torsdag 31 mars 2011

ingen text utan papper

Jag sitter på tåget och får en sån där rysning igen.

När jag var liten gjorde en kombination av samlarmentalitet och skrivlust att jag hamstrade skrivböcker som andra barn hamstrade ... nej, andra barn hamstrade nog inte så mycket som jag, punkt. I efterhand har min mamma beskrivit det som om jag hade varit med under krigen och lärt mig att allt måste tas tillvara. Gammalt karamellpapper kunde en dag behövas, det var ju både färgglatt och tåligt. Snäckskal, glasspinnar, presentpåsar, de kunde behövas. Men allra mest skrivböcker.

Varje gång jag fick en skrivbok i present var det med en känsla av lättnad. Jag har ännu en garanti att pappret inte kommer att ta slut, att jag inte kommer att tvingas sluta skriva. (Man börjar ju fundera över vilka tidigare liv man egentligen levt.) Jag samlade dem på hög, skrev i dem jag hade med små, små bokstäver för att inte en dag ha text utan papper.

En taktik jag hade var särskilt intrikat. I skolan hade vi i varje läsämne en skrivbok, ett sånt där blått eller orange häfte med linjerade, rutiga eller blanka blad. Om man skrev ut ett häfte, fick man ett nytt. I slutet av terminen fick man ta hem alla sina häften som man suttit och skrivit i, och nästa termin började allt på nytt. Mycket snart insåg jag att detta system kunde gynna mig och mitt skrivande.

Sista veckan på terminen såg jag till att mitt skrivhäfte i SO, NO, svenska och eventuellt matematik var fullskrivet, gick fram till katedern och bad fröken om ett nytt. Ibland suckade hon och en gång sade hon faktiskt att vi inte skulle skriva mer den terminen så jag behövde ingen skrivbok. Men allra oftast fungerade det till fulländning. Jag fick mitt skrivhäfte, koncentrerade terminens resterande studier på endast en eller två sidor och fick med mig hem en nästan oskriven bok. Ibland började jag genast fylla den med historier, men oftast lade jag den till min hög. Det var en skatt, en garanti för att jag skulle kunna skriva hela framtiden igenom.

I morse när jag packade för att ta mig till Göteborg för att tala på Stadsbiblioteket (klockan 18 i kväll!) behövde jag papper för att kunna sitta på tåget och strukturera mitt föredrag. Kollegieblocken var borta, kanske slängda i flytten, men i en byrålåda för sortering låg min gamla hög skrivböcker från 80- och 90-talet. Första sidan utriven, resten oskrivet. Det var som ett inbrott i min barndom när jag nappade åt mig en, som om jag nallade på mitt omsorgsfullt hopsamlade förråd. Men alldeles nyss öppnade jag den, skrev på tjugo år gammalt papper den första punkten till föredraget jag ska hålla om min andra utgivna roman. Och insåg: Det var inget helgerån, det var en uppföljning. Ett löfte som jag hållit till mig själv. Det var då jag rös.

onsdag 23 mars 2011

politisk korrekthet, del 1

De senaste dagarna har jag fått anledning att fundera över uttrycket "politiskt korrekt" och dess effekt på mitt psyke. Det finns, har jag kommit fram till, många anledningar till att jag får kalla kårar av uttrycket, och varför anklagelsen att jag själv skulle vara det får mig att vilja spy. En av dem kan vi kalla trestegsanalysen*.

Steg 1: Om presuppositionen. Att säga att någon gör något för att vara politiskt korrekt** antyder att man gör det mot sin egen vilja. Att politikern egentligen vill förbjuda homosexuella att gifta sig, men ger efter för partilinjen. Att kaféägaren innerst inne vill sätta upp höga trösklar överallt, men uppgivet accepterar politiska beslut om tillgänglighet. Att författaren egentligen skulle vilja göra alla sina romankaraktärer till vita, heterosexuella medelklassmänniskor men inte vågar på grund av ett politiskt påbud.

Steg 2: Om allas egentliga känslor. I och med att alla som vill skriva om transpersoner, sjunga om utanförskap, porträttera invandrare, maskulina kvinnor och feminina män, måna om tillgänglighet, lagstifta om likabehandling och spegla samhället de lever i bara gör det för att vara politiskt korrekta, innebär det att alla människor i själva verket avskyr homosexuella, invandrare, funktionsnedsatta, muslimer, transpersoner och människor som bryter mot traditionella könsroller. Innerst inne vill man inte att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter, och inte att alla ska känna sig representerade i samhället och kulturen.

Steg 3: Om mig. Eftersom alla människor i själva verket avskyr homosexuella, invandrare, funktionsnedsatta, muslimer, transpersoner och människor som bryter mot traditionella könsroller, är det bara inbillning att det finns människor som gillar mig som jag är. Folk vill egentligen ta ifrån mig mina rättigheter och sluta representera mig. Hade vi bara sluppit de politiska påbuden hade alla visat sina rätta känslor inför sådana som mig, och jag hade förstått att jag var värdelös.

Eftersom just den här analysen utmynnar i en slutsats om att alla som anklagar andra för att vara politiskt korrekta utgår från att alla människor egentligen hatar sådana som mig (och miljoner andra människor i det här landet), är det kanske inte så underligt hur anklagelsen om att jag själv skulle vara politiskt korrekt gör mig förvirrad. Jag har, känner jag när jag märker hur fingrarna rusat iväg och skrivit detta, sjukt mycket mer att säga om saken. Såsom det faktum att jag kvoterar in människor av viss läggning och nationalitet i mina böcker. Japp, det stämmer, jag kvoterar för att så många som möjligt ska känna sig representerade. Jag lämnar er för idag med den cliffhangern.

*När jag skrev magisteruppsats påpekade min handledare ofta hur viktigt det var att jag gav mina modeller snärtiga namn så att andra uppsatsskrivare skulle vara tvungna att citera mig.

**I mitt och Tofflans hushåll är det vedertagna uttrycket för "politiskt korrekt" "peniskuken", ibland utbytt mot "pannkakskungen".

måndag 21 mars 2011

det var butlern som gjorde det

Jag var beredd på rätt mycket när jag stålsatte mig inför recensionerna på I havet finns så många stora fiskar, men kunde ändå inte förutse mina reaktioner. Jag trodde att jag skulle få harmas åt recensenter som missförstått, gräma mig åt misstag som de upptäckt och jag missat, förhoppningsvis även njuta av några fina ord och framför allt öva på mitt mantra: En recension är en persons åsikt om en text som speglats i hens förförståelse, det är inte den slutgiltiga domen över mig, mitt inre, min förmåga och min person.

Men mina reaktioner har hittills kommit att handla om en helt annan aspekt av recensionsbygget. Recensionerna har, nästan allihop, varit positiva. En del översvallande. Men av någon anledning, som jag själv inte känner till, tycks många recensenter lockas att berätta precis hela handlingen i boken. Flera av bokbloggarna går in hårt för att berätta och reda ut sådant som är (och är tänkt att vara) höljt i dunkel i mer än halva boken. Göteborgspostens recension redogör för de två sista kapitlen redan i början och ägnar sedan resten av recensionen åt att i huvudsak diskutera slutet.

Tänk dig att du berättar en rolig historia, att du bygger upp den och sakta men säkert närmar dig poängen. Tänk dig sedan att någon helt annan kommer förbi, prosaiskt droppar poängen inför din åhörare och sedan fortsätter vidare. Tänk dig till sist att steg ett har tagit dig ungefär ett och ett halvt år. Det är inte ondskefullt, inte livsavgörande, men ändå något som får dig att utbrista: "Alltså, seriöst?"

Jag har förstått att man som författare inte ska läsa recensionerna, att etablerade författare aktar sig för att göra det, och jag håller egentligen med. Jag borde sluta googla min titel och köra in ansiktet mellan de två parallellhistorierna i boken jag skriver på nu.

Det kyliga vore vid närmare eftertanke att radera detta inlägg och låta saken bero, men det här spoilandet har väckt helt uppriktiga frågor som jag tänkte att ni kanske kunde svara på. Hur tänker ni, när ni funderar på att läsa en bok? Läser ni recensionerna? Eller hoppar ni över dem för att inte råka få reda på något avgörande? Ska man ta med i beräkningarna att läsning av en recension kan förta halva läsnöjet för en, eller ska man förlita sig på att recensenten naturligtvis vill ens bästa och inte kommer att avslöja något väsentligt?

Den som befinner sig i Göteborg är förresten, helt oavsett vilka recensioner hen väljer att läsa/inte läsa, hemskt välkommen att komma till Göteborgs stadsbibliotek den 31 mars klockan 18, när jag kommer på besök!

tisdag 15 mars 2011

släppet

I morgon är det boksläpp och recensionsdatum för I havet finns så många stora fiskar. Idag är det tyst. Lite som när man sitter i en berg-och-dalbana och den stannar längst upp på krönet. Man tänker "vilken vacker utsikt det är härifrån ändå" och försöker ignorera rälsen som låter klick klick ... klick.

Om det är som i drömmen jag hade i natt, upptäcker man dessutom att säkerhetsbältet har slutat fungera.

tisdag 8 mars 2011

Grattis?

Under en period i mitt liv var internationella kvinnodagen den dagen då man kunde vara allra säkrast på att få ett gig. Det var när jag spelade i ett band för vilket varje dag var en kvinnodag, och feministfestivalerna ringde månader i förväg. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den, en dag som liksom gör alla andra dagar till mansdagar.

I Metro verkar dagen handla om att kvinnor kan. Ett tema som var fräckt när det kom, men som idag faktiskt har givit mig så ont i magen att jag knappt behöver någon semla. Fem saker som kvinnor är bättre på än män har jag fått läsa om idag, och förutom att det var intressant att någon faktiskt har gjort en studie på hur många kvinnor respektive män som kan slå i en spik så tycker jag att det räcker med retorik som ställer kvinnor mot män. Generat vänder jag bort blicken när löpsedlarna annonserar att kvinnor är bättre än män på det ena eller andra, skäms liksom över mitt samhälle som fortfarande tror att det är "killarna mot tjejerna". Löpsedlarna borde vara "tio orättvisor vi borde ha fixat vid det här laget". Eller möjligen "så här långt har vi kommit hittills".

Jag tänkte säga att det dessutom är bäng att det kallas kvinnodag, när det borde handla om jämställdhet. Men så läser jag det där lite längre ordet, och så tänker jag på hur det ser ut runtom i världen, och så kommer jag fram till att om det skulle kallas "jämställdhetsdag" skulle det finnas de som liksom rationaliserade bort kvinnorna ur det hela. Bara en känsla jag har.

Tänk om det verkligen, verkligen fick handla om kvinnlig könsstympning, trafficking, lönegap, glastak, dubbelmoral, slampbegrepp, illegala aborter, hedersretorik och tvångsgifte. Om det kunde vara en dag när alla faktiskt tänkte på de där sakerna som de kanske glömde tänka på resten av året, funderade över vad de själva kunde göra, eller åtminstone förfasade sig. I stället går det inflation i grattis. Åh ironin.

Puss alla kvinnor på kvinnodagen, skriver en manlig bekant på Facebook och jag stirrar en stund på pussen. Ett minne av sånt jag brukade skriva låtar om sipprar fram genom semmelgrädden. De handlade aldrig om att vi får för få pussar.

måndag 7 mars 2011

vad jag sysslar med på kvällarna

Att skriva en bok med två parallella historier är som att sy ihop två bitar av olika sorters tyg. Det kan man behöva göra om man till exempel syr ett klädesplagg, och det är särskilt svårt om det ena tyget är elastiskt och inte det andra, eller om tygbitarna är svängda på något sätt. Men man vet i alla fall var sömmen ska börja och sluta, så man sätter en nål i början och slutet. Sedan sätter man nålar på de ställen där det är viktigt att tygbitarnas svängda delar möts, till exempel om man syr något som måste gå ihop i midjan eller svälla ut i höften.

Så är det att skriva en bok med två parallella historier. Först funderar man på var de ska börja och sluta, sedan hittar man punkterna där det är viktigt att de möts. Sedan ser man till att de håller ut lagom länge mellan punkterna och att vartenda steg däremellan känns relevant.

Att skriva en bok med två parallella historier som tillsammans utgör 600 boksidor redan innan de sista arton kapitlena är skrivna, kan man likna vid att sy ett figurnära överdrag till skogen utanför mitt fönster. Man kan också beteckna det som vansinne.