tisdag 31 maj 2011

kan - inte - sluta - titta

Jag fortsätter maniskt att se på Bachelorette, och utökar till den amerikanska versionen på trean. Det är ett slags knark, ett studium i någonting. En teori är att programmet är ett substitut för alla som är för stora för att leka med Barbie, för hennes ben är så blanka och klänningarna ser alla ut att komma i en egen, orimligt dyr ask. Ständigt skrider hon nedför trappan. De måste ha en liten hiss där bakom någonstans.

I första avsnittet kommer de tjugofem snubbarna i limousin och kråmar sig som orrar för att få hennes uppmärksamhet. En gör en volt från biltaket, en annan spelar på en ukulele. Man måste göra så mycket väsen av sig, det är det.

Jag: Om jag vore en av friarna skulle jag ryka direkt. Jag orkar inte tävla med folk om andra folk och hålla mig framme sådär. Jag skulle sitta i ett hörn och tänka "your loss" medan folk jonglerade och skröt om sina jobb.
Tofflan: Hallå. Vi pratar om ett flat-bachelorette nu. Vem tror du skulle vinna bacheloretten, om inte en svår brud nonchalant draperad i en soffa?
Jag: En rätt så fit sångerska med raspig röst, fixat hår och en blick som säger "jag förstår dig".
Tofflan: Men om det var ett lesbiskt Bachelorette skulle det utspela sig över ett år, på en folkhögskola.
Jag: Skulle?
Tofflan: Okej, det utspelar sig. Hela tiden. Överallt.

Hör ni det, sparrisar? Folkhögskola. Sedan kommer ni ut, erfarna, med krökta pek- och långfingrar och uppfattningen att man ska hänga oavbrutet med sina ex.

måndag 30 maj 2011

inför bloggsläppet

Jag: om du skulle kolla upp en författare, för att, ja för att du var lite nyfiken. Vad skulle du vilja att det stod på hens hemsida då?
Tofflan: Tja ... Typ vilka böcker hen har skrivit. Ålder, och så skulle jag vilja veta om hen var snygg.
Jag: Så du tänker att om man kollar upp en författare är det för att man vill ligga?
Tofflan: Nja ... nej kanske inte.
Jag: Okej. Så det är för långvariga förhållanden då.
Tofflan: Alltså, vad håller du egentligen på med?

söndag 29 maj 2011

broderibryderier

Jag har köpt en ny handhandduk och funderar över vad jag ska brodera på den. Tofflan tyckte att det skulle vara ironiskt om jag broderade mina initialer, men jag vill i dessa chipspåsetider inte riskera att uppfattas som anhängare av Stockholms Lokaltrafik (fast lokaltrafiken som sådan är jag naturligtvis för, så det är inte ett alldeles självklart beslut). Så medan jag meckar med en ny blogg där det bland annat blir mycket lättare att lägga in pollar, tänkte jag att ni kunde få ge förslag. Luften är fri!

ps. Den är turkos och ser ut som en helt vanlig handduk. Att inte brodera den är naturligtvis inget alternativ.

fredag 27 maj 2011

funderingar på vägen hem

Jag åker hem från jobbet och manövrerar mig genom grönvita massor. Jag undrar mycket sådana dagar, bland annat: "vilket är det andra laget?". För det är bara grönvitt, jag tror att det är Bajen vilket även betyder typ Hammarby, men jag kan ha fel. (Om det gällde etymologi skulle jag googla för säkerhets skull, nu koketterar jag i stället med min uppenbara okunskap för att göra rätt intryck på rätt läsare, har jag nämnt att jag är singel?) Det är bara grönvitt, jag plöjer genom grönvita talkörer som skanderar något som med god vilja kan tolkas som "Hammarby, Hammarby, Hammarby" men som via slappa läppar och annorledes riktat fokus blir ömöbö ömöbö ömöbö. Note to self: låt aldrig sfi-eleverna plugga vokaler i närheten av hammarbysupportrar.

Vilka är de andra? Släpper de in supportrar av olika lag på olika tider, och varför kommer jag i så fall alltid när det är de grönvitas tur? Idag är min mamma på besök och vi undrar tillsammans. Mamma beskriver luften som en blandning av öl och kiss, och prövar att själv bröla lite. Jag brölar också: "Globen SFI, SFI SFI SFI, SVENSKA FÖR INVANDRARE!" Alltså, äsäfä äsäfä, svänska för önvöndrörö. Höjer en näve, den andra håller i ett paraply. Mamma brölar något mer oartikulerat, nästan som om hon hade tränat.

Vi skiljs åt på Gullmarsplan och jag går ner mot tågen som går söderut. Ur tunnelbanedörrarna väller de fram, fler grönvita och inte en enda människa med andra färger. Om definitionen på melodi är att tonhöjden varieras åtminstone en aning, så sjunger resenärerna en gemensam melodi medan de fyller rulltrapporna, och jag vill fotografera dem. En pojke i 18-årsåldern rör på läpparna innanför fönsterglaset, med en ölburk i handen och blicken riktad mot fjärran. En annan resenär i randig halsduk frågar sin vän om han kan sången. Kan du inte sången? frågar han livad och höjer upp en grov och oväntat tonsäker stämma. "Ja jag tände min bengal, och sen spotta jag på snuten, och sen hala jag fram kuken, sa min sköna får jag lov".




Han sjunger den så innerligt, mannen med halsduken, och jag tänker för mig själv att sångstunderna måste vara kvällens höjdpunkter för honom. Det är inte lätt att hitta acceptabla sångtillställningar för alla, alla blir inte bjudna till Så ska det låta och i kyrkan måste man kunna noter för att hänga med i början. Det behöver man inte här, när halsduksmannens vän märker att hammar hammar hammarby tycks vara en återkommande textrad stämmer han genast in, bra mycket falskare. Jag undrar om mannen med halsduken bryr sig om dissonansen.

Den som tror att jag inte kan identifiera mig med känslan bedrar sig. Jag var sjutton år när jag deltog i en demonstration mot McDonald's, och vi plötsligt hamnade i en tunnelbanevagn. Där skrek vi "kött är mord" en stund, och de övriga passagerarna såg skrämt på oss medan vi häpnade åt tunnelbanevagnens mäktiga resonans. En tant såg förfärat rakt på mig som om jag skulle slå ner henne, och jag ville böja mig fram och viska: "vi är inte farliga, det är bara lite gruppstärkande övningar".

Pojken med den automatiskt skanderande munnen möter min blick för ett ögonblick, i havet av människor som har samma åsikt om vem som bör vinna en fotbollsmatch (eller är det hockey). Jag känner mig skyldig, som om jag avbrutit hans andakt, för han registrerar min undran och ser nästan generad ut. Jag undrar vad han skulle vilja viska.

torsdag 12 maj 2011

junilistan

Jag hoppas att ni kommer till HBTQ-festivalen i Göteborg den 1-5 juni, för annars missar ni ju en riktigt späckad och småpirrig festival. Men förutom denna min allmänna önskan, så önskar jag mer specifikt att ni är på plats den 3 och 4 juni, så att jag får en riktigt begåvad och het publik på mina två seminarier.

Ett av dem sitter jag och planerar nu, nämligen ett seminarium/en workshop om att skriva sex i skönlitteratur. Seminarium ifall det mest kommer läsare, workshop ifall det mest kommer skrivare. Nu sitter jag och fnissar åt min plan, som innehåller både lyckade och misslyckade försök att skriva sexscener samt en massa skrivtips som jag aldrig tänkt på att att jag hade. Det är när jag kommer på att det här antagligen kan bli väldigt roligt som tanken slår mig: Jag hoppas att ni kommer.

Min andra punkt heter helt förutsägbart "I havet finns så många stora fiskar". Jag tänkte prata om boken ur några helt olika aspekter (eventuellt i dialog med Hallongrottan) och läsa en bit. Sedan tänkte jag nog, ja, jag tänkte alldeles säkert, för jag vet inte hur jag skulle kunna låta bli, att prata lite om nästa bok trots att den inte finns i fysisk form än. Förhoppningsvis får jag till och med någon liten fråga från övriga närvarande.

Förutom detta ska jag delta i ett panelsamtal som bland annat ska handla om hur omvärlden reagerar när man skriver queert utan att låtsas att det bara berör en queer publik. Lars Gårdfelt, Petra Östergren och jag ska prata om såna där ämnen kring det queera skrivandet som gjorde att jag häromveckan fastnade med Petra Östergren i ett timslångt telefonsamtal trots att vi bara skulle etablera rubriker.

Ja, ni ser ju. Om inte något av ovanstående faller er på läppen, så hoppas jag fortfarande att ni kommer till festivalen. Det digra programmet hittar ni till exempel genom att klicka här.

Min lista, således:
fredag 3 juni kl 15.30 Att skriva sex i skönlitteratur
lördag 4 juni kl 12.30 Bred queer underhållningslitteratur - Nytta eller nöje? (med Lars Gårdfelt och Petra Östergren)
lördag 4 juni kl 15.30 I havet finns så många stora fiskar

onsdag 11 maj 2011

liggdans

Jag är glad över allt visat intresse för detta med liggdans. Liggdans är naturligtvis det som uppstår när man ligger ner och det plötsligt kommer en låt som man måste dansa till. Troligtvis ligger man alldeles för bekvämt, kanske i soffan med en filt över sig eller lite hopsnärjd med någon annan, men det börjar ändå rycka i diverse extremiteter. Roligare än så var det inte, höll jag på att säga, men det är faktiskt alldeles förträffligt förnöjsamt. Om ni inte aktar er gör jag en demonstrationsfilm.

tisdag 10 maj 2011

tankar framför en tv

Alla som sett på Bachelorette och tänkt "de borde ha en lesbisk bachelorette", räck upp en hand. Alla som tänkt "och den bacheloretten borde vara jag", vinka. Hej alla vinkande händer, jag vet hur ni känner er.

Alla som funderar på att söka till mitt program bör ta följande i beaktande:

1. Mina romantiska dejter skulle inte tilldra sig i Paris och Milano, utan i Östafrika, Sydamerika och Grekland.
2. Jag suger på kallprat, och skulle därmed inte kunna hålla mig genom ett helt mingel utan att börja prata om könsidentiteter, utdöda kasus och diminuitivformernas ironiska effekter.
3. Jag tror inte att jag skulle fixa de där långklänningarna. Inte varje dag i alla fall.
4. Dejterna riskerar att innehålla: berg-och-dalbaneåkning. Peruker. Liggdans. Låtskrivande. Trädklättring.
5. Efter att man blir utröstad hamnar man i en spin-off-serie, där man får ragga på varandra i stället. En klausul rekommenderar en att inte göra det innan.
6. Min programledare skulle vara Ika Nord.

måndag 9 maj 2011

min första miljon

Jag förstår att det inte är särskilt intressant för er att läsa om en bok som ska komma ut först våren 2012, men eftersom det från mitt perspektiv gäller ett nio månader långt kärleksförhållande som just avslutats får ni stå ut med att jag ältar det en gnutta.

Om Udda var en behaglig sommarfling och I havet en destruktiv misshandelsrelation, så var den här boken mitt livs kärlek. En aning besatt har jag kutat hem efter jobbet för att hinna sitta mina timmar och älska och bråka med min text. Under hela tiden jag satt och skrev den, var jag rädd för att behöva avsluta den och försöka hitta något annat som jag ville skriva, för det var bara den här texten jag ville skriva. Ni vet ju, ni har också känt er som om hjärtat skulle slitas ur kroppen om ni inte fick vara tillsammans, och som om ingen annan någonsin skulle betyda något för er.

Texten blev 1 015 000 tecken. Eller, kanske lättare att föreställa sig, över åttahundra sidor. Tre och en halv Udda, tre I havet. En miljon är en ganska tuff siffra, när man sitter och kollar hur långt man har skrivit. Är det 300 000 har man en bok och kan vara stolt, är det 600 000 börjar man känna sig lite obekväm med hur långt man har kvar till slutet. En miljon är fler siffror i rad än man någonsin sett förut i Word Count.

Jag googlade på "en miljon tecken" för att se om någon annan reflekterat över samma sak, och hittade bara följande utlåtande av Katerina Janouch: "Om jag inte gjorde det kanske den skulle blomma över och bli en miljon tecken och så kan vi inte ha det, en roman bör inte vara tjock som Bibeln." Det lugnade mig inte. Jag for med blicken över bokhyllan, drog ut tjocka böcker och tittade på sidantal. De var oroväckande korta, även så kallade tegelstenar var modesta 600-700 sidor ... tills en bok visade sig vara på över 860. Jag pustade ut och lät blicken läsa framsidan en gång till. "Liftarens Guide till Galaxen." Och så, med något tyngre hjärta, texten som stod under. "Alla fem delarna."

Varenda gång jag har kommit med mer text till förlaget, har jag väntat mig att förläggaren ska skaka på huvudet och säga att jag måste förstå att så tjocka böcker inte funkar och att jag måste lägga om min plan. Varje gång har hon inte alls sagt det, utan i stället hävdat att boken får bli precis så lång som den blir, och jag har kikat skeptiskt på henne men kommit fram till att hon är så rar att hon nog inte skulle spela en ett så långdraget practical joke.

Om det i själva verket vore ett practical joke, ett sätt för förlaget att se hur långt jag skulle skriva om man låtsades låta mig hållas, så skulle det i så fall vara nu i dagarna det uppdagades. Jag har lämnat min stora kärlek, den som jag trodde att jag aldrig skulle kunna vara utan, och nu ligger den och väntar på att bli bedömd. När jag satte sista punkten kom tanken: "Jag kan nog skriva något bättre", och hela min förtrollning släppte. Där skiljer sig bokskrivande helt klart från förhållanden.

Etiketter:

söndag 8 maj 2011

vägen till snygga sommarben

Jag har fått en sån där damtidning. Den kom i ett kuvert adresserat till mig och landade på min hallmatta. Jag är inte säker på varför den kom hit, men eftersom jag är en enormt textkonsumerande människa har jag nu läst den, och tänkte härmed dela med mig av det jag lärt mig. Det handlar framför allt om ben.

Om man vill ha snygga ben i sommar ska man fixa det genom fem enkla steg. De inbegriper bland annat hårborttagning, fukt, fuskbränna och skimmer. Skimret ska man stryka längs skenbenet, och med detta utgår jag från att de menar huden som spänner över skenbenet för annars vore det makabert. Stryker man skimmer längs skenbenet kan man ge intrycket av att ha gasellben.


Gasellben är något alla kvinnor vill ha, det märker man om inte annat när man googlar ordet. Någon beskriver sina egna gasellben som "smärta, slanka, starka och välrakade", och jag undrar hur hon vet att gaseller rakar sina ben. Enligt damtidningen finns det nämligen inte mindre än fyra olika hårborttagningsmetoder varav rakning endast utgör ett.

Det finns också något som heter bus-kräm. Buskrämen ska man stryka på i ett tunt lager varje vecka, och om du blir besviken när jag säger att förkortningen står för brun-utan-sol kan du trösta dig med tanken på den där tjejen i tv-reklamen som blir så upphetsad av sin egen hud att hon liksom försöker förföra sina egna ben. Har ni sett henne? Fascinerande. Själv hade jag en gång en fling med en i övrigt ganska heterosexuell brud vars solbränna visade sig vara en busbränna. Jag nämner det bara så att ni ska veta att jag är insatt. Det var lite märkligt, ska erkännas, men jag har å andra sidan själv en sorts permanent susbränna på ryggen, i form av en skog och lite annat.

Ja, det var väl det jag hade att förmedla. Som en bonus kan ni som har ben eller känner någon som har ben få min egen ben-special inför sommaren, som jag totat ihop av ren inspiration. Den består av två enkla steg.
1. Gör typ ingenting.
2. Om du inte vill förstås, då kan du göra något.

Etiketter:

torsdag 5 maj 2011

bokslutet

Årets bokslut kom, överraskande nog, inte som en överraskning. Däremot kom det ungefär som treslaget en gång i tiden brukade komma på Bitch Girl Clubs dansgolv. Jag visste att det skulle komma. Jag visste precis när det skulle komma. Och jag dansade så att svetten flög, som om det fanns något som hette "dansa färdigt".

Så blev klockan tre. Musiken tystnade, lamporna tändes och avslöjade prillor och fimpar på golvet. Folk hade bildat kö vid garderoberna. Och jag upptäckte att jag var helt slut.

Ungefär så känns det nu, minus fimpar och prillor. Jag blinkar förvånat mot ljuset och upptäcker att jag har skrivit hela själen ur mig, åtminstone allt den höll tag i för den här gången. Mitt absurt långa bokmanus tog slut, helt enligt planen och i alldeles rimlig tid, men det jag inte räknade med var att det liksom skulle vara ... slut. Likt hur jag en gång kryssade mellan tomma flaskor på Kolingsborgs dansgolv för att ta mig till den friska luften där ute, öppnar jag min telefonbok och slår ett nummer. Hej alla polare. Jag är ute igen!

Äntligen är det färdigt, manuset som jag har älskat att skriva i nio månader. Jag vill som vanligt dela det med er på en gång, se om ni gillar det så mycket som jag gillar det. Men jag (och ni) får som vanligt vänta. Boken är tänkt att publiceras i april, har jag sagt till vänner som lyst upp och sagt: "då är det ju jättesnart!". Jag har fått skaka på huvudet. April tvåtusentolv.

Etiketter:

måndag 2 maj 2011

brillorna, del 2 - ser man på

Om mina ögon inte redan var förvirrade när jag klev in hos optikern, så blev de det inom kort. Har ni suttit i en sån där maskin och blivit tillsagda att bedöma vilken bild som är skarpast medan två suddiga fläckar flyter omkring på till synes skiftande avstånd? Det enda som gjorde upplevelsen lite mer gemytlig var min optikers blida stämma när hon bad mig sätta hakan på det lilla stödet. Att det fanns ett stöd till min haka fick mig liksom att gå med på att det hela faktiskt gjordes för min skull, men mina pupiller klagade högljutt i mitt huvud när de för tjugonde gången tvingades försöka fokusera på något som av allt att döma befann sig i en annan dimension.

Efter synundersökningen var det dags för det spännande resultatet. Det visade sig att jag hade ett något astigmatiskt öga och ett något närsynt. "Det är därför du har svårt att fästa fokus på saker du ser på håll", sade optikern och jag upplevde något som liknade känslan när jag insåg att jag kanske helt enkelt tyckte om att se på tjejer för att jag gillade dem.

Det mest rafflande momentet var förstås bågvalet. Jag blev tvungen att gå hem och låta saken marinera, för att komma tillbaka veckan efter och i samråd med två glasögonförsäljare bestämma mig för två par bågar. Även då var det svårt. Det var svårt på samma sätt som när jag för ungefär fyra år sedan försökte välja jeans, och försäljaren som skulle bistå mig var en vattenkammad brat. Med referensramar så diametrala att de nästan tar ut varann, hur ska man veta att ens rumpa inte plötsligt signalerar "vaska en flaska Cristal och jag är din"? Till slut fick jag lita till mitt eget omdöme, och kunde sedermera pusta ut, då Tofflans reaktion på det ena paret var "flata", och på det andra "kulturtant".

Jag seglade ut från glasögonaffären med ett par röda kulturtantsglasögon tungt liggande över näsroten. "Vad är det med det då", försökte jag nonchalant utstråla när jag fick för mig att alla de församlade söndagsshopparna i Farsta Centrum gick och tänkte "vänta nu, gick inte den där bruden runt utan glasögon alldeles nyss". Jag kom ut ur det enorma shoppingcentret, ut på parkeringen och bort genom skogen man kan gå genom för att komma till mitt hus. Min avståndsbedömning var åt helsike, insåg jag när jag försökte komma av trottaren. Sedan tittade jag upp. Ser man på, tänkte jag imponerat. Molnen har visst konturer.