tisdag 31 augusti 2010

för min kännedom

Ni vet, såna där brev man hoppas på och längtar efter? Som ska säga ”grattis, vi vill ge ut ditt manus!” eller ”Jag har fantastiska nyheter, vi har sålt in din bok i USA!”. Det var verkligen inte ett sånt brev jag fick igår, men ändå just ett sånt brev.

Först trodde jag att min bok skulle bli talbok. Det var när jag läste första sidan, med överskrift: författarmeddelande. Under detta stod, mycket kort och mycket koncist: ”TPB (talboks- och punktskriftsbiblioteket) har beslutat framställa nedanstående titel.” Under detta stod det: ”Udda”.

En talbok, för dem som inte känner till det, är inte samma sak som en ljudbok. Talböcker framställs med stöd av staten och får inte konkurrera med ljudböckerna. De finns på biblioteken, lånas bara ut till personer med synnedsättning och andra utvalda, och görs inte i så väldigt många exemplar.

Först trodde jag alltså att Udda skulle bli talbok. När jag vände blad insåg jag att den redan hade blivit det. Där stod det: ”Tal- och punktskriftsbiblioteket har framställt en talbok av det verk som nämns på bifogade underlag. Vi väljer att avisera framställningen på detta sätt då upphovsrättslagen medger att vi gör framställningen utan författarens tillåtelse.”

När jag gick in på författarförbundets hemsida för att se vad jag kunde tänkas hösta in på detta, framgick det än klarare hur denna paragraf fungerar: "Talböcker framställs med stöd av en totalinskränkning i upphovsrättslagen (url 17 § 2 st), vilken innebär att ett antal bibliotek, företag och organisationer med regeringens tillstånd får göra inläsningar på band eller cd av redan utgivna litterära verk för utlåning till synskadade och vissa andra grupper av läshandikappade (funktionshindrade)."

På författarförbundets hemsida stod också att författare inte måste ge sitt medgivande till framställandet av talböcker, men att de ska få ett meddelande om en talbok planeras. Då förstod jag bättre formuleringen på det där första pappret, om ni minns. TPB sparar helt enkelt på porto genom att informera om planeringen och slutförandet på samma gång.

Jag klagar alltså inte över talboksproduktionen om det låter så. Tvärtom, jag är överlycklig att tillgängligheten hos Udda helt plötsligt har förbättrats så påtagligt. Jag ville bara dela med mig av besynnerligheten i att plötsligt få veta att någon har talat in ens bok under en undantagsparagraf i upphovsrättslagen. Om jag vill lyssna på min bok, säger brevet, kan jag kontakta ett bibliotek.

Etiketter:

onsdag 25 augusti 2010

mina helger

Mina helger har gått åt till hopskruvande av möbler. Att sätta ihop min nya säng tog sex timmar, och då hade jag ändå både assistans och ganska gedigen erfarenhet av Ikea-möbler. Vi skruvade inte ens fel, inte en enda gång, ändå tog det sex timmar (minus lite nödvändig lunch och blåbärspaj och hopskruvande av en annan ikeamöbel som behövdes för att jag skulle nå ända upp på den första).

Mina helger har gått åt till att skriva på mitt nya bokmanus, det som (infoga tumhållning) ska bli min tredje bok och komma ut hösten 2012. Jag blir pirrig i magen när jag tänker på det. Jag blundar på tunnelbanan och ser det framför mig. Allt jag ser påminner mig om det. Och när jag kommer hem sätter jag på datorn och stirrar på det, för att lyckas pressa ut ytterligare ord som ska skapa ytterligare en bit av det. Vi lägger definitivt romanförfattande i kategorin ”saker som är skönt och gör ont på samma gång”.

Mina helger har gått åt till att klicka ”uppdatera” på Blocket för att inte missa just den där soffan som jag kommer att veta att jag vill ha när jag ser den. Att stirra på bostadsannonser på Hemnet för att väga läge mot utsikt mot utrymme mot planlösning. Det går till en viss gräns, sedan blir jag irriterad och väser något oartikulerat om bostadsmarknaden, utförsäljningen, valmöjligheternas tvingande makt och mäklare som inte kan stava till ytskiktsrenovering.

Så har jag tillbringat mina helger, som om inte rumpan har behov den också. Men i helgen ses vi på tjejfesten på Kolingsborg. Förutom att man kan dansa av sig där, är temat "back to school". Något som i högsta grad har präglat mina veckor mellan de senaste helgerna.

Etiketter:

onsdag 18 augusti 2010

svar på lite till

Det är på tiden att jag tar mig an några googlingar igen, och accepterar att min uppgift i livet är att undervisa människor om världen. Detta är alltså vad folk på senaste tiden har velat få reda på, och hamnat på min blogg där svaret (hittills!) inte funnits.

jag är inte oskuld har ja gjort de då?

Det beror på vad du menar med "oskuld" och vad du menar med "det" (vilket jag tolkar att du menar med "de"). För mer insikt kring begreppen, rekommenderar jag det här gamla inlägget.

jag kan säga ja eller nej till vad som helst, utan missförståndet

Det låter fantastiskt, om detta är ett litet google-utrop av stolthet. Är det en fråga, så kan jag tipsa om att säga ja när du menar ja, och på samma tema säga nej när du menar nej. Om du håller dig konsekvent i detta så kommer folk förr eller senare att sluta missförstå dig. Missförstånd kan också bero på att du, när du säger ja eller nej, inte sätter dig in i din samtalspartners situation. Om din älskade till exempel frågar "kommer du alltid att älska mig" och du helt logiskt svarar "nej" baserat på att död eller liv med all sannolikhet förr eller senare kommer att komma emellan, så föreligger en stor risk för missförstånd. Utgå då i stället från den känsla varmed din älskade uttalar dessa ord, i detta fall troligen osäkerhet. Ett lämpligt svar kan då i stället vara: "Jag älskade dig igår, jag älskar dig idag och jag kommer att älska dig imorgon." För andra sätt att undvika obekväma frågor, se "politiker svarar" varje dag i Metro.

varför är en diamant en dålig investering på riktigt lång sikt?

För att när människan har ödelagt den sista älven, fångat den sista fisken och fällt det sista trädet, kommer du att upptäcka att man inte kan äta diamanter. Det är sant, för (nästan) så säger indianerna. Investera i någon typ av växthus i stället.

vad är man om man är hetro

Eftersom du knappast kan mena "hetero" (det händer väldigt sällan att folk stavar fel när de googlar, vi kan i princip utesluta det), så måste jag utgå från att "hetro" är en typ av avancerad sammansättning som jag inte hittills känt till. Het vet jag vad det är, men ro kan syfta på ett flertal företeelser:

Ro som i "lugn och ro". Het-ro skulle då vara någon typ av avslappning i exempelvis en bastu. Det kan låta trevligt, men håll i åtanke att det kan ha väldigt tragiska konsekvenser. Minns bastu-vm och dess dödliga utgång. Ro är dessutom något som man har, inte som man är.

RO som i riksdagsordningen. Hur hett man än kan tycka att det är med politik (mina kopplingar går direkt som en gammal barnramsa: det personliga är politiskt, det privata är personligt, det intima är privat, det sexuella är intimt), är nog ändå riksdagsordningen en av de absolut torraste delarna av den. I korthet går den ut på att beskriva hur en grupp ska arbeta för att komma fram till beslut om hur andra grupper ska arbeta för att komma fram till beslut om hur andra grupper ska arbeta. Det enda man möjligen kan tycka är hett i den ekvationen, är att det handlar en hel del om överordning och underordning, aka dominans och underkastelse. Men det blir ändå väldigt långsökt, och jag tvivlar ärligt talat på att riksdagen känner någon som helst sexuell undergivenhet gentemot riksdagsordningen.

RO som i reklamombudsmannen. Det är dit man anmäler reklam som till exempel påstår att "smaken sitter i hålen", om man inte själv upplevt att den faktiskt gör det. Eller nej, det var KO, tyvärr inte klövdjuret som är biologiskt upphov till osten vars smak sitter i hålen, utan konsumentombudsmannen. Jaha, så het var reklamombudsmannen.

RO som i rumänska bilars nationalitetsbeteckning. Men då börjar vi gå väldigt långt i våra tolkningar, att man skulle undra vad man är om man är en het rumänsk bil är snudd på lika osannolikt som att man skulle stava fel på "hetero".

inte existerar i imperativ

Troligtvis har vår googlare undrat vilka verb som inte existerar i imperativ, och jag rankar det som en rakt igenom begåvad googling.

Imperativ, för den som undrar, är en verbform som innebär en uppmaning, eller en order (är det alldeles fel av mig att nu börja tänka i termer av het-imperativ?). Till exempel "kom" i "kom hit!", "kyss" i "kyss mig!" eller "rör" som i "rör dig inte förrän jag säger att du får" (nej alldeles fel kan det inte vara). De allra flesta verb har en imperativform, men det finns några som inte har det. I de flesta fall är de hjälpverb, och typexemplet är "vill". Det är väldigt svårt att uppmana någon att vilja, ett sympatiskt drag i vårt språk eftersom viljan är det bångstyrigaste och mest levnadsglada vi har. Jämför till exempel följande meningar, varav en funkar och inte den andra:

- Kyss mig!
- Vill kyssa mig!

Men det vore ju fantastiskt intressant om det i stället för en fråga var en informativ googling som uppgav att satsadverbial (som "inte") faktiskt existerar i imperativ. Jag ser framför mig en helt ny dimension av språklig interaktion. "Sara, kom hem och faktiskt!" "David, nämligen inte på det nybonade golvet är du snäll!" Ja, nä, det kanske mest var intressant för en handfull nördar ja.

varför lämnade kat von d miami ink

För att Ami James var så sjukt störig.

Etiketter:

lördag 14 augusti 2010

Sara börjar tvåan

Det var inte förrän folk började prata om Bok Nummer Två med sådan insinuant intonation att jag var tvungen att reflektera över den, som jag förstod att tvåan bör medföra någon form av prestationsångest. Kanske berodde min inledande ignorans på att min bok nummer två egentligen är bokmanus nummer fem. "Ja, tvåan måste ju ut, så är det ju", sade en insatt människa i branschen med en suck, när vi pratade om saken. "Men var beredd på att bli sågad, det blir tvåan nästan undantagslöst."

Så länge jag fortfarande skrev på den så kallade tvåan, kände jag inte en gnutta prestationsångest. Jag satt och skrev liksom, sådär som jag gör, sådär som romanskrivande har varit min vardagslunk och tidstjuv i tio år. Men just när jag skrev det sista ordet, ja bokstavligen då, slog det mig: Detta blir uppföljaren till Udda. Och den här gången kommer jag inte från ingenstans, utan från ett rött omslag med vita spermier* och ganska få, men väldigt positiva recensioner. Jag är inte debutant längre, inte ny vinnare av någon tävling och inte bruden som kom från ingenstans. Jag ska (no pun intended) försvara min titel.

facebook har jag fått uppmuntrande, men förväntansfulla kommentarer i stilen "garvade mig igenom din bok, ser verkligen fram emot nästa", och den bistra sanningen är: Nästa bok är många nyanser mörkare än Udda, har huvudpersoner som skiljer sig ganska markant från Lelle, Martin och Paula och intrig som går åt helt andra håll. Det kändes lite jobbigt först, för jag vet vilka som var med mig från början och vill inte göra dem (er) besvikna. Men sedan påpekade Bitte "the original Hallongrottan" Andersson i en intervju att man kan se det som att inte bara mina böcker är oförutsägbara, utan även mitt författarskap. Det tyckte jag lät mycket bättre än den ursäkt jag börjat bygga på för att jag inte skrivit en "Udda, andra sommaren".

Just nu sitter jag och skriver på det som rimligtvis borde kallas trean. Min kärlek till detta nya manus kommer att hålla mig flytande oavsett vad de säger om tvåan, men jag ljuger om jag säger att jag inte är nervös. Så småningom ska jag avslöja lite mer om vad man har att vänta sig av nästa bok. Någon gång i tussilagotider 2011 får vi facit.

*Kapten berättade häromdagen för mig, att innan vi kände varandra såg hon för första gången Udda i en affär och tänkte "spermier på omslaget, ja det kan ju inte vara något för lesbiska mig i alla fall".

Etiketter:

söndag 1 augusti 2010

stolthet och förorening

Det där med "dagens lista" klingar liksom inte helt okej förrän man har gjort det till en serie, och för att göra det måste man göra en lista per dag i åtminstone tre dagar. Tyvärr blir det ingen lista idag, så gårdagens lista kan lika gärna ses som månadens, eller årets, lista. Eller bara liksom en lista. Så snöpligt, och synd på så storslagna ambitioner.

Ännu mer storslaget än att planera att skriva ännu en lista, är dock att gå i en prideparad i sektionen "Marching for those who can't". Jag blir alltid tårögd när jag går där. Det kryper in under skinnet, för bakom den där banderollen finns alltid några från Litauen, Turkiet, Uganda, Iran eller något annat land där det är väldigt, väldigt svårt att över huvud taget vara något annat än heterosexuell cisperson. Jag går gärna för dem som inte kan. Jag kan gå flera mil. Det känns väldigt futtigt i jämförelse, hur långt jag än går. När jag säger det till dem som gör alla de där ofuttiga sakerna säger de till mig, att en viktig sak för den som måste kämpa, är att slippa känna sig så ensam. Och jag tänker att det måste ändå vara det absolut största, att gå bakom just den banderollen och visa solidaritet.

Sekunden efter kommer jag på mig själv med att vara på tok för pretentiös. För vad är det alla gör, som skumpar runt i paraden i favoritgummistövlar, dansar loss bakom partyvagnar eller skrider fram i kostymer som ibland utmanar både en och två naturlagar? Allt, tänker jag plötsligt medan solen kommer fram mer och mer, allt som finns i paraden gör dem mindre ensamma, de som skulle vilja göra allt det där men inte kan. Fler stora tankar slår ner på mig och jag börjar slå fast sanningar om Universum, Kärleken, Människan och Friheten. Detta är alltså redan innan jag har stigit in i paraden som just passerar, och bredvid mig står en dam i 80-årsåldern. Hon förklarar för en annan dam i samma ålder varför människorna i "Marching for those who can't" har tejpat för sina munnar.
- Det är mot miljögifter och sådant. Det är därför de har tejp för munnarna. Föroreningar och avgaser.
Jag förklarar då för henne att hon har tolkat sektionen lite avigt och hon tackar mig skrattande för informationen.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag att hon hade rätt. Miljögift kan man helt klart kalla det.