torsdag 24 juni 2010

om att skriva en roman

Jag är på väg in i det sista kapitlet av min nya roman, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av känslan av att skriva en bok. Så här känns det att skriva en roman: Lätt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Trögt. Lite mindre trögt. Trögt igen. Förvånat.

De första 20 sidorna rinner ur mig som ett porlande vatten. De skjutsas ut av själva uppslaget, jag tänker "ja, det ska jag skriva om!" och fingrarna släpper aldrig tangentbordet. Det är lite som att städa. Man (jag) tänker "nej nu röjer jag upp här", och bärs av initiativet i tio minuter tills man (jag) inser att det visst fanns ganska mycket att ta itu med. Att alla tygerna ligger i en hög för att det inte finns plats för dem i skåpet, och att papper måste läsas och sorteras innan de kan hamna i slutförvaring. Det blir trögt.

När folk påstår att mina texter är ”rappa” (det händer) är jag glad att de inte suttit i mitt huvud, där en enda snabb replik ibland kan ta en halvtimme att pressa fram. Obstinat perfektionism i kombination med otålighet gör att jag 1) inte kan nöja mig med en mening som inte berättar exakt vad jag vill berätta och 2) inte orkar skriva en massa ord som inte är nödvändiga för berättelsen. För att göra en annan liknelse är romanskrivandet ungefär som att i brådska springa till affären, för att sedan behöva stå i evighetslånga köer med bankande hjärta och viss irritation. Tills man plötsligt är i kassan.

Förvåningen uppstår när jag märker att boken är färdigskriven. Det har varit likadant i alla manus jag skrivit; slutet kommer hastigt och alltid när jag trott att det var två-tre kapitel kvar. Det kommer dessutom med ett starkt påstående om vad min bok innerst inne handlar om, oavsett vad jag själv tänkt. När Udda tog slut hade jag planerat att fortsätta med Martins öde och kanske något om Zainab, men när de låg där i gräset sa texten åt mig att jag hade hamnat just där berättelsens tema mötte sig själv. Precis som min nya text nu är på väg att göra, om jag känner den rätt. Då är det bara för mig att lyda, och varsamt lyfta bort alla mina tio fingertoppar.

Huruvida jag verkligen känner den eller ej skulle förstås kunna vara stoff för ett helt eget blogginlägg.

Etiketter:

torsdag 17 juni 2010

så grip din chans

Foto: Sara Lövestam ”På en sommaräng du finner bara en lyckoklöver*”, gnolar jag närmast tvångsmässigt flera gånger i veckan från maj till september. Och jag vet att det är lögn. Sedan jag var liten har jag plockat fyrklövrar på nästan varenda sommaräng jag beträtt, och jag finner alltid fler än en. Jag vill gärna tolka det som att underbart egentligen är långt.

Det som är så lockande med fyrklövrar är att de 1) är anomalier som 2) eftertraktas i stället för att hånas. De är lyckoklövrar, som om homosexualitet skulle kallas lyckoläggning eller Aspergers ett lyckosyndrom. Häromveckan hittade jag en utanför ett hus där jag skulle på visning. Jag nämnde det för mäklaren efteråt, och hon trodde mig knappt förrän jag gick och pekade på den. ”De ... de finns på riktigt!” utbrast hon och just då hade jag inte gjort henne lyckligare om jag budat fem miljoner.

Om jag är nära hemmet när jag hittar dem, så brukar jag plocka dem och pressa mellan två kuvert under skrivmaskinen. Denna samling pressade fyrklövrar har gjort att jag, utöver att förtjusas över fyrklövrarnas existens, även har börjat få preferenser. Helst ska de ha lika stora blad, det kan också vara charmigt om ett är något mindre men inte mycket. Fyra blad är det som gäller, inte fem eller sex. Större premieras framför mindre, men bladen får inte vara för bulliga för då smälter de in i varandra när man pressar dem. Ja, ni märker vad som händer. En norm har skapats i min grupp av normbrytande klövrar. Dra gärna paralleller till flatvärld, svartrockare eller annan avvikande klunga.

Så är det med normbrytare, tänker jag när jag slätar ut och pressar ned. Det avvikande är intressant och kittlande så länge det inte bryter av för mycket. Det är en variant av det normala, en lagom variation som i smyg styrs av ramar och preferenser den också. När jag hittar fem- och sexklövrar blir jag lite avtänd. Ska ni komma här, tänker jag då, och genom er existens få mig att känna att en klöver kan vara så avvikande att den inte längre inspirerar? Det är något vulgärt över det där med att ha sex blad, när varje anständig klöver har tre och de inspirerat avvikande har fyra. Om fyrklövrarna hade en parad, tänker jag, skulle de ilsket försöka hindra fem- och sexklövrarna från att delta, med motiveringen: ”Ni förstör ryktet för oss andra genom att vara sådär extrema”.

På en sommaräng du finner bara en lyckoklöver, någonstans. Jag plockar, plockar, pressar, sparar garanterad lycka mellan två kuvert, som kärleksbrev som bevisar att man varit värd att älska. Och likaså en enda gång du finner just den vän du behöver, gnolar jag, så grip din chans. Men fort, innan den flyr bort; underbart är kort. Alldeles för kort.

*Även om folk i allmänhet (och som synes även Povel Ramel) refererar till fyrklövern som lyckoklöver, är "lyckoklöver" egentligen namnet på en helt annan växt, som liknar klövern men tillhör harsyreväxterna. Så att jag inte går och sprider några missförstånd i floran.

tisdag 15 juni 2010

verb är saker som man gör

Det har kommit ett verb till stan. Först såg jag det bara i heterotrötta seriestrippen ”Elvis”, men det har spridit sig. Jag har hört det på stan och sett det i tidningen. Jag avskyr det, och jag förstår inte riktigt varför. Jag är ju för nybildningar, jag utbrister i hurrarop när kreativa elever skriver ord som ”olöjligt” och ”älskbarhet”. Men det här verbet kan jag inte med. Kanske beror det på sammanhanget det har presenterats i via seriestrippen; klängiga böner om sex som ett naturbehov en person tillfredsställer åt en annan för att vara snäll. Kanske beror det på att själva ordet är så enkelt att det gör något komplext till något banalt. Om någon som läser det här planerar att någon gång ligga med mig, read my lips: Fråga mig aldrig om jag vill sexa. Jag kommer att slå dig. (Såvida du inte gillar sånt, i så fall kommer jag verkligen inte att slå dig och därmed basta!)

Etiketter:

söndag 13 juni 2010

squashval rotebro

I Rotebro har de tagit bort hela Coop Forums nederdel och ersatt den med Willys. I stället för en överdel med mat och schampo och en nedervåning med kläder och elektronik, har jag nu en överdel med rättstavad mat och en underdel med felstavat lågpris. Det är som om de hade huggit av mig under midjan och ersatt ben och kön med överdelen hos min billigare kusin (om jag haft någon billig kusin alltså, vill härmed påpeka att samtliga mina kusiner är av yttersta klass och finess). Börja inte ens föreställa er, för det är inte vackert.

Detta innebär att man alltid måste göra ett val, när man går iväg för att göra sina veckoinköp. Ska jag gå in på Coop, där tomaterna ligger glänsande under reklam-tv-skärmar, eller svälja stoltheten och likt en strejkbrytande gruvarbetare glida ner under jord där ”scuatch” säljs ur kartong för halva priset? Vill jag, när jag betalar i kassan, mötas av en rödvit pin med texten ”jag jobbar för Sveriges billigaste matkedja”, och vad är det jag inte betalar för när juicen kostar fem kronor mindre under jord? Sådana val måste jag göra, vilka i sin tur proppar på mig frågeställningar kring hur maten jag köper på Coop kan hålla så låga priser som de gör, och sedan är jag igång. "Bekämpningsmedel! Slavlöner! Konserveringsmedel!" skriker mina inre konsumentmaktsivrare och jag släpper min scuatch på Willys, ignorerar squashen på Coop och går hem och sår ett frö som en dag ska bli min egen kravzucchini. Det tar ganska lång tid, så jag ringer Tofflan och ber henne köpa med sig en på vägen hem. Hon köper alltid det mest etiska, annars får hon dåligt samvete, så jag har det ändå ganska praktiskt ordnat. Värre är det för alla övriga Rotebrobor, valen och konsumentmakten har tyvärr drivit dem till vansinne. Häromdagen såg jag till exempel ett flertal ynglingar gå och spotta på gatan helt utan synbar anledning.

lördag 5 juni 2010

jag bloggar, alltså finns jag

Den blå himlen påminner mig om att jag har en ganska så blå blogg. Eller var det min systers sms: ”tänkte bara berätta att jag har börjat skriva min uppsats och då kan det vara skönt ibland att ta en paus och läsa din blogg...” Eller kanske bloggkommentaren: "Alltså, det är ju jättekul att du har fullt upp och sådär, men jag (och många andra) saknar dina blogginlägg..." Jag gillar de taktfulla sätt ni ibland påminner mig om att mina blogginlägg är önskade. Och jag gillar hur ni understundom spinner vidare på mina egna tankegångar och ibland breddar min egen horisont, men ibland helt enkelt väljer mitt kommentarsfält som forum för allmänna funderingar. Är det konstigt att man blir lite hedrad, när man har skrivit ett inlägg om ett skåp och får kommentarer om melodifestivalen, lesbiska festivaler och en skopa rak, hederlig kärlek? Jag borde verkligen skriva lite oftare och ge tillbaka så mycket jag bara orkar. Samtidigt som jag skriver färdigt nästa bok, redigerar två andra skrivarbeten, jobbar heltid och inte bränner ut mig förstås.

För att inte få för mig att livet består av deadlines, var jag förra helgen hos min pappa och byggde möbler i stället. Med en sticksåg i näven och myggmedeldoft i näsan (jag glömde först sätta myggmedel i svanken, som sedan mycket riktigt var alldeles bucklig i några dagar) får man välbehövda perspektiv på livet och koncentrerar sig mest på att såga rakt, räkna centimetrar och springa över förgätmigej för att hämta tumstock och skruv. Jag skrev ingenting den helgen, jag säger det med viss triumf. När jag kom hem satte jag mig och började sy på kläderna jag tänkte ha när jag fyller 30. Jag kände mig som en sån där bondmora som är som en hel karl, ni vet. Som ystar sin ost och kardar sin ull ända in i de hemsnickrade vedlårarna. Sen åkte jag hem och började surfa bostadsrätter på hemnet.se igen, som för att balansera.

Det är länge sedan nu som jag gjorde mig fri från bostadsvisningsberoendet, men nu har det slagit till igen. Lummigt område, säger annonserna. Kvällssol, originalparkett, helkaklat. Och spännande planlösning. Det kan betyda nästan vad som helst, men oftast betyder det att man har satt upp en vägg någonstans och skapat sådant som ett sovrum som man måste gå igenom för att komma till vardagsrummet, en köksö som samtidigt är ett skötbord, eller ett hörn med så snäva vinklar att en mer kreativ mäklare skulle kalla det ”hemmets navel”. Åh jag vill ha ett hem med en navel, särskilt om naveln är en balkong i söderläge och funkisluckor i original. Samtidigt som jag vill komma ihåg att balkong i söderläge och funkisluckor i original ingalunda är det mest grundläggande för att en människa ska bli lycklig. Det är en knepig balansgång det där.

Min syster ringde mig idag för att kolla om jag levde. Jag tar det som att jag ska uppdatera bloggen lite oftare. Härnäst kommer ett inlägg om vad som har hänt med mitt lokala Coop Forum. Vad sägs om en sådan cliffhanger - jodå, något har man lärt sig från alla skrivarkurser man i ilska googlade upp efter ens hundrade refuseringsbrev och visserligen aldrig gick men ändå sög i sig via kursbeskrivningen.