tisdag 23 februari 2010

vitt vitt vitt, aaaaa, aaallt är vittevittevitt

Mina ögon blir så smekta av det vita, ibland så intensivt smekta att man nästan önskar att det (vita) hade lugnat ned sig och smekt lite mjukare och vid sidan av en stund, men samtidigt inte önskar det, om ni vet vad jag menar. Så blir det när jag kommer ut nu för tiden. Det ligger vitt, vitt, vitt över tallgrenarna och taken och min cykel ger mig associationer till Quasimodos bröllopsklänning om han någonsin skaffade en. Till råga på allt har tågen och bussarna övergått i en slags mänsklig lunk som innebär att saker och ting tar den tid de tar. Den där mänskliga aspekten hjälper ibland när man irriterar sig på sådant som vanligtvis följer ett helt annat slags schema. Och så det vita då, som är alla färger på en gång utan hejd och en oavbruten extas rakt i pupillen. Igår sken dessutom solen. Då kom den så nära mitt syncentrum, snön, att jag nästan trodde att jag inte klarade mer. Men det gjorde jag.

söndag 21 februari 2010

internet och annat fanskap

På inrådan av en läsare har jag numera en fanpage* på facebook. Jag har även själv blivit ett fan av mig själv, gillat att jag har blivit ett fan av mig själv samt kommenterat att jag gillade mitt eget fanskap av mig själv. Jag funderar över hur man gjorde sådant för tio år sedan, eller för femtio. Var man rik kunde man förstås beställa en staty av sig själv, eller en runsten (även om det inte fyllde det där behovet av metagillande). Men för pöbeln återstod att utbrista "åh, vad jag gillar mig" och hoppas att någon skulle höra och skicka vidare, så att orden fick hänga kvar i verkligheten i några ytterligare sekunder. Klickar jag "gilla" på Facebook, däremot, så vet alla för evigt om jag till exempel uppskattar det faktum att en brud har fått ett mystiskt ägg i sin virtuella bondgård. Förr i tiden var man tvungen att 1) ha en vän med en äkta bondgård vilket innebär massor av jobb (det vet jag för det har jag sett på bonde söker fru) 2) hoppas att denna hårt arbetande vän faktiskt lyckas hitta ett äkta mystiskt ägg, vilket dels är svårare än man kan tro och dels aldrig ger någon annan utdelning än någon typ av djurunge eller en omelett (på Farmville har jag förstått att ägg kan innehålla allt från grepar till adaptrar) och 3) pulsa genom snön ända hem till människan ifråga för att uttrycka sitt gillande. Jag undrar hur man egentligen hann med allt förr i tiden, när så små göromål upptog så mycket tid. Jag undrar varför det känns som om folk ändå hade mer tid förr i tiden.

*en fanpage, för den som inte är så insatt att hen har en egen virtuell farm eller så, är en sida på facebook som är lite av en hybrid mellan en gruppsida och en personlig sida. Som den påpassliga bloggkommentatorn påpekade, så är en fanpage bra eftersom man kan lägga till den på sin egen facebooksida även om man inte känner personen ifråga.

torsdag 18 februari 2010

lista över läget

Kära hjärtanes, är det redan torsdag? Jag måste sluta göra saker på helgerna, för annars blir det snabbt vecka och så helg igen utan att jag hinner redogöra för helgens begivenheter, och hur kan väl själva livet gå före redogörelsen av detsamma? I kväll har jag deadline på en krönika och sedan händer livet igen. Åh, jag får hemfalla till en lista, och liksom fylla i detaljerna när händelserna blir lite glesare:
  • Min bok Udda kom ut som pocket igår eller nåt
  • Jag älskar mitt jobb och får inlämningsuppgifter som borde förses med guldramar och pris
  • Min alla hjärtans dag var den bästa på många år, bland annat fick jag äntligen se någon traktera familjens mandolin på ett tillfredsställande vis
  • Och jag vann i pingis mot en förtjusande donna som inte ens blev sur (eventuellt lät hon mig vinna)
  • Ny briljant idé: kostympingis
  • Att göra: sy en bunny suit
  • Även blivit förärad den mest romantiska kommentar jag fått på länge: "Du är som en billig fylla."
  • Känt viss samhörighet med vaktmästaren på jobbet och därav frågat när han fyller år. Det visade sig vara på min födelsedag.
  • Kommentatorn vid kombinationsslalomen på SVT har sagt "vådlig vurpa" två gånger hittills
  • Bör skriva krönika, ej listor.
  • Återkommer.

söndag 14 februari 2010

men vad gör pojkarna?

Denna helg inleddes med firande av min fars födelsedag, i stugan där han bor mellan åkrarna en bit bakom Uppsala. Jag och mina syskon begav oss dit efter våra jobb på fredagseftermiddagen, firade honom frejdigt i några timmar och skulle sedan återvända hem. Det visade sig vara då det riktiga äventyret började. För att spara lite tid och säkert hinna till bussen, tog vi gångvägen som leder förbi alla de andra stugorna och sedan förbi åkern och fram till motorvägen. När vi hade kommit förbi stugorna, tog vägen plötsligt slut. Det brukar den inte göra på sommaren, men nu gjorde den det och förbryllade oss alla - mig, mina två systrar, den ena systerns pojkvän och deras sexårige son (nå, sonen blev nog minst förbryllad, han väntade bara på att vi skulle komma fram till hur det hela skulle lösas). Vi blev stående framför drivor av snö och utan en chans att hinna gå tillbaka och ta den längre bilvägen, och tog efter sekunders överläggning ett raskt beslut: Vi går över åkern.

Det var först när vi började traska över åkern som jag förstod hur mycket det egentligen har snöat på sistone. I de första hurtiga kliven sjönk vi ned till låren, och hade inte min heroiska syster burit sin sexåring hela vägen hade han fått gräva sig framåt med händerna. Vid det laget hade vi alla börjat skratta hysteriskt, något som fortgick under hela vår mödosamma åkervandring och på sätt och vis underlättade den något. Tjutande av skratt stapplade vi så över fältet, där snön ibland var meterdjup och ibland halvmeterdjup utan att man i förväg visste vilket. Uppsalanatten var mörk och trolsk, plösarna på våra skor skopade in litervis med snö till våra fötter, vi skulle eventuellt hinna till bussen. Nå, när barnets pappa som siste pulsare kastat sig upp mot dikesrenen och kravlat sig upp på vägen som utmynnade i motorvägen, seglade nämnda buss förbi oss och bort i fjärran. Vi såg tankfullt efter den, sedan tankfullt mot gångvägen som visade sig gå ett tiotal meter från åkern vi just lagt under våra fötter (i sicksack, kunde man i efterhand konstatera). "Nu får vi väl ändå vara med i bloggen", sa någon och det stämde ju.

I ungefär en timme stannade kylan i mina lår. Längre än så har funderingen kring vokalerna stannat. Den uppstod efter ungefär fem meters forcerande av snö och var ett minne av en gammal skolbok, kanske "Min första läsebok". I den fanns versen som för första gången lärde mig om mjuka och hårda vokaler, och jag kan för mitt liv inte åminna mig vad pojkarna gör. Går de på tå? Är de så små? Går de och går? Är de i trikå, går de inpå, är de i det blå? "A O U Å", säger versen i alla fall, och sedan får man veta vad (de uppenbarligen hårda) pojkarna gör. "E I Y Ä Ö", fortsätter den. "Flickor pulsa i snö." Nu när jag vet att det där sista stämmer (med ett undantag var vi alltså bara brudar som pulsade), blir jag förstås än mer angelägen om att få veta vad det första var. Vad gör egentligen pojkarna?

Snart kommer jag för den delen att skriva en redogörelse för den hemliga aktivitet jag blev beordrad att närvara vid på lördag eftermiddag, samt förstås årets reflektion över alla hjärtans dag. Jag och mina fingertoppar hinner inte med allt som för tillfället samlas och stimulerar oss, men vi menar unisont att det är en bra sak.

Etiketter:

onsdag 10 februari 2010

köttklistrets idiomatiska potential

Det där med köttklister känner jag att jag behöver uttrycka mig om också. Behovet skulle förstås inte vara så stort om det inte hette just köttklister, men så stimulerande som ordet både semantiskt och fonologiskt nu är har jag gått runt och sagt ”köttklister” i var och varannan mening utan att till en början ha koll på vad som avsågs. ”Kan det vara detta som är köttklistret?” frågar jag när jag klafsar i saltlösningen som kantar våra gator. ”Ursäkta”, frågar jag nästan en praoelev på ICA, ”var har ni köttklistret någonstans?”

Till slut får jag svaret. Köttklister är ett enzym som man kan använda för att klistra ihop olika små köttbitar så att de tillsammans ser ut som en stor köttbit. Det görs av blod. ”Det är ju asäckligt”, säger Kapten, ”man kan ju klistra ihop griskött med nötkött och låtsas att de hör ihop!”. Det gör man väl redan, svarar jag, det är väl det som kallas blandfärs? Förvisso, säger Kapten, men det är också äckligt.

Själv vill jag lyfta frågan från den etiska aspekten kring huruvida det är äckligare att äta hopklistrat kött än separerat, och i stället se dess idiomatiska utvecklingsmöjligheter. Trött på att hela tiden dra ramsan om ”många bäckar små”, så fort du ska skramla ihop pengar till Rädda Barnen eller chefens femtioårspresent? Med lite hjälp av vår vän köttklistret kan du i stället glatt ropa: ”många köttslamsor små blir en fin entrecôte*!”

*funkar förstås bäst om man på känt regelvidrigt vis uttalar ordet som angträkå, vilket jag inser kan bli en konflikt med tanke på mina läsares lingvistiska kompetens. Mer om köttuttal en annan gång.

Etiketter:

måndag 8 februari 2010

där drinken går in flyter golvet ut

Sviten av njutbara helgnöjen visar inga tecken på att avta. Det är i sanning en fröjd att vara ledig varenda helg, och jag önskar er alla ett par terminers helgarbete för att ni ska kunna komma till samma insikt. (Det senaste året har jag undervisat varannan lördag klockan 09-16 och på detta vis misshandlat mina veckor tills det blev ett normaliserat och destruktivt beteende. Undervisandet var alltid kul, att bara ha en ledig dag i taget var det inte.)

I lördags, till exempel, tog jag mig till Momma för att se Melodifestivalen på storbildsskärm med några av mina mest charmerande. Vi hade listat ut att det skulle vara proppfullt, så vi tog oss dit i god tid och satt andäktigt och väntade in Dolph Lundgren i sofforna medan resten av de schlagertörstande vällde in genom porten och fick trängas på golvet, trampande på varandras tår och slitande i varandras hår för att få en skymt av skärmen. Nej, så var det visst inte nej, för av någon anledning kom det nästan inga fler.

Mina teorier kring varför inte fler kom på Mommas första schlagerkväll:

1. Alla ville gå dit, men hejdades av minnet av trängseln från föregående helg när Mariette Hansson uppträdde på Momma och det knappt gick att andas utan att någon annan kom och trampade på ens luft.
2. Alla ville gå dit, men deras flickvänner ville hellre sitta hemma och äta chips i soffan, och de viftade så sött på sina ögonfransar att alla gav med sig och tänkte ”lördagsmys är det nya fredagsmys”.
3. Någon hade varit förutseende nog att boka Momma till mig och mina vapendragare för att vi skulle få golvet för oss själva. Det var i så fall väldigt omtänksamt av denne, och jag vill påstå att vi utnyttjade det till max.

Oavsett vad det var, så är jag tacksam över att ha fått full tillgång till Mommas dansgolv. Det är strängt taget, för er oinvigda, inget dansgolv utan mer en slags liten yta mellan soffhänget och barhänget, men ju färre besökare och ju fler drinkar, desto mer liknar det ett fullfjädrat dansgolv. Man kan göra en graf över det där.

Vad beträffar schlagerresultatet är det av underordnad betydelse jämfört med vad som pågick på Mommas dansplätt, men vi var ganska nöjda. Kanske illustreras det bäst med följande konversation:

Jag: Salems låt var i alla fall inte sådär platt som de andras.
Tjosan: Vadå platt?
Jag: Alltså, ur ett musikteoretiskt perspektiv... Glöm inte att jag är musiknörd också.
Tjosan: Vadå platt?
Jag: Den är mer musikteoretiskt komplex.
Tjosan: Va?
Kapten (bryter in): Hon menar att den är mer dynamisk. Mer musikalisk.
Jag: Just det.
Tjosan: Ja han är så söt, Salem.

onsdag 3 februari 2010

rapport från gaygalan

Med ypperligt sällskap begav jag mig i förrgår till QX Gaygala i stället för att idka min vanliga kvällsundervisning. Det började med att vi missade bussen med en hårsmån och ställde oss och väntade på nästa. På busshållplatsen stod även ett par andra misstänkta homosar, som vinkade in en taxi som vi frågade om vi fick dela med dem. När vi rullade iväg sa taxichauffören att vi skulle komma att få betala dubbelt eftersom vi uppenbarligen inte kände varandra, vilket ledde till några mycket högljudda och harmsna minuter tills chauffören från Taxi Kurir svängde in vid Cirkus och gav bögarna ett kvitto på 103 spänn för resan, och oss ett kvitto där det stod kl 20:48-kl 20.48 103 kr. Eftersom vi varken ville bli överkörda eller inleda kvällen med bråk på öppen gata med okänd chaufför, betalade vi och önskade honom en trevlig personlighet... jag menar kväll.


På galan placerades vi lyckosamt bredvid ytterligare ypperligt sällskap i form av Moa Svan x 2 (om ni undrar vad min egen bordsdam heter så är det alltså Sarax2/2 enligt vanlig hederlig matematik) vilket utgjorde hälften av kvällens behållning. Vårt bord kunde kanske rent objektivt kallas förlorarbordet eftersom ingen av oss vann ett endaste pris, men ska man vara sådär objektiv måste man nog också nämna att vi även hade det charmigaste bordet. Eller mest ironiska, jag vet inte riktigt var gränsen går.

Mitt i galan kom jag på varför vi var där. Det var när Shirin från dokumentären "Sämre än djur" fick QX hederspris och rysningarna längs ryggen avlöste varandra. Glittret och perukerna bleknade just då, i jämförelse med modet hos någon som inte böjer sig för hot och våld från familjemedlemmar som försöker bestämma vem man ska älska. Ja herregud. Andra och ytligare höjdpunkter får lov att vara Mona Sahlins framträdande med sin röda väska och Maria Montazamis korrekta uttal av mitt namn. Det är svårt att säga, nämligen, de flesta är övertygade om att jag heter Lövenstam och Maria Montazami har härmed min nyfunna respekt.

Taxichauffören som körde oss därifrån var trevligare än den som körde oss dit. Mellan Cirkus och T-Centralen hann vi avhandla det mesta från det politiska läget i Irak till den framgångsrika musikkarriär som han ägnar sig åt när han inte kör folk från galor. Däremot ville han inte köra oss ända till pendeltåget, troligtvis för att han var skraj för de läskiga, blinkande ljusen från snöröjningen, så vi fick lubba sista biten och hamnade med andan i halsen på tåget precis innan det rullade iväg. Jag skulle gärna fortsätta berätta om min natt, men nu har jag kommit upp i 2636 tecken och det var just så många jag hade avsatt för den här rapporten.