onsdag 31 mars 2010

att förstå en hemul

Om två dagar börjar min skrivledighet. Jag har tagit ledigt för att sitta och skriva. Det låter i mina öron som något en demonriden hemul skulle få för sig men här sitter jag i min lilla tuppkam och har gjort det. Det kallas att ta sitt skrivande på allvar, och nu när jag sitter på tåget till jobbet den sista onsdagsmorgonen på fyra veckor så funderar jag lite över det där med allvar. Är det ett ganska tungrott ord, eller är det bara mina egna associationer som är åt fanders? När jag får definiera ordet för mig själv låter det i alla fall plötsligt långt mycket roligare, och som något jag rekommenderar till alla.

Just här på mitt gröna pendeltågssäte, kommer jag på att jag aldrig direkt har reflekterat över vad det innebär att skriva. ”Jag ska sitta och skriva i min koja” hör jag hemulerna säga, och samtidigt som det låter lockande att själv sitta i den där kojan låter det innehållsfattigt när jag ser det utifrån. Att skriva, tänker jag nu, är att koncentrera sina tankar. Ta sig en ordentlig titt på dem, ge dem konturer och belysning tills de framträder som skarpa fladdermöss eller diffusa maneter och befästa dem så att de aldrig upplöses igen. Att ta sitt skrivande på allvar innebär att man både tror att de där tankarna man har är värda att hamna i någon annans medvetande, och att man litar på sin förmåga att rita deras sanna konturer. Och att det är värt ens tid.

Att ta sitt skrivande på allvar är dessutom att raskt och obetänksamt lyfta bort det tunga locket som följer med ordet ”allvar”. Det ska inte hållas nere, det som finns där inne. Det ska lekas med och retas med, tills det kokar över och gör grytan lite större. Det är när ångan får lyfta, om ni hänger med i mina kastrullmetaforer, som man får syn på hela sin potential. Det är det som händer i hemulerna när vi andra bara ser dem stirra på sina papper och sina gåspennor.

Etiketter:

4 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Vilket vackert skrivet tänk om skrivande i detta inlägg! Tack!
/Eva

31 mars 2010 17:20  
Blogger Joanna Barabas Tjernström sa...

Fantastiskt fint skrivet. Jag blir skrivsugen själv nu.. Tack för att du är så bra :)

2 april 2010 14:40  
Anonymous Anonym sa...

Försökt maila dej men det misslyckas bara...
Har en kommenatr/undran angående ditt bloggande i sep förra året.
Jaja, bättre sent än aldrig ;-)
Undrar över det där med privata donatorer. Vore tacksam för tips.
Hoppas på svar!

Har precis köpt din bok "Udda". Ser fram emot att sluka den!

Gaytjej.

3 april 2010 20:58  
Anonymous Hanna sa...

Exakt så! Det är det som händer i hemulerna och det är det som får det att knastra, när man tar på allvar men inte låter det vara något bistert och helt säreget utan just, ge det utrymme. Take it easy, but take it, sa Woody Guthrie, det gillar jag.
Det ska lekas med och retas med och det är något för alla att göra (tänker jag)
Heja dig. Heja ditt skrivande. Jag gillar Udda jättemycket.

4 april 2010 23:24  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida