måndag 26 april 2010

Jag vill bara säga att jag är medveten om att bloggen är helt blå och skum. Och att den försöker vidarekoppla sig själv till sig själv utan att bli mindre blå för det. Nu ska jag flytta omkring filer i cyberrymden, skriva mejl till supporten och se om något blir bättre eller sämre för det. Följ gärna min kamp i realtid, men var medvetna om att det kan se ut precis hur som helst.

fredag 23 april 2010

tiden och vad som hände när den gick

Två gånger förra veckan besökte jag Lugnvik. Samhället som beroende på vem man frågar ligger antingen strax innanför eller strax utanför Östersund, och som utgjorde min barndomsbygd.

Det var precis som jag mindes det. Bollplanket utanför mellanstadieskolan fanns kvar, men mellanstadieskolan själv var förvandlad till ett övergivet hus med information om bilprovning i fönstret. Kanske för att det inte finns lika många barn i Lugnvik nu. Kanske för att mellanstadiet inte finns längre, i detta ettfemmors och sexniors tidevarv. Konsum var borta, Ica var borta, och en ensam gammal kvinna hasade sig över torget. ”Finns här någon matbutik?” frågade jag och journalisten som var med mig. ”Vasa?” svarade hon. ”Mat-butik, finns här någon mat-butik?”. Hon skakade på huvudet och informerade oss om att de stängde Konsum för ungefär fem år sedan. Långt innan det fanns även en Ica-butik. Hon fick det att låta som paradiset, och det var det kanske också i jämförelse med den OK-mack man numera fick lov att köpa sitt dagliga bröd i. Vi frågade några högstadieelever också, om det fanns någon affär i Lugnvik. De kollade på oss och på varandra, log sådär överlägset/nervöst som bara högstadieelever kan, och hänvisade oss även de till OK-macken. Vi gick aldrig till OK-macken, däremot smög vi oss in i högstadieskolan.

Det där högstadiet var en av mina fasor när jag själv gick på lågstadiet. Det låg en bra bit bort, minns jag, men ibland hade vi gymnastik i en hall som låg i samma hus, och då aktade jag mig för ungdomarna. Ungdomar var om möjligt ännu mer nyckfulla än barn, de hade liksom samma impulsiva beteende men andra och svårbegripliga bevekelsegrunder, och de enda man kunde lita på var de vuxna. Nu smög vi oss in, journalisten och jag. Vi rös båda till, och jag fick påminna mig om att jag nu var dubbelt så gammal som niorna och att de troligen var mer rädda för mig än jag för dem. Det såg exakt likadant ut som när jag trippade längs väggen med min gymnastikpåse på 80-talet.

Det enda som inte är likadant som jag minns det, är avstånden. Allt ligger väldigt nära allt det andra, högstadiet ligger bara några meter från lågstadiet och ett par meter bortanför ligger kyrkan. ”Jag riktigt hör kyrkkaffesorlet susa i öronen”, skriver min syster när jag mms:ar en bild av Lugnvikskyrkan och informerar henne om att jag äter Brio för att understryka nostalgin. ”Har du sån där choklad också, med blått papper med ko?”

Jag har ingen chokladbit i blått papper med ko. Gör de ens sådana nu för tiden?

Så fort jag ser lågstadiet minns jag nästan allt. Att Camilla och Cecilia hade samma turkosa tröja på ettans klassfoto. Att Moa hade skrattgropar och gungade med mig en gång. Och ett vagt minne om en ny flicka i klassen som jag trodde kunde bli min kompis, men henne är jag inte säker på om jag minns på riktigt eller om jag bara läste om henne i en bok. Jag minns att jag fick gå till ett särskilt rum för att leta böcker att läsa, när min fröken hade förstått att jag inte bara kunde bokstäverna utan redan var storkonsument av litteratur. Den första boken jag läste från skolbiblioteket hette ”Tjuven”. Och jag minns att vi tränade inför ett julspel i skolan, och jag fick sjunga solo på ”klockorna ringa till julottesång” för att det inte fanns tid att träna in den med alla. Jag kunde den redan, för jag hade spelat den på en pianolektion. Jag minns rummet i kyrkan där jag fick mina pianolektioner, och mina pianolärare: Ullis och Mats. Och triumfen: Jag var sju år men hade redan spelat förbi åttaåringarna i pianoboken.

Och så minns jag genansen: De andra barnen visste bättre hur man lekte med andra barn, hur man förhöll sig till andra barns infall och nycker, hur man uppskattade lekarna andra barn ville leka. Kenneth kallade mig Sara-mara en gång. Jag berättade det för mamma och hon föreslog att jag skulle kalla honom ”Kenneth-spännet”. Sedan skrattade vi, för det lät så roligt. Jag brydde mig inte så mycket om andra barn, men ibland brydde jag mig om mitt eget ointresse och undrade hur alla andra orkade vara så intresserade av varandra, varandras idéer och varandras provokationer. Jag visste att jag var blyg, och jag visste att jag inte var blyg egentligen. En dag skulle jag bli mitt verkliga jag.

Jag minns när jag gick i sexårsgrupp, och en pojke vid namn Fredrik Å förklarade att han var ytterst nöjd med sitt namn. "För det kommer från fred och rik, de två bästa grejerna!" (Sara kommer från sa och ra, ett oregelbundet verb i preteritum och en egyptisk solgud.) På dagis lekte jag mest med Jenny, som var ett år yngre och hade brunt hår i page. Ibland lekte vi med Erik och Daniel, Jenny skulle gifta sig med Erik och jag med Daniel. Det hela befästes när jag och Daniel gömde en dunk med blandsaft på en föräldraträff. Vi fnissade och fnissade, men det var ingen som märkte att dunken var försvunnen, så vi fick hinta förskräckligt innan någon vuxen hakade på och kallade oss busungar medan vi höll på att spricka av skratt.

Sånt minns jag när jag glider runt i omgivningarna, där jag en gång i tiden stod i hörn och tittade på andra barn som visste hur man gjorde. Några barn hade föräldrar som läste LT (Länstidningen), andras föräldrar läste ÖP (Östersundsposten) och jag förstod att det var ett sätt att dela upp människor i kategorier. Jag var så osynlig som möjligt, avvaktande, och det är tveksamt om några andra barn minns den tysta flickan i rakt hår. Tvåtusentalet snuddar vid nittonhundraåttiotalet, det är bara en tunn hinna emellan, för det är samma hus och samma bollplank. Men bakom mig finns en reporter från LT och en från ÖP. De frågar mig vad jag skriver på nu, hur det känns att vara "hemma igen", vad jag har för intressen, var jag får inspiration ifrån och vad jag vill säga med det jag skriver. Det, och så är jag en halv meter längre.

Etiketter:

lördag 17 april 2010

genom sverige, under molnet

Glöm allt jag sagt om att vilja sitta mer på tåg. Den här veckans sammanlagt 19 timmar på tåg har dämpat min iver. Nu är jag på sluttampen, sitter baklänges någonstans mellan Bräcke och Järpen eller vad nästa station kan heta, och tittar på Sverige. När jag åkte från Lund i onsdags var det 15 grader varmt, men här ligger fortfarande klickar och högar av snö överallt som efter världens största tårtkrig.

Med tanke på Det Isländska Molnet som ligger över oss alla och har givit begreppet askonsdag en ny innebörd, så kan man tro att tåget ska vara överbelamrat med ångestfyllda flygresenärer som inte kommer hem. Jag tänkte mig att det skulle vara kaos, att jag skulle kunna sälja min sms-biljett dyrt på svarta marknaden om jag ville, att folk skulle gömma sig på tågtoaletter och under säten eller vädja: ”Snälle konduktörn, hav lite mänsklighet och låt mig följa med, min hustru väntar mig i Järpen!” Men sätet bredvid mitt är tomt och ingen på tåget pratar om något moln eller inställda flygturer. I stället pratar de om hur kvinnan, som sitter på sätet framför mig, mår. Hon är ganska gammal och hennes dotter blir nervös så fort hon harklar sig.
”Mår mamma inte bra?”
”Jag tittade uppåt och svalde lite luft.”
”Ojdå.”

Jag har varit i Östersund och tittat på en stad som en gång var den stora staden. Det var när jag bodde i Lugnvik, ett samhälle som antingen ligger utanför Östersund eller som egentligen är en del av Östersund, beroende på vem man frågar. När jag flyttade från Lugnvik var jag nio år och Östersund var fortfarande en enorm, avlägsen stad dit man åkte när man skulle köpa julklappar till kusinerna. Nu har den uppenbarligen krympt. Den är ett sluttande rutmönster, med en enorm överetablering av asiatiska restauranger men, vad jag kunde se, inte en enda grekisk. Jag och min husvärdinna slank in på en som varken var asiatisk eller grekisk, och åt en enorm brunch för 95 kronor, inklusive efterrätt med våfflor, wienerbröd, chokladpudding och cheesecake. Klå det, Stockholm!

”Persbrandt, han har fastnat i New York”, säger damen på sätet framför mig till sin dotter. Hon läser tidningen och där står det sådana väsentligheter. Det handlar förstås om Molnet.

I tisdags och onsdags var jag i Lund. Även där blev jag ypperligt omhändertagen, det här landet tycks verkligen krylla av sympatiska individer som öppnar sina hem och dessutom bistår med intressanta samtalsämnen. Krylla tycks det också göra av fina och begåvade åhörare till mina framträdanden. I Lund var det tjockt av just sådana, och jag glömde att tala om för dem vilken fantastisk publik jag tyckte att de var, så jag hoppas att någon härmed framför det till resten. I Östersund trillade det dessutom in en grupp utbytesstudenter från Zambia och Senegal, som fick hela föreläsningen översatt för sig av sina svenska medstudenter. Detta medförde att frågestunden blev av ett lite ovanligare slag, där frågor som ”hur tänker du när du lägger upp strukturen för en roman” blandades med ”if someone else told you they wanted to be gay, would you recommend them to be gay because you are living as gay yourself?”. Som tur är har jag jobbat tillräckligt länge på SFI och varit tillräckligt mycket i Afrika för att inte bli helt perplex av sådana frågor.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fascinerande med Molnet. Det första som fascinerar mig är förstås hur ett enda argt berg i naturen kan stoppa flygtrafiken över en hel kontinent. Det startar tankar om ömtålighet och sårbarhet som jag och alla krönikörerna i kvällstidningen tycker att vi bara kan må bra av att tänka ibland. Damen framför mig säger att det står i tidningen att de inte vet när det kan gå över.

Det första jag såg när jag kom fram till Östersund, var backen där jag lärde mig att det fanns vuxna människor som gjorde dåliga saker. Det var där som mamma upptäckte att någon hade stulit hennes handväska. Hon hade hängt den rakt över barnvagnshandtaget och det borde inte finnas något sätt att ta den, men någon hade skurit av remmen och nappat åt sig väskan. ”Varför då?” undrade jag, och mina konstruktivistiskt lagda föräldrar sa att det kanske var någon som var väldigt, väldigt fattig och inte kunde få pengar på något annat sätt. Det var synd om honom, men samtidigt gjorde han fel. Han gjorde fel, men det var samtidigt synd om honom. Det var i den där backen jag fick det klart för mig. Sedan hittade vi handväskan, tom i en papperskorg.

Det andra som fascinerar mig med det isländska molnet är att vi inte kan se det. Om det här hade varit för 150 år sedan hade ingen vetat om att det fanns ett enormt askmoln som spred sig över världen. Vi skulle harva på i våra fållor, stoppa några strumpor och fundera på att kanske dra igång en liten industrialism snart, sånt där som man gjorde i mitten av 1800-talet, utan en tanke på att det kanske flög isländsk aska över våra huvuden och huruvida Persbrandt satt fast i New York eller ej.

Jag har tittat på min gamla lågstadieskola, gräsmattan där min syster hade skidtävling på sin födelsedag, järnvägsövergången som jag fick gå över själv men bara när bommarna var uppe, kyrkan där min pappa jobbade och högstadieskolan jag var ganska rädd för. Det får lov att bli ett extra blogginlägg om allt det där, och om en bråkdel av allt jag minns. Men mest nostalgisk blir jag i alla fall när jag åker tåg och ser kalhyggena glida förbi. Vi stannade aldrig på vägkrogar när vi bilade genom Sverige. Alltid på kalhyggen. Där drack vi medhavd mjölk i termos, smörgåsar med ost eller messmör och upptinad bulle, och sedan lekte vi ganska mycket troll. Ingen sa åt oss att akta oss för någonting, vi fick bara inte gå för långt bort. Pappa hittade emellanåt en pinne som han tog med hem för att tälja en slev. Vi gjorde detsamma.

En gång åkte hela mitt fritids till Östersund och gick på restaurang. Jag var rädd för att äta på restaurang, bland annat för att det var ett främmande ord och för att jag aldrig hade gjort det förut. Alla andra barn tog pizza eller hamburgare, även dessa främmande ord för mig. Jag darrade på läppen, jag ville inte vara på restaurang, ville inte äta, ville inte ta ställning till om jag ville äta det där som hette pizza och hamburgare. Till slut fick jag veta att det fanns köttbullar och stuvade makaroner, det kände jag igen och viskade till en fröken att jag ville ha. När de andra barnen såg min tallrik ångrade de att de inte hade valt köttbullar och stuvade makaroner i stället. Mitt första restaurangbesök utvecklades sålunda ändå till en typ av triumf.

Det tredje som intresserar mig med molnet, är att det är ett moln. Moln är ett av de mest romantiska ord som finns, dessutom är det titeln på Karin Boyes första diktsamling, och nu står det på varenda löpsedel. ”Så länge stannar molnet”, ”molnet sprider sig över Europa” - så mycket trevligare det känns än ord som ”svininfluensan” och ”vårbudgeten”. Det finns en till grej med det där molnet som fascinerar mig, men den hinner jag inte berätta om. För nu är jag framme i Stockholm och ska åka hem och sova, så att jag snart kan gå upp och göra stockholmsgrejer. Som att gå på grekisk restaurang.

tisdag 13 april 2010

frillan och pojken

På pendeltåget får jag syn på mig själv i fönstrets spegelbild och måste fundera: Är inte 80-talet över? Hade han en poäng, mannen som såg mig på Coop och utbrast: ”Du, påsken är slut”? Eller pojkvaskern som häromdagen ropade: ”Hörrudu, vad är det där för frilla?” Jag svarade förresten inte på hans fråga, inte för att jag ville vara oförskämd men för att jag först inte förstod att det var mig han pratade med. Och när jag väl förstod efter några meter kunde jag ju inte gå tillbaka, det skulle se dumt ut oavsett om jag liksom backade eller vände mig helt om och gick honom till mötes. Bäst i sådana sociala situationer att låtsas som om man helt enkelt inte hör, tänkte jag och fortsatte gå, bara för att efter ytterligare tio meter känna att då, när jag tänkte det där första, så hade jag nog ändå kunnat backa med värdighet och besvara hans fråga. Han kanske blev ledsen över min ignorans. Han kanske gick hem och grät.

Min egen reflektion över min reflektion, så att säga, får i alla fall ganska snart sitt svar. På centralstationen står två uppenbarelser, med hår som får Marilyn Monroe att framstå som brunett. De svävar fram på höga klackar och deras kortkorta kjolar är illrosa och sådär leopardfärgade som leoparder är (man får göra en distinktion nuförtiden, när vad som helst kan ha leopardmönster utan att för den skull vara diarréfärgat), i öronen dinglar enorma ringar och ögonen är sotade, som man sotade ögonen för tjugofem år sedan när eyelinern inte var uppfunnen och man fick gå och elda några sedlar för att fixa sot. Det funkade då, för dels hade vi högkonjunktur och dels fanns det sedlar i så små valörer som tio kronor. Och jag tänker nej, 80-talet är inte på långa vägar över. ”Frilla”, till exempel, är inte det 80-talsslang så vet jag inte vad som är det.

Såvida, förstås, inte ynglingen med ”frilla” menade konkubin. I så fall går vi tillbaka avsevärt längre i tiden, och behöver, för att bringa någon ordning i alltihop, få tag på mannen som hojtade: ”Påsken är slut”. Han kunde få ropa: ”Du, killen, äktenskapsnormen och därmed familjepolitiken som frammanade ett begrepp som 'konkubin' för kvinnor som har sex med män utan att vara gifta med dem är slut!” Slagfärdigt, om ni frågar mig.

Frågeställningar:
1. Om han verkligen refererade till en konkubin när han ropade ”frilla”, var det verkligen mig han menade då?
2. Innebär det i så fall att jag ser heterosexuell ut?
3. Med tanke på hans ungdom och eventuella kulturella referensramar, kan han ha refererat till konkubinen i ”Farväl, min konkubin” snarare än till vilken ogift kvinna som helst?
4. Hur kan jag i så fall utanför grillen i Rotebro ha missat den kinesiska, i siden beklädda transperson han lär ha åsyftat?
5. Är ”frilla” som benämning för frisyr verkligen 80-talsslang, och varför står så sällan årtal med i slanglexikon?
6. Vad skulle jag ha svarat? ”Det är en typ av mohikan”?
7. Om jag hade svarat att det var en mohikan, hade han då med sina ålderdomliga referensramar där ”frilla” kan betyda konkubin, trott att jag i själva verket talade om en indian?

Etiketter:

måndag 12 april 2010

diverse vedermödor

Nästa person som kallar min skrivledighet för ”semester” ska jag slå i huvudet med det längsta ordet jag hittills skrivit i min nya roman. Jag tror att det är ”penntrollstatus”, men jag måste kolla så jag inte ger er fel information. Nåväl, om man av någon anledning har fått för sig att jag har semester, så kan man betänka denna veckas schema: I morgon bitti tar jag tåget till Lund, där jag ska prata på tjejjourens kafékväll. På onsdag eftermiddag kommer jag tillbaka, undervisar mina kvällstimmar och åker hem och sover. På torsdag tar jag morgontåget vid sjutiden till Östersund, där jag ska prata på RFSL:s kafé, intervjuas av Länstidningen, signera böcker på Akademibokhandeln, prata i skolor och framför allt bygga på bakgrunden till romanen det är tänkt att jag ska sitta och skriva på. Den utspelar sig där i Östersund och det är dessutom dags att återvända till mina barndomstrakter och kolla om mellanstadieskolan verkligen var så stor och skrämmande som den tedde sig 1988. Sent på lördag kväll kommer jag tillbaka till Stockholm, och då skulle det inte förvåna mig om det står någon kvinna på stationen och förväntar sig att jag ska ta hem och tillfredsställa henne. Alla dessa åtaganden man som författare måste underkasta sig.

Som om all den spänning mina utflykter genererar inte vore nog, gav jag mig idag på att försöka blåsa Coop på pengar de visserligen redan blåst mig på. Just det, jag talar om checkarna. Man får dem om man har handlat tillräckligt mycket på medmera-kortet, och de ger 50 kronors rabatt eller fem procents avdrag på priset. Det är det där sista som är så lömskt och försåtligt. ”Jamen”, tänker man då, ”om jag handlar något som kostar över tusen spänn så får jag ju mer än femtio kronors rabatt. Jag sätter upp checken på kylskåpet och väntar tills jag ska köpa ny fotoskrivare eller femtio burkar pesto.” Nå, köper man någonsin de där femtio burkarna pesto, och kanske den mest relevanta frågan: om man köper dem, kommer man ihåg att ta med sig sina medmera-checkar? På båda frågor är svaret nej. Den sitter där, checken, och gonar sig med magneterna man knåpade ihop av cernitlera på inflyttningsfesten och teckningarna ens systerson ritade på den tiden då cyklar, folk och hästar såg likadana ut. Inte konstigt om man lyser upp när man hittar en sån där check på kylskåpet med sista datum: 31:a maj. Inte konstigt om man tar med den i triumf till Coop och daskar ned den på disken med ett nonchalant leende som säger: Just det. Jag har kommit ihåg min bonuscheck.

Mannen bakom rullbandet såg tomt på mig och informerade: "Du, den här gick ut för snart ett år sedan". Jag log, nu mer forcerat, och klämde ur mig en svada som jag hoppades skulle uppfattas som charmerande: "Ja dra på trissor. Du vet, de sitter där på kylskåpet och man försöker komma ihåg att ta med dem och så hittar man en som ser ut att inte ha gått ut och man ba hurra, ja du vet hur det är." Han log artigt. Han visste inte hur det var.

Etiketter:

måndag 5 april 2010

illusionen vid tvättstugan

Det finns en man som sitter vid våra tvättstugor. Han har en barnvagn och papper och penna, och han sitter där nästan varenda gång jag går förbi på väg till pendeltåget. Jag har hela vintern tänkt att han skriver på något, att han har ett litterärt projekt som han tidigare inte kunnat ta tag i och att han nu äntligen får utlopp för sina kreativa lustar under föräldraledigheten. Mina romantiska drömmar om hans skrivande kan nog rentav vara en anledning till att jag själv bestämde mig för att ta tjänstledigt i april för att skriva. Men igår, eller om det var i förrgår, hade jag inte lika bråttom till tåget som vanligt. Jag saktade in och sneglade på hans frenetiska aktivitet. Det var sudoku.

Idag löste han korsord. Han sitter inte alls där med en skrivbok han köpt för näst billigaste pris i stället för billigast för att ge sitt skrivande tyngd. Med påskriften ”Min första roman. Av: Peter Svensson”. Nej, han löser sudoku och korsord, funderar över om fyran ska vara i nedersta vänstra hörnet eller i mittenrutan. Det är säkert skönt. Och jag tänker: om illusionen inspirerar har den ändå fog för sin existens. Sedan skriver jag in honom i ett manus, mannen med korsordet. För att liksom ge verkligheten fog för sin existens i det som illusionen inspirerade till. Det kallas symmetri och det är vackert.

Etiketter: