måndag 22 november 2010

grannkunskap A (eller: what would ribbing do)

För att förenkla för oss när vi i framtiden ritar tidslinjer för att skriva vår familjekrönika, har jag, min syster och min mamma flyttat i princip samtidigt. Jag flyttade från norra sidan till södra sidan, mamma från södra till norra och systern flyttade rakt över sin gårdsplan. Detta har medfört att våra vänner har blivit ännu viktigare som flytthjälp då det har varit svårt för familjen att befinna sig på tre ställen samtidigt, och att möbler har bytt ägare hejvilt då de blivit över hos en och saknats hos en annan. Det har också medfört att inflyttningsfesterna står som spön i backen. I helgen var jag på min systers.

En av de saker som dryftades, var vad som är kutym att göra när man har flyttat in i ett nytt hus. Jag känner själv en drift att ringa på hos grannarna och presentera mig, men är det verkligen gängse förfaringssätt? När jag tänker efter är det aldrig någon granne som har ringt på hos mig och berättat att de flyttat in. I diskussionerna som följde framkom att Magdalena Ribbing har sagt att det är föredömligt att göra just så, men att man inte måste. Någon framhöll att om det hade varit i USA hade jag varit tvungen att baka en massa paj. Eller var det grannarna som skulle komma med paj till mig? Det verkade mer logiskt, för vem orkar ställa sig bland flyttkartongerna, leta fram sina ingredienser, riva gaffatejpen av mjölpaketet och ställa sig och baka? Till slut enades vi om att jag skulle kunna ringa på hos alla grannarna och informera dem om att jag är vegetarian, och att de alltså inte behövde ha kött i pajen de antagligen höll på att baka till mig. Ett alternativ var att sätta upp en lapp i trappuppgången om detsamma. Sedan kom vi på att vi inte bor i USA, och så var vi tillbaka där vi började. I sneglingarnas land, hur gör man?

Lyckligtvis har vi löst det hela på ett vis som bara utgör ett mycket litet brott mot sedvänjan. Vi kikar ut genom titthålet i vår säkerhetsdörr, och använder det på motsatt sätt än förväntat: när vi skymtar en granne hugger vi snabbt åt oss en soppåse och öppnar dörren. När vi så springer på nämnda granne säger vi "åh, är du en av våra nya grannar? Trevligt att träffas!". Hittills har det fungerat rätt bra, men vi funderar på att faktiskt göra slag i saken. Tittar de konstigt på oss, så hänvisar vi till Magdalena Ribbing. (Och vi tar inga risker. Minsta svårdefinierade blick så skriker vi: MAGDALENA RIBBING SA FAKTISKT. Det kan inte gå fel.)

boken är lös

Hjärtat slog faktiskt ett par dunk hårdare när jag upptäckte att man redan kan köpa min nästa bok. Nå, inte köpa den, men att den redan ligger i nätbutikernas sortiment och väntar! Att lanseringen har påbörjats på Piratförlagets hemsida och att man redan kan gå in och betygsätta den på konsumentsajterna. Trots att man med all sannolikhet inte har läst den, eftersom releasedatumet är satt till den 16:e mars. Sådan framförhållning är att beundra, tänker jag rationellt mitt i nervositeten som kommer över mig när jag förstår det. De släpper ut mitt manus. Ordet är snart fritt.

Etiketter:

söndag 21 november 2010

utdrag ur produktionen

Jag har fått en förfrågan angående mina förehavanden, då jag inte synts till på bloggen på ett tag. Jag kan meddela att största delen av min tid har gått åt till att flytta saker från kartonger till för ändamålen avsedda platser i lägenheten, för att golvet skulle bli någorlunda fritt för eventuella gäster att röra sig på. Som resultat har jag hittat ännu fler av de där texterna från 80- och 90-talet som fyller mina gömmor som fyrklöver på ett golv. Snart är golven tillräckligt rensade för att jag ska ha tid att fylla bloggen med nya ord, men tills vidare får ni alltså hålla tillgodo med några begagnade.

från någon gång runt 1992-1993 (vill man veta hur gammal jag var får man ta det minus 1980):

Det var en gång två tjuvar. Den ene hette Sture och den andre Berta. Dom var siamesiska tvillingar, d.v.s. att dom var hopvuxna tvillingar från födseln. Dom hade tillsammans två ben, två armar och två huvuden. Eftersom det såg ut som en person med två huvuden, så kallades tjuven för Sture-Berta. Eftersom Dom hade två huvuden, och alltså två hjärnor, så var Sture-Berta mycket smart. Därför gjorde dom så smarta brott, så ingen märkte dom förrän sent efteråt, och då var Sture-Berta så långt borta så då var fallen för svåra för dom vanliga poliserna och detektiverna. Då ringde poliskonstapel Slisk ett hemligt telefonnummer - 0000/000000 00, det hemliga telefonnumret till: BAD-MAN! senare översatt till TRISTMANNEN, men vi kan kalla honom BAD-MAN. Bad-man satte sej ner i sitt vrålåk med sju antenner och åkte i vrålfart mot polisstationen och stannade med ett vrål-ryck och gav upp ett vrål:
- POLISMÄSTAR'N! JAG ÄR HÄR NU!
- Jag ser det, svarade poliskonstapel Slisk från balkongen.
- Jaha, så det var Sture-Berta det var frågan om, sa Bad-man.
- Ja, just det, svarade Slisk.
- Vad har dom stulit då? undrade Bad-man.
- Ett ton juveler och diamanter har dom stulit från drottningen, sa Slisk.


- Aha! sa Bad-man och rotade i sitt bälte efter förstoringsglaset. Jag tror jag har fått upp ett spår.
På marken låg två hopsydda baskermössor. Poliskonstapel Slisk böjde sej ner för att ta upp dom.
- Aj aj, konstapeln! se men inte röra, sa Bad-man. Sture-Berta kan inte vara långt härifrån. Nej men se där! Är det inte Sture-Berta själv som står där? Vi tar och arresterar henne, eller honom eller vad det nu kallas. Och så gjorde dom det. SLUT.

Vi kan se berättelsen som belägg för att det redan i tidigt nittiotal fanns behov av ett könsneutralt pronomen.

torsdag 11 november 2010

om mina sexvanor

Det finns en tidning, vi kan kalla den ReckoVeryn, som skrev till mig häromdagen. Det är inte så ovanligt, tidningar skriver till mig ibland och vill ha med mig i reportage. Då handlar det antingen om min kommande bok, min gamla bok, mitt skrivande i allmänhet eller om nya vägar att nå ut med sina texter (dvs "hur var det att vinna en tävling på nätet"). Jag har varit med i diverse "tjejtidningar" och "damtidningar" utöver dagstidningar och kvällstidningar. Därför kändes det inte så speciellt att få det här mejlet från just den här tidningen.

Det tidningen skulle göra, skrev de, var ett reportage om sexvanor. "Vi söker bisexuella/lesbiska tjejer som kan tänka sig att ställa upp på intervju samt fotografering. Det är vanliga porträttbilder som ska tas. Anledningen till att du blir kontaktad är för att vi fann din blogg. Du skriver på ett öppet och ärligt sätt. Det gillar vi!"

Jaha, tänkte jag. Så de letar intervjuoffer och tycker att jag ska vara en av deras lesbiska och bisexuella tjejer i artikeln. Det kan man ju förstå, jag har själv varit med om att leta folk till artiklar och söka både här och där. Missräkningen i att (o)nämnda tidning inte alls var ute efter att skriva om någon av mina böcker var ganska snäll i sammanhanget, men det var den sista meningen som jag blev tvungen att dela med mig av till mina kollegor: "Om du känner dig intresserad får du gärna lämna en kort beskrivning om dig själv samt dina sexvanor."

Kanske överreagerar jag, men skriver man verkligen sådana mejl till folk? Mina arbetskamrater tvekar om den saken, och jag får kväsa en ingivelse att ringa till tidningens chefredaktör. "Hej", skulle jag säga, "är det Brouice Latt (som hon till exempel skulle kunna heta)? Jo, jag skriver på ett blogginlägg om heterosexuella kvinnors sexvanor. Skulle du lite kort kunna beskriva dig själv samt dina sexvanor?"

Mina sexvanor, kan jag förresten berätta för er helt utan mellanhand, har på senaste tiden begränsats till den kittlande beröringen av latex mot hud. Fyra dagars flyttstädning och tre par städhandskar senare har jag bara en tanke i huvudet: sömn.

Ps. Idag är sista chansen för den som till äventyrs skulle vilja rösta på min blogg till Stora Kulturbloggpriset.

tisdag 9 november 2010

ren plåga

Jag och Tofflan gnuggar, putsar, gnuggar, svär och skurar, men kommer aldrig till dörren. Vid det här laget har vi städat den gamla lägenheten i sammanlagt fyrtiofem timmar, och ändå är hela hallen kvar. Det berättade jag för mina kollegor upprepade gånger i morse, och de nickade artigt för de såg på mig att jag behövde en ventil, en som inte är grådassig trots att man skrubbat den i en halvtimme. När vi vid tvåtiden i natt insåg att vi måste komma tillbaka en fjärde dag och gnida färdigt, sjönk vårt mod som två tunga stenar. Jag började skratta hysteriskt. Tofflan svor. Det hjälpte inte, vi måste återvända imorgon. Allt jag luktar på luktar Ajax. Det pirrar i huden på mina händer efter städhandskarna, och inte på det bra sättet. Jag kan inte nog uttrycka min respekt för dem som faktiskt gör sånt här professionellt.

torsdag 4 november 2010

Flytten, del 2

Efter fruktansvärd anspänning kommer här fortsättningen på den rafflande historien om Flytten, närmare bestämt sängkuppen.

Som inledning vill jag brista ut i lovsång över Ikeas öppet köp på sängar. Jag kom fram, lastade in resårmadrassen (som inte var smutsig, men den hade ändå använts i tre månader och legat på sopsäckar i en lastbil), hamnade hos en glad och trevlig kvinna vars vänlighet nästan fick mig att gråta efter tio timmars konstant flyttarbete, fick behålla överdraget som varit anledningen till att jag köpte den för hårda madrassen till att börja med, fick ett tillgodokvitto på madrassen, gick in till sängavdelningen, valde ny resårmadrass och lastade in den i samma lastbil vi kom i. Om ni undrar när jag blev tallad på, var det i momentet när en ung kicka på Ikea klämde på mig för att se om min ryggrad var rak och kände under min midja för att se om jag fick tillräckligt med stöd. Jag fick precis lagom stöd och var precis lagom rak, sade hon vilket man väl får tolka som ett ordentligt raggningsförsök. Och då visste hon ändå inte hur butch jag några timmar senare skulle visa mig vara.

Nåväl, om jag krossade en ung flickas hjärta genom att lämna henne vid informationsdisken jag hämtat henne vid, var det ett offer jag fick göra för Flytten. Sedan fortsatte nämligen färden mot det nya hemmet, där mina systrar och mostrar under tiden hade bildat något de kallade "arbetsgrupp två" och packat upp allt som varit försett med etiketten "kök". Lovsången kan förresten utvidgas till att gälla dem också, liksom alla andra som hjälpte till med flytten. Arbetsgrupp två bestod bland annat av en dietist, som i stället för att sortera maten enligt systemet "används ofta" och "används sällan" placerat skafferimaten i skåp enligt skalor beroende på nyttighet och proteinhalt. Kapten hade fixat pizza med fyra sorters ost på, och när allt i andra vändan var inburet åt jag den och kände osten leta sig ut i min vid det laget ganska trötta kropp.

Sedan upptäckte jag att alla hade försvunnit. Inklusive Tofflan. Vänta nu, skulle inte hon flytta med, funderade jag men fick strax därpå ett sms om att hon sov på annan ort. "Du kan ta min säng i natt", löd budskapet och jag accepterade det tacksamt eftersom min egen än så länge stod inplastad på högkant i vardagsrummet. Så jag lade ut min egen hoprullade bädd på hennes madrass, borstade tänderna och stängde dörren om Tofflans sovrum. Med den enda invändningen att den inte gick att stänga. I stället för "klick" sade den "bonk" och slog sig själv i dörrkarmen, som om någon hängt en en centimeter för bred dörr i dörröppningen och sedan låtsats som ingenting. Förbryllad gick jag och lade mig.

Nästa dag synade jag noga alla dörrar. De såg ut att vara lika breda, och framför allt var det ingen dörr som verkade misstänkt smal och kunde ha förväxlats med den motsträviga. Vi hade helt enkelt att göra med ett mysterium! Efter tio minuter rynkad panna upptäckte jag slutligen att gångjärnen på den första dörren satt inkilade i en glipa i dörren i stället för i två. Raskt och rådigt, om jag får säga det själv, skruvade jag loss gångjärnen från dörren, drog ut dem ur sina glipor, balanserade dörren med ena handen medan jag med den andra försökte kila in två gångjärn i två glipor samtidigt som jag höll dörren en centimeter upp från golvet. Det gick sådär.

Lyckligtvis fanns i hallen en låda gamla böcker, vilket ingalunda är något speciellt just för hallen i den här lägenheten. Jag valde en kittybok och en del ur Sagan om isfolket, lade de båda böckerna under den ganska tunga dörren, balanserade på samma sätt igen och lyckades vicka in samtliga gångjärn i samtliga små fack, för att sedan skruva ihop allt igen och full av beundran inför mig själv stänga dörren som nu gick igen med ett ljuvligt klick. Jag visste att jag skulle få nytta av de där böckerna, om jag bara sparade dem tillräckligt länge.

onsdag 3 november 2010

Flytten, del 1

Min flytt har präglats av hjälpsamma vänner och min beundran för dem och för min egen butchighet. Så långt inget udda. Däremot har den utmärkt sig gentemot andra flyttar på två sätt: Fyrklövrarna och sängkuppen.

För ni vet hur det är när man flyttar papper. De första läser man noga, försjunker kanske rentav i dem och springer iväg för att högläsa några ord för tofflor eller syskon. En gång ringde jag Yllet och reciterade en dikt jag tydligen skrev i Tanzania för tio år sedan. När pappershögen inte blir mindre för det, blir man förr eller senare mer rationell och bedömer snabbt efter ett enda kriterium: ska det sparas? I det sista stadiet lastar man bara papper, och tänker "flytthjälpen kommer om två timmar, jag får sortera det här en annan dag". Jag var i det sista, stressade stadiet när två A4-kuvert som jag i ryslig fart sorterade som "kolla upp senare" (dvs min enda sorteringshög) visade sig vara en tillfällig press för fyrklövrar. Resultatet blev att ett trettiotal pressade klöverblad yrde över hela mitt golv och packade, opackade och halvpackade lådor täcktes av ett fint lager lyckoklöver. Det var vackert, och det var olägligt. Alla som någonsin har plockat upp dussintals pressade fyrklövrar från oländiga bohagslandskap vet att det kräver lugn och precision. Till slut var de flesta i alla fall inplockade och lagda i en tillbörlig press, men under hela flytten hittade folk nya fyrklövrar, och på mitt gamla golv ligger de nu fortfarande söndertrasade, som en påminnelse om gamla tiders bruk av älggräs.

Hoppsan, nu blev jag avbruten av ett mejl som sa att jag är nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin "Övrigt". Mitt reflekterande sinnestillstånd kan inte hantera det, jag får övergå till att känna mig smickrad en stund innan jag kan fortsätta. Jag har inte röstat på mig själv, men jag har i alla fall tillräcklig okoll på Jante för att lägga in en länk där man kan se hur man gör!

Sådär, åter till flytten. Fyrklövrarna blev alltså årets konfetti, sängkuppen gick ut på att vi vid andra vändan med den enorma flyttbilen även tog med oss min säng och åkte med den till Ikea. Det var nämligen nästan tre månader sedan jag köpte den, och min initiala känsla av att den nog var lite för hård hade hållit i sig under alla dessa tre månader. Det var dags att utnyttja Ikeas erbjudande om tre månaders öppet köp. För att göra det lite svårare för oss, hade vi även packat in Tofflans enorma palm i flyttbilen, och lagt den ned för att den inte skulle välta och sprida jord och palmblad över hela bohaget. Eftersom det ändå dråsade ned lite jord på golvet när vi lade den ned (alltså vi snackar sjukt stor palm, i sjukt tung kruka som för en vanlig dödlig knappt går att rucka, och det är snart dags att vi börjar kalla Tofflan för Atlas med tanke på hennes prestationer då hon bar ned nämnda palm för tre trappor och hivade in den i flyttbilen), fick jag klä resten av bilen med sopsäckar, varpå vi försiktigt lade ikeasängen på dessa och hoppades på det bästa.

Vad hände sedan? Blev sängen jordig och förgjord? Vad lyfte Tofflan sedan? Vad sade de på Ikea? Vem klämde på min rumpa och vad var det egentligen jag gjorde som var så butchigt? Missa inte den spännande fortsättningen. Imorgon.

tisdag 2 november 2010

det grundläggande

I vad som närmast kan betraktas som en koja sitter jag och min dator och jublar över att Internet fungerar. Till vänster om mig står ett stativ, en pappkasse med palmer, en av alla otaliga lådor med böcker samt två små byråer som jag har byggt av ett par högtalare. På min högra sida står en låda med gamla kursböcker, en hurts ovanpå en byrå, en bokhylla som snabbt fyllts med böcker utan att mängden böcker i lådorna tycks ha reducerats, samt en flyttlåda med kläder som ännu inte fått något hem. Garderoberna i mitt nya hem är nämligen extremt charmiga, men extremt opraktiska, med små skohyllor längst in som effektivt förhindrar all övrig förvaring, och hyllplan som bara når halva garderoben eftersom folk ändå hade så lite kläder när garderoberna en gång i tiden byggdes. Nå, charm kan ta en ganska långt, det har vi alla erfarit från antingen den ena eller andra sidan.

Här sitter vi alltså, stillsamt jublande över ett Internet som härmed förenat min lägenhet med resten av världen. Och jag kan meddela att auktionerna som upptagit allas våra tankar den senaste veckan har resulterat i en slutsumma på åtminstone 615 kronor att helt oavkortat skänkas till välgörande ändamål! Jag velar även på om jag verkligen ska sälja sjöjungfrubyxorna för endast 50 kronor (vilket är det enda budet som inkommit), det nyper en aning i hjärtat när jag tänker på alla timmar jag lade ned på dem. Om det går för sig, så grunnar jag på det ett tag till. I övrigt är Annika vinnaren av den rafflande budgivningen om fittarmbandet, Hannah vann med imponerande budteknik kampen om handbojelinnet, och Anna-Karin tog lätt hem lose your shame-linnet! Jag får härmed be alla vinnarna att skicka ett mejl till sara@qx.se, så reder vi ut det praktiska där.

Det är mörkt här, nämnde jag det? Medan jag flyttade blev det vinter, och alla lamporna är kvar i Rotebro. Ljuset från skärmen bränner mina ögon medan november etablerar sig där ute.

En av de bästa grejerna med min nya lägenhet är att jag har en tall utanför mitt fönster. I den förra hade jag en lönn, och den var liksom ymnig och påträngande medan tallen här ute har mer integritet. Bara veckorna innan jag flyttade, högg de ned lönnen. Vid det laget hade den vuxit från att sticka upp över min balkongkant till att utgöra något av en törnrosahäck kring samma balkong, och när den plötsligt försvann kändes det som att ramla ut genom fönstret. Nedhuggen eller ej, lönnen kom aldrig i närheten av känslan av en tall i morgondiset.

Jaha, det var väl det viktigaste. Själva flytten, min imponerande butchpoängsamling och vidare auktioner får vi ta när jag har fixat mer ljus kring min datorskärm, men nu vet ni i alla fall vilket slags träd jag har utanför fönstret.

måndag 1 november 2010

meddelande från södra sidan

Kära alla!

Det gläder mig mycket att se att budgivningen fortfarande pågår, i sedvanlig anarkistisk anda långt utöver de direktiv jag från början satte upp. Detta är ett meddelande för att tala om att jag för tillfället inte har Internet och därmed har begränsad möjlighet att styra upp något. Men vi kan snabbt konstatera att exempelvis handbojelinnet är uppe i 80 kronor och fittarmbandet i 300, och jag bestämmer härmed att alla aktuella auktioner kommer att avslutas imorgon klockan 12. Om jag inte omedelbart annonserar vinnarna beror det på att jag som sagt inte har Internet än.

Det finns fortfarande ännu fler saker att auktionera ut, men det var tydligen en missräkning att tro att det gick att kombinera flytt med något annat över huvud taget. (i ett nära förestående inlägg ska jag naturligtvis dränka er i detaljer om själva flytten och framför allt om min egen butchigaste insats på länge) Trots min iver att lägga ut de sista prylarna, tänker jag ändå för stunden prioritera kontakten med ett elbolag och en internetleverantör. Jag lovar, det kommer att gynna oss alla i längden.