fredag 3 september 2010

what would Lisbeth do

Hur mycket än folk har liknat mig vid Lisbeth Salander. Hur ofta än tanter har kommit fram och sagt att jag ser ut som om jag klev rakt ur Stieg Larssons bok, hur mycket än Annika Lantz dånat över att det inte blir jag som spelar Lisbeth i millenniumfilmerna, hur mycket än tidningar har kallat mig ”litteraturens Lisbeth Salander”, har jag faktiskt aldrig riktigt känt mig som Lisbeth Salander. Förrän nu.

I söndags var jag nämligen på lägenhetsvisning. Det var kanske ingen etagevåning i Stockholm City, men i alla fall en jättefin trea i söderförort, med öppen planlösning, stambytt badrum och parkett i alla rummen. Mäklaren pratade med alla, ni vet som i boken, men mig var det som om han inte riktigt såg. Han fnös inte åt mig och bad mig inte gå, men jag hörde hur han informerade de andra om förråd och förening, barnvagnsrum och parkering. Kanske överdriver jag, men jag kan nog i alla fall säga att han inte räknade med mig som spekulant på stället.

Och det fick mig att fundera lite över vilket intryck man kommer med. Intryck brukar man väl i allmänhet göra, men om man tänker sig att man i stället kommer med det hamnar man på sätt och vis närmare sanningen. Man kommer med det, för eftersom man är så van vid att göra det har man även med sig sina sätt att bemöta de bemötanden det genererar. Idag pratade vi om det, jag och min agent som försöker sälja in Udda i stora världen (hur det går med det kan vi ta en annan dag, man kan i stort säga att de flesta förlag förhåller sig avvaktande kring böcker som handlar om män med fetischer och rullstolsburna flator). Hon frågade om jag tänker på vad jag har för image, vad det är för bild jag tänker mig att jag ger andra. Inte för att hon ville förändra mig (tror jag), men för att hon undrade.

Och jag insåg att jag egentligen alltid har sett mig själv som någon som kommer underifrån. När jag kommer in i ett klassrum är jag van vid att nya elever undrar vad denna lilla punkunge har vid katedern att göra. När jag jobbade på systembolaget fick jag ta chefen till hjälp för att övertyga kunderna om att jag faktiskt kunde något om vin. Att var och varannan recension av Udda inleddes med ”jag var först lite skeptisk mot den här boken” var ur det perspektivet något helt väntat. Jag kommer alltså trampande med inställningen att det mesta jag kan bör bevisas.

Men jag har också alltid sett mig själv som någon som en dag kommer att visa dem. Eller, det är inte helt rätt formulerat. Jag har snarare sett mig som en som en dag kommer att bli förstådd, så länge jag inte avviker från den jag innerst inne känner att jag är och det jag innerst inne vill göra. Det är inte något jag började intala mig sedan jag blev vuxen, det är en sanning som har följt mig sedan jag var ett ganska litet barn. De ser inte nu vad jag försöker göra, har jag tänkt när jag varit fem, sju, fjorton, tjugoett. Men det kommer väl. Tills vidare jobbar jag på att göra det bättre, så att de inte missar möjligheten att förstå det.

Lägenheten jag tittade på var som sagt inte någon vindsvåning på Östermalm, men den var fin och låg nära min moster och lejonparten av min bekantskapskrets. Så jag tänkte att ni kanske undrade om jag köpte den. Ja ni ... vad gjorde Lisbeth?

11 kommentarer:

Anonymous pl sa...

"Oj, har du hittat helikopterrånarnas hemliga konto, och därefter bett din utländska förvaltare lägga ett rejält sockrat bud?"
;-)

När går flyttlasset? :-)

3 september 2010 03:00  
Blogger Sara Lövestam sa...

pl: Just vad jag har! Och bett min utländska förvaltare lägga ett mycket sockrat bud i eh, Hökarängen. Flytten blir i november!

3 september 2010 08:30  
Blogger Sara Lövestam sa...

ps. Och mäklaren var både trevlig och sympatisk när jag väl satt och skulle skriva kontrakt. Kanske var han bara lite disträ just på visningen. Kanske tänkte han på något annat. Som jag, när jag gick tillbaka till klassrummet sedan och hade svårt att koncentrera mig på partikelverben.

3 september 2010 08:36  
Anonymous christina sa...

grattis till köpet!!!

3 september 2010 11:09  
Anonymous Tofflan sa...

Det där med boken och recensenterna behöver ju inte ha med ditt utseende att göra, utan helt enkelt för att det var en debutroman. Och för att det var en roman som vann en tävling. Du vet, folk kan vara avundsjuka i det här landet... ;-)

Kör hårt och hoppas du trivs när du så småningom kommer på plats i nya lyan! :D
/Tofflan den äldre

3 september 2010 14:35  
Blogger Sara Lövestam sa...

Tofflan: Nej, jag menade inte riktigt att det hade med mitt utseende att göra, bara att det inte var något ovanligt eller oväntat sett till hur det vanligtvis går till när jag och omvärlden haft med varandra att göra. Så det blev inte så svårt att hantera, menar jag. Därmed inte sagt att jag har det särskilt svårt i allmänhet heller, det finns med all säkerhet massor av folk som får sämre bemötanden än jag här i världen. Det var mest en tanke om vad man förbereder sig på när man möter andra människor, och vilken plats man ser sig själv på i världen.

Christina: Tack! Det har inte riktigt landat än, jag ger det ett par veckor.

3 september 2010 23:28  
Anonymous N sa...

Men oj vad vuxet! Fast lite läskigt det där med bostadsrätt, eller vad känner du? Jag har iaf lite svårt med att moraliskt tänka tanken att köpa min bostad. Dessutom skulle jag nog känna mig fast. Å andra sidan att göra en Lisbet Salander låter fett nice... Ja svårt...

4 september 2010 22:31  
Anonymous Anonym sa...

Grattis till bostaden! Även om det inte är i city så är det ju på rätt sida om stan i alla fall:)

/Maria

5 september 2010 21:07  
Blogger Sara Lövestam sa...

N: Ja, det är absolut läskigt med bostadsrätt, och moraliskt svårt. Hade det handlat om ett erbjudande att köpa min egen hyresrätt hade det varit ännu svårare. Nu blev det helt enkelt så att jag hade väntat fem år i bostadskö och fortfarande inte hade chans på några treor i Hökarängen (eller annan söderort där jag skulle kunna tänka mig att bo), och till slut tänkte jag ungefär "men vad fan".

Maria: Och stan är på rätt sida om Hökarängen, även om det inte är i Hökarängen. Så då vet vi var vi har varandra. (På rätt sida.)

6 september 2010 19:09  
Anonymous Saga sa...

Om du ska lyckas sälja in din bok utomlands måste du hitta någon som kan översätta din bok så att den inte förlorar ditt fantastiska språk! Och det hoppas jag att du gör, för världen behöver lite fler Lelle:sar (hur skulle du böja Lelle i plural?) och rullstolsburna flator :)

6 september 2010 23:22  
Anonymous styrlund sa...

Du verkar nästan förlamade medveten om hur du ser ut...

9 september 2010 13:32  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida