fredag 27 maj 2011

funderingar på vägen hem

Jag åker hem från jobbet och manövrerar mig genom grönvita massor. Jag undrar mycket sådana dagar, bland annat: "vilket är det andra laget?". För det är bara grönvitt, jag tror att det är Bajen vilket även betyder typ Hammarby, men jag kan ha fel. (Om det gällde etymologi skulle jag googla för säkerhets skull, nu koketterar jag i stället med min uppenbara okunskap för att göra rätt intryck på rätt läsare, har jag nämnt att jag är singel?) Det är bara grönvitt, jag plöjer genom grönvita talkörer som skanderar något som med god vilja kan tolkas som "Hammarby, Hammarby, Hammarby" men som via slappa läppar och annorledes riktat fokus blir ömöbö ömöbö ömöbö. Note to self: låt aldrig sfi-eleverna plugga vokaler i närheten av hammarbysupportrar.

Vilka är de andra? Släpper de in supportrar av olika lag på olika tider, och varför kommer jag i så fall alltid när det är de grönvitas tur? Idag är min mamma på besök och vi undrar tillsammans. Mamma beskriver luften som en blandning av öl och kiss, och prövar att själv bröla lite. Jag brölar också: "Globen SFI, SFI SFI SFI, SVENSKA FÖR INVANDRARE!" Alltså, äsäfä äsäfä, svänska för önvöndrörö. Höjer en näve, den andra håller i ett paraply. Mamma brölar något mer oartikulerat, nästan som om hon hade tränat.

Vi skiljs åt på Gullmarsplan och jag går ner mot tågen som går söderut. Ur tunnelbanedörrarna väller de fram, fler grönvita och inte en enda människa med andra färger. Om definitionen på melodi är att tonhöjden varieras åtminstone en aning, så sjunger resenärerna en gemensam melodi medan de fyller rulltrapporna, och jag vill fotografera dem. En pojke i 18-årsåldern rör på läpparna innanför fönsterglaset, med en ölburk i handen och blicken riktad mot fjärran. En annan resenär i randig halsduk frågar sin vän om han kan sången. Kan du inte sången? frågar han livad och höjer upp en grov och oväntat tonsäker stämma. "Ja jag tände min bengal, och sen spotta jag på snuten, och sen hala jag fram kuken, sa min sköna får jag lov".




Han sjunger den så innerligt, mannen med halsduken, och jag tänker för mig själv att sångstunderna måste vara kvällens höjdpunkter för honom. Det är inte lätt att hitta acceptabla sångtillställningar för alla, alla blir inte bjudna till Så ska det låta och i kyrkan måste man kunna noter för att hänga med i början. Det behöver man inte här, när halsduksmannens vän märker att hammar hammar hammarby tycks vara en återkommande textrad stämmer han genast in, bra mycket falskare. Jag undrar om mannen med halsduken bryr sig om dissonansen.

Den som tror att jag inte kan identifiera mig med känslan bedrar sig. Jag var sjutton år när jag deltog i en demonstration mot McDonald's, och vi plötsligt hamnade i en tunnelbanevagn. Där skrek vi "kött är mord" en stund, och de övriga passagerarna såg skrämt på oss medan vi häpnade åt tunnelbanevagnens mäktiga resonans. En tant såg förfärat rakt på mig som om jag skulle slå ner henne, och jag ville böja mig fram och viska: "vi är inte farliga, det är bara lite gruppstärkande övningar".

Pojken med den automatiskt skanderande munnen möter min blick för ett ögonblick, i havet av människor som har samma åsikt om vem som bör vinna en fotbollsmatch (eller är det hockey). Jag känner mig skyldig, som om jag avbrutit hans andakt, för han registrerar min undran och ser nästan generad ut. Jag undrar vad han skulle vilja viska.

3 kommentarer:

Anonymous Mariana sa...

"Vi är inte farliga, det är bara lite själsstärkande övningar"?

28 maj 2011 13:11  
Anonymous Anonym sa...

Klockrent, Mariana!

28 maj 2011 16:12  
Anonymous Anonym sa...

Klockrent, Sara!

(Gillar sporten, ogillar sportfånarna.)

28 maj 2011 21:35  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida