måndag 28 februari 2011

alla säger mello

Min syster är i Peru och

Jag: Vad är det du gör i Peru?
Syster: Hahaha. Jag praktiserar.

Min syster är i Peru och praktiserar.

Jag: Så att jag vet vad jag ska skriva på min blogg.
Syster: Ska du skriva på din blogg?
Syster: Jag fick ju knappt vara med när vi pulsade över en åker!

Min syster, som förresten förra vintern pulsade med mig över en åker, är i Peru och praktiserar.

Syster: Vad ska du skriva?
Syster: Nu blir jag alldeles nervös.

Min stundom nervösa syster, som förresten förra vintern pulsade med mig över en åker, är i Peru och praktiserar. Över MSN frågar hon vad jag har för nyheter om Sverige. Jag svarar att folk har börjat kalla Melodifestivalen för Mello.

Jag: Det kom plötsligt, nu är det allmänt tror jag.
Syster: Kallas den mello på riktigt?
Jag: Jag såg uppe i tv-rutan på någon annan kanal: "melloaktuella Loreen besöker studion i kväll klockan 21"
Syster: I så fall vill jag nog inte komma hem.

söndag 27 februari 2011

en dust med ögats ringmuskel

Jag har kommit till en punkt i mitt liv när jag måste acceptera att jag behöver glasögon. Alla som hela livet har stoltserat med att ha en helt naturligt perfekt syn vet hur en sådan rannsakan sargar och ärrar en i grunden. Ni som liksom jag har sett bussnumret innan alla andra sett bussen, ni som alltid kunnat läsa gatuskyltarna tre kvarter bort, ni vet hur det sätter sig i ens identitet och hur själva ens namn blir synonymt med felfri syn.

Min väg till acceptans har varit lång. Det är nu två och ett halvt år sedan jag gick in i ett tält i Pride Park, där de erbjöd gratis synundersökning, och självsäkert styrde pupillerna in i deras mätapparat. Mest för att få höra hur perfekt jag var, jag tänkte mig att de skulle ooh-a och aah-a åt mitt knivskarpa resultat, men vad jag fick var ett höjt ögonbryn och ett "nja, du har inte alls perfekt syn". Eftersom jag hade druckit en halv cider skyllde jag på alkoholpåverkan och nej, de kunde inte helt garantera att alkoholen inte påverkade resultatet. Jag klängde fast vid denna brasklapp och levde vidare i illusionen: när jag är nykter har jag perfekt syn.

Ett halvår senare började jag förstå att syntestet hade rätt. Det var helt klart så att sådant jag kunnat läsa på långt håll 2007 inte var lika tydligt 2009, och det var ingen som hade gått och suddat ut det för hand (jag vet att tanken att någon skulle göra det låter långsökt, men då har man glömt en liten arbetsmarknadsåtgärd kallad Fas 3). Jag ignorerade saken tills jag hade fyllt år, så att jag med en gnutta förnekelse kunde hävda att jag haft perfekt syn fram till trettio. Sedan dess har jag gnagt på det stora psykologiska hinder det inneburit att förändra min självbild från perfekt-syn-sara till bra-ändå-sara.

Det sista (eller bara det senaste?) psykologiska hindret är det som går ut på att hitta det bästa erbjudandet. Gratis synundersökning om jag köper märkesbågar? Tre bågar till priset av ett? Rätt glas och rätt bågar, eller kanske rätt pris? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Men när jag sitter och skriver på min roman märker jag ibland att jag sitter och kisar. Det är orbicularis oculi som säger åt mig att ta tag i saken.

Orbicularis oculi: Ta tag i saken.
Jag: Jag ska bara skriva ett kapitel till.
Orbicularis oculi: Du har redan skrivit sjuttiosex kapitel, och sytt två gardinlängder som ytterligare förhalning.
Jag: Både du och jag vet att jag behövde nya gardiner.
Orbicularis oculi: (drar ihop sig i protest) Var det inte så att du inte ens kände igen programledarna igår i Melodifestivalen? Var det inte så att du efter hela programmet frågade varför de hade bytt ut Marie Serneholt?
Jag: Min syn har inget med min prosopagnosi att göra. Eller det faktum att Marie Serneholt ser ut som alla andra blonda brudar i universum.
Orbicularis oculi: Hm, du har kanske en poäng, det var svårt att hålla koncentrationen uppe under gårdagens deltävling. En vag kaskad av oengagerade låtar, eller vad säger du? Det enda som muntrade upp mig var Linda Bengtzings kanariegula stay-ups.
Jag: Var det inte stövlar?
Orbicularis oculi: Nej, det var stay-ups!
Jag: Herregud. Vi kanske behöver glasögon ändå.
Orbicularis oculi: Ta tag i saken.

lördag 19 februari 2011

Qruiser - 1, Facebook - 0

Innan Facebook kom och lärde oss alla att man inte riktigt har gillat något förrän man har tryckt på en knapp, fanns det något som hette Qruiser. Det finns fortfarande, alltså, men till skillnad från förr går vi numera bara in på Qruiser när vi är singel eller letar efter något hbt-specifikt (typ spermadonator, lesbisk hemslöjd, hbt-rummisar). På Qruiser kan man skapa klubbar för nästan vad som helst, eller delta i de ändlösa forumdiskussionerna som förr eller senare urartar i a) diskussioner om huruvida man är dum i huvudet om man är hbt och röstar sd, b) diskussioner om vad som egentligen konstituerar ett personangrepp eller c) upprepningar (läs: copy-paste) av tidigare argument, oftast på de två teman som beskrivs under a) och b).

Eftersom jag är singel (jag vet att det på senare år har tyckts luddigt vilken civilstatus jag har, men låt oss göra ett spontant nedslag i mitt privatliv och konstatera att jag varit singel i cirka fyra månader), tillbringar jag för tillfället mer tid på Qruiser än vanligt. Inte för att qruisa runt och ragga kanske, men för att det känns som ett litet fönster i hbtq-land där man inte vet vem som plötsligt får för sig att kika in. Ibland klickar jag planlöst runt bland klubbar och diskussioner, det händer oftast när jag har fastnat i mitt manus och inte kommer vidare om jag inte lyckas ta reda på till exempel hur Tierps första telefonstolpar såg ut.

Klubbarna på Qruiser kan se ut och handla om lite vad som helst. Det finns klubbar för dem som gillar Karin Boye, dem som är särskilt förtjusta i elefanter eller lyftkranar, men inte sällan är klubbarna byggda på sexfantasier av någon som hoppas att någon annan ska dela samma fantasier. I undantagsfall är dessa klubbar skapade av någon som inte är en cis-man; även de klubbar som börjar "tjejer som gillar" är i allmänhet skapade av män som hoppas attrahera en målgrupp. Nåväl, kunskap är kunskap och det som trots allt inte är kunskap kvalar ändå in som research till okända bokmanus, tänker jag och klickar loss. Dessutom kan man lära sig nya ord.

Idag hittade jag till exempel klubben "heterobögknull". Så subversivt, tänkte jag och klickade mig till klubben, som till en början hade fyra medlemmar men i skrivande stund har sju. En lek med identiteter, tänkte jag, en drift med de trånga fack och normer vi tvingas in i! Min besvikelse när jag läste klubbpresentationen var väntad, men inte mindre påtaglig för det: "När man knullar killar som de vore tjejer och vill att de skall betee sig som tjej i sängen! Vilket inte betyder att de skall transa men de skall lyda, vara följsamma, fokusera på mannens njutning och kunna agera både som slyna,slampa och som finstämt mjukt kärlekssamlag."

Jag: Tofflan! Kom!
Tofflan: Vad har hänt?
Jag: Läs det här. Heterobögknull. När man knullar killar som de vore tjejer och vill att de skall betee sig som tjej i sängen! Vilket inte betyder att de skall transa men de skall lyda, vara följsamma, fokusera på mannens njutning och kunna agera både som slyna,slampa och som finstämt mjukt kärlekssamlag.
Tofflan: Eh ...
Jag: Jag vet! Hur tänker de sig att en människa ska kunna agera som ett samlag?
Tofflan: Ja, för det var ju i syftningsfelet skon klämde.
Jag: Det finns upprördhet, och så finns det upprördhet. Hur ska jag kunna veta att de inte menar hela presentationen på ett helt annat sätt, hur ska jag kunna bedöma exempelvis deras kvinnosyn när jag inte vet var gränsen går för deras syftningsinkompetens?

Sådana konversationer kan Qruiser till exempel ge upphov till. Och jag har tittat på Facebook, men där hittar jag i jämförelse väldigt lite material att föra konversationer kring. "Did you mean hetero b gk null?"

tisdag 15 februari 2011

en helt påtaglig bok

Det var lika overkligt som förra gången, när det plötsligt kom ett bud in på min arbetsplats bärande på de absolut första exemplaren av min nya bok. Nåja, "plötsligt" är kanske fel ord, de ringde från förlaget klockan tolv och det tog fyra sjukt långsamma timmar innan böckerna dök upp. Det var den där dagen när det hade snöat så infernaliskt, vissa av kollegorna hade inte kunnat ta sig till jobbet och det var ytterst glest i klassrummen. Mina böcker var på väg och jag hade ytterst svårt att koncentrera mig på de reflexiva pronomen jag skulle lära ut. Varenda gång jag skulle förbi kopiatorn eller receptionen spanade jag mot ingången. Något som såg ut som ett bud? Något med piratlogga?

När de väl kom, var det som när man har stått och väntat på sin tjej på Arlanda. Overkligt trots att man visste precis 1) vad man väntade på och 2) att det skulle komma. Ovärdigt studsade jag upp och ned vid åsynen av de två gröna kassarna. "Vad är det?" frågade mina elever. "Det är mitt hemliga liv som författare", svarade jag.

Det jag nu kan berätta om min nya bok: Den här boken är hård. Hundra sidor tjockare än Udda. Man kan numera ta på den. Den har ett matt omslagspapper som känns mjukt mot fingrarna, med texten blank och kontrasterande. Under pappret är den mörkröd, men utanpå är den en alldeles särskild nyans av vit. Den luktar bok, och på insidan finns tillståndet av Lennart Hellsing.

Boken har även ett innehåll, ska jag kanske tillägga. Om man är nyfiken på det, så är man välkommen att klicka här och läsa en liten intervju om saken. Eller beställa boken när den släpps, förstås. Eller dyka upp på Hallongrottan den 3:e april, när jag ska få svara på frågor i min favoritmiljö. Påtaglig, den med.

onsdag 9 februari 2011

semikolonets tidevarv

Jag sitter och tänker lite på semikolon. Det fanns en tid när semikolon bara var ett sätt att skilja interpunktionskompetenta från pöbeln, minns ni den? Likt en trådpåträdare eller den gamla prepositionen "å" var dess användningsområden inskränkta till mycket specifika, ibland tämligen konserverade, sammanhang. Det gällde att veta, annars var man körd bland de andra språknördarna. Och ingen annan brydde sig.

Nu, däremot, kan man stundom längta sig fördärvad efter ett semikolon. Det hela började när det fick det briljanta infallet att liera sig med parentesen. Vad vill hon, kan man frustrerat undra, vanmäktigt stirrande på sin telefon. Ett enkelt kolon, vad är det? Är det ett semikolon som inte riktigt vågar? Eller är det ett tecken på vänskap, bara vänskap, ett vänligt avvisande rentav? Man skriver själv ett semikolon. Raderar det. Skriver det igen. Ersätter det med ett vanligt kolon. Man vill ju inte vara den som först går semi, så att säga.

Så kommer det äntligen, semikolonet. Det är absolut där. Med en liten, liten släng på punkten gör den allt lite möjligare, kanske. För med semikolonets nya upphöjda betydelse har det även gått och lagt sig till med manér. Det kan signalera att vad som helst är ett skämt, att det sägs skämtsamt, och hela ens på tok för seriösa nervositet balanserar på vetskapen om att det hela kan vara på skoj. Eller i värsta fall ironi, trots att det ett flertal gånger genom historien har uppfunnits totalt ignorerade skiljetecken avsedda för just ironi.

Vi går till Wikipedia för klarhet. Där får vi veta att semikolonet uppfanns av Aldus Mantius d.ä. år 1494. Med all vår research i ryggen kan vi alltså konstatera att det är äldre än både guttaperkans intåg i Europa och Sveriges första telefonförbindelse (men yngre än de första monoklarna). Wikipedia menar också att semikolon "används när man tycker att punkt är ett för starkt avskiljande tecken och kommatecken orsakar satsradning", vilket, vill jag gärna påpeka, är till föga hjälp för den stackars ungdom som sitter med blicken försjunken i sin telefon och undrar vad människan egentligen menar.

I stort vill jag nog säga att jag är glad och rörd över det sociala uppsving semikolonet i dessa tider får uppleva. Hade vi anat, för femton-tjugo år sedan, att vi skulle ligga sent om kvällen med blicken lyckligt fäst vid ett semikolon i slutet på ett textmeddelande? Jag väntar med spänning på vad alduslövet kan komma att betyda för mänskligheten.

Etiketter:

onsdag 2 februari 2011

dagens info

Denna veckas research visar bland annat följande: husflugor växer inte. De flugor som är små, är små för att de hade dålig tillgång till mat när de var larver. Stora flugor var glupska och lyckligt lottade larver.

Nästa tema är diskning. Enligt uppgift uppfanns diskmaskinen för att det kom en hembiträdeslag som sade att hembiträdets arbetsdag skulle vara över klockan 19. Och herrn själv kunde ju inte gärna diska. Wikipedia säger inget om detta, men meddelar i stället att diskmaskinens uppfinnare hette Josephine Cochrane, samt att hon utelämnade sitt förnamn vid benämnandet av maskinen eftersom kvinnor inte kunde vara uppfinnare.

Slutligen telefonhistoria. När Sveriges första telefonförbindelse mellan städer upprättades år 1889, var det mellan Stockholm och Göteborg. Under den första tiden ville inte Rikstelefon koppla in städernas telenät till förbindelsen, så om man ville ringa från Stockholm till Göteborg var man tvungen att boka tid med sin kompis i Göteborg, gå till telefonstationen på utsatt tid och ringa till motsvarande station i Göteborg. Detta gav upphov till en del ilska hos societeten (vilket var den enda samhällsklass som vid tidpunkten hade råd med telefon - och ett hundratjugoårigt lyxproblem är upptäckt).

Bara ett axplock ur all information jag har fått reda på utan att egentligen kunna använda den i romanen jag skriver. Däremot kan jag snart skriva mitt eget Trivial Pursuit.

Etiketter: ,