onsdag 19 maj 2010

skåpmat

Igår morse gav jag bort det gamla skåpet, det som i folkmun kallats ”det fula skåpet”. Jag gav det till Röda Korset, för med sänkningen av arvodet och allt tänker jag att Bengt Westerberg kanske inte har råd med möbler längre, och har han tillräckligt med skåp kan han kanske sälja det och tjäna ihop till en glass. I så fall rekommenderar jag, men endast med näppe och endast för den som vill prova en ny sort, den nya Magnum Gold?!. Den heter så, med frågetecken och utropstecken efteråt, och man kan äta den grubblande över vad frågetecknet fyller för funktion. Kanske får man inte kalla något för guld om det inte är äkta guld, kan man fundera, och kanske gör då frågetecknet att man kommer undan, då innehållsförteckningen blir mer som en fråga. Så skulle man kunna göra på fler områden, kan man fortsätta sin fundering. Mjölk ger starka ben?! Fisk gör dig smart?! Teorin faller när man börjar fundera över allt som kallas guld utan att innehålla minsta karat. Qruisers guldmedlemskap. Guldnougat. För att inte tala om allt som hävdas vara silver utan att alls vara det. Tinningar. Silverfiskar (de är inte ens fiskar!). Bronshy, järnlady, till och med trä låtsas man att saker är gjorda av, som inte alls är det. Speciellt kroppsdelar får byta kött mot trä, allt från skallar till rumpsmak (rumpor kan inte ens smaka!). Tenn brukar däremot få vara ifred, jag har inte hört talas om mycket som anges vara av tenn utan att vara det. Det kan han begrunda, Bengt, när han äter glassen han köpt för pengarna han får för mitt fula gamla skåp.

måndag 17 maj 2010

monstren i skåpet

Jag rensar ut det första utkastet av Udda. Jag rensar ut, nej sparar, nej rensar ut, nej sparar min första skiss till ryggtatueringen. Jag rensar ut, nej sparar, nej rensar ut min första egna adressändring, jag rensar ut alla papper från Migrationsverket som säger att min fästmö äntligen ska få komma till Sverige. Jag rensar ut, nej sparar alla kärleksbrev från Exet C, Exet L, Exet A och Exet S och lägger dem på vinden. Jag sparar alla solglasögon utom två, trots att man strängt taget bara har två ögon och inte behöver sexton par. Är det någon som vill ha min första vhs-kassett med Fucking Åmål? Är det någon som vill ha tidningen från när jag kom ut som Bruden och log mot QX-läsarna i tandställning? Eller förresten. Jag rensar ut tidningen från när jag kom ut som Bruden och log mot QX-läsarna i tandställning. Rensar ut ett brev från mig till någon som en gång fick mig att känna mig värdelös. Jag sparar blocket med skrivmaskinspapper som dateras till 1990 med hjälp av påskriften, som på ett av mina hemliga språk säger "Sara är snäll". Jag har ju en skrivmaskin. Jag sparar ett rutat papper signerat "Sara 1999" från tiden då jag skulle bli korsordskonstruktör. Man kan ju spela luffarschack på det. Jag rensar ut tidningsartiklar som jag klippt ut för att ett annat ex skulle uppskatta dem om vi skulle börja umgås igen. Nej, jag sparar dem förresten. Jag sparar en dikt mina elever skrivit till mig. Jag slänger skisserna på kläderna jag och fästmön skulle ha haft när vi gifte oss. Jag rensar ut en utskrift av den etymologiska betydelsen av prefixet e-, och en fickalmanacka från 2005. Är det någon som vill ha ett par helt vanliga hörlurar? En singel med pridelåten från 2006? En rysk nyckelring, gamla kollegieblock, ett gäng blommiga tekoppar? Jag rensar ut egna och andras sårade hjärtan, jag slänger fyra kassar pappersinsamling. Det är nya tider nu. Mitt nya skåp är det fysiska beviset.

lördag 15 maj 2010

skåpet

Jag bestämde mig nämligen för att det inte är nödvändigt att just mitt hem ska se ut som om någon har gått in på en loppis, blundat och pekat. Och pekat och pekat. Kära Sara, sa jag till mig själv i spegeln någon granne en gång dumpade på mig. Kära Sara, du fyller snart trettio och det är dags att du unnar dig en köpt möbel. Spara och Slösa behöver, trots slagfärdig retorik, inte inneha det totala inflytandet över ditt liv. Köp dig ett skåp.

Det gick snabbt. Efter jobbet åkte jag till Farsta Strand för att titta på skåpet jag hittat på Blocket, det stod hos en gemytlig familj i flyttkaos. Det var enormt jämfört med bilden, men vad är å andra sidan inte det (bortsett från spermierna på bokomslaget till Udda, där förhållandet är det omvända), tänkte jag och provöppnade alla lådorna. Du kan ju åka hem och tänka på saken, föreslog den gemytliga pappan och jag sa att jag inte orkade. Hade jag pallrat mig ända till Farsta Strand skulle det väl vara själva fanken om jag inte kunde bestämma mig för ett enkelt skåp. Jag gjorde helt enkelt så att jag sa ”jag tar det”, och ringde Tofflan. Beslut är lätta på det sättet, att de är tagna så fort man har tagit dem.

Här börjar det kännas lämpligt att framföra mina hyllningar till Tofflan. Hon kastade sig in i flakbilen, tog ut pengar och körde från vår sida av stan till den gemytliga familjens (det tog en timme) alltmedan jag drack deras gröna te och hjälpte pappan att kånka in skåpet i hissen. Halvvägs till nämnda hiss insåg jag att ”gediget” är en auktionsomskrivning för ”helt sjukt tungt” och började fundera över hur jag och Tofflan egentligen skulle få upp det där skåpet för våra två trappor.

Tofflan och mannen hivade upp skåpet på flaket som om det vore popcorn. Jag började jobba upp ett komplex, och Tofflan garvade åt mitt påfund att gå och köpa ett enormt skåp utan en tanke på hur jag skulle få upp det i lägenheten. Hon påminde mig om att jag är ett ganska litet stycke människa på sådär 45 kilo och att skåpet lätt skulle ta mig i en brottningsmatch. Jag gjorde vad vilken vettig människa på 45 kilo i det läget skulle ha gjort. Jag ringde mamma.

Mamma tog med sig sin långe store karl, som tillsammans med Tofflan baxade mitt enorma skåp uppför två trappor medan jag gjorde symboliska gester som att hålla en hand mot ena skåpväggen som skenbart stöd, hålla upp dörrar och ropa "akta hörnet". Jag ignorerar annars gärna vilken liten räka jag är, bär alltid allt vad jag orkar och kånkade en gång upp en 32' tjockteve uppför samma trappor. Men härmed var min räkstatus befäst. Allt jag kunde göra var att plocka undan ett gäng skor i hallen och i övrigt handfallet se på. När jag exponerade mitt nyfunna komplex för Tofflan tröstade hon mig med att jag i alla fall är infallsrik.

En intressant effekt av det nya skåpet, är att samtliga saker i min lägenhet enligt ett slags råttan-på-repet-system har börjat byta plats. Sakerna i det gamla skåpet skulle nämligen omfördelas, vilket lett till exempelvis följande kedjor av förflyttning:

1. Verktygen i understa lådan i gamla skåpet - flyttas till verktygslådan som därmed behöver bli mer tillgänglig eftersom jag använder verktyg ganska ofta - förrådet måste göras mer tillgängligt - sakerna i förrådet måste rensas ut.

2. Videofilmerna längst upp i gamla skåpet - flyttas till tv-bänken som för tillfället fylls av gamla vhs-kassetter jag aldrig tittar på - vhs-filmerna måste rensas ut i en del som tas upp på vinden och märks med "nostalgi" och en del som pappa får eftersom han är den enda jag känner som fortfarande använder vhs.

3. Böckerna längst ned i gamla skåpet - flyttas till bokhyllan bredvid soffan som har två hyllor med svårplacerade prydnadsföremål och gamla dogtags från diverse pridefestivaler samt kompendier från åtta års universitetsstudier - föremålen måste sorteras, packas och rensas, kompendier och papper måste sorteras, packas och rensas. Alla mapparna placeras i lådan under andra bokhyllan - lådan under andra bokhyllan måste frigöras från lösa papper och kärleksbrev som kilats in mellan den och understa hyllplanet.

Jag behöver kanske inte säga mer. Skåpet har enat familjer (nåja, jag träffar både mamma, hennes pojkvän och Tofflan säkert en gång i veckan, men i tidningarna stod det att Victoria och Madeleine har enats utan att jag visste att de någonsin särats), dragit upp det förflutna, släpat ut det på golvet, fyllt kartonger, ställt upp dem på vinden, dragit fram ännu mer förflutet, fått mig att fundera över skrivbord och sängramar och flytta allt mitt glitterlim tre meter västerut. Det känns som om jag håller på och flyttar, fast utan själva flytten. Det är som om jag har köpt tio nya möbler, inte en. Sådär försöker jag formulera inför mig själv vad det är jag gör. Plötsligt slår det mig: jag vårstädar.

tisdag 11 maj 2010

löpperiodens glansfulla inledning

I morse var jag ute på årets första jogg, och sitter följaktligen här på pendeltåget med illrött ansikte och självbeundrande uppsyn (inte helt olik min nöjda och trevliga, håll i åtanke att folk som verkar sympatiska lika gärna kan vara uppfyllda av beundran inför sig själva). Efter löprundan (ja jag kallar den gärna löprunda, även om det bitvis mer rör sig om en endast marginellt mer vertikalt rörlig lufs) blev jag så energisk att jag köpte ett skåp på Blocket, svarade på tre e-mail och råkade kräma deodorant på läpparna eftersom jag stod och tänkte på lypsyl. Jag kan meddela att det luktar bättre än det smakar, och att fukthämmande medel passar bättre i armhålan än mun-dito. Sedan kom jag på att jag har ett jobb, så jag löpte iväg till pendeltåget och här sitter jag nu. Löpsk.

måndag 3 maj 2010

borttappat: skrivledighet

Alltså, är det någon som har sett min skrivledighet? Den var här någonstans och jag började just förstå hur jag skulle utnyttja den till fullo, men nu är den borta. Allt som är kvar är femtio nya sidor på min roman, ett förord till en antologi och en novell till en annan. ”En slags skogsromantisk folktro-bdsm” försökte jag förklara den för en vän i lördags och hon anmälde sig genast som köpare. Jag är ingen novellernas mästare och dessutom är det av någon anledning mycket sällan just mitt skogsvurmeri uppskattas av mina läsare, så anledningen till att jag härmed länkar till denna queererotiska novellsamling är till största del för att jag tror att det kan finnas en del riktigt bra och coola noveller i den.

Min skrivledighet är alltså borta. Om du hittar den kan du väl säga till. Den är ungefär fyra veckor lång och ovanligt vacker även för att vara en ledighet. Om du har hittat den förstår jag varför du skulle vilja behålla den för dig själv, men då vädjar jag till det medmänskliga i dig. Den betydde något för mig på så många plan. När jag inte behövde använda fritiden till att skriva, för att jag i stället ägnade min arbetstid åt det, fick jag till exempel tillfälle att träffa folk och till och med gå på fest. Det hände att jag stannade på Momma tills de stängde. Det hände att jag fikade med någon som inte var en förläggare eller en journalist (inget ont om förläggare och journalister, jag fikar gärna med fler bara de tar mig någonstans där det finns cheesecake). Det hände att jag gick på promenad.

Jag har på något plan inte förstått än att den är borta. Någonstans i bakhuvudet ligger ett fåfängt hopp om att någon ska hitta den på gatan och lämna in den hos polisen (”är det ordpolisen man lämnar till då”, garvar någon malplacerad ordvitsare i mitt bakhuvud och jag tystar den med en rak höger för ert välbefinnande). Till exempel har jag inte en tanke på att missa Momma&Roxy-festen på lördag för något så jobbrelaterat som skrivande. Skriva roman på helgen? Nej! Skaka rumpa och träffa alla jag någonsin träffat (enligt ryktet är det just de som har tänkt komma på festen)? Ja!

Filosofiskt sett kan man hävda att jag, i och med min fortsatt sorglösa inställning till socialt liv, fortfarande är skrivledig. Det enda som motsäger saken är att jag idag befunnit mig på jobbet i tio timmar.

Etiketter: