torsdag 30 december 2010

håret som gått

På något sätt lyckades 2010 passera ganska obemärkt. Jag tänker på det när jag sitter marinerad i väteperoxid inför nyårsaftonens baluns, och det slår mig: året var som håret. Det kan vara så att 2010 var det första året på femton år helt utan hårfärgning. Det bara växte, alldeles brunt, och nyss fanns inte ett enda färgat strå kvar på mitt huvud. I våras upptäckte jag ungefär sju definitivt vita hårstrån, naturligt vita alltså, men sedan försvann de på något sätt, vad nu det kan tänkas symbolisera.

Det var inte så att 2010 var ett dåligt år, inte på något vis. Jag har till exempel träffat några av de bästa människorna världen har att erbjuda, fått kontrakt på min andra bok, börjat skriva på en roman som jag själv förälskat mig i, skaffat mig en lägenhet som är det bästa som någonsin hänt mitt boende och köpt möbler som jag själv vill ha. Vi gör alltså en toppnotering medan hårfärgen utför sin förvandling.

Ändå känns det inte bara helt rätt att det nu tar och blir 2011, utan desto mer rätt att nyårsfesten jag tänkte bevista samtidigt är superhjältefest. Jag hoppas att det inte menades på ett andligt plan, för i en vecka har jag nu grubblat över mina superkrafter, handlat tyg och superlim, skaffat lämpliga accessoarer och sytt en passande dräkt. I skrivande stund ger jag alltså mitt hår en färg, som man skulle kalla onaturlig om det inte var för att även regnbågens färger är helt naturliga, så att även det ska matcha min superhjältes färgskala. Det var på tiden.

Vad jag i övrigt vill säga om det nya året har jag redan sagt. I QX januarinummer (sida 14).

söndag 19 december 2010

hej mitt vinterland

Snön är rasande, hade jag varit rubrikmakare hade jag förklarat på gult papper att snön rasar mot marken. Och precis så duktig som jag kände mig igår när jag vaknade klockan åtta och började skriva bokmanus, precis så skönt söndagsknockad känner jag mig nu. Förra helgen, fast det hann jag inte publicera, vände min inställning till vintern, som den brukar göra just när vi är nära mörkpunkten:

"Just när jag var helt säker på att jag hatade vintern, insåg jag att jag älskade vintern. Det var alldeles nyss, mina kinder är fortfarande froströda. Jag går lite till, tänkte jag och vek in på en ny stig, och för varje gång måste jag stanna. Det var solen som kisade ned mellan tallarna och jag på den, och runt oss sprakade snön alldeles stilla. Här måste jag ta en bild, tänkte jag varje gång och önskade mig en monsterkamera i fickan i stället för min lilla mobil. Men jag misstänker att det inte hade hjälpt, och jag insåg det varenda gång jag tänkte tanken. Tusen tankar om livet och närvaron sprattlade sådär som snön låg och sprattlade, de blinkade till när jag rörde mig men var egentligen bara så sanna och stilla som bara tankar om närvaro kan vara. Ibland får man acceptera att man bara har nuet, hur mycket lagringskapacitet ens elektronik än kommer med.

Kanske har det med saken att göra, att jag numera bor söder om Stockholm. För när jag tänker efter så gick jag inte bara och kände att allt jag såg på var en tavla, jag kände dessutom som man gör när ett svängande flygplan rätar upp sig. Att jag hade rätt sida upp och att gravitationen jobbade med mig, inte mot mig. När jag blinkade mot solen täckte Stockholm upp bakom min rygg."

Igår blev jag återigen påmind om varför jag flyttade söderut, när en polare hörde av sig och ville hänga. Då var klockan tio på kvällen, och inget ont om Rotebro, men för två månader sedan skulle detta aldrig ha hänt. Hänget varade till femtiden på morgonen, därav min något bortdomnade söndagskänsla. Men känslan som framför allt dominerar är en som kanske bäst beskrivs i ett enkelt utrop i dimman: "Javisstja, den här känslan fanns också. Och den var lika skön som den där andra som jag hade igår!" Det är kanske mer än min lägenhet som har vaknat på rätt sida.

Sist, men inte minst: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=4248447

torsdag 16 december 2010

frågelådan, avd personligt

Och en av er frågade om jag tror på kärleken. Den uppenbara motfrågan är förstås: vilken kärlek?

För att börja i det stora så tror jag på kärleken i stort. För det mesta känner jag den, och tar det som ett bevis på dess existens. Jag känner en massa kärlek till mina släktingar, vänner, exflickvänner, naturen och mig själv. Sån där allmän kärlek, som gör att livet känns lite mer värt än det skulle göra utan. Igår tänkte jag på hur mycket jag gillar min mormor, och fällde av ren omtycksamhet en tår mitt på tunnelbanan.

På den romantiska kärleken tror jag också stenhårt. När det gäller er andra, vill säga. Ni är, eller kommer att bli, så sjukt kära och drunkna i varandras blickar, se era själar bli vackrare när de speglas i varandra, sova tätt omslingrade och lyckligt bevittna era barns första steg tillsammans. Ni kommer att bråka, bara för att ödmjukt eller passionerat be varandra om förlåtelse, för ni kan ju förstå varandras perspektiv när ni bara tänker efter. Ni kommer att kompromissa om det ni alltid trott varit hugget i sten, men som plötsligt blir mindre viktigt när ni växer av varandras närhet.

Själv har jag varit askär, alltså stenkär, alltså så kär att allt jag gjort, tänkt och varit har rört sig kring en enda brud. Och då snackar vi inte tvåveckorsförälskelse. Jag har varit förlovad, pratat om framtid med fjärilar i hela magen. Jag har diskuterat bröllopskläder, tänkt mig henne som gammal och rynkig och vetat att jag kommer att vara förälskad i henne även när hon vaggar över vägen med rollator. Jag har trotsat ett helt gäng lagar och begränsningar för att kunna vara med henne, och utan att blinka offrat mer än jag trodde att jag kunde offra. På det sättet kan man säga att jag tror på den stora, romantiska kärleken, för jag har varit där och jag vet att den finns. Fanns.

Men jag gissar att frågan egentligen handlar om ifall jag tror att jag kommer att bli kär igen, hitta den rätta och leva med henne i resten av mitt liv. Mitt svar på det är: Ingen jävla aning. Vad tror du själv?

onsdag 15 december 2010

om luftpussar och jordhångel

Som en av er nämnde: Några fler kommentarer så kan jag satsa på en kvalitativ analys i stället! Tack för era svar på lördagens inlägg, de gav mig faktiskt några små insikter. En av dem är att jag liksom hittills har tänkt mig att min största insats och höjdpunkten i min skrivarkarriär var den som bestod av Brudens blogg. Det är nästan som om det har gått mig förbi att jag sedan dess har blivit publicerad på ett stort förlag, att jag har sidekickat hos en känd och fantastisk radiopersonlighet, att lanseringen inför min andra roman är i full gång. Och på sätt och vis vill jag inte fatta.

För när man står bland kindpussarna går det lätt upp för en varför de smackas rakt ut i luften. Det är inte där jag vill vara, tänker jag efter några minuter bland luftpussar utan tyngd. Inte i längden, och inte i mitt innersta. Jag behöver inte vingla länge i det blå för att längta efter grovhångel med jorden. Och där, i jorden jag vill hångla med, är det ingen som bryr sig om vilken känd person jag ätit middag med, eller vilka telefonnummer jag har i min mobil. Där bryr de sig bara om det som får mitt blod att gå runt, och det är fint.

Så det är därför, menar jag, som jag inte har förstått att det har tillkommit läsare sedan jag var en brud inkognito. Men det visar sig nu att det har det, att saker jag har gjort har nått ut till fler, att någon googlar mitt namn för att de blev berörda av en bok eller gillade något jag sa. Det är också fint.

Skrivprocessen kommer jag förresten att skriva om, när andan faller på. Det fanns blandade viljor bland kommentatorerna på lördagens inlägg, och vad annat kunde man förvänta sig? Men själva texten jag satt och tänkte på, har redan publicerats på vildsint-bloggen, och för tillfället nöjer jag mig med att länka dit. En annan variant på samma tema (och den som var roligast att skriva) är intervjun med mig själv hos Fem flator. Så just idag har ni ett val, ni som vill och inte vill läsa om skrivprocessen. Nästa gång kör jag bara på, och ni får värja er bäst ni kan!

lördag 11 december 2010

angående er trängtan

Egentligen har jag ingen riktigt rejäl aning om varför ni som läser den här bloggen läser den. Hoppas ni på att få läsa om brudbravader som i Brudens blogg en gång i tiden? (Är ni som läser den här bloggen över huvud taget bekanta med Brudens blogg, eller är ni nytillkomna?) Är ni språknördar som ryser av välbehag när någon råkar säga perfekt particip eller reda ut begreppen kring luciasången? Läser ni bloggen för att ni gillade min bok, för att ni har sett mig på Momma och vill underrätta er om vem jag är, för att ni är flatsuktande, författarsuktande eller för att ni vill hålla ett vakande öga på homosexmaffian?

Jag undrar alltså inte för att ställa er mot väggen och naturligtvis inte för att få er att sluta läsa. Det var bara det att tanken slog mig, när jag alldeles nyss försökte bestämma mig för om det skulle vara relevant att publicera en text jag har skrivit om min skrivprocess. Är ni några skrivande människor som läser den här bloggen, eller är det ganska ointressant att läsa om hur jag gör när jag skriver bok? Det börjar visst dra ihop sig till en poll.

fredag 3 december 2010

lyssna på oppositionen

Det finns en gräns för hur mycket man bör försöka imponera på sig själv. Min gräns upptäckte jag igår, och kan meddela att den ligger ungefär 170 centimeter från golvet. Där stod en låda med böcker, varav en skulle lånas ut till en syster, och jag tänkte "inga problem, den baxar jag enkelt ned." Den del av mig som inte höll med, var tyvärr tyst och beundrade den där första delen, så det fanns inte riktigt någon stark opposition. Jag gav mig således genast i kast med lådan. Halvvägs genom projektet gnällde min rygg till, och när lådan var nedplockad gick det inte att röra på ryggen åt minsta håll utan att den skrek. Detta fick till resultat att jag ägnade hela gårdagen åt att hasa runt med mycket små rörelser som en ledbruten pensionär, och undervisningen lät ungefär "så när vi säger -aj- skulle, kan det -aj- handla om nutiden trots att -aahjj- skulle är ett verb i preteritum". Resterande tid tillbringade jag på rygg, filosoferande kring all romantext jag skulle kunna producera om jag inte av vårdguiden och alla jag pratat med var förbjuden att sitta. Ännu gravt mörbultad sitter (!) jag nu här och meddelar er detta. Försök inte impa på er själva mer än vad era gränser tillåter. Ni är imponerande precis som ni är.