söndag 26 september 2010

jönköping tur och retur

En av många saker jag reflekterade över när jag igår morse delade buss med ett trettiotal twittrande bokbloggare, är att jag verkligen suger på att hålla min rapportering i realtid. Förr i tiden var man "med" om man hakade på något inom två veckor, nu är vi inne på minuter. För er som har överseende med denna min brist, kommer här det jag skrev när jag hade hoppat av bussen i Jönköping för att företa mig en tågresa hemåt:

Dimman ligger över Jönköping, som om någon målat vått-i-vått med bara vitt och grått. Här kan man också vara, tänker jag och ser två suddiga gestalter i en mörk båt paddla sig utåt, långsamt som en sömn. Det är just när man hamnar på ställen som man bara hamnar på av andra anledningar än att man ska vara där, som till exempel för att man har närvarat en bit på en bokbuss som tar bokbloggare till bokmässan, som man blir riktigt påmind om att alla de där andra platserna finns och existerar hela tiden, helt nonchalant ignorerande det faktum att man själv inte är där.

"Nästa station Huskvarna", säger rösten i det lilla tåget som tar mig till Nässjö. Där byggde de min symaskin för sextio år sedan, samma symaskin som sytt väskan jag har bredvid mig på sätet.

Jag hade egentligen inte tid att åka på en buss halvvägs till Göteborg och tillbaka, men nu när jag ändå har gjort det känns det tillfredsställande. En del av tillfredsställelsen, om inte hela, baserar sig på att jag lyckades gå och lägga mig klockan tio igår kväll. På det sättet fick jag i alla fall sju timmars sömn, och lyckades pallra mig upp klockan fem nästan utan att det kändes som pallrande. På bussen fick jag prata om Udda och läsa en snutt, bli intervjuad för Swebus och sitta bredvid (den sympatiska) Agnes Hellström. Som av en rad tillfälligheter har råkat befinna sig på ungefär samma platser i världen som jag, vid ungefär samma tidpunkter. ”Gick du på Sigtuna Humanistiska? Där skulle jag ha gått om jag inte hade flytt Sigtuna för att gå musikgymnasium.” ”Åkte du till Afrika med en folkhögskola? Det gjorde jag också, fast ett annat land och en annan skola. Men jag bodde i södra Afrika när jag var liten också.” ”Det gjorde jag också, fast inte Mocambique utan Zimbabwe.”

Jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker alltid att det känns som att sammanträffanden tyder på att något är i balans. Antingen är allt i så fin balans i en själv att man får ro och möjlighet att leta upp de där sammanträffandena. Eller så är det mer kosmiskt än så, det låter jag vara helt osagt. Men en del av mig väntar nyfiket på att få veta vad det är.

Jag gillar att åka genom Sverige. Jag gillar att det inte bara är asfalt och betong, och att alla träd inte är planterade. Jag gillar att jag vet vad man har gummistövlar till, inte bara i teorin utan i fötterna.

När jag lämnade bussen fick jag med mig en busschaufför och en bokpåse. Busschauffören tog med mig till Jönköpings tågstation och lämnade mig med en varm kram, bokpåsen sitter jag fortfarande med när tåget närmar sig Nässjö. Jag har börjat på Agnes Hellströms ”Ränderna går aldrig ur”, om internattiden på Sigtuna Humanistiska Läroverk (som jag aldrig gick på, men passerade varje gång jag gick till pappas jobb på 90-talet). Jag avvaktar lite med ”Träning för män 40+”.

När jag kommer fram till Nässjö rullar ett sånt där långt tåg med nedhuggen norrlandsskog förbi. Jag blir alltid lite lugn när jag ser dem, de är så långa och sävliga att man hinner vissla en hel liten sång från det att loket passerar till att sista vagnen försvinner bakom krönet. De luktar skog och snickarverkstad, och jag känner flyktig men djup kontakt med mina rötter och sådant som får mig att må bra. Det kanske är sant som de säger. Jag kanske har fått för lite stock.

fredag 24 september 2010

analys av en lesbisk utekväll

Av: Saras syster

Bakgrund:
Momma är ett ställe som ofta nämns av Sara och andra flator. Det finns dock få strukturerade studier på detta område. En genomgång av den litteratur som finns på området visar att Sara ibland hänger på Momma och att hon verkar nöjd med det.

Syfte:
Syftet med denna studie är att få en förståelse för och insikt i hur en kväll på Momma kan se ut och att diskutera de bakomliggande mekanismer som bidrar till kvällens utveckling.

Metod:
Ett besök på Momma är en komplex aktivitet som innefattar många olika aktiviteter och kontakter och för att ge en så bred bild som möjligt av det studerade området har en kvalitativ metod använts. Den metod som använts i studien är deltagande observation. Fältanteckningar har gjorts i form av noteringar i mobilen.

Resultat och diskussion:
Kvällen inleddes med biljardspel under vilket det framkom att det är lesbiskt att vara duktig på biljard. Dock kan komplexiteten i detta påstående illustreras av det faktum att jag lyckades bättre än Sara. Det framkom att jag hade en tendens att hoppa omkring mer än övriga vid de tillfällen jag lyckades få in bra stötar. En av informanterna uttryckte apropå biljardspelet:
”Man måste inte alltid gå direkt på hålet”. Under biljardspelet visade sig konstaterandet ”du ser ofixat fixad ut” vid närmare granskning vara en lesbisk komplimang. Under aktiviteten visade sig hos vissa av informanterna en tendens till svårigheter att hantera förluster, vilket bland annat visade sig i ilskna uttryck så som: ”Tar du på mig tar jag på dig, och det tio gånger hårdare”

Efter biljardspelandet följde en promenad, under vilken insikten ”det är inte att ljuga om man samtidigt säger sanningen inne i sitt huvud” framlades. Promenaden avslutades vid bussen och där framkom också att flatorna kan indelas i tre kategorier. Kännetecknande för tågflatorna är att de gillar tåg medan socionomflatorna är socionomer. Övriga flator sorteras in i kategorin ”övrigt”. En informant presenterade senare följande analys av tågflatorna: ”tågflator är som centerpartister, det är lite diffust vilka de egentligen är, men de utgör ändå en rätt så betydande del”.

Framme på Momma blev det tydligt att alla informanterna strävade efter att sitta med ryggen mot väggen. Den anledning som framkom var att detta underlättar spanandet. En annan gemensam nämnare var att informanterna alla filat naglarna ordentligt inför kvällen. Informanterna framhöll gemensamt att: ”för att slippa ligga tar man på fula trosor, låter bli att städa hemma och har riviga naglar. Om någon ändå raggar på en svarar man 'du är snygg, men inte i kväll'.” Då jag frågade om val av lämplig dryck visade det sig att olika typer av öl oftast går hem, och att beroende på målgrupp är flasköl eller en stor stark att eftersträva. Informanterna framhöll dock att ”man måste vara bekväm med sin dryck, annars får man inte ligga”. Då diskussionen kom in på att Noomi Rapace ska skilja sig kunde en tilltagande glädje hos informanterna observeras.

Kvart över ett blev det plötsligt väldigt tomt i lokalen vilket visade sig bero på att Momma stänger klockan ett. Vid Slussen åkte informanterna åt olika håll.

En analys av resultatet visar att besöket på Momma är en komplex aktivitet som rymmer flera dimensioner, allt från nagelfilande till tågflator. Det är tydligt att ämnets olika dimensioner behöver studeras ytterligare. Några exempel på frågor som behöver besvaras är exempelvis varför jag klarade biljarden bättre än flera av de deltagande flatorna,och hur det kommer sig att Sara trots sin flatighet drack vitt vin medan jag självmant valde en stor stark.

torsdag 23 september 2010

lite om rotebros kottbestånd

Snart kommer min heterosysters redovisning av kvällen på Momma. Den är egentligen redan skriven, jag kunde bara inte få mig till att publicera sådan underhållning dagarna efter ett sådant rövresultat i valet. Och då menar jag inte röv i positiv bemärkelse. Jag börjar minnas att det faktiskt finns fina saker i livet nu, så jag kan i alla fall se en och annan röv i ett positivt ljus. Komma ihåg hur skönt det är att garva åt samma saker och hur det ger perspektiv på tillvaron att gå ut och leta kottar.

Det har vi också gjort i helgen, jag, nämnda syrra och Kapten. Vi behövde en tallkotte och en grankotte, för att följa upp en idé om ett bokomslag, och vår vandring genom Rotebros vagt planerade utkanter samt dess villakvarter gav mig ett nytt perspektiv på området. Det är nämligen en sak att gå förbi tallarna varje gång man går till Coop, och en annan att inse att de rimligen borde husera ett gäng tallkottar. Jag hade på mig skogsriktiga kläder, kängor och en manchesterjacka, och min syster tyckte att jag såg ut som en Typisk Manlig Författare. Vi gick alltså där med böjda huvuden, medan andra människor på väg till Coop låtsades att de inte undrade vad som stod på. Oftast när jag letar stenar, fyrklövrar eller som i det här fallet kottar, gör de det. Ibland frågar folk om jag har tappat något.

Jag vill redan nu varna för att det inte finns någon poäng i denna historia. Vi letade kottar, hittade kottar och gick hem.

Tallarna på vägen till Coop hade givit ifrån sig ett lager kottar i augusti, först såg vi inte en enda och sedan såg vi att de utgjorde marken vi gick på. Dra valfri parallell. De var ganska små, men några var i alla fall hela och vi tänkte att det kanske blir så med kottar på träd som ligger sådär mellan tre motorvägar. Vi gick vidare för att hitta grankottar.

Har ni tänkt på hur många träd som ser ut som granar på håll, men som egentligen är tallar och ibland rena lövträd? Bara en av alla insikter jag fick under söndageftermiddagen. En annan var det där om tittandet. Både jag och systern gick med blicken i högan sky och letade efter granar och tallar. Kapten tittade på marken. "Här finns det kottar!" gastade hon stup i kvarten och jag och min syster såg förbluffade på varandra, för vi hade inte sett till några talltoppar. De båda synsätten ger troligtvis var sin fördel rent evolutionsteoretiskt, men just den dagen vann Kaptens mer direkta markservice.

Det som såg ut som grantoppar visade sig alltså ständigt inte vara det. Utom ett par stycken, vilket för oss till nästa insikt: Rotebro är fullt av vilda tallar, medan varenda gran(jävel) står planterad på någons tomt. Vi kikade in mellan buskar, blev skällda på av ilskna hundar och kunde inte smyga in på en enda tomt eftersom det råkade vara valsöndag (=den enda dagen när man faktiskt ser de där villainvånarna ta sig ut på gatorna och befolka dem). Vi lekte med tanken att jag skulle gå in på någons tomt och förklara läget. Harangen vi till slut kom fram till var: "Tjena. Jag heter Sara Lövestam och jag är en manlig författare. Jag skriver på en bok, och jag skulle behöva fotografera en kotte på din gård." Lyckligtvis fick Kapten syn på några enorma grankottar just när vi började känna oss tvingade att sätta vår plan i verket, och vi kunde lättade och anonyma ta oss hem med nävarna fulla av kottar.

Det finns som sagt ingen ytterligare poäng i denna historia. Jag varnade er. Men imorgon kommer min systers rapport från flathaket Momma, och där kan vi snacka struktur.

tisdag 21 september 2010

valfrågor

Tofflan: Jag funderar över om jag ska bli deprimerad eller i stället hemfalla åt dåliga ordvitsar. Vad kallar man ett svårlöst problem i dessa tider?
Jag: Jag vet inte...
Tofflan: Valnötter!! [garvar åt sitt eget skämt] Vad händer i Danderyd i dessa tider?
Jag: Berätta.
Tofflan: Blåval! [garvar igen]
Jag: Vad kallar man en engelsk tagg i dessa tider?
Tofflan: Vadå?
Jag: Valthorn.

Tofflan skrattar så hon tjuter. Lika bra det, depression är ändå överskattat.

måndag 20 september 2010

mörkret och motsatsen

På tåget som jag åker med till jobbet har sådär tio personer i varje vagn, statistiskt sett, röstat på Sverigedemokraterna. Jag tittar på dem och tänker ”är det du? Är det du som vill att folk som jag inte ska få gifta sig av kärlek, som vill alienera mina muslimska elever och som tror att isolering är en lösning på globala orättvisor?” Mannen mittemot mig sover som ett barn. Kanske var han uppe och firade igår, att de äntligen fått på sig en militärkänga stor nog att faktiskt trycka ner en och annan under leran. Kanske var han som jag, sömnlös över ett valresultat som skrämmer honom lika mycket som mig. Jag har en irrationell önskan att få veta vilka de är. Jag vill prata med dem, och jag vet att jag kommer att må illa om jag gör det.

Jag undrar om det var någon av dem som ändrade sig, dagen efter valet. När de hörde hockeykören vråla chalalalala som om det rörde sig om en fotbollsmatch med tillhörande huliganaktivitet. Eller åtminstone när de såg dem heila. De måste väl ha ångrat sig när de såg dem heila?

På jobbet är det dystert. Vissa är så upprörda att de inte har sovit på hela natten, precis som jag och eventuellt mannen på tåget. Andra säger lugnare ”vi väntar och ser” och någon tycker att det är bra att den aktivistiska nerven i alla fall väcks till liv. Men det märks att det är något som har hänt.

I vårt skolval har drygt femtio procent röstat rödgrönt, ett fyrtiotal på alliansen. Enligt Sverigedemokraterna borde bara tio procent av dem över huvud taget finnas här, i Sverige där de nu kommer att använda den kompetens de redan tillgodogjort sig. Själv borde jag skämmas i ett hörn över den jag är, smussla med kärlek och inte ha någon hatbrottslagstiftning att lugna mig med när vindarna blåser åt fel håll.

Klockan sex är vi på Sergels torg, jag och en kollega. Sms:en har haglat - demonstration för allas lika värde klockan 18! Vi ser inga tv-kameror och inga partiledare, men vi ser tusentals människor som försöker få plats på Plattan. Den är omgiven av valstugor, och på valstugornas tak sitter människor i klasar. På räcken, i trappor, överallt står det folk. Människor med alla möjliga partitillhörigheter är där, vithåriga tanter och trettonåringar med sina kompisar. På en valstuga har någon fått upp sin golden retriever. Man hör inte riktigt vad talarna säger från platsen där jag står, men de pratar om solidaritet och rädsla och hela Plattan applåderar. Någon står läskigt nära kanten och flaggar oavbrutet med budskapet: ”Vi gillar olika”. Det flaggas regnbåge, Fi och några landsflaggor syns också till. Först finns ingen svensk flagga, men några killar strax bredvid mig sticker iväg och köper en. Jag känner, när de fäster den på skaftet till en sopkvast och höjer den i luften, att det är i sådana här sammanhang man ska ha svenska flaggor. "Vårat folk är inga rasister", skanderar fem-sex tusen människor tillsammans och killen som håller den svenska flaggan har svart hår. Jag har kanske inte förlorat Sverige ändå. Sverige har kanske inte förlorat mig.

På vägen hem hamnar jag otippat mitt emot den sovande mannen igen, men han sover inte längre. Han skrattar när jag sätter mig, och frågar: ”Var det inte dig jag satt med på vägen in?” ”Jo”, svarar jag och garvar. ”Jag har följt efter dig hela dagen.” När vi skiljs åt blinkar han och säger "då ses vi imorgon då". Det är kväll nu, och medan vi har suttit på tåget har det blivit mörkt. Men ändå inte lika mörkt som det var i morse.

söndag 19 september 2010

Jag har en dröm. Väl?

Jag är så störd så jag skakar. Jag ska inte ens försöka få ur mig något välartikulerat, men jag kan inte publicera det som skulle bli dagens lättviktstext utan att först få ur mig någon form av reaktion.

Jag förstår inte hur Jimmie Åkesson kan stå och vara glad. Jag förstår inte vad det är han är glad över, för jag kan inte komma in i huvudet på någon som tycker att vissa är mer värda än andra och har vigt sitt liv åt att sprida en sådan åsikt. Jag förstår inte hur nästan sex procent av befolkningen kan tänka så kortsiktigt och omänskligt, och för den delen inte hur en femtedel kan strunta i att rösta över huvud taget. Jag förstår inte heller hur alla alliansledare kan vara glada. Varför står de och ler åt valresultatet? Deras leenden skrämmer mig, jag hade känt mig mycket tryggare om de alla stod tårfyllda och allvarliga.

På Facebook är det kaos och tandagnisslan. Tydligen är min bekantskapskrets inte riktigt en del av de där sex procenten, för det vanligaste inlägget är: "Om du har röstat på SD kan du ta bort mig som vän". Jag förstår dem, men något i mitt överkokta huvud tycks ändå fungera, och jag skriver: Jag tänkte först skriva att alla som har röstat på sd kan ta bort mig från min vänlista på en gång. Men i stället säger jag: alla som har röstat på sd kan boka in mig på en fika om vad invandringspolitik handlar om, vad fientlighet leder till och vad det innebär att vara en människa.

Herregud. Låt det vara som när jag hade sövts ned och fått världens fulaste tribaltatuering över hela vänster arm. Låt det vara en mardröm.

lördag 18 september 2010

who's that girl

"Men får såna som jag gå dit då?"
"Ja det är klart du får."
"Jaha. Jag vet liksom inte hur det funkar."
"Nej, men det får du. Du kommer nog inte ens vara ensam."
"Men är det okej om man har en sån här klänning på sig?"

Min heterosexuella syster ska i kväll följa med mig till Momma. I morgon har hon lovat att gästblogga.

onsdag 15 september 2010

lite sjukvårdsupplysning

Jag vill bara säga att jag tycker att det här valet hittills har varit helt sjukt. Det som framför allt är sjukt är hur så många beter sig som om Sverigedemokraterna ”har något att komma med”, ”säger vad alla tänker” och ”faktiskt har en poäng”.

Nej, Sverigedemokraterna har inget att komma med. Bara ett nazistiskt arv, ett ombyte kläder och en svängning från judehat till muslimhat, i hopp om att folk ska glömma nämnda arv.

Nej, Sverigedemokraterna säger inte vad alla tänker. Om de gjorde det, så skulle alla rösta på dem. Det är inte mod som gör att de påstår att Sverige är på väg mot någon slags islamisering, och att det skulle stå mellan blonda pensionärer och burkabeklädda skådespelare. Det är rädsla, och en väldigt förenklad syn på hur människor, ekonomi och samhällen fungerar.

Nej, Sverigedemokraterna har faktiskt inte en poäng. De som tror att de har det, har fått för sig tre saker: Att personer som flyttar/flyr till andra länder automatiskt blir en belastning, som om de på något sätt inte vore människor, med kunskaper, idéer och en vilja att bidra till samhället de lever i. Att muslimer är av en annan art än svenskar, dessutom samtliga med gravt aggressiv agenda och en vilja att göra om Sverige till det land de flytt ifrån. Och slutligen att ett land bara har ett visst antal jobb, som kan besättas av den egna befolkningen eller ”tas” av andra. Jobb skapas för sjutton av människor, och vad var det invandrare var nu igen, när allt kom omkring? (eftersom det har visat sig vara svårt för vissa att koppla så ger jag svaret: människor.)

Jag tycker att det är sjukt att jag har läst det där sjuka om Sverigedemokraternas existensberättigande så sjukt många gånger. Nästan alltid skrivet av yngre människor, varav vissa lyckligtvis inte har rösträtt. Det är sjukt att en så stor del av deras föräldrageneration tycks ha glömt att berätta för dem om alla människors lika värde och potential, och att så många av dem inte ser någon annan utväg än att behandla människor som om de inte vore människor.

Jag tycker för den delen också att det är sjukt att tidningarna har dragit upp Mona Sahlins femton år gamla tobleroneaffär som en sjukt omotiverad del i massmedias egen politiska kampanj. Sjukt att man fokuserar på butlers i tunnelbanan och en handfull heltäckande beklädnader i stället för till exempel utförsäkringar, maktförhållanden, psykisk ohälsa, bostäder och resurser till skolan. Samt att budskapen är så luddiga att mina elever har fått för sig att socialdemokraterna är ett skattesänkarparti medan kristdemokraterna är emot evolutionsteorin. Det enda som inte är sjukt är, enligt vissa politiker, de sjuka.

tisdag 14 september 2010

halva inne

För er som har frågat om jag kommer att befinna mig på Bokmässan i år, och även för er som har undrat men inte kommit er för att fråga, kan jag härmed meddela att jag tyvärr inte kommer att närvara. Jag förstår att jag i och med detta avslöjande förstör stämningen för er som hade tänkt gå till bokmässan för spänningens skull utan att först ta reda på vilka som kommer att vara där (så kallad göteborgsk roulette), men jag har lärt mig att rak och ohöljd ärlighet varar längst även när det gäller dåliga nyheter.

I stället för att åka till bokmässan, kommer jag att ha en helt briljant aktivitet för mig under lördagen. Jag planerar nämligen att åka halva vägen till bokmässan, och sedan kliva av och åka tillbaka. I sällskap av ett helt gäng bokbloggare och ett lite mindre gäng författarkollegor ska jag tillbringa min lördagsmorgon på något som är lika mycket en idé som en buss. Bokbussen är ett påfund av bland annat bloggarna på Bokhora, Pocketbloggen, Swebus och bokmässan, och innehåller så mycket läs- och skrivkärlek femtio personer över huvud taget kan knöka in i en enda buss. Bussen går alltså ända fram till bokmässan, men jag har blivit erbjuden att få hoppa av tidigare på grund av min överväldigande upptagenhet.

Varför stannar jag inte på bokmässan då, kan man kanske fråga sig. När jag nu får skjuts på detta mästerliga vis. Det har med mitt för tillfället ganska pressade schema att göra, svarar jag då. Eftersom jag inte har någon bok att berätta om för tillfället, hade jag inte alls planerat någon bokmässeaktivitet den där helgen, förrän någon med en buss och en idé ålade sig in mellan mina planer på det mest förtjusande vis. En bidragande orsak till upptagenheten är förresten det lilla faktumet att råmanuset till min nästa roman ska vara inne hos redaktören tre dagar senare. Detta kommer i sin tur att ge mig en ordentlig anledning att bokmässa riktigt hårt, länge och grundligt nästa år. Sådär som man vill bokmässa för att senare ligga utslagen och flämta i en vecka. Varm och lycklig.

Den som vill åka med på bussen kan gå in på länken som jag petade in här ovan någonstans, där hittar man lite mer information. Vad jag har förstått är det framför allt bokbloggare som är målgruppen, men även vanliga entusiastiska läsare kan nog hitta möjligheter att hänga med.

ps. Jo, jag kanske åker hela vägen fram. Det är möjligt. Det är helt enkelt inte bestämt än, och om man har intresse av att veta exakt var jag kliver av bussen kan man hålla sig uppdaterad på min facebooksida.

måndag 6 september 2010

jästfriheten hägrar

Rotebro har Sveriges enda jästfabrik. Ibland ligger vinden på från Norrviken, då blir alla rotebrobor en aning jästa om de har balkongdörren på glänt. Jag andas in jästluften och reflekterar lite över att hemma snart inte längre luktar jäst. Då kanske jäst kan börja betyda brödbak igen? Drömdimmorna väller upp igen, som de har börjat göra sedan jag kom över chocken.* När jag flyttar till min nya lägenhet ska jag börja baka bröd igen, tänker jag, som jag gjorde när jag var nitton och bodde i en garderob i Sollentunas värstingkvarter, där jag mixade hummus och bakade frallor varje vecka, som en vuxen. Jag ska ta upp brödbakandet, planera mina väggar och välja möbler efter andra kriterier än att någon annan behövde göra sig av med dem. Inredning, brödbak, ni ser väl vartåt detta barkar? Just det, jag är en hårsmån ifrån att bli en sån där surdegsfamilj på söder, med fondvägg och barnvagn på tre hjul! Nå, några kilometer då. Och det där att jag bakar på jäst, inte har någon fondvägg och inget att transportera i en barnvagn. Jag klarar mig från klyschan, tänker jag lättad men bedrar mig naturligtvis: Man undgår aldrig att uppfylla konturerna för en eller annan stereotyp. Nisse i Hökarängen bakar till exempel med stor sannolikhet sitt bröd på jäst från Rotebro.

*Mer om min misstro mot det faktum att jag faktiskt har köpt en lägenhet i senare inlägg

fredag 3 september 2010

what would Lisbeth do

Hur mycket än folk har liknat mig vid Lisbeth Salander. Hur ofta än tanter har kommit fram och sagt att jag ser ut som om jag klev rakt ur Stieg Larssons bok, hur mycket än Annika Lantz dånat över att det inte blir jag som spelar Lisbeth i millenniumfilmerna, hur mycket än tidningar har kallat mig ”litteraturens Lisbeth Salander”, har jag faktiskt aldrig riktigt känt mig som Lisbeth Salander. Förrän nu.

I söndags var jag nämligen på lägenhetsvisning. Det var kanske ingen etagevåning i Stockholm City, men i alla fall en jättefin trea i söderförort, med öppen planlösning, stambytt badrum och parkett i alla rummen. Mäklaren pratade med alla, ni vet som i boken, men mig var det som om han inte riktigt såg. Han fnös inte åt mig och bad mig inte gå, men jag hörde hur han informerade de andra om förråd och förening, barnvagnsrum och parkering. Kanske överdriver jag, men jag kan nog i alla fall säga att han inte räknade med mig som spekulant på stället.

Och det fick mig att fundera lite över vilket intryck man kommer med. Intryck brukar man väl i allmänhet göra, men om man tänker sig att man i stället kommer med det hamnar man på sätt och vis närmare sanningen. Man kommer med det, för eftersom man är så van vid att göra det har man även med sig sina sätt att bemöta de bemötanden det genererar. Idag pratade vi om det, jag och min agent som försöker sälja in Udda i stora världen (hur det går med det kan vi ta en annan dag, man kan i stort säga att de flesta förlag förhåller sig avvaktande kring böcker som handlar om män med fetischer och rullstolsburna flator). Hon frågade om jag tänker på vad jag har för image, vad det är för bild jag tänker mig att jag ger andra. Inte för att hon ville förändra mig (tror jag), men för att hon undrade.

Och jag insåg att jag egentligen alltid har sett mig själv som någon som kommer underifrån. När jag kommer in i ett klassrum är jag van vid att nya elever undrar vad denna lilla punkunge har vid katedern att göra. När jag jobbade på systembolaget fick jag ta chefen till hjälp för att övertyga kunderna om att jag faktiskt kunde något om vin. Att var och varannan recension av Udda inleddes med ”jag var först lite skeptisk mot den här boken” var ur det perspektivet något helt väntat. Jag kommer alltså trampande med inställningen att det mesta jag kan bör bevisas.

Men jag har också alltid sett mig själv som någon som en dag kommer att visa dem. Eller, det är inte helt rätt formulerat. Jag har snarare sett mig som en som en dag kommer att bli förstådd, så länge jag inte avviker från den jag innerst inne känner att jag är och det jag innerst inne vill göra. Det är inte något jag började intala mig sedan jag blev vuxen, det är en sanning som har följt mig sedan jag var ett ganska litet barn. De ser inte nu vad jag försöker göra, har jag tänkt när jag varit fem, sju, fjorton, tjugoett. Men det kommer väl. Tills vidare jobbar jag på att göra det bättre, så att de inte missar möjligheten att förstå det.

Lägenheten jag tittade på var som sagt inte någon vindsvåning på Östermalm, men den var fin och låg nära min moster och lejonparten av min bekantskapskrets. Så jag tänkte att ni kanske undrade om jag köpte den. Ja ni ... vad gjorde Lisbeth?