och åtta plastikoperationer senare var han äntligen nöjd."
Är det sådant man får underkasta sig i ett äktenskap vet jag inte om det är något för mig, och jag inser att man får lov att undersöka sin tilltänkta makas yrke med avseende på mer än vad man går igång på. Reza hade till exempel tur som inte gifte sig med en hjärnkirurg, det hade borgat för en kamp mellan hjärnan och köttet och i värsta fall hade han hunnit förstora brudens ena bröst innan hon fick in en kanyl i hans vänstra hjärnhalva, väsande "jag har allt sett din potential". Och sedan skulle hon sitta där, med en A-kupa och en F-kupa, och en hjärnreparerad make som log blitt och intellektuellt och förklarade att yta bara är millimetertjock och att han älskar henne för hennes djup och essens, och hon skulle behöva operera en gång till för att få honom att förstå att obalans i bysten inte hör till vad hennes essens uppskattar. Eller hennes rygg. Det är antagligen därför de säger i vissa vigselceremonier att äktenskap inte ska ingås lättvindigt.

Om jag själv knyter hymens band med en plastikkirurg kommer jag, med denna information i bakhuvudet, att skriva in i äktenskapsförordet vad som är okej att operera och inte. Till exempel skulle det vara praktiskt att göra någon typ av sidofickor, tänker jag. Jag insåg, när jag började ha tighta jeans igen, att det inte finns någon plats för allt man vanligtvis har i byxfickorna, vilket ledde mig till nästa insikt: de försöker tvinga mig att köpa en handväska. Med en plastikkirurg till fru skulle detta alltså enkelt lösas genom några enkla ingrepp direkt på kroppen och handväskemaffian skulle stå med lång näsa (lite beroende på vilka de är gifta med). Så det var nog bra ändå, att lagförslaget gick igenom så att vi äntligen får gifta oss på riktigt.

söndag 1 november 2009

livet och sådant vi sysslar med när vi tror att det väntar

Efter lite tid i lägenhetskarusellen behöver man fundera lite på vad livet egentligen handlar om. Är det att ha en lägenhet på en viss plats, med ett visst kakel i badrummet? Är det att bo granne med vissa personer och stoltsera med en adress som de flesta stockholmare bara går till när de ska fika? Eller kan livet möjligen handla om vilka vi är, vad vi mår bra av att göra och hur mycket näring vi släpper in till det allra innersta? Jag säger inte att det ena inte har med det andra att göra, men man kan ju undra när ögonen blöder och man sitter uppe med blicken hängande vid en lägenhet på söder, en som kallas Objekt och har två balkonger som man skulle kunna sitta på alla de där varma sommardagarna som säkert kommer bara man får den där lägenheten.

Det finns fler tillfällen att fundera över vad livet handlar om. Som när man upptäcker att alla ens utekvällar det senaste halvåret har handlat om Representation och Nätverkande, och konversationer som följer mönster som alla tror att någon annan har bestämt. Det är dags att ta existensen tillbaka. Sätta sig på det röda plastgolvet i det endast halvkaklade badrummet i ens hyreslägenhet och ta itu med det som finns där inne och som inte väntar ens när man tror att det gör det. Kika rakt upp i den iskalla natthimlen, klippa naglarna gnolandes "var inte som en igelkott som sticks så fort man rör". Och till exempel gå på Red Lights Girl Club eller Momma & Roxy goes Nightclub utan att ens fundera över vilken viktig person som kan tänkas vara där. Vi är byggda med hela lungor, och det är dumt att slösa bort dem på halva andetag.