torsdag 16 december 2010

frågelådan, avd personligt

Och en av er frågade om jag tror på kärleken. Den uppenbara motfrågan är förstås: vilken kärlek?

För att börja i det stora så tror jag på kärleken i stort. För det mesta känner jag den, och tar det som ett bevis på dess existens. Jag känner en massa kärlek till mina släktingar, vänner, exflickvänner, naturen och mig själv. Sån där allmän kärlek, som gör att livet känns lite mer värt än det skulle göra utan. Igår tänkte jag på hur mycket jag gillar min mormor, och fällde av ren omtycksamhet en tår mitt på tunnelbanan.

På den romantiska kärleken tror jag också stenhårt. När det gäller er andra, vill säga. Ni är, eller kommer att bli, så sjukt kära och drunkna i varandras blickar, se era själar bli vackrare när de speglas i varandra, sova tätt omslingrade och lyckligt bevittna era barns första steg tillsammans. Ni kommer att bråka, bara för att ödmjukt eller passionerat be varandra om förlåtelse, för ni kan ju förstå varandras perspektiv när ni bara tänker efter. Ni kommer att kompromissa om det ni alltid trott varit hugget i sten, men som plötsligt blir mindre viktigt när ni växer av varandras närhet.

Själv har jag varit askär, alltså stenkär, alltså så kär att allt jag gjort, tänkt och varit har rört sig kring en enda brud. Och då snackar vi inte tvåveckorsförälskelse. Jag har varit förlovad, pratat om framtid med fjärilar i hela magen. Jag har diskuterat bröllopskläder, tänkt mig henne som gammal och rynkig och vetat att jag kommer att vara förälskad i henne även när hon vaggar över vägen med rollator. Jag har trotsat ett helt gäng lagar och begränsningar för att kunna vara med henne, och utan att blinka offrat mer än jag trodde att jag kunde offra. På det sättet kan man säga att jag tror på den stora, romantiska kärleken, för jag har varit där och jag vet att den finns. Fanns.

Men jag gissar att frågan egentligen handlar om ifall jag tror att jag kommer att bli kär igen, hitta den rätta och leva med henne i resten av mitt liv. Mitt svar på det är: Ingen jävla aning. Vad tror du själv?

7 kommentarer:

Anonymous N sa...

Jag tror att en så innerst gärna vill tro att det/den finns/kommer finnas att det driver oss framåt. Jag är av naturen skeptisk till det mesta, men jävligt bra på att älska. Det är relationer som ställer till det.

Sen är bilden av kärlek fruktansvärt styrd och kontrollerad av diverse medier och kulturella delar. Att kärlek är det där som du beskrev är ju något vi lärt oss. Jag tror vi behöver den konstruktionen eftersom det egentligen är så förbannat svårt. Det är som att vi är eremiter med ett extremt socialt behov, som ett fel i evolutionen. En mutation. Eller så har vi bara för enkelt för oss nu. Det är så jävla lätt att leva att en tror att det inget skall behöva kämpas för.

Ojoj, det jag ville säga var att jag tror vi hade blivit apatiska om vi inte trodde på kärleken.

Och visst har jag varit kär (och är lite nu faktiskt, fast på ett sånt där icke-möjligt-hon-är-upptagen-vis) och planerat och tänkt mig gammal med henne....

16 december 2010 22:52  
Anonymous N sa...

och just det... det är ändå lite fantastiskt vad kärlek kan få oss att göra. Sådär fånigt liksom. Inga problem, jag kommer hem till dig fast klockan är mitt i natten, inga problem jag åker kors och tvärs över världen för att vara där du är, inga problem jag gör vad som helst för en anledning att prata med dig...osv

16 december 2010 22:57  
Anonymous Ginger sa...

Men är du inte rädd för att aldrig hitta ditt livs kärlek?
Som 18-åring och nyutkommen flata i en småstad är jag livrädd för att aldrig hitta kärleken. Livet står och stampar på en och samma plätt, och tänk om det för alltid gör det! Eller är det bara jag som oroar mig för mkt?

Tack i alla fall för en bra blogg, du får mig att tänka i lite nya perspektiv!

16 december 2010 23:19  
Anonymous sus sa...

Ginger!
Sök! Leta upp platser där du tror du kan hitta brudar. Så gjorde jag, jag var volontär, gick kurser och vips så hittar en ett sammanhang. Fast min första brud hittade mig, vi gick i samma skola!

Alltså, vänta inte på något. Inget händer om inte du sätter igång det :) Jag säger folkhögskola. Världens bästa grej på många sätt!

Och, det viktigaste i livet är inte att hitta en livspartner, tänk på det. Alla relationer är värda, sen är det såklart nice med lite pirr och fånighet också....

17 december 2010 17:15  
Blogger Sara Lövestam sa...

Ginger: Väldigt mycket är ju inte helt säkert när det gäller kärlek. Men en sak är ändå ganska säker: Om man sitter och ägnar tid och energi åt att vara rädd för att aldrig hitta sitt livs kärlek, slösar man med sitt eget liv. Sus har en massa fina handfasta råd här ovan, jag kan bara hålla med om dem. Och sist men inte minst kan jag säga att helt oavsett om man hittar bruden man ska gifta sig med när man är 19 eller 53 (jag har sett det hända framför ögonen på mig), så finns det alltid tjejer som kommer att betyda något för en, som får en att känna pirr i magen och som man vill utforska mer. Det kan man ju utgå från, och se det där med livslång romantisk kärlek som en eventuell bonus och något att vara öppen för. Det är dessutom ett fint vaccin mot bitterhet.

18 december 2010 00:30  
Blogger Sara Lövestam sa...

N: Word. (på allt, men lite särskilt på "Det är som att vi är eremiter med ett extremt socialt behov, som ett fel i evolutionen".)

18 december 2010 00:32  
Anonymous Ginger sa...

Okej, ska ta till mig det ni har sagt och tänka på det i fortsättningen!

Lite mindre kärleksanalyserande, lite mer framtidstro och några år i folkhögskola alltså? Det skulle jag kunna leva med :)

18 december 2010 00:54  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida