lördag 18 juni 2011

RSS till nya bloggen

Okej, ett litet inlägg till då. Men det är bara för att hjälpa er som läser via RSS att byta till nya bloggen.

(Den här bloggen har fortfarande flyttat till http://saralovestam.se.)

RSS för bloggen:
http://saralovestam.se/feed/
RSS för bloggkommentarer:
http://saralovestam.se/comments/feed/

fredag 17 juni 2011

ny bloggadress!

För att förtydliga: Den här bloggen har stängt. Ni gör mig glad, ärad och full av uppskattning om ni i stället går till http://saralovestam.se och samtidigt ändrar eventuella länkar!

onsdag 15 juni 2011

avslöjandet

Nu när både a gay girl in damascus och Paula Brooks har avslöjat att de inte alls är några lesbiska bloggare utan - till mediernas förtjusning - MÄN, ska jag väl inte hålla mig i garderoben längre. Jag som står bakom den här bloggen är också en man (egentligen finns det inga lesbiska alls) och ser ut ungefär som Roland Poirier Martinsson.

Om du vill läsa en riktig lesbisk blogg får du gå till http://saralovestam.se.

söndag 12 juni 2011

trailer

Min tanke var att smidigt som attan lägga om trafiken härifrån till min nya bloggsida, men som alltid kommer lite krångel smygande snett bakifrån och jag inser att jag måste vänta tills mitt webbhotell inte har helg. Den nya bloggen är i själva verket up and running, men den får behålla sin just nu hemliga adress tills jag har fixat allt som måste fixas med domännamnen. Tills vidare fortsätter vi med pausunderhållningen, tänkte jag. Imorgon ska jag gå på förhandsvisningen av nya flatfilmen Kyss mig, vilket jag lovar att avlägga rapport om, men det tar inte stopp där! Icke - inom kort ska ni även få svaret på frågan som dryftats i ett annat kommentarsfält: vilka fingrar är det egentligen man lär sig att böja på folkhögskola? (Sa jag "svaret"? Jag menade förstås, som alltid, den utvecklade frågeställningen.)

apropå krångel

Om det ser tjorvigt ut här på www.saralovestam.se eller sara.kipara.se så är det för att jag gör ett försök att flytta hela bloggen. Som mellanspel serverar jag er här konversationen jag hade i fredags kväll på tunnelbanan:

främmande man: Mycket folk.
jag: Ja.
man: Du är förbi den åldern va? (nickar åt några studenter)
jag: Ja.
man: Det kan man inte tro. Att du är förbi den åldern. Du ser ut som om du var nitton eller tjugo eller nånting sånt.
jag: Jaså.
man: Jodå, men det är bra att vi alla är olika.
jag: Ja, det är ju bra. Annars vore det tråkigt.
man: Ja, precis. Och alla vill ha den som de har inte. Om du är vit vill du ha svart, om du är blå ögon vill du ha bruna ögon och om du är bruna vill du ha blå. Eller hur?
jag: Ibland är det kanske så.
man: Och om man har rakt hår vill man ha krångligt.

digga digga pop

Eftersom det är så många som googlar sig till den här bloggen med sökorden "tände min bengal och så spotta jag på snuten", troligtvis med intentionen att lära sig texten och träna upp sången till nästa derby, så vill jag bara informera: Det är inte en bra låt. Texten är inte rolig, snuten rimmar inte på kuken, melodin är tagen från refrängen till en dansbandslåt och behöver, för att ha minsta existensberättigande, minst en vers. Om du vill lära dig en sångtext utantill för att briljera rekommenderar jag i stället:

Nygammal vals med Lill Lindfors och Svante Thuresson



Jag diggar dej av Povel Ramel

lördag 11 juni 2011

skolgympans tyranni

Jag hör till dem som i högstadiet blev grundligt avskräckt från idrott via skolgymnastiken. Jag var minst och blygast i klassen, på det där räksättet som en del barn är minst och blygast på. Även när det råkade finnas någon sport som jag inte sög på, så utgick alla från att jag sög så att jag förr eller senare började infria deras förväntningar. Som den där gången när jag hade tränat brännbollsslag hela sommaren och kom tillbaka i augusti för att visa dem. Jag hade kommit upp i en 90-procentig träffkvot, kunde slå bollar till andra sidan ängen som låg vid vår sommarstuga, och nu skulle de få se. "Ta det platta"* bräkte mina klasskamrater, blandat med förslag om att Erik skulle få gå före för vi hade bara tio minuter kvar som innelag. Jag valde ändå det runda, hjärtat slog och de skulle få se. Miss på första, kören av bräkanden blev ihärdigare. Men åh. Vad fan håller du på med? De skulle få se, de skulle allt få se. Miss på andra. Miss på tredje, gå till första konen. Nästa gång: platta träet, bollen raka vägen till brännaren och ännu ett frö till bitterhet.

Vi hade ett tag en gymnastiklärare som hette Uffe och var tyngdlyftare (så gick i alla fall ryktet). När vi i sjuan skulle få låna simbassängen visslade han i sin pipa och röt det som var dagens uppgift: "Fyrtio längder, sen får ni leka."

Jag kämpade mot ständiga hot om tvåa i gymnastik, men jag tror att jag samtidigt kämpade mot min egen olust. De skulle inte få mig att ogilla sport, och jag skulle hitta något som funkade. När vi fick lära oss volleyboll var jag, enligt mig själv, inte dålig. Jag bestämde mig för att gå med i skolans volleybollag, tjejerna tränade på torsdagar och jag var kanske en räka, men jag blev bättre och bättre på volleyboll. Några veckor senare kom dagen då vi skulle förbereda oss för skolturneringen. Uffe berättade att det nu gällde att vinna, och utsåg laget som skulle få tävla för S:t Olofs skola. Samtliga utom jag och min kompis blev uttagna. Jag förstod att jag kanske sög ändå, och slutade spela volleyboll.

Jag är idag evigt tacksam för att vi aldrig spelade pingis på skolgymnastiken, eller klättrade på saker. Nu kan jag spela pingis med full behållning, och klättrade senast förra veckan upp på ett högt staket för en fotografering utan att tycka att det var något annat än kul.

Idag var jag på utflykt med mina grannar, där jag bland annat råkade på en av mina högt värderade bokrecensenter/bokbloggare. Huvudmålet var dock beachvolleyplanen, som jag närmade mig med viss ångest. De är runt 30, fick jag påminna mig, och de spelar bara för att det är kul. De kommer inte att peta dig ur laget eller håna dig om du gör bort dig.

Nu sitter jag med lite sand kvar i bikinin och soltrötta ögon. Mitt lag vann med 4-2 i set. Ingen sade åt någon annan att inte passa till Sara, ingen försökte byta bort mig till ett annat lag. En gång tog vi tio servar på raken, och det var mina servar. En liten seger för laget, en stor seger för alla oss som måste ta tre djupa andetag innan vi gör något vi någonsin hånats för på nittiotalet. In your face, Uffe.

*"tjejträet", kallade de det häromdagen på den där nya pratkanalen i radio, ni vet, den som jag därmed slutade lyssna på för tid och evighet.

måndag 6 juni 2011

att förstå avenyn

Det mesta kring mina svårigheter att hitta i Göteborg löste sig när jag väl fattade att Avenyn inte var något annat än en väg. När jag försökte förklara denna uppenbarelse för mina göteborgska vänner såg de på mig som om jag hade sagt att patriotism var underskattat eller att jag saknar nittiotalets magtröjor. Olika göteborgare försökte vid olika tillfällen förklara för mig att Avenyn är speciell för att den går genom hela Göteborg, att den börjar vid Kungsportsplatsen och slutar vid Stadsteatern. "En väg som alltså har en början och ett slut och går genom en stad?" frågade jag men hörde själv att det lät raljant. För er andra kan jag i alla fall berätta: Avenyn är en väg, den har affärer och kaféer, det går folk och bilar och spårvagnar på den och man känner igen den på att den är gatuskyltad med namnet "Kungsportsavenyn".

För att ingen ska tro att jag ser ner på Göteborg eller dess vägar, vill jag nu presentera några fina ögonblick som jag har haft på Avenyn i helgen.

1. När jag satt utanför Subway på en bänk och väntade på min moster, hörde jag följande konversation mellan några ganska stökiga killar i 15-16-årsåldern:

kille A: Vadå, menar du att du gillar BÖGAR?
kille B: Men schh, ska du skrika det högt eller?
kille A: Vadå, det gör la inget? Men säg då, gillar du bögar? Är det det du menar?
kille C: Vafan de får la göra vad de vill?

Anledningen till att detta värmde mitt hjärta, var att det uppenbarligen har hänt något sedan jag var ung. Kille B hade känsla för att homofobi inte är något man uttrycker högt bland folk. Kille C försvarade på ängsligt tonårsvis bögarna. Framför allt lade han inte ens till "bara de inte rör mig". Jag kände, när jag hörde kille C, att jag älskade hans föräldrar.

2. Min moster såg en prideparad för första gången, och jag var med. Paraden passerade på kanske tio-femton minuter, men hon tyckte att den var ganska lång och trevlig och spanade dessutom in (eftersom hon är i banderollbranschen) vilka material olika organisationer hade använt åt sina banderoller. De av Göteborgs Stad uppsatta regnbågsflaggorna talade om för mig att det finns många som tycker att jag ska få älska dem jag älskar. Solen älskade oss alla, med viss frenesi.

3. Jag hade som ni vet en ambition att lära mig hitta i Göteborg, hålla i programpunkter, gå på programpunkter, träffa folk och köpa en tröja. Det sista löste sig när jag väntade på paraden. Jag slank in på Intersport och hittade luvtröjor på 70 procents rea och köpte en av varje färg plus ett par skor. Intersportbutiken låg på Avenyn och jag började förstå dess storhet.

4. En gång när jag gick förbi öltältet som utgjorde hälften av världens minsta pride park, var det en söt tjej som kollade på mig. Alltså, hon var jättesöt, och hon såg på mig sådär som jag minns att man gjorde på 00-talet. Jag borde ha stannat, tänker jag nu, och pratat med henne som jag skulle ha gjort på 00-talet. Jag borde ha stannat på Avenyn.

lördag 4 juni 2011

känn lite sorg för mig, Göteborg

Jag känner lite sorg när jag sitter denna sista kväll på mitt flådiga hotellrum och tittar ned på Göteborg. Dagarna på HBTQ-festivalen var (och är fortfarande), helt utan att jag innan visste om det, precis vad jag behövde. Som ett resultat av små och stora saker sitter jag och ler mot utsikten. Som att solen har skinit hela tiden. Som att någon kom fram och sa att jag var snyggare i verkligheten (jag hoppas i alla fall att det var en komplimang, och inte en diss mot mina pressfoton). Som att jag har fått ett sjukt tjusigt hotellrum på tjugoförsta våningen och ätit hotellfrukost med trevliga människor varje dag. Som att jag fick träffa några läsare och som att jag lyckades hitta ett par shorts som passade min rumpa. Herregud, Göteborg. Var har du varit hela mitt liv?

fredag 3 juni 2011

rapport 1: att skriva sex

Det är lite vanskligt att hålla ett seminarium i en källare i ett bibliotek när det är tjugofem grader och blå himmel precis utanför. Jag satt en kvart innan och undrade om folk skulle dyka upp, vilket de lyckligtvis gjorde. Med en ytterst charmant publik satt jag sedan i paniknyinköpta shorts och försökte utreda för mig själv och dem hur jag tänker kring det här med att skriva sexscener. Det visade sig att jag tycker att det är allra roligast att skriva om sex som leder någonstans, som är intressant för att det är misslyckat, skevt eller trevande. Det visade sig också att jag inte tycker att långsökta metaforer är särskilt lyckade i sexsammanhang, om man inte vill uppnå en speciell effekt. (Så där sa alltid lärarna på Rytmus när jag pluggade musik. Det är inte så bra att lägga stämmor i tritonus. Om man inte vill uppnå en speciell effekt.)

Efter snacket skulle det bli egen produktion, men det hanns inte med och nu känner jag mig lite störd på det. Jag vill härmed uppmana de seminariedeltagare som eventuellt läser min blogg att skriva era sexalster och skicka till sara@qx.se, så skulle jag till exempel kunna publicera dem på nätet som när jag för länge sedan hade tävling i erotiska noveller. Eller så kan ni komma med dem imorgon, när jag pratar i panel klockan 12 eller när jag pratar alldeles själv klockan 15.30, i hörsalen på Göteborgs Stadsbibliotek!

Om ni undrar hur det går med mitt lokalsinne så kan jag för övrigt rapportera att det går över förväntan. Jag har helt på egen hand hittat till Järntorget, till exempel. Det hjälper att solen gassar och jag inte går huttrande under ett paraply, vilket jag hittills har haft för vana att göra i Göteborg. Jag har mer att säga om denna min vistelse (frisyrspan, hotellerfarenheter, spårvagnsskräck) men något tänkte jag spara till tåget hem. Nu säger nämligen min hud att det är hög tid att duscha bort den paniknyinköpta solkrämen.

torsdag 2 juni 2011

lokativet i livet

Jag är för övrigt fullkomligt exalterad över att vara på väg till Göteborg och hbtq-festivalen. Min plan är att 1) hålla i några programpunkter som jag ser fram emot att genomföra, 2) träffa folk som jag inte har träffat förut, 3) gå på några programpunkter själv, 4) köpa en tröja och 5) försöka hitta någonstans.

Sedan Udda kom ut i samband med bokmässan 2009 har jag åkt till Göteborg oftare än jag har köpt nya skor (vilket å andra sidan inte säger så mycket), men det hjälper inte. Jag hittar fortfarande ingenstans och måste förlita mig på memorerade kartbilder och folk jag ser på gatan, vilka i bästa fall är mina egna vänner och därmed något mer benägna att hjälpa till. Den här veckan ska jag lära mig var Nordstan ligger i jämförelse med Stadsbiblioteket, har jag tänkt. Jag ska få in det i ryggraden, som när jag systematiskt och metodiskt (efter tre år i Stockholm) lärde mig själv hur Slussen, Mariatorget och Medborgarplatsen hörde ihop.* Och nästa gång jag är på bokmässan ska jag släntra runt mellan bibliotek och shoppingcenter, rutinerat och världsvant som om jag lika gärna kunde säga "kex" med mjukt k. Eller åtminstone som om jag inte längre skulle stå på Avenyn och fråga folk var Avenyn låg.

*Andra platser i Stockholm är fortfarande mysterium för mig. Varje gång jag åker till Hötorget håller jag tummarna när jag väljer uppgång, och gratulerar mig själv om jag råkar hamna precis vid Kreatima (vilket oftast är målet). Hela Östermalm är ett töcken, förutom vägen man går för att komma till Piratförlaget. Jag vill hävda att denna min okunskap delvis härrör från samma del av min hjärna som fortfarande vägrar förstå vad som är vänster och höger. En annan del kan komma sig av hjärnvågorna från förvånade vattenkammade män i märkeskavajer som tänker "men lilla gumman, har du tatuering och ryggsäck har du nog kommit fel".

järn-vägen

På tåget mot Göteborg är de noga med att berätta att de säljer alkohol. En man säger i högtalarna att de både har vin och öl. En kvinna säger i högtalarna, en liten stund senare: "Vi vill också påpeka att vi har fullständiga rättigheter. Så om ni känner er sura på något är det bara att komma till vår bistro." Jag tänker en stund. Nej, hon sa nog "sugna". De har nog inte befogenhet att rekommendera vad passagerarna ska döva sina själsliga våndor med.