brillorna, del 1

Det var som bekant ett hårt slag mot min identitet när jag tvingades erkänna att jag behövde glasögon. För att göra det hela till en följetong, tog det mig ytterligare två månader att faktiskt knalla in i en glasögonaffär. Jag gjorde det liksom apropå, som om det knappt var meningen och som om jag lika gärna hade kunnat gå förbi. Ett bra tips även när det gäller till exempel städning eller deklaration. (Det kan vara en utmaning att sitta i telefonkö till Skatteverket med sidan för schablonavdrag på skärmen bredvid kalkylatorn och inför sig själv låtsas att man bara gör det i förbigående, men självbedrägeri är å andra sidan något de flesta av oss har tränat länge på.)

När jag gled in i affären, med vita väggar prydda av enorma leende ansikten, slog det mig att jag erövrade en domän. Jag orienterade mig längs väggarna, upptäckte att det fanns ett system där bland annat KVINNA och MAN var två kategorier, kategorier som jag var bekant med redan innan men som jag tack vare denna tidigare bekantskap även visste kunde vara bedrägliga. Pris verkade också vara en variabel, och till slut märke. Längst in i butiken fanns en skylt, med påskriften synundersökningar. Jag stegade, liksom i förbigående, dit.

Nu har jag kommit fram till Skatteverket, och tänkte ägna resterande soliga förmiddag åt att fylla i en momsbilaga. Men äventyret med min synundersökning är naturligtvis inte slut här, missa inte den rafflande fortsättningen!

dags att deklarera

Jag: Immateriella anläggningstillgångar, vad är det?
Snurran: Det måste vara Gud.
Jag: Då skriver jag att det funkar bra.
Snurran: Skriv att Gud vakar över dig.
Jag: Tur att jag har dig, som har gjort det här förr.

smör i solsken

Det är vår, som ni kanske märkt, och allt är möjligt. Igår stod jag på Coop och såg mig själv välja ett smör som jag aldrig tidigare köpt. Solskenet gör liksom att man har marginal för sånt där, om det inte skulle vara gott skulle det ändå kännas okej. Sedan tog jag mina 30-årspresentkort och gick till Panduro.

Panduro har alltid varit mina drömmars djungel. "Åh den!" pep jag lyckligt som barn och flög mellan de glittrande hyllorna. "Och den! Och den!" Flirtkulor, tänk om man hade obegränsat med flirtkulor. Små lådor som man kunde måla med kattmotiven som aldrig tog slut. Piprensarnas oändliga möjligheter.

Eftersom dessa barnsliga lyckokänslor aldrig riktigt lämnat mig, var lyckan fullkomlig när jag igår slapp väga hobbylack mot sojamjölk. Det tjusiga med presentkort är ju att det är pengar utan att riktigt vara pengar. "Och den", pep jag åter mellan kopparfärg och limlack, och rafsade ned i korgen utan betänkligheter. (För att förstå vidden av detta kan man hålla i åtanke att jag gör det mesta i livet efter en hel massa betänklighet.) Det hela gavs guldkant av att en misstänkt flata strosade runt i samma butik. Jag hade aldrig sett henne förut, och jag tänkte för mig själv att det finns helt sjukt många flator som man aldrig har träffat, även om det kanske var så att man just i lördags kunde sammanfatta halva Mommas klientel med "been there, done that". Med kärlek, naturligtvis.

Fyra hundra kronor fattigare, fast helt utan att det märktes, kom jag sedan ut i solen. Där var det sol.

psst

Jag har saker att säga, men jag tänkte just idag säga dem klockan tre live på Hallongrottan.