torsdag 31 december 2009

lite om de senaste tio åren

Det är nyår och jag skulle kunna stå med ett champagneglas på en balkong någonstans bland människor. I stället sitter jag här och vrider på en sten, som ett mer konkret sätt att fundera över det gångna decenniet ur lite olika synvinklar. De politiska och populärkulturella strömningarna får någon annan blogga över, jag passar på att grotta in mig i vad som egentligen har hänt i mina egna.

När 90-talet blev 00-talet hade jag en pojkvän. Vi trängdes i Gamla Stan för att uppleva millennieskiftet under fyrverkerierna tillsammans med tusentals andra människor som spillde bubbelvin på varandra ur champagneglas i plast. Ganska många hade äkta champagne i plastglasen, för millennieskiften sker tillräckligt sällan för att det inte ska bli en dyr vana. Fler än en person fick nog av trängseln och unga tjejröster ropade myndigt: ”Hon har fått panik, okej, släpp fram!” Så var det när 1999 blev 2000. Sedan gick det tio år.

Det första jag gjorde under det här decenniet var att komma ut ur garderoben och göra slut med min sambo. På den tiden fanns varken Qruiser, Facebook eller Sylvia, men jag kom ut via RFSL:s klotterplank och blev medlem i en mejlinglista. Då var jag en arbetslös 19-åring som tyckte att det viktigaste hos en framtida flickvän var att hon skulle vara vegan. På Lesbiska Listan (jo den hette så) hittade jag min vegan och åkte ganska omgående till Afrika. Där lärde jag mig swahili och tappade åtta väsentliga kilon i något som de åtminstone kallade malaria. När jag kom tillbaka till Sverige fick jag lyckligtvis tillbaka mina kilon, och skrev ett bokmanus om en tonårsbrud i garderoben.

År 2001 fick jag sommarjobb på Systembolaget på Ekerö, där kunderna gärna kallade mig ”den lille pojken” eftersom jag hade ett rakat huvud och inte använde den lilla snibben brudarna skulle ha om halsen. Jag började plugga genusvetenskap på Södertörns Högskola och bodde i just den där källaren jag nämnde häromdagen. Jag skrev ett bokmanus om en vilsen flatas öden och äventyr och tyckte att det var i stort sett genialt. Efter att ha fått mitt hjärta lite mörbultat av en sjuttonåring träffade jag Exet C, som bland annat var väldigt bra på att städa. Det var tur, för matronan i huset där jag hade min källare hade bestämt att jag var en hafsig punkare som måste ut, och i sin slutsats av den analysen inkluderade hon en ståndpunkt som gick ut på att jag måste städa saker som aldrig tidigare blivit städade. Som grillgallret jag aldrig hade använt. Det var tjockt av svarta beläggningar och det tog mig sex timmar att skrubba loss dem, men om det inte blev helt rent skulle hon ta in ett städföretag som tog flera tusen kronor. Troligtvis hennes eget.

Från källaren i Fruängen flyttade jag 2002 till en tvåa i Björkhagen. Hon som jag hyrde rummet av hyrde i sin tur lägenheten i andra hand av en matematikprofessor, och mitt rum var fullt av tjocka böcker med formler i. Jag levde ut min kreativa ådra genom att forma olika mönster med mitt huvud som canvas, starta bandet Buschbaum och photoshoppa mina vänner.
Jag skickade in mitt bokmanus och fann refuseringarna obegripliga. I slutet av året skulle lägenheten stambytas, och jag fick tillfälligt flytta in hos mamma. Där satt jag mest på Internet, där jag plötsligt träffade en fjälla framför en helt annan dator, närmare bestämt i Ecuador. Efter tre veckors idogt chattande bestämde jag mig för att åka och hitta henne på riktigt.
I januari 2003 åkte jag så till Ecuador, för att träffa bruden jag dittills bara sett på 5-6 pixliga foton. Hon hade dekorerat vårt hotellrum i Quito med egna teckningar och en gång på en buss till Cuenca fick hon mig att överge min veganism genom att vifta framför min näsa med en bit mjölkchoklad. En dag när jag kom hem från Ecuador, hade min syster fått ett barn. Nu går han i skolan, så snabbt gick det. Nåväl, årets första sju månader gick åt till att resa fram och tillbaka mellan Sverige och Ecuador, och de återstående åt att vänta på att Migrationsverket skulle låta henne flytta till Sverige. Det tog nio månader, och det hann bli 2004.

År 2004 var ett av de mörkaste åren. Min ecuadorianska fick till slut komma till Sverige, men det hela urartade i ett utdraget drama av kommunikationsproblem och tusen krossade förhoppningar. Jag minns inte mer än att hela återstoden av året gick åt till att justera mina förväntningar på kärleken. Jo, jag minns att jag en gång gick ut och satte mig på en sten och tittade på gräset, och kände att det där med sten och gräs är handfasta saker som man kan fokusera på för att samla ihop sina konturer.

Det blev i alla fall 2005 och en vacker dag flyttade Tofflan in i lägenheten. Jag skaffade tandställning efter att ha funderat över saken i tio år, och fick regnbågsrabatt på rälsen. Sedan blev det ganska raskt 2006, och en dag i februari bestämde jag mig för att byta ut lunardagboken mot en blogg. ”Brudens blogg om brudar” kallade jag den. Den skulle utgöra en liten, anonym motvikt till alla heterobloggar där ute, och dessutom ge mig en vink om huruvida det fanns folk där ute som ville läsa det jag skrev. Det visade sig att de ville det, och även om det inte var några blondinbellesiffror så sköt statistiken i höjden runt pride 2006, och jakten på Bruden började. I slutet av 2006 var jag så hopblandad med mitt alter ego att det inte var helt säkert vem som var vem, eller snarare hade Bruden skapat sig en egen persona under året och det var inte längre säkert att det var Bruden som var jag. För att slå fast att det ändå var så, och för att jakten på Bruden hade spårat ur så pass mycket att jag vid varje flatfest fick frågan av olika personer: ”Tror du att Bruden är här, vem tror du att hon är?”, och för att QX erbjöd mig jobbet som krönikör om jag trädde ut ur anonymiteten, ägnade jag slutet av 2006 åt att överväga ett eventuellt utträde ur bloggarderoben.

Sedan inledde jag 2007 med att genomföra just detta. Åh minns ni nerverna och anspänningen? Och ilskan hos en del, när de inte längre fick uppleva tjusningen i att läsa intima detaljer ur en anonym flatas bataljer. Dagen då jag blev offentlig kände jag ödesklockorna klämta bakom revbenen, för nu skulle det visa sig om mina egna 160 centimeter kött och blod var tillräckliga. Plötsligt var jag krönikör på QX, kollega med Mian och någon med en ny och ovan position i flatvärlden. Någon månad senare började jag skriva på mitt fjärde bokmanus, det om Martin, Lelle och Paula. Då hade jag ägnat en hel del tid åt att läsa skrivarlitteratur, höll jag på att säga, men jag hade i alla fall ägnat mycket tankemöda och googling åt att se hur olika författare tänker och vilka tips de kan ha att ge en trängtande skribent. Så jag började påta i det som skulle bli Udda, och plötsligt kändes det som om jag faktiskt kunde skriva en bok. Så hade det å andra sidan känts hela tiden, så det var ju ingen garanti direkt.

Jag behöver kanske inte skriva om Greklandsresan 2007 och min vecka på Skala Eressos sandstränder, inte för att det var marginellt men för det beskrivs så utförligt i mina gamla blogginlägg. Men man kan kanske nämna att 2008 kan betecknas som könets år. Jag har aldrig funderat mycket över kön och heterosexualitet som under 2008, och då är jag ändå en könsgrubblare redan i grunden. Under våren extraknäckte jag även som sidekick hos Annika Lantz, som en direkt följd av att Melinda Wrede hade läst min blogg. Under hösten damp fler refuseringsbrev in, och om jag vore lagd åt Jenny Schecter-hållet hade jag blivit deprimerad. Nu lade jag dem bara i pappersinsamlingen och väntade på bättre tider. Julen 2008 satt jag i Braşov och blev spådd av en rumänsk spåtant, som var bekymrad över vad stjärnorna sa om min relation till män. Troligtvis skulle jag aldrig hitta en man och bli gift, viskade hon bedrövat. Hon sa också att jag hade möjligheter att lyckas med kreativa projekt, om jag bara såg till att vara uppmärksam på chanserna jag fick. Båda sakerna kändes positiva.

När jag såg Kapitel1 och Piratförlagets boktävling i tidningen ett par månader in i 2009, funderade jag ett par dagar över om det var en sån där chans som jag borde vara uppmärksam på. Jag skulle aldrig få veta om jag inte utgick från att det var det, så jag laddade upp mitt dittills namnlösa bokmanus, benämnde det Udda och gav er nervöst adressen. När jag kom till semifinal genom lektörernas val, var det det största jag dittills upplevt i min karriär som aspirerande författare, och när jag såg mig själv i faktisk final var min lycka gjord. Att ha kommit till final i en stor manustävling är att rentav ha något att komma med, när man skickar in nya manus till förlag. Men i juni 2009 visade det sig att jag inte bara hade en finalplats, jag hade en vinst och en utgivning! Ganska exakt tio år efter att jag hade påbörjat mitt första riktiga bokmanus stod jag med ett enormt förlagskontrakt i handen och intervjuades i morgonsoffor och på kultursidor Alla småstäder och förorter jag någonsin bott i tävlade om att utgöra mitt ursprung i rubrikerna. Även om större skrällar har skådats var det en ganska stor skräll för mig personligen, sådär som det subjektiva ofta överskuggar det resterande.

Jag tippar en gnutta till på stenen jag håller i. Det är bra med så handgripliga saker när man försöker fånga decennier, för kontrasten gör att man förstår att det är omöjligt. Men när 1999 blev 2000 hade jag fortfarande inte kysst en tjej, och aldrig fått något annat än standardrefuseringar från ett enda bokförlag. När 2009 blir 2010 är jag nominerad till Gaygalan för årets bok (det går fortfarande att rösta), och även om det inte går att fånga varenda nyans av allt som hänt däremellan, kan man konstatera att det har varit ett ganska saftigt årtionde.

onsdag 30 december 2009

en stilla undran

Vad jobbar ni med, ni som läser min blogg? Eller studerar, eller vad det är ni gör om dagarna. Jag blev just så nyfiken att jag glömde bort att inte fråga.

söndag 27 december 2009

än slank jag rakt över diket och bort över ängarna

Det har visat sig att Udda är nominerad till utmärkelsen ”årets bok” på gaygalan! Mellan två bögböcker ligger den och hoppas, och jag är riktigt glad och lite rörd över alla som har kommit ihåg att nämna den i nomineringen. Kanske ännu gladare över alla som röstar nu - det är ju, som Kompanjonen just påpekade, en ordentlig prestation att faktiskt plocka upp mobilen. Tack så väldigt mycket!

Resten av julklapparna jag fått i år är precis lika värmande, men på ett annat vis. Jag var som bekant ganska frusen när jag skrev min önskelista, och begåvades på juldagen med långkalsonger, handvärmare, tofflor, sockor och en fodrad luvtröja köpt på en pojkavdelning. Att den var köpt på pojkavdelningen vill jag poängtera för att det innebär två saker: För det första att den har ett grått och vitt tryck föreställande något abstrakt, graffitiaktigt. För det andra att jag är tillbaka i min mittfåra, eller kanske rättare sagt i mitt ystra surfande tvärs över allt som är manligt och kvinnligt, pojkigt och flickigt.

Varför pojkar förväntas gilla grå graffitiblobbar på allt de har på sig, ska jag låta marinera i vinet som fortfarande skvalpar i min hjärna sedan gårdagen. Troligtvis ligger där en djupare sanning och gömmer sig, men vi kan ändå börja i den mer uppenbara änden av denna svarta luvtröja.

Det är drygt tio år sedan jag för första gången hade på mig en hoodie från en herravdelning. (Enligt den lesbiska kalendern är detta ungefär femton år för sent, men vissa av oss ägnade våra barndomsår åt rosa prinsessdrömmar) Då bytte jag kläder med min pojkvän. Han kråmade sig i min lila blus i velour, jag lufsade omkring i hans stora jeans och bylsiga tröja. Det var då jag märkte att jag hade släntrandet i mig och att det fanns ett särskilt sorts kisande i blicken som jag hade kvävt för länge. Jag vet inte om pojkvännen fick någon särskild insikt, möjligen något om att lila inte var hans färg.

Sedan dagen då jag kände de säckiga jeansens effekt på mina höfter, har jag min vana trogen provat båda sidor om gränsen, testat var den går och vilka gränser som finns bortom den. Det är en diffus och utmanande typ av gräns, den mellan feminint och maskulint, för den uppstår bara mellan människor och ändrar form beroende på vilka de är. Än slinker jag hit och än slinker jag dit, som en annan åkglad kråka. När butchnormen och glitterföraktet är på väg att svälja en del av mig köper jag mig ett par skor med klack, och när raden av högklackade skor blir längre är det luvtröjan från pojkavdelningen som räddar mig från diket. Efter mitt ganska långa strövtåg i feminiteten jag en gång glömde bort, känner jag i min julklappströja att det är dags att slinka över igen, sprida mina armar och ben och gå på alla sidor av vägen.

Ju längre jag drar parallellen till prästens lilla kråka och diket, desto mer vill jag bygga såna där rör som går under jorden. Där kan de få flyta, de som trivs bäst med två enkelriktade kategorier på varsin sida om vägen, utan att det behöver bekomma oss andra sådär burdust som det ibland gör.

lördag 26 december 2009

ödet och annandagen

Uppenbarligen är det något med annandag jul som inspirerar folk att arrangera flatfester. Om jag visste vad det var, så skulle jag jobba på att det skulle förekomma lite oftare. I kväll kan den festsugna stockholmslesbianen välja mellan Lezzie weekend på Momma, Club Caliente på H62 och Redlight Girls Club på Kolingsborg, och om jag fick välja skulle jag dra ut dem över ett par-tre dagar och gästa dem alla med min på tok för oskakade rumpa. Men eftersom allt händer samtidigt, och eftersom min rumpa ber mig om att få inleda kvällen lugnt och sävligt gnuggandes en barstol, planerar jag att först och främst pallra mig iväg till Momma. Där tänker jag mig att ödet kommer att dra mig i ärmen och visa vart jag ska bege mig därnäst. (Eventuellt sängen, annars troligtvis Redlight Girls Club, men det är bara gissningar)

Om ni inte tror att ödet kan dra er i ärmen, så kan det bero på att ni inte såg att det var ödet, utan trodde att det var en tiggande uteliggare eller en av de där ficktjuvarna man ska akta sig för i mellandagsrean. Själv har jag missat det både en och två gånger, ödet är inte helt tydligt på det sättet och jag tror att det skulle må bra av en tydligare metodformulering.

fredag 25 december 2009

god jul

En synnerligen god jul tillönskar jag er, mina välartade bloggläsare! God jul till alla er som kommenterar och ger mina ord nya små banor att luska i och alla er som troget klickar in på bloggen utan att göra så mycket väsen av er, alla som har spridit ordet om min bok eller köpt den till era mödrar, fastrar och bröder, alla som har kommit fram och velat prata en stund, alla som har mejlat och skrivit till mig på qruiser och facebook. God jul alla nyfödda sparrisar och rutinerade ärkeflator, alla queera pronomenutmanare, alla som etiketterat sig själva eller vägrat att göra det, alla queera heteron och alla normisheteron som återkommer hit för att vi alla förenas av något som är större än våra sexuella identiteter. God jul Tofflan, Tjosan, Smulan, Spanet, Jorå, Guapa, Exet, Exet C, Rewaxörskan, Kompanjonen, Yllet och alla andra som förärats egna namn i singular bestämd form i den här bloggen. Och dem som kommer att föräras dem under nästa år, men det sparar vi till inlägget där jag önskar er ett gott nytt år.

onsdag 23 december 2009

julsadism och andra planer

Det bästa med julen är, enligt min inre sadist, att hitta någon som plågas ordentligt av att inte få öppna sitt paket. Just nu sitter jag med en julklapp framför ögonen på en frustrerad donna som vi kan kalla Yllet. Hon klämmer och gnyr över att inte få öppna förrän det är dags och jag tänker mig att hon finner någon njutning i det hela också. Annars vore det ju rakt av elakt, brukar jag säga till sådana där människor som vill öppna på en gång, och de morrar att de inte alls njuter av öppningsförbudet. Jag ler blitt mot dem (vi har alltså här gått över till att tala om fler än detta Ylle och göra det hela lite mer generellt) och håller fast vid mina regler, för jag förstår ju att det hör till spelet att de säger sådär. Hur skulle det se ut om alla bara gav efter så fort man bad dem att ge upp, att vika med blicken, att släppa taget om ens handleder? Nej, just det.

När jag författade årets önskelista på mobilen var det minus femton grader och jag travade huttrande runt vid Medborgarplatsen. Varma tofflor, står det på listan. Sköna långkalsonger, varma sockor, varm tröja med dragkedja. Nu är det så gott som julafton och det börjar bli sent att lägga till önskningar, men när jag ser orden trilla fram genom fingertopparna inser jag ju att en önskan handlar om just handleder och blickar som inte ger vika. Ögonbrottning och ett steg längre. Kanske kan jag stöpa om det till någon typ av nyårslöfte.

På juldagen ska jag fortsätta plåga folk med julklappar de inte får öppna förrän jag säger till, denna gång i Uppsala, men på annandagen är jag färdig med årets klappsadism och överväger att tassa iväg till Momma och slappna av med en julöl som i vanlig ordning blir mer av en julcider. Enligt beräkningarna blir det någon gång runt den tiden som jag kommer att inse att jag faktiskt är ledig, att jag kan ta det lugnt och göra lite som jag behagar, att det är helg och att årets enda återstående plikt består i att äta upp all marsipan.

vad vi som samhälle prioriterar

Stockholm har förvandlats till en kantig men bullig gräddtårta, och nu när det har slutat snöa minns jag varför jag gillar snö. Det borde alltid knarra under fötterna. Det borde vara lag på det. På sommaren borde man strö ut potatismjöl för knarreffekten, jag ska föreslå det för Tofflan som jobbar med parkförvaltning. Kanske invänder hon med motiveringen att vi inte vill förvandla stan till ett kräminferno, men jag kommer att veta att det egentligen beror på att hon redan har för hög arbetsbelastning. Det är bara en fråga om vad vi som samhälle prioriterar.

Visar det sig att vi som samhälle trots allt inte prioriterar potatismjöl på gatorna, tycker jag ändå att vi åtminstone kan prioritera att lyckas hålla igång Sveriges enda ungdomsgård för hbt-ungdomar.

söndag 20 december 2009

tiddelipom

Det är fullt kuddkrig där uppe, taken mitt emot täcks med snö som täcks av åter snö. Det är vackert så länge det är söndag och så länge kylen är full av rester från gårdagens glöggsamkväm. Jag knäcker nötter och kikar ut på talgoxarna som gör spår på balkongen. Men Tofflan ser ut och stönar, nej hon ylar: "Varför, åh gud, varför?" Det beror på att hon jobbar på parkförvaltningen och hennes snöröjningsjour börjar vid midnatt. Jag försöker muntra upp henne. "Det ser ut som om vi får en vit jul i år", säger jag gemytligt, "åh se, vår hembygd är en julkortsidyll!". Hon morrar.

Angående livet i övrigt kan jag påminna er alla om att det är komplext. Mig kom det och påminde idag. Och jag tänkte på hur språket ligger i vägen för det komplexa så att man nästan inte får tag i det, för vad man än säger så har man bara täckt en ytterst liten del av vad man menar. På det sättet är skrivandet den mest begränsade konstform man kan tänka sig, den minst exakta och den mest frustrerande. Menar du något som ligger mitt emellan två ord, så måste du antingen säga båda orden, säga det ena ordet och modifiera det med ett annat, eller hitta på ett nytt ord. Inget av alternativen ger utrymme för några ytterligare nyanser, du får dra och slita i orden för att få dem dit du vill, för de är byggda på kategoriseranden och vet inget annat. Ordens begränsande effekt på våra försök att förstå livet har jag slagits med idag. Det var ganska skönt.

Vad beträffar min åsikt om hur snygga mina läsare är, så vidhåller jag den efter veckans signeringar.

Etiketter:

torsdag 17 december 2009

och mycket lite om Kista

Detta inläggs karaktär blir av ordkarg och rent informativ karaktär, men för att svara på en kommentar och upplysa er andra hugade: Ja, imorgon är jag på Akademibokhandeln i Kista och signerar böcker klockan 17.30-18.00.

lite om december (och lite om Täby)

Tänk om alla månader vore som december, tänker jag på tåget när jag i arla morgonstund är på väg till studiedagen på jobbet. När jag gick i skolan betydde studiedag att man var ledig. Nu betyder det att man måste åka till jobbet klockan sju i stället för klockan tio. Nå, åter till december.

Först och främst skulle det bli så sjukt mycket gjort. Decembertider är flocktider, allt vi inte gjorde i augusti, september, oktober och november måste vi göra nu. I mitt fall inbegriper det en slutbearbetning av magisteruppsatsen från i våras, extramaterial till pocketutgåvan av Udda och ett synopsis till en helt annan sorts bok. Det går inte att oförhappandes sväva iväg till andra projekt, sådana utan deadline. För det är december.

Vi skulle också ägna avsevärt mycket mer tid åt våra familjemedlemmar, antingen det handlar om att köpa presenter till dem, äta med dem, supa bort tanken på att de finns eller inte finns, njuta av deras sällskap eller bara stå ut. I mitt fall skulle en rejäl julmiddag i månaden med familjen vara en positiv grej, även om brysselkålen skulle förlora sitt säsongsbetonade existensberättigande.

Men framför allt skulle bokhandeln fröjdas och blomstra, månad efter månad, och varje författare med självaktning skulle sitta och signera böcker vecka ut och vecka in, för horder av idel sugna läsare. Eller nåja, sitta bakom signeringsbord med en vilsen penna i handen, i hopp om att åtminstone någon bokstrosande dam i brist på förströelse ska komma och vända på ens debutbok och fråga ”jaha, vad är det här som du har skrivit då”. Det händer att de läser hela baksidan, gör en grimas och lägger tillbaka boken i högen. Boksignerande är påfrestande aktivitet för debutanter, jag kan skatta mig lycklig som har ett gäng trogna läsare sedan innan. Att ni dessutom är så SNYGGA härrör jag till den där genen som gör smarta människor vackra, eller möjligen till min egen vurm för andras uppskattning.

I eftermiddag klockan 17.30 ska jag sitta där vid bordet (eller kanske stå vid ett lite annat bord vid sidan av eftersom Jan Guillou har signeringstid samtidigt, i samma butik) i Akademibokhandeln i Täby för att se om någon trotsar snön. Återkommer med rapport!

fredag 11 december 2009

dagens rolltolkningar

Om förra årets luciatåg blev en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin, blev årets en av mina mest oplanerade. Igår eftermiddag beslutades hastigt att vi i lärarkollegiet skulle uppföra ett luciatåg nästkommande morgon (alltså idag). Sånghäfte, repetition, rollfördelning, allt sådant lämnades åt slumpen och tilliten till att det skulle hinna fixa sig före klockan 10.15. I morse fann jag mig raskt utsedd till lucia av ett halvt och enigt lärarlag. En kollega fixade ljus, en annan föste in samtliga elever i rum 2. I fikarummet drog vi på oss särkar, slet i glitter och fördelade pepparkakor i sopptallrikar samtidigt som vi snabbsjöng igenom sångerna i häftet jag totat ihop klockan fem i tio. Tåget blev en så kallad singeluppställning, där vi trampade en och en i ett litet led på sex lärare för att sedan framföra staffanssång, luciasång och julpsalm, varvat med pedagogisk information om att man inte vanligtvis applåderar luciatåg. I publiken hölls femtiotvå mobilkameror upp som stämningshöjande ljuspunkter, och jag räknar med att det hela inom kort ligger ute på YouTube med förklarande text på ryska och arabiska.

Efter denna rolltolkning åkte jag till Uppsala för att signera böcker. Det var enormt fint att träffa några bloggläsare, och kul och en aning absurt att leva denna del av författarlivet, men det som var allra mest speciellt var nog ändå det faktum att jag fick ett paket vakuumförpackad palt. Den förärades mig av en vän till min syster, som även fick ett par böcker signerade, och jag spred sedan så mycket palteufori som de andra piratförfattarna mäktade med. Jag har länge önskat mig palt, nämligen, men inte riktigt fått någon sedan 2001 (note to self: inkludera i decenniekrönikan).

Nu sitter jag med palt och lingonsylt i magen och är således helt berättigad till temporär koma, vilken jag snart kommer att hänge mig åt. Men vill först tacka er som kom till Akademibokhandeln och gjorde min dag lite finare. Nästa vecka hoppas jag att få se några av er andra (eller för all del några av samma, om ni lyckas vara så hängivna eller bara lyckosamt placerade) i Täby och Kista!

onsdag 9 december 2009

Uppsala!

Alla som befinner sig i Uppsala föreslås härmed att komma till Forumgallerian nu på fredag och göra mig lite sällskap vid Piratförlagets författardag på Akademibokhandeln. Som vanligt förväntar jag mig att drunkna en aning i alla travar av Guillou-böcker och Martina Haags samlade krönikor, men hoppas förstås att jag ska få signera en eller annan bok själv också, och kanske träffa någon av er förtjusande bloggläsare (jag vet att jag alltid skriver att mina bloggläsare är så förtjusande, men det beror ju på att jag har belägg). Mellan 15.00 och 16.00 kommer jag att finnas på plats, kanske lite före och lite efter också. Ses vi månne där?

ps. Ett litet tips, oavsett var i världen du befinner dig, om du vill ha chansen till ett gratis exemplar av Udda!

måndag 7 december 2009

decennieskiften vi minns

Tio år gick fort, tänkte jag häromdagen när jag först insåg att vi har ett decennieskifte att se fram emot om några veckor. Sedan kom jag ihåg att jag för tio år sedan satt i en etta på 21 kvadrat med en pojkvän som just hade skaffat sin första tribaltatuering. Jo, en del har visst hänt, tänkte jag och förstod i samma stund att jag skulle bli tvungen att skriva en bloggkrönika. Men inte idag, för idag ska vi grunda:

Sjuttiotalet har jag bara en mycket vag uppfattning om. Jag ägnade sluttampen av sjuttiotalet åt att vara ett embryo i mammas mage, och sedan var det redan 1980.

Nio år senare började jag skriva dagbok mer regelbundet, och mitt första riktigt medvetna decennieskifte tillbringade jag i Zimbabwe. Det sista jag gjorde på åttiotalet var att måla en sköldpadda med vattenfärger och släppa den fri:

När man hade rört den så måste man tvätta händerna efteråt, men det gjorde ingenting. När vi hade ätit så såg vi hur den stretade för att komma ifrån kopplet. Då tyckte vi synd om den. Men, han som visade oss sköldpaddan hade sagt att dom åt sködpaddor här. Men då tänkte vi, att om vi målade den så kanske dom skulle tro att det var någon som ägde den, särskilt när dom såg ringen i skalet. Sagt och gjort, vi målade sköldpaddan. Hon (eller han) blev ganska fin. Sen släppte vi den.
I december 1999 hade jag hunnit igenom tonår och pubertet, blivit vegan, rakat huvudet, låtit håret växa ut igen, tagit studenten samt ägnat halva decenniet åt att våndas över mina hemliga begär. Just när vi skulle dundra in i tvåtusentalet satt jag i upprorisk förlamning:

Det är faktiskt december 1999. Kanske borde jag vara mer exalterad.Mina barn lär ju undra hur det kändes. Borde dokumentera all millenniehysteri så att de förstår att man hann tröttna på millennieskiftet redan -97.

Trivs bra med min pojkvän (kanske lite mindre just precis nu, men det går över). Är bara rädd att jag ska råka gifta mig eller nåt. Jag kan ha massor av annorlunda kvar, eller bara massor av samma. Vill inte vara så slö att jag nöjer mig med lite mindre än jag vill ha. För det är så det kommer att bli. Trivs bra med att vara hans kompis och sambo och allting. Det är bara det att jag vet att man kan känna mer.

Där börjar vi, när vi tar sats inför betraktelsen över 00-talet. Vad gjorde ni för tio år sedan?

torsdag 3 december 2009

responsen på responsen

Som ni märkte kom jag av mig förra gången jag skulle diskutera mottagandet av Udda i stora världen. Men skam den som ger sig; här kommer responsen på responsen och idag tänkte jag prata lite om recensioner.

Det som slagit mig mest när jag har läst recensionerna, i tidningar och på nätet, har framför allt varit två saker. Dels hur oväntat många har uppskattat och hyllat boken - bland dem recensenter som aldrig har läst min blogg och som inte lever i mitt eget hörn av världen! Och dels hur en hel del av dem inleder med att berätta hur skeptiska de var till Udda när de började läsa. För att jag är ung, för att jag är lesbisk (jodå, det har framförts som en anledning till skepsis), för att manuset vann en tävling, för att det handlar om avvikande människor, för att det finns spermier på omslaget... Ni minns kanske radiorecensionen som inleddes med recensentens motstånd mot att läsa något som handlade om annorlunda människor och som därmed torde bestå av en orgie i politisk korrekthet = tråkig och tillrättalagd prosa. Inledningarna till de skriftliga recensionerna får representeras av följande textrad: "Jag förväntade mig inte så mycket av 1. en debutant som 2. fått ge ut en bok genom att vinna bokvärldens svar på Idol, [...] men Sara Lövestam är skicklig!" I vissa fall löper rentav förvåningen över att Udda inte var ren skit genom hela recensionen: "på något vis ror Sara Lövestam ändå hem den här historien".

En konsekvens av att man låter sin text läsas av alla, blir att den plötsligt tillhör alla. Mannen som betraktar Martin som "bokens huvudperson" får därför rätt, trots att jag själv inte direkt skulle se saken på det viset. Folk har kommit fram till mig och med självklarhet hävdat att min bok är "en fantastisk berättelse om vänskap", "en väldigt sexuellt orienterad historia", "en rörande betraktelse av moderskapet" eller "en deckare utan det kriminella".

De som inte tycker om Udda (jag har haft tur och bara hittat två), tycker däremot om att fräsa över hur berättelsen vältrar sig i trendigt annorlundaskap. "Sara Lövestam verkar se sitt romanbygge som en tävling i det från normen avvikande", är kanske mitt favoritcitat i den negative (och för övrigt den ende manlige) recensentens sågning*. Att det fascinerar mig beror ganska mycket på att jag inte hade en tanke på att Udda-storyn var särskilt normbrytande när jag skrev den. Jag skrev helt enkelt en bok som skulle kunna handla om de människor jag själv har omkring mig.

Namnet "Udda" kom till först när jag var tvungen att krysta fram en titel, nästan två år efter att jag skrev själva boken. Då började jag fundera över vad man kan säga förenar de olika personerna och berättelserna i boken, och kom fram till att det handlar om relationer som kan ses som annorlunda, om människor som på olika sätt blir över och på sätt och vis om det udda talet tre. "Udda" var alltså det sista ordet jag skrev i mitt manus, men blev det första som folk läste. Ibland undrar jag hur andra skulle läsa boken om jag i stället hade gått på partikelverbsspåret och exempelvis kallat den "Tycka om" eller "Knyta an". Hade lika många recensioner handlat om allt som gör huvudpersonerna till avvikare?

Alla typer av omdömen var jag förstås beredd på, när jag stålsatte mig inför recensionerna. Men det som har visat sig vara min största behållning av dem, är sättet de beskriver min text. Så många gånger har jag fått frågan i intervjuer vad boken handlar om och alltid haft problem med att formulera svaret. Så läser jag ibland en recension och tänker: "Åh ja, det är ju det här som är handlingen!". Eller för den delen: "Kära nån, det här är ju inte alls huvudspåret, har han över huvud taget läst texten?" Vad recensenten betecknar som bokens handling kan för den delen ofta ge en rätt bra vink om åsikten som följer, och ju fler beskrivningar jag hör desto mer nyfiken blir jag på vad andra läsare tycker är bokens själva tema.

Sammantaget måste jag säga att jag har fått en enormt kärleksfull behandling av recensenterna, även de som till en början placerade mig som underdog och nästan räknade ut Udda från början ("Sara Lövestams Udda fick jag i en s.k. godispåse och var inte sådär jättesugen på att läsa, men eftersom jag får dåligt samvete om jag får en bok och inte ger den ens en chans plockade jag upp den"). Jag slickar i mig av de vackra orden:
"hennes förlösande fräcka språk får mig nämligen att sträckläsa denna
egensinniga, roliga och bitvis sorgliga berättelse" (ÖP)

"Jag skulle vilja inleda storslaget med att kalla detta en fantastisk debut
– den bästa svenska jag läst på oerhört länge." (Little room of tinyfeist)

"Nu är det lite mer än en vecka sedan jag läste Sara Lövestams Udda men den gör sig fortfarande påmind. Precis som en bra bok ska göra. Sara har nämligen lyckats linda in så mycket annat i sin bok än bara väldigt intressanta karaktärer." (Bokaktuellt)

"Dessutom är denna relationsroman, med kärlek, sex, ensamhet och vänskap som byggstenar, både rolig och spännande med ett dramatiskt upplägg och
oväntade vändningar. Sara Lövestam - skriv fort en ny roman! Författarsverige behöver dig!" (Bibliotekstjänst)
Får man gilla sina bra recensioner, får man dela med sig av dem och ohämmat visa sin glädje över dem? Ja det får man. Alla som håller på med ord vet att det är näst intill omöjligt att få någon som helst distans till något man har skrivit, och man har således inte minsta aning om hur andra kommer att läsa det. Men på något sätt har jag alltså lyckats lägga ord efter ord så att just den berättelse jag hade i mig nådde fram till massor av människor, enligt vissa rentav ända ut i tårkanalerna! Och fått alla dessa översvallande recensioner, uppmuntrande brev, mail och bloggkommentarer tillbaka från er. Vad kan man säga? Vilken jävla ära.

ps. Nästa fredag kommer jag att vara i Uppsala med Piratförlaget för att bland annat signera böcker och hänga i en bokhandel, jag hoppas att någon bloggläsare vill finnas i faggorna för att förgylla min eftermiddag! Samma sak kommer att ske i Täby den 17:e december kl 17.30 och i Kista den 18:e kl 17.30. Återkommer med mer information!

pps. När jag har gett ut fler böcker än en ska jag också bli en sån där garvad författare som aldrig läser några recensioner, och framför allt aldrig skryter om dem. Vänta bara och se!

*Som även avslöjar exakt hela handlingen inklusive slutet. Alla recensioner jag har länkat till i det här inlägget håller sig dock på rätt sida, och förstör inte för den som överväger att läsa boken.

Etiketter: