fredag 30 juli 2010

dagens lista: pride utan biljett

Ni vet att jag mycket sällan hemfaller åt fulbloggning såsom listande. Veckans tidsbrist får ursäkta dagens beteende, jag hoppas att ni också gör det. Så, från och med idag serverar jag dagens lista!

Saker man kan göra på Stockholm Pride om man inte har köpt biljett
  • Hänga på Lava där Pride Ung käkat så mycket kreativitet att den sipprar ut genom väggarna. För folk under 25 år (dvs inte jag, mer om det faktum att jag fyllt 30 senare).
  • Hitta på lagar som inte finns och sedan skriva arga blogginlägg om dem.
  • (relaterad till ovanstående) Poetiskt kalla dekadens för dekadans som en fin vink om att man i smyg kommer att tillbringa sin pridefestival på Kvarnen.
  • Stryka runt Kulturhuset och automatiskt få en gratis bibel, värvas till Amnesty, skriva på mot tvångssteriliseringar av transsexuella och få tillräckligt med politiska flygblad för att kunna tända sig en lång och värmande brasa när kylan sätter in i november.*
  • Stryka runt inne i Kulturhuset utan att gå på några stängda seminarier. Det är lätt att slinka in på Ekoteket och få sig en föreläsning till livs, att betrakta utställningar vid Bryggan och ragga i rulltrappan.
  • Läsa rapportering från Pride som inte bara handlar om schlager och "dekadans". Till exempel min.
  • Hänga utanför parken, som man numera så lämpligt åker till via sextionian. Det finns också extrainsatta bussar, den så kallade "Pride Express" som går direkt från Kulturhuset till Pride Park. Man kunde kanske tro att alla som brukade hänga utanför prideområdet i Tanto inte skulle orka ta sig ända till Djurgården för att glittra till omgivningarna. Det visade sig att de vet hur man åker buss.

Fyll gärna på listan med egna exempel! Och önska morgondagens lista om ni vill.

*Det kanske låter lite politikfientligt, men håll i åtanke att valet äger rum i september. Och att det mesta är floskler ni redan hört förut. Gissa om partierna vill att alla ska ha samma rättigheter och om alla partier utom KD är det som gjort mest för hbt-personer under åren?

måndag 26 juli 2010

hoppsan, pride!

Alltså hoppsan, blev det pride nu? Blir det kortare och kortare tid mellan gångerna, eller är det inbillning? Flatorna och bögarna, sparrisarna i frisyrer som de har sett att andra flator har, profilerna som man känner igen men aldrig har bytt ett ord med, polygänget som tycker att jag ska komma på mingel och alla de där som hade bröst förra året men skägg nu - de har lyckats inta staden utan att jag märkte det förrän idag.

Att jag märkte det idag berodde i sin tur på att jag som vanligt åtagit mig att "jobba pride" för qx.se. Det innebär att jag skubbar runt på kulturhuset och insuper så mycket som möjligt, sparar det i lungorna och andas ut det i helst riktigt summariska, detaljrika, fyndiga, korrekta, utförliga och kortfattade artiklar. Samtidigt, förstås, som jag ska hitta tid att hänga med alla som för en gångs skull så praktiskt hänger på samma ställe, andas in den queerfriska atmosfären och dricka tillräckligt med vatten. Idag lyckades det ganska okej, men jag hoppas ändå att veckans rutin och allt mer råbarkade festivalstämning kommer att göra det ännu enklare.

Jag har redan varit på intressanta föreläsningar, sett en konsert, bevittnat en modeshow-kupp och inspekterat videokonst. Men det är ändå något speciellt med det som får lov att handla om mig och er. Idag var jag och lyssnade på ett samtal om Skamlöst, den queererotiska novellantologin som initierades av Elin Grelsson och kommer att ges ut i höst. Ett av bidragen är mitt, och ju mer jag lyssnade på samtalet desto mer förstod jag varför Ulrika (från Normal Förlag) definierade min novell som "söt historia". Det kan nämligen knappast betecknas som "snusk", ett ord de gärna applicerade på andra bidrag i Skamlöst (en bok som jag själv för övrigt knappt kan vänta på att sätta tänderna i).

Nåväl, för att försvara min brist på snusk och framhålla förtjänsterna i en mer skogsromantisk än porrig bdsm-folksaga ska jag på lördag eftermiddag klockan 17.00 befinna mig på Normal Förlags scen i Pride Park och prata om novellen och om queer litteratur i allmänhet. Jag hoppas att ni kommer, för jag är själv nyfiken på vad jag kommer att säga! Som om det inte vore nog, ska jag två timmar senare komma tillbaka till samma scen, denna gång för att tala om Udda, avslöja det allra första om nästa roman (som kommer ut till våren) och om mitt författarskap i stort.

Alltså: Normal-scenen i Pride park på lördag klockan 17.00 om queerskogserotisk bdsm-romantik, klockan 19.00 samma dag om Udda, nästa roman och vad man mer kan förvänta sig av mig.

Dessutom: sitter jag imorgon (tisdag) mellan 14.30-15.30 och signerar (eller svarar på frågor om, eller samtalar lite om, eller begrundar) Udda vid Hallongrottans bord i Pride House. Det kan också tänkas att Bitte "the original hallongrotta" Andersson intervjuar mig i parken senare i veckan, jag återkommer om detta! Sista-minuten-uppdateringar kommer som vanligt på facebook (tryck "gilla" för att fortsätta få uppdateringar).

Jag blir jätteglad för varenda en som har kommit fram och pratat med mig om Udda. Ni är rysligt gulliga, jag säger bara det.

torsdag 22 juli 2010

böckerna som lade sig i fundamentet

Av de frågor jag oftast får av journalister, är nog vinnaren: ”Vilken är din favoritförfattare?”, eller variationen: ”Vilka författare inspireras du av”. Kanske är det inte frågan jag får oftast, förresten (den vanligaste är nog snarare ”hur kom du på att skriva om en man med amputifetisch”), kanske känns den bara som den vanligaste för att jag inte vet vad jag ska svara.

Jag har ju ingen favoritförfattare. Jag ler åt en formulering här, imponeras av en disposition där, njuter av ett subtilt förmedlat budskap, inspireras av en plantering, men favorit? Jag väntar fortfarande.

Så har jag tänkt, tills jag för några veckor sedan fick frågan för sådär hundrade gången, denna gång från Situation Stockholm. Jag spanade inåt för att hitta ett roligare svar än ”jag vet inte”, eller det pompösa ”ingen alls”. Där inne hittade jag en hel massa böcker. Det var bara det att de var ungdomsböcker.

Under min mellanstadietid konsumerade jag böcker som vanliga elvaåringar konsumerar ... ja, läsk eller vad de nu konsumerar. Som jag minns det fanns det en 15-boksgräns på biblioteket, så varje vecka gick jag och min syster dit och lämnade tillbaka femton böcker och lånade femton nya. Det vill säga, femton var, som vi sedan bytte med varandra. Den vanligaste uppkäftiga repliken i vårt hus var under flera år: ”Tyst, jag läser”.

Det är mycket få av Sigtunastiftelsens biblioteks ungdomsböcker som jag bara har läst en gång. Av de böcker jag själv fick på födelsedagar och julaftnar är det mycket få jag har läst färre än tre gånger. Och så finns det böckernas Dirty Dancing; böckerna jag har läst så många gånger att jag fortfarande efter femton år i princip kan dem utantill. När jag bläddrar i dem blir det uppenbart: det här är böckerna jag borde nämna när de frågar mig om inspiration.

Syskonkärlek
Det är slut mellan gud och mig
Zeppelin
Hemlängtan
Jag saknar dig, jag saknar dig
Matilda
Jackaroo
Min vän Percys magiska gymnastikskor
Det blåser på månen
Momo och kampen om tiden
Min illröda kompis
Korpens sång
Godnatt mister Tom
Spelkortsmysteriet
Sotarpojken

Ju fler jag nämner, desto fler kommer jag på, så jag slutar här. Ibland funderar jag över varför jag inte själv skriver ungdomsböcker, om det nu är de som har inspirerat mig allra mest. Svaret är kanske delvis att jag alltid har skrivit sådant jag själv skulle vilja läsa, och numera skriver för vuxna för att jag själv råkar vara det. Men den andra delen, som liksom puffar mig av stolen när jag tänker på den, kan nog vara, ja, är nog helt säkert, att jag sätter dem så högt att jag inte riktigt vågar. Än.

Etiketter:

onsdag 21 juli 2010

i skogen

I skogen är det skugga och en del växter är faktiskt gröna. Några meter bort, utanför skogen, är gräsmattan som skäggstubb och humlorna ger det inte ens ett försök. Här i skogen är det som sagt någorlunda grönt, men även här har man uppfattat att det är torrperiod. Gräset är enstaka strån med blad som vimplar, trädens tappade löv har dragit ihop sig i groteska grimaser och att uträtta sina behov på en flämtande tuva känns mer som en välgärning än ett lagbrott.

Bredvid min filt släpar en myra på en tredubbelt så stor spindel genom lavarna. Jag räknar ut att de rör sig ungefär en centimeter per minut. Ibland stannar myran och vilar, ibland tar den en lov för att sondera terrängen, men den kommer hela tiden tillbaka och fortsätter dra bytet mot ett förmodat hem. Skogens strävsamma myller, döper jag det till och hinner börja filosofera kring hur vi alla borde vara som myran, ta oss an något större än oss själva och aldrig ge upp utan endast söka nya angreppssätt tills vi uppnått vårt mål. Just när jag tycker att min liknelse börjar likna något, överger myran sin döda spindel och går och hämtar ett litet gräsfrö i stället, som den i lättsam triumf bollar över landskapet. Hur ska jag nu vinkla min livsvisdom för att den ska korrelera med dagens myraktivitet? "Ta dig bara an sådant som är enkelt"? "Ignorera det svåra och ta den lätta vägen"? Dekadensen har, uppenbarligen, nått skogen.

Skogen ligger några meter från mitt hyreshus. Det är en sån där dunge som separerar bostadsområde från motorväg, en samling träd närmare bestämt, men här finns både myror och spindlar och när jag kallar det för ”skog” blir mina andetag djupare, så jag prioriterar illusion framför semantik. Myran svänger på sitt gräsfrö och travar över mossan och någon i mitt huvud mässar: "Låt det bli en lärdom för er alla. Bär ert frö med glädje, ity att det en dag må växa till ett ståtligt strå, långt högre än de döda spindlar ni kunnat välja som ryggsäck". Dekadensen visade sig enligt min inre skogspredikant vara en möjlighet. Puh.

torsdag 15 juli 2010

farväl mitt 20-tal

Firandet av årets födelsedag avtog lite på själva födelsedagen, som utspelade sig i tisdags. Jag städade toaletten, fick (dvs köpte) en tämligen smärtsam vaxning, gick ut med soporna och handlade snören. Dock med ett visst skimmer kring samtliga aktiviteter; det magiska som händer när jag tänker "idag är det den 13 juli" har inte bleknat med åren.

Och varje år minns jag en ordväxling som jag hade med min mamma den 6:e juli 1987. Jag sprang över gräset i en vit klänning och ropade: "När kommer min födelsedag?"

Mamma: "Den är lagd på postlådan."
Jag: "Men när kommer den då?"
Mamma: "Beräknad leverans om en vecka."

Jag tyckte att det var förskräckligt fyndigt (det här var innan jag upptäckte Povel Ramel) och den imaginära poststämpeln blev ett nervpirrande bevis för att födelsedagen faktiskt var på antågande. Likt anspänningen när mjölkens utgångsdatum förkunnade: 13 juli.

Den typen av magi, menar jag, var det som omgav snörköp och toalettrengöring i tisdags, och tänker man efter så ska man se till att göra just sådana sysslor när de åtminstone omges av numerologiskt skimmer. Dessutom fick jag meddelanden både på qruiser och facebook, och kände mig liksom i själen gratulerad när ett par av er talade om att ni skulle fira den 13 juli genom att läsa min bok.

Innan ni börjar springa till undsättning (jag såg nog hur ni skyndsamt trädde på er flip-flopsen) för att kompensera för denna i grunden torftiga 30-årsdag bör jag kanske lägga till att tillbörligt firande både redan har skett medelst dajmvinning och kommer att ske på lördag i form av rejäl baluns. På min att göra-lista inför festen står bland annat "sätta glitter på fjärilarna", "mäta takhöjden i lokalen" och "justera cylinderhatten", då förstår ni att jag näppeligen lider någon nöd. Det skulle i så fall vara det att jag missar Mouse Clubs "Summernight Girls Party". Nå, när ni stuffar runt där på Kolingsborg, svettas ut ölen genom lesbiska porer och sneglar på brudhud i bonnbränna (jag velar fram och tillbaka kring huruvida flator i högre utsträckning än andra kan tänkas ha bonnbränna, ett inlägg om detta vore troligtvis på sin plats) är det fritt fram att fira min 30-årsdag genom att till exempel unna er en extra flirt, ett extra glas, en extra titt på ert all-time-span och framför allt ett extra rumpskak. Mot söndagen kommer jag, med er hjälp, att känna att mitt 20-tal blivit ordentligt och eftertryckligt avslutat.

Insikt: Jag är inte längre tjugo-nånting. Inväntar krisen. Firar så länge.

måndag 12 juli 2010

strecket

Termometern håller sig precis under 30-strecket och det gör jag också. Med näppe. Igår inledde vi firandet av mitt nya decennium genom att å det grövsta bevista Gröna Lund. Jag och Tofflan utsatte våra ännu 29-åriga kroppar för det mesta människokroppen inte är skapt för, med vidhängande sjuåring som alibi. "Singelkö", utbrast Tofflan glatt vid radiobilarnas instruktionsskylt, och medan jag begrundade semantiken i meningen under: "För dig som åker själv" (jag kom fram till att de menade "ensam") smidde hon ränker för att sno skylten och fästa på en t-shirt. Det var inte den enda gången under dagen något tivoliskt gick att tolka mer vuxet, men jag antar att man inte benämner en åkattraktion "Vilda Musen" utan baktankar heller. (Dit fanns dock ingen singelkö, om ni undrar.) För att göra dagen komplett åt jag en mjukglass med både strössel och topping, fick Kapten att köpa en ballong i form av en flamingo samt satsade järnet på chokladhjulet för att bevisa för mig själv att det inte är en myt att man kan vinna de där enorma chokladkakorna.

Jag har drömt om de där chokladkakorna sedan jag först fick veta att de fanns, jag har kvar novellen jag skrev om den fantastiska dagen då jag vann en jättelik kexchoklad, och de dreglande beräkningarna kring hur många chokladbitar en sån där stor kan tänkas innehålla. Drömmen slog dock aldrig in, aldrig stannade hjulet på mitt nummer och jag fortsatte nära min längtan. Till slut utvecklade jag en teori om att alla som gick omkring med kartongerna under armen i tunneln mellan pendeltåg och t-bana var anställda för att sprida myten om att det var möjligt. Nå, Tofflan log erfaret, förklarade för mig att det gäller att satsa allt på en gång, dängde två hundralappar på bordet framför en brud som var så glättig hon bara orkade i hettan, samt sade åt mig att välja tjugo nummer. Ett av dem vann häpnadsväckande (enligt mig, förväntat enligt Tofflan), och när vi vandrade tillbaka genom Stockholm var jag en av De Andra. Jag hör nu till den ytterst lilla skara som med säkerhet kan säga, att man får ganska exakt lika många blickar när man har rosa tuppkam och piercingar, som när man går omkring med en gigantisk dajm under armen. Flamingon kan förstås ha hjälpt till.

Jag vet inte om det framgår vilken fantastisk dag det var. "Bästa födelsedagen på länge", tror jag att jag upprepade fler gånger än vad som anstår en författare (fastän det alltså inte ens riktigt var min födelsedag). Och det har fortsatt på samma storartade vis. Idag var jag ute och rastade flamingon, och vi såg en kvällshimmel som inte ens min mellanstadielärare hade kunnat marmorera bättre. Jag tror att det inte är jag som har börjat med mer blygsamma anspråk. Jag tror att det faktiskt bara blir bättre.

torsdag 8 juli 2010

lite om den feministiska våldstrenden

Jag är inne på dag fyra på semestern och trodde att jag skulle få ta det lugnt. Men så får jag via SvD:s ledarsida reda på att det råder en våldsam trend inom feminismen. Johan Wennström har sett en film från 70-talet och upptäckt att tidskriften Bang har ett temanummer om våld, och slutsatsen kan inte bli annat än att det feministiska våldet är på stark uppgång. Jag utgår från att han skrev samma sak om nörderier när Bang hade tema nörd, och om sex när det var tema sex.

Som feminist kan jag naturligtvis inte ha en egen åsikt (det framgår om inte annat av kommentarerna till artikeln) utan måste härmed lämna min solkyssta balkong och gå ut och bruka feministiskt våld. Det är svårt, för det finns inte mycket att gå på. Inte ens i Bangs temanummer får jag särskilt många riktlinjer, de på bangredaktionen tycks liksom komma fram till att våld inte är någon lösning (vilket Johan Wennström förstås måste ha läst, förstått och hittat en underliggande invändning som jag själv inte upptäckt) och jag står ensam med min våldsamma feminism som jag inte vet hur jag ska utforma.

Att jag är lesbisk gör saken värre, förstår jag när jag läser kommentarerna till artikeln. "Kan det utredas hur stor del av denna våldsamma önskan som baseras på lesbiska feministers fantasier?" skriver någon som kallar sig Anna, och jag förstår att jag har fantiserat helt fel. Mina lesbiska feministfantasier inskränker sig nämligen till stor del till att handla om lesbiska feministers läppar och fingertoppar, deras linjer, dofter, ljumskar och hud som knottras när man andas på den. Jag har aldrig fantiserat om att ens knäppa en snubbe på näsan. Inte ens när den där mannen på tunnelbanan frågade mig och min dåvarande tjej om han fick se på när vi hade sex för femhundra spänn. Inte ens när den där andra mannen på tunnelbanan berättade för oss att vi inte förtjänade att leva, för vi var inte människor. Inte ens när jag läste att Göran Lindberg ... eller jo, jag tar tillbaka.

Dessutom blev jag lite för nöjd när Lisbeth Salander utkrävde sin hämnd på advokat Bjurman. Se där! Ett frö till våldsam feminism uppenbarar sig! Jag är inte ett hopplöst fall ändå, jag får vara med i den nya strömningen som breder ut sig i samhället. Nu ska jag ut och begå allt det där våldet och göra allt det där som Johan Wennström skriver att vi feminister bevisligen gör. Vad var det nu igen?

söndag 4 juli 2010

sol i sinne

Det är varmt och man orkar tänka två-tre meningar i taget, innan man måste blanda ännu ett glas flädersaft. Ni vet vad jag menar, ni har det likadant. (Såvida ni inte håller er till väster om solen förstås. Jag ska bara läsa göteborgsbloggar tills temperaturen går ner några grader här i öst och man kan fokusera på mer komplexa saker än saft och solfaktor.)

Jag har ett stort och påfallande blåmärke på benet. Vad kan det vara som jag har gått in i och sedan glömt? Vad kan jag ha tänkt på medan jag gick in i det, som överskuggade smärtan jag enligt blåmärkets färg måste ha känt? Jag tänker att jag måste vara helt sjukt butch, som sysslar med så hårdhänta saker och inte ens märker det. "Tycker du att jag ser butch ut?" frågar jag med spända muskler och blåmärket vänt mot min publik, Tofflan och Kapten. De ler överseende. Mot varandra.

Jag tänker att jag snart borde börja känna av den där trettioårskrisen det snackas om. Om den finns så dämpas den i alla fall av att de fortfarande frågar mig på Upptåget om jag är under tjugo. Hela konceptet att fylla trettio ska förstås redas ut lite bättre när vädret blir lite mer tankebefrämjande.

Jag tänker att semestern egentligen börjar imorgon, nu är det fortfarande helg. När man klickar i telefonens planerare krävs det bara fyra klick för att jag ska komma till slutet av semestern. Det är bättre med riktigt stora almanackor, helst scoutalmanackor med en sida per dag. Då kan man nästan uppnå illusionen av oändlighet, den som är verklighet när man är tio.

Jag tänker att om jag en dag skulle möta Göran Lindberg skulle det ske under "ganska skojiga former".

Och så tänker jag på hemliga språk. Jag har nämligen råkat frottera mig med Stockholms ungerska flatmaffia, och därmed gått igång på att lära mig ungerska. Det är som ett hittepåspråk, "öl" heter "kör", "rumpa" heter "skägg" och "var" heter "hål". Fritt stavat alltså. När man ska säga var något finns lägger man till "ba". "I Stockholm" blir "Stockholm ba". Åter, fritt stavat. Jag tror att ungerska flatmaffian egentligen bara driver med mig, de har hittat på ord som de tycker låter kul, bytt ut några svenska ord mot andra svenska ord och försöker nu truga på mig detta fejkspråk och sprida det över världen som jag en gång skulle sprida mitt eget språk, bahyska. Därför tänker jag på hemliga språk.

Sedan dricker jag ännu mer flädersaft. Det finns antioxidanter i fläderbär, tänker jag nöjt och ignorerar det faktum att saften är gjord på blommorna. Det är den typen av selektivt tänkande som premieras av sånt här väder.