onsdag 21 juli 2010

i skogen

I skogen är det skugga och en del växter är faktiskt gröna. Några meter bort, utanför skogen, är gräsmattan som skäggstubb och humlorna ger det inte ens ett försök. Här i skogen är det som sagt någorlunda grönt, men även här har man uppfattat att det är torrperiod. Gräset är enstaka strån med blad som vimplar, trädens tappade löv har dragit ihop sig i groteska grimaser och att uträtta sina behov på en flämtande tuva känns mer som en välgärning än ett lagbrott.

Bredvid min filt släpar en myra på en tredubbelt så stor spindel genom lavarna. Jag räknar ut att de rör sig ungefär en centimeter per minut. Ibland stannar myran och vilar, ibland tar den en lov för att sondera terrängen, men den kommer hela tiden tillbaka och fortsätter dra bytet mot ett förmodat hem. Skogens strävsamma myller, döper jag det till och hinner börja filosofera kring hur vi alla borde vara som myran, ta oss an något större än oss själva och aldrig ge upp utan endast söka nya angreppssätt tills vi uppnått vårt mål. Just när jag tycker att min liknelse börjar likna något, överger myran sin döda spindel och går och hämtar ett litet gräsfrö i stället, som den i lättsam triumf bollar över landskapet. Hur ska jag nu vinkla min livsvisdom för att den ska korrelera med dagens myraktivitet? "Ta dig bara an sådant som är enkelt"? "Ignorera det svåra och ta den lätta vägen"? Dekadensen har, uppenbarligen, nått skogen.

Skogen ligger några meter från mitt hyreshus. Det är en sån där dunge som separerar bostadsområde från motorväg, en samling träd närmare bestämt, men här finns både myror och spindlar och när jag kallar det för ”skog” blir mina andetag djupare, så jag prioriterar illusion framför semantik. Myran svänger på sitt gräsfrö och travar över mossan och någon i mitt huvud mässar: "Låt det bli en lärdom för er alla. Bär ert frö med glädje, ity att det en dag må växa till ett ståtligt strå, långt högre än de döda spindlar ni kunnat välja som ryggsäck". Dekadensen visade sig enligt min inre skogspredikant vara en möjlighet. Puh.

2 kommentarer:

Anonymous Rutan sa...

Jag tror, att myran förstod att spindeln var henne övermäktig och beslöt att gå till stacken och hämta hjälp. Samarbete i kollektivets tjänst! För att inte gå tomhänt och bli sedd som en lätting tog hon med fröet, så gick hon inte vägen utan att vara nyttig.

21 juli 2010 13:31  
Blogger illa sa...

Ganska så frånvarande i bloggvärlden så ser jag nu varför just du är en stor favorit!! Väldigt fint.
Tack.

21 juli 2010 19:57  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida