onsdag 15 december 2010

om luftpussar och jordhångel

Som en av er nämnde: Några fler kommentarer så kan jag satsa på en kvalitativ analys i stället! Tack för era svar på lördagens inlägg, de gav mig faktiskt några små insikter. En av dem är att jag liksom hittills har tänkt mig att min största insats och höjdpunkten i min skrivarkarriär var den som bestod av Brudens blogg. Det är nästan som om det har gått mig förbi att jag sedan dess har blivit publicerad på ett stort förlag, att jag har sidekickat hos en känd och fantastisk radiopersonlighet, att lanseringen inför min andra roman är i full gång. Och på sätt och vis vill jag inte fatta.

För när man står bland kindpussarna går det lätt upp för en varför de smackas rakt ut i luften. Det är inte där jag vill vara, tänker jag efter några minuter bland luftpussar utan tyngd. Inte i längden, och inte i mitt innersta. Jag behöver inte vingla länge i det blå för att längta efter grovhångel med jorden. Och där, i jorden jag vill hångla med, är det ingen som bryr sig om vilken känd person jag ätit middag med, eller vilka telefonnummer jag har i min mobil. Där bryr de sig bara om det som får mitt blod att gå runt, och det är fint.

Så det är därför, menar jag, som jag inte har förstått att det har tillkommit läsare sedan jag var en brud inkognito. Men det visar sig nu att det har det, att saker jag har gjort har nått ut till fler, att någon googlar mitt namn för att de blev berörda av en bok eller gillade något jag sa. Det är också fint.

Skrivprocessen kommer jag förresten att skriva om, när andan faller på. Det fanns blandade viljor bland kommentatorerna på lördagens inlägg, och vad annat kunde man förvänta sig? Men själva texten jag satt och tänkte på, har redan publicerats på vildsint-bloggen, och för tillfället nöjer jag mig med att länka dit. En annan variant på samma tema (och den som var roligast att skriva) är intervjun med mig själv hos Fem flator. Så just idag har ni ett val, ni som vill och inte vill läsa om skrivprocessen. Nästa gång kör jag bara på, och ni får värja er bäst ni kan!

2 kommentarer:

Anonymous N sa...

Alltså åh! Åh! Jag kan inte säga det nog; du har så himla bra (=rolig(?)) humor, och självdistans. Fabulöst, och viktigt!

15 december 2010 23:40  
Anonymous Anonym sa...

Sara! Visst är det härligt att få uppskattning för det man gör. Du förtjänar den för att du tror på det du gör och för att du aldrig har gett upp.

Anledningen till att jag hänger på din sida är att jag gillar av dina reflektioner. Det är liksom något med tankarna som du delger din publik. De liksom som flyger fritt och fantasifullt utan bundenhet. Det är inte alla människor som har det där och det fascinerar mig en smula. Kanske kommer du ihåg ett av mina långt tidigare inlägg där jag skrev att historien i Udda var en smula förusägbar?

Ha det så bra! Jag vill också passa på att önska dig en god jul! /M

16 december 2010 09:13  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida