onsdag 31 mars 2010

att förstå en hemul

Om två dagar börjar min skrivledighet. Jag har tagit ledigt för att sitta och skriva. Det låter i mina öron som något en demonriden hemul skulle få för sig men här sitter jag i min lilla tuppkam och har gjort det. Det kallas att ta sitt skrivande på allvar, och nu när jag sitter på tåget till jobbet den sista onsdagsmorgonen på fyra veckor så funderar jag lite över det där med allvar. Är det ett ganska tungrott ord, eller är det bara mina egna associationer som är åt fanders? När jag får definiera ordet för mig själv låter det i alla fall plötsligt långt mycket roligare, och som något jag rekommenderar till alla.

Just här på mitt gröna pendeltågssäte, kommer jag på att jag aldrig direkt har reflekterat över vad det innebär att skriva. ”Jag ska sitta och skriva i min koja” hör jag hemulerna säga, och samtidigt som det låter lockande att själv sitta i den där kojan låter det innehållsfattigt när jag ser det utifrån. Att skriva, tänker jag nu, är att koncentrera sina tankar. Ta sig en ordentlig titt på dem, ge dem konturer och belysning tills de framträder som skarpa fladdermöss eller diffusa maneter och befästa dem så att de aldrig upplöses igen. Att ta sitt skrivande på allvar innebär att man både tror att de där tankarna man har är värda att hamna i någon annans medvetande, och att man litar på sin förmåga att rita deras sanna konturer. Och att det är värt ens tid.

Att ta sitt skrivande på allvar är dessutom att raskt och obetänksamt lyfta bort det tunga locket som följer med ordet ”allvar”. Det ska inte hållas nere, det som finns där inne. Det ska lekas med och retas med, tills det kokar över och gör grytan lite större. Det är när ångan får lyfta, om ni hänger med i mina kastrullmetaforer, som man får syn på hela sin potential. Det är det som händer i hemulerna när vi andra bara ser dem stirra på sina papper och sina gåspennor.

Etiketter:

fredag 19 mars 2010

sara läser tidningen

Jag sitter på pendeltåget och läser att man enligt svenskarna är ungdom tills man är 34. Frågan är när man blir vuxen, om det är först efter ungdomen eller om det kan ske simultant. Anledningen till att jag undrar, är naturligtvis för att jag vill veta om jag är kvalificerad att lura in ungdomar i homosexualitet. ”Skulle du vilja se ditt eget barn eller barnbarn vilsefört av en vuxen homosexuell” står det i insändaren i Smålandsposten som varnar för homosexets intåg och som utgjorde morgonens humorbehållning.

Som 29-åring borde jag kunna fungera som en ungdomens fresterska, tänker jag medan mitt pendeltåg skjuter fram i morgondiset. Men samtidigt är jag alltså enligt svenska folket ungdom fortfarande. Skulle jag fresta mig själv? undrar jag i mitt eget inre morgondis (alltså jag fungerar inte så bra på morgonen, om det inte framgått än) och kommer fram till att jo, nog skulle jag känna ett visst styng av homosexualitet.

Vidare läser jag att någon har byggt Lars Vilks som rondellhund. Först undrar jag varför ingen har gjort MIG som rondellhund, men det är mest utifrån det storhetsvansinne jag jobbade upp när jag värvade mig själv till homosexmaffian för någon minut sedan. För strax därpå måste jag ju fundera över hur det egentligen skulle kännas att bli porträtterad som rondellhund. Hunden är inte riktigt mitt djur, en rondellpuma kanske? Men samtidigt, med avgaser och allt. Ungefär här inser jag att morgondiset helt raderar mitt fokus på religion, kränkthet, diskriminering, internationella relationer, yttrandefrihet, islamism, barnslighet, vem som är underdog och vem som blir kväst. Det är ganska skönt. Jag bläddrar.

Horoskopet är osedvanligt träffande: "Din medverkan efterfrågas, men du vet nog var gränserna för ditt engagemang bör sättas". Jo, jag har just kommit hem från Strömstad och Umeå och det är tänkt att jag ska skriva noveller till två antologier medan jag jobbar heltid, åker till Lund och Jönköping och avslutar nästa roman. Förutom att jag alltså eventuellt bör börja ragga på ungdomar för att få till den "lavinartade ökning" insändarskribenten förutspår. Det känns jobbigt, för ungdomar raggar väl runt fem i tre på fredagsnätterna och då är jag ganska trött. Det är nog där gränserna för mitt engagemang bör sättas. Tack för det, horoskopet.

tisdag 16 mars 2010

ett två slut

I radio och tidningar och på Internet förfasar sig just nu en hel del människor över förslaget att införa ett tredje juridiskt kön i Sverige. Det fascinerar mig hur de utgår från att andra människor känner sig lika bekväma i sina kön som de. Det är lite som när de förr i tiden tyckte att vänsterhänta människor "konstrade" när de ville skriva med fel hand, eller att bögar bortsåg från sitt biologiska kall när de följde sina känslor. Det fascinerar mig hur folk är så snabba med att avfärda andras upplevelser som "flum", och så ruskigt långsamma med att ta reda på var andras viljor kommer ifrån. Till sist fascinerar det mig att tvåkönssystemet är så fast förankrat i människors huvuden att inte ens biologiska bevis får minsta relevans för dem. Att "könet sitter i hjärnan"-argumentet bara biter när det inte har någon betydelse; när någon faktiskt är född med oklart biologiskt kön men enligt andra naturligtvis måste känna sig mer som det ena än det andra, medan motsatsen är otänkbar. Det är en fascination jag skulle klara mig utan.

söndag 14 mars 2010

hej gräns

Jag är åter på väg, denna gång från Umeå. Där har det hållits feministfestival i helgen, och jag var inbjuden för att tala på temat ”från Brudens blogg till kontrakt med Piratförlaget”. Det var sex-sju år sedan jag senast befann mig i samma lokal, då för att spela rebelliska låtar med mitt dåvarande band på samma scen där jag igår alltså satt och pratade om mig själv och resan mina texter (hittills) har gjort. Det är inte så konstigt om man börjar blicka tillbaka.

Till råga på allt stötte jag på två gamla kursare från min folkhögskoletid, tiden när vi bodde i kollektiv och hade morgonmöten då vi bestämde sånt där som:
1. Huruvida örtsalt är för dyrt för vår gemensamma matkassa
2. Vem som egentligen ansvarar för att diskhanddukarna transporteras från kök till tvättmaskin
3. Hur man egentligen torkar disk
4. Vem som känner sig kränkt av diskussionen kring hur man egentligen torkar disk
5. Huruvida disktorkande är en klassfråga
6. Huruvida disktorkande är en feministisk fråga
7. Om även de med rakade huvuden behöver bry sig om anslaget om att rensa avloppet från långa hårstrån
8. Om man ska behöva stå ut med halvbrända grönsakswokar bara för att man inte gillar lök
9. Om man ska få tillreda kött om man bara använder vissa köksredskap

Ja, sådana saker diskuterade vi för tio år sedan i mitt kollektiv, jag säger inte att det var just dessa saker men ni ska nog inte helt utesluta det. I helgen satt jag i ett liknande kollektiv och det hade allt: groddar, korsstygnsbroderier och politiska anslag på toaletten. Och jag mindes hur fint det är att ha väggar där man kan läsa saker som ger själslig näring. I mitt eget kollektiv ägnade jag timmar åt att göra ett rönnbärsdraperi. Jag hängde upp det i dörröppningen och mixade rönnbär med rött och rosa glitter, och nu ligger det någonstans, hopkorvat som en slags torkad sylt.

Mitt föredrag om min och mina texters resa hade ingen disponering, jag satt några minuter i förväg och skrev stödord men det blev bara tre: ”Sara”, ”Eddie” och ”gräns”. Sara och Eddie var mina vid samtalet närvarande folkhögskolevänner som jag skrev ned för att inte glömma att nämna. Gränsen handlade om vad som hände när lilla alternativa jag plötsligt vann en helt allmän tävling, när det helt normala (nåja) Piratförlaget gillade mina texter och när medier utanför min ingrodda krets ville intervjua mig och recensera min bok. Jag hann inte prata så mycket om just det, och har kanske inte ens tänkt färdigt kring det, men det slog mig där på Hamnmagasinets golv att det absolut måste betraktas som en slags gräns. Sedan var min taltid slut, och det var kanske tur, för efter en timme är formuleringarna slut om man inte har annat att gå efter än ett stödpapper med tre ord. ”Jag är så glad att vara här, så tack för att jag fick komma”, fick jag fram. ”Det är fint att vara tillbaka i Umeå och träffa er och känna mig inspirerad. Och som avslutning kan jag avslöja att det här är min första feministfestival med rakade armhålor.”

Det är ju också en slags gräns, tänker jag. För sex-sju år sedan på den där scenen, då sjöng jag förresten också om en gräns, nämligen den mellan Sverige och Ecuador. ”Hej gräns, vad gör du där och gör? Du ligger bara mitt emellan oss och förstör. Mellan mig och min tjej finns du inte ens; du finns bara på kartan, fåniga gräns.” Den där sista textraden ekar i mitt huvud nu, och jag tänker på gränserna mellan allt jag just suttit och dragit gränser mellan. Kanske är det så att åtta timmars bussresa (visste ni att Y-bussarna har trådlöst Internet?) försätter en i ett något för dimtramsigt tillstånd - det har dessutom varit någon bensinläcka någonstans som nu letar sig vidare in genom våra näsborrar och upp i hjärnorna - men något i påståendet att gränser bara finns på kartan känns onekligen ruskigt allmänt. Eller som att det åtminstone borde vara det.

lördag 6 mars 2010

nördutgångar

Jag tycker alltid att tågresorna känns för korta. Nu, till exempel, sitter jag på ett X2000 till Göteborg och störs av att resan bara tar tre timmar. Sju-åtta timmar, då skulle man hinna få något gjort! Komma in i transen, vänja sig vid att ens egen belägenhet växlar och att man färdas i sin egen bana runt jorden. I opersonlig gemenskap med upp till 317 medpassagerare. Om man markerade varje liten människa på jorden med en lysdiod och såg allt ovanifrån, så skulle just vi på det här tåget bilda en liten strävsam larv, sådana tankar kommer lätt till en när man fokuserar på att verkligen åka tåg.

Och så de lite mer navelskådande tankarna, för just på tåg kan det vara vackert att stundom betrakta sin navel. Tänk att jag sitter på ett tåg för att prata om min första roman på ännu en kulturfestival. Tänk att jag har förlaget i ryggen när jag skriver min andra roman, och att det står ”författare” på min namnskylt. För att förstå hur den saken är större än mina egna lungor, måste man först vara/känna någon med en författardröm.

Mantrat jag har upprepat i många år, har varit: ”En dag ska jag se min egen bok i Pocketshop.” Det har haft sällskap med: ”En dag ska det gå att låna min bok på biblioteket.” Jag önskar att jag kunde skicka ett litet brev till bruden som drömde, som skrev på nätterna utan minsta förlag bakom axeln, som började på nya manus när de gamla refuserades och som var kär i orden långt innan hon förstod vad kärlek var. Ett brev, eller bara ett slarvigt nedtecknat meddelande: "Du, jag sitter här i mars 2010 och kollade just på bibliotekets hemsida. Din debutroman är utlånad på fem bibliotek bara i Stockholm. Och på Pocketshop på T-Centralen står din bok bland nyheterna. När jag gick förbi såg jag en tant stå och bläddra i den. Hon ställde tillbaka den i hyllan, men försök att inte gräva ner dig i just det, för andra köper den, och häromveckan fick den bara lovord i Gomorron Sverige. Ta hand om dig. Ps. du är lesbisk."

När jag tänker på vad som drev mig då, så var det sannerligen inga deadlines. Det är därför jag slår dem ifrån mig, de deadlines jag kan slå ifrån mig, och vänligen ber förlagen om förståelse för att jag redan har både piska och morot inbyggda. Och det är därför jag sitter på tåg och skriver om saker som rimligen inte ingår i en enda ekonomisk kalkyl eller målgruppsidentifiering någonstans. Som vilken ordklass som är mest queer.

Min kollega, vi kan kalla honom Kravatten, har först och främst slagit fast att alla "första" grupper av ordformer torde vara att betrakta som straighta. Till dessa hör till exempel första konjugationenss verb (hånglar - hånglade - hånglat), första deklinationens substantiv (klocka - klockor - klockan - klockorna), första deklinationens adjektiv (rolig - roligare - roligast), ja ni förstår. Men pulsen stiger när vi inser att det inte är fullt så enkelt. Ni läsare lär ju också vid det här laget högljutt utropa: "Hallå! Första deklinationens substantiv är ju i princip en gammal femininform, och inte ens i majoritet bland substantiven!" Kan verkligen en femininform i minoritet representera heterosexualiteten, måste man uppenbarligen fråga sig (under förutsättning att man över huvud taget accepterar kopplingen ordklasser-sexuell läggning). Och svaret kan variera, beroende på perspektiv: även om mannen nu skulle vara norm, är ändå inte hälften av alla heterosexuella kvinnor? Och även om majoriteten av människor skulle definiera sig själva som heterosexuella, passar verkligen alla dessa människor helt in i den heteronormativa definitionen av manliga män och kvinnliga kvinnor? Är det månne så att just första deklinationens substantiv genom erövrandet av sin egen position kan lära oss något om kön, klass, sexualitet, normer, majoritetstänkande och självpositionering? Såhär på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg känns det i alla fall så.

"Alla utgångar är även nödutgångar", informerar rösten i högtalarsystemet och det låter som "nördutgångar". Vilken tur, då kommer jag ut.


Kommentarerna till detta inlägg blev så infekterade att jag för tillfället tagit bort inlägget och lagt ut en kopia. Vanligtvis brukar inte mitt privatliv, eller folk som berörs av det, dras upp bland kommentarerna, och när de gör det brukar jag svara att det inte hör offentligheten till. Så jag gissar att det hela var en engångsföreteelse och att det inte händer igen.

Etiketter: ,

fredag 5 mars 2010

dagens modeblogg

Apropå rutavdraget så tycker jag att vi kan behålla det. Om något, så tycker jag att vi kan ha mer rutavdrag. Först kändes det fräscht med rutor, någon gång i somras när skogshuggarstilen hade verkat i skymundan länge och äntligen kom ut i finsalongerna. På fotot av mig och alla mina syskon och kusiner från mormors 80-årsfest har alla utom en rutiga skjortor och blusar, någon rentav en byxa. Som sagt, då kändes det fortfarande fräscht och i tiden, men nu? Varannan jacka på tunnelbanan är befläckad med lodräta och vågräta linjer som ideligen krockar i mina ögon. Jag blir trött bara av att titta på kaklet i mitt badrum. Att de rödgröna nu vill avskaffa rutavdraget tyder på inget annat än en gravt bristande känsla för stil. Vad kommer härnäst? Axelvaddar?

Etiketter:

onsdag 3 mars 2010

ut på djupet med kapten

Jag: Kolla vad det står i min gamla blogg, den är verkligen full av visdom... "Man kommer till en punkt där man måste sluta tänka 'inte kan jag slänga de här byxorna, jag får ju så fin rumpa i dem' och inse att man bara har en jävligt snygg röv."
Kapten: Du har en snygg rumpa. Eller var det en metafor för något annat?
Jag: Nej det handlade nog faktiskt om min rumpa. Men nu när du säger det ser jag ju att det finns ett djupare plan och att den där insikten kan användas som metafor för mycket i livet.
Kapten: Fint att man kan bidra med något vettigt även om man tycker att man sällan förstår något.

tisdag 2 mars 2010

endast Globen är naken

Utanför mitt fönster åker folk upp och ned för Globens rutiga yta i den där bollen ni vet, SkyView heter den bestämt. Som ett bröstlyft, tänker jag filosofiskt, hissas den lilla nippeln upp åt skyn, för att ändå till slut och obönhörligt dala mot marken. Gång på gång utspelas detta drama utanför vårt lärarrum. Inne diskuterar vi vilt och entusiastiskt huruvida pronomen skulle gå att komparera, ute åker människor upp för att titta på snöfylld luft från 130 meters höjd. Kanske som en bröstvårta, kanske som en molusk, det är i alla fall svårt att inte associera till någon enda typ av pillvänlig utväxt.

Vad beträffar min mentala status har jag helt hamnat i vårläge. Flingorna mellan mig och jättebysten vill kanske opponera sig, men de är små och förvirrade som vilsna mygg och dessutom på andra sidan fönsterglaset. Varje vår kommer jag nämligen på att livet handlar om mer än vad vi måste, och varje år känns det som om jag inser det för första gången. Den här gången tycks det rendera i ett absolut icke kommersiellt gångbart skrivprojekt, ett som får mig att fnittra förtjust på tunnelbanan och anteckna saker på handryggen som om det (skrivprojektet) gång på gång raggade upp mig och gav mig sitt nummer.

Helst vill jag sitta här och vulgärt fläka ut förälskelsen i mitt nya skrivprojekt, och den enda anledningen till att jag inte gör det är att det är bättre att kanalisera allt rakt in i nämnda projekt. Men jag kan säga att det kanske är det nördigaste jag någonsin skrivit; alla som exempelvis uppskattade mitt tips om att komma ut genom att skriva julrim på sapfiskt versmått kommer att bli nöjda. Om betuttelsen övergår i ett förhållande och det hela materialiseras, alltså.

På andra sidan Globen skottar de snö. Jag ser inte en enda livlina. Det måste de rimligtvis ha, säger vi förnuftigt till varandra i lärarrummet och kisar gemensamt mot taket på Quality Hotel Globe. Nåväl, det är i alla fall inte 130 meter över havet, kanske bara 80. Kanske har de något att bevisa, gubbarna där ute. Men troligtvis har de bara gömt sina linor så att vi inte ser dem. För att de ska få sig en ordentlig show, lärarna på skolan mittemot.

Etiketter: